Ernst Jünger och islam

Ernst JüngerTidningen Kulturen publicerade i dagarna Ahmed Gross’ trevliga lilla essä Ernst Jünger och islam.

Gross nämner bland annat den uppenbarligen esoteriskt orienterade Skogsvandraren (der Waldgänger), en av Jüngers förebildliga livshållningar vid sidan av de i Sverige betydligt mer uppmärksammade gestalterna ur hans nästan 80-åriga författarskap: Krigaren, Arbetaren och Anarken.

Skogsvandraren kan skymtas åtminstone så tidigt som i Auf den Marmorklippen från 1939 och framstår redan vid första anblicken som ett verkligt föredöme för alla uppriktiga sanningssökare. Ett utforskande av den mänskliga tillvarons okränkbara kärna i Skogsvandringens anda vore ett naturligt nästa steg i den svenska Jünger-receptionen. Åtminstone för den del av den som gör anspråk på att träda över linjen och därmed vara delaktig i den nödvändiga uppgörelsen med den moderna världens nihilism.

Edit: Abdalbarr Braun har skrivit om Skogsvandraren i sin Warrior, Waldgänger, Anarch. Om någon har läst Jüngers Der Waldgang från 1951 eller av någon annan anledning kan redogöra för denna fascinerande arketyp vore det onekligen mycket intressant att få ta del av.

9 reaktioner på ”Ernst Jünger och islam

  1. En god vän erbjöds att översätta den ovannämnda texten (jag har bara läst den tyska versionen och det för några månader sedan), vi enades om att den inte var värd att översätta – för vad s ä g e r den texten om Islam eller om Jünger? Egentligen ingenting. Jag förstår dock att du därför blir inspirerad, att du så att säga vill finna mer.

    Viktigt att minnas dock är att anarken tar vid där skogsvandrarens motstånd slutar: arbetaren – rebellen – skogsvandraren – anarken.

    Det är därmed ganska komiskt hur höger-politruker annekterar begreppet anark emedan anarken är en fortsättning på det misslyckade motstånd som skogsvandraren så att säga skall bedriva. Du har dock helt rätt i att text om Jünger bör bygga på Jüngers förståelse av tillvaron snarare än hans action.

  2. ”högerpolitruker” – det finns ingenting som säger att anarken inte kan fundera och verka i politiska termer och sammanhang, eller ens sympatisera med politiska rörelser – ett avståndstagande från all politik är enbart feg opportunism och därtill en begränsning av det mänskliga varat och tanken.

    Den anarkiska friheten ligger på det inre intellektuella och andliga planet, inte i något slags mandarinism. Stoicismen erbjuder gott jämförelsematerial.

  3. Anark:

    Haha, jo det finns en hel bok som stänger Anarken från politiken. Eumeswil heter den och den är fantastiskt bra just emedan den verkligen innebär en radikal och sann apoliteia, en verklig uppgörelse med all form av motståndstanke! (Och vad kan vara mer upprörande i vår era av absolut voluntarism och beslutsfattande än ett brott med det opportuna, med handlandet, görandet, beslutsfattandet ?).

    Om man läser boken är det inte svårt att förstå att Eumeswils sanning är ett passionerat försvar av intresselösheten och gemenskapslösheten och en kritik av exempelvis Schmitts politikbegrepp och härmed av det politiska som sådant. Det är trotsallt ägandet (!) som ställs gentemot det politiska – detta är bokens och Jüngers kanske mest häpnadsväckande provokation.

    Att förvirrade politruker och esteter på höger- och vänsterkanten (oavsett om de vill att högern eller vänstern skall mötas eller skiljas åt) missar detta visar bara på att de räds den individ-ualism som Jünger de facto förespråkar.

    Det är inte för intet som Jünger i Eumeswil hyllar småborgarskapet – (det vill säga l i b e r a l i s m e n s fanbärare)! Det är därför det är så oerhört viktigt att se anarken som ett bokslut – som ett ajö till det politiska och estetiska. Det är trots allt Venators bror, den politiske motståndsmannen (liberalen), som äntligen tror sig förstå sin bror, när han finner Venators dagboksanteckningar, just som en politiker.

    Aldrig Venator själv – han är en historiker, en åskådare, en feg opportunist om du så vill. En som begränsar det mänskliga varat och tanken för att förstå och utveckla det bortom-mänskliga, det som överskrider det mänskligas meningslösheter såsom det politiska exempelvis. Häri ligger Jüngers storhet och eventuella radikalitet.

    Ja, stoicismens erbjuder gott jämförelsematerial: apoliteia.

  4. Vi ska väl ändå inte förfalla till att dyrka Ernst Jünger och ta hans ord som något slags uppenbarelse.

    Jag ska modifiera min affekterade kommentar om den opolitiska hållningen som feghet. Jag vill minnas att Aucunny/Café Exposé vid tidigare tillfälle skrev att huvudsaken ligger i _varför_ man tar avstånd från politken.

    Att man är rädd duger inte. Att man är färdig, kanske.

    Jünger, om någon, kan väl ursäktas om han ansåg sig vara färdig.

  5. Nej, visst Jüngers ord är väl kanske inte någon uppenbarelse, men man kan väl inte bara ta ett begrepp som han formulerat och fylla det med ny mening… Och speciellt inte med någon Blot-und-Boden-smörja – Eumeswil är just mycket av en fin appell g e n t e m o t det rasistiska, biologiska… Mot familjen, tryggheten, traditionen osv.

    Och angående feghet och rädsla så läs gärna Farligt Möte…

  6. Anonym skrev: ”Eumeswil är just mycket av en fin appell g e n t e m o t det rasistiska, biologiska… Mot familjen, tryggheten, traditionen osv.”

    Hm… Nu är jag inte helt med. Bör man inte snarare förstå Jüngers Anark som ett slags försök att återgå till ett opåverkat adamitiskt naturtillstånd? I den meningen är det knappast fråga om något övergivande av traditionen, utan tvärtom en ansats till ”återerövrande” av en autentisk sådan.

    Ett sådant adamitiskt urtillstånd bildar nämligen förutsättningen för en verkligt organisk förbundenhet eftersom det transcenderar den disparata formvärlden. Dess vara befinner sig med andra ord bortom skenabsoluta kategorier och tidsbundna identitetsmarkörer såsom biologi, kultur, sedvänjor etc.

    Det är väl just en sådan upphöjdhet som Anarken förkroppsligar: theoria i ordets sanna bemärkelse.

  7. Nja, vad jag åsyftade var förstås Venators diskussion om faderskapet, familjen och blodsbandet. Venator tar som bekant fasta på att blodet och släktskapet inte är tillräckligt kraftfull för att ställas i relation till valet, möjligheten att bli utvald och handplockad.

    ”Man findet geistige Nährväter. Mit ihnen knûpfen sich Bande, die stärker als jene des Blutes sind.”

    ”Eros muss also auch in der geistigen Verwandtschaft walten; die Adoption ist Wiederholung der Patenschaft auf höherer Ebene. Wir wählen den Paten, der pater spiritualis, under er erkennt sich uns wieder – er nimmt uns an.”

    Med andra ord, Venator (Jünger) föredrar adoption framför naturligt släktskap, eftersom faderskapet då blir andligt; det handlar inte om att betona varken det naturliga eller en tradition med stort T. Nej, snarare kretsar väl boken kring det utkorade. Kring valet.

    Jag tror att det är signifikant att det är den ensammes blick; en blick som väl i egentligen mening inte söker myten utan snarare ordet? Det här går säkert utanför både Jünger och Anarken, men är inte just mythos den stora problematiken med traditionalismen. Det som binder den vid världen; synen på förfall, en normativ och cyklisk förståelse av det historiska osv.

  8. Kommentar nr 2: Kulturen-artikeln sa kanske inte så mycket om islam, men man kan ju också påpeka att Jünger såg Mellanöstern i stort som en inspirationskälla, så i diskussionen om ”stigen vid Masirah” i ”Heliopolis”, samt i ”Eumeswil” där huvudpersonen är bartender på kasban, själva byggnaden inspirerad av någon resa i Nordafrika vill jag minnas (se ”Siebzig verveht”). Fler sentimentala band till främre orienten kunde nämnas; de finns där dock i Jüngers verk, bl a i ”Eumeswil”, och jag nämner det här mest som en randanmärkning.

    Kommentar 5: Venatorbroderns tillägg som appendix till ”Eumeswil” har alltid slagit mig som ett tour de force. Hela boken har berättarjaget utmålats sig som klok och fin och brodern som en opportunistisk usling – men denne får sin revansch med slutorden, och detta genom vanlig mänsklig hygglighet. Man undrar om Jünger själv ens avsåg denna effekt – men att verket själv s a s tar över och författaren bara blir dess nedskrivare är ju ett känt syndrom för mången författare. Jünger ska alltid ha kontroll över det han skriver, men här får man väl säga att verkets egen ande eller Geist hoppade upp och bet honom där bak.

    Privatpersonen Jünger fick s a s kapitulera för texten Jünger. Han har själv vidrört problemet i Krigsdagboken (VK II): ”Jag ville skriva ‘jag handlade rätt’, men något tvingade mig att skriva ‘jag handlade orätt'”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s