I tjänst hos det Enda, del I

Excerpter ur antologin I tjänst hos det Enda – ur René Guénons verk i översättning och med inledning av Kurt Almqvist (Natur och Kultur i distribution, Stockholm 1977).

René GuénonInledning

”Eftersom René Guénon avskydde offentlighet, levde han så undanskymd som möjligt, och få enskildheter är kända ur hans liv. Guénons vän och biograf Paul Chacornac har förmodligen rätt i att hans liv sammanföll med hans verk” [citat av Paul Sérant]
s. 9

”[E]n allomfattande princip kan inte härledas ur enskilda fakta. För övrigt är det naturligtvis orimligt att man skulle kunna nå andlig kunskap med hjälp av materiella medel: det är bara i oss själva och icke i yttre föremål som vi kan finna principerna för denna kunskap.” [citat av René Guénon]
s. 11-12

Låt oss nu för en stund återvända till den nämnda artikeln i La Gnose. Vi finner där … en tankegång som ger oss en beröring med en grundläggande sida av René Guénons budskap: grundläggande, därför att den anger den osynliga ”auktoritet” i vars namn han alltid anser sig tala. Han säger: ”Det åligger alltså gnosis-kunskapen* att skjuta åt sidan alla dessa spiritualistiska läror och att enbart stödja sig på den ortodoxa Tradition som är innehållet i samtliga folks heliga skrifter.”

* Med ”la gnose” menar Guénon givetvis inte de heretiska idéer som uppstod i andra århundradet e.Kr. på senantikt område och som man brukar kalla ”gnostiska”, utan det han avser är den över-rationella, både tidlösa och universella visdom som har kallats philosophia perennis, ”den tidlösa visdomen”, eller – av Frithjof Schuonreligio perennis. (Se härom också utgivarens Schuon-antologi, Tidlös besinning i besinningslös tid, Natur och Kultur 1973.)
s. 13

Om utgivaren av denna antologi själv får använda en bild, är ”Traditionen” för Guénon en hela mänskligheten i tid och rum genomsköljande ström av Ljus, som har sin gudagivna källa i själva Urtillståndet, i Paradiset, eller dess första projektion i tiden, den ”hyperboreiska” guldåldern. Eller närmare bestämt: ”Traditionen” är helheten av alla de ljusströmmar som från det centrala eller polära Urtillståndet (den ”hyperboreiska” kulturen var enligt legenden förlagd till Nordpolen) flöt ut till jordens skilda delar, och där blev dessa flöden till de ådernät som genom alla tider skänkt gudomligt Liv åt de olika kulturerna. Detta har överallt skett så, att varje generation i ”kanaler” har fört vidare (”tradition” kommer av latinskt tradere, ”föra vidare”) detta Livets vatten till nästa generation som ett heligt arv.
s. 14

[M]edan denna lära om ”enhet i mångfalden” förleder ”spiritualisterna” till likgiltighet eller rentav förakt för de religiösa formelementen – dogmer, riter etc. – håller Guénon styvt på dessa såsom uttryck för den över-formella Sanningen och Verkligheten och därigenom också nödvändiga hjälpmedel för oss till att nå denna. Han ser därför en andlig livsfråga i att dessa former bevaras som ”sanningsenliga” eller riktiga – ”ortodoxa” – uttryck för det Gudomliga (”ortodoxi” betyder ”riktig mening”).
s. 15

De omständigheter under vilka Guénon invigdes i sufismen har – sällsamt nog – ett särskilt intresse för oss svenskar, och därmed förhåller det sig på följande sätt. Det är knappast tänkbart att ’Abd er-Rahman Elish el-Kabîr själv utfört denna rit, eftersom han med största sannolikhet aldrig varit i Paris, och då måste invigningen ha förmedlats av någon företrädare för mästaren – något som är normalt inom sufiska brödraskap. Nu finns det alla skäl för antagandet att denne representant var ingen annan än – den svenske målaren Ivan Aguéli. Denna färgstarke man hade kommit till Paris år 1890 och där studerat inte bara målning utan också flera österländska språk och religioner, och antagligen omkring 1898 hade han blivit muselman och fått namnet ’Abd el-Hâdî, ”Vägledarens tjänare”. År 1902 inledde han en längre tids vistelse i Egypten, under vilken han mötte just den nämnde sufiske mästaren, som invigde honom i sin tarîqah och gav honom funktion som sin företrädare.
s. 18-19

Vi måste emellertid komma ihåg att René Guénons anslutning till islam icke var, så att säga, ett mål i sig själv – och alltså ingalunda kan kallas en ”omvändelse” – utan att den skedde med sikte på ett personligt förverkligande av den universella Enhet som för Guénon var det väsentliga i tillvaron: betecknande nog betyder hans första islamiska namn, ’Abd el-Wâhid, ”den Endes” – eller ”det Endas” – tjänare (något som denna boks titel anspelar på; det andra namnet, Yahya, är arab. för Johannes). Å andra sidan förutsätter ett sådant förverkligande att hela ens personlighet – ”…hjärta,…själ,…förstånd och…kraft”, som Evangeliet uttrycker det (Mark. 12:35) – deltar i strävandet och öppnar sig för Nåden, och därför kan den verklighetssökande människan inte heller undvara de hjälpmedel som en ortodox religion erbjuder: de hjälper henne att integrera sin individualitet, sitt empiriska jag, i den universella Jämvikten, vilket är en nödvändig förutsättning för överstigande av den begränsande formen och därmed för ingående i Enheten. Om anslutningen till en religion skall ha en mening för en person med Guénons läggning, måste där alltså finnas, å ena sidan dessa för alla troende tillgängliga, ”exoteriska”, nådemedel och å andra sidan också en inre – ”mystisk” eller ”esoterisk”* – tradition, som kan tillgodose vederbörandes behov av universella perspektiv och samling på det Över-individuella – eller, om man så vill, ”Inom-individuella”, ty ”Guds Rike är invärtes i eder” (Luk. 17:21). René Guénons övergång till islam måste främst berott på att han – tack vare sufismen – tyckte sig finna också dessa sistnämnda möjligheter där, men icke i den kristendom som han växt upp i.

*Av grek. exôterikos och esôterikos, ”yttre” resp. ”inre”. I antikens filosofskolor betecknade dessa termer den ”yttre” resp. ”inre” sidan av läran: den som var tillgänglig för alla medlemmar och den som var förbehållen en intellektuell elit. Som ovan nämnts framträder denna särskillnad tydligt – och i själva den institutionella uppbyggnaden – inom islam, där esoterismen utgörs av just sufismen och exoterismen av religionen i dess allmänna utformning. (Se också Kurt Almqvist, Den glömda dimensionen, s. 26 ff., Livklädnaden som revs sönder, s. 17 ff., och Tidlös besinning i besinningslös tid, s. 19.)
s. 19-20

”De stora linjerna i René Guénons verk”, så skriver [Frithjof] Schuon … ”löper samman i den metafysiska läran – och icke i det man kan kalla ’det andliga livet’ – och detta verk har, alltefter de ämnen de behandlar, fyra stora underavdelningar: den metafysiska läran, de traditionella principerna, symbolismen och kritiken av den nutida världen.”
s. 21

Den essentiella kunskapens organ är inte främst den rationella förmögenheten i hjärnan utan ”den intellektuella intuitionen” i hjärtat, och dess språk är symbolik och analogi.
[Citat från bokens baksida]

”Häri ligger den guénonska tesens stora förtjänst: att ha erinrat om det som den moderna tanken, i likhet med den ’klassiska’, har glömt bort eller velat glömma bort, nämligen den väsentliga skillnaden mellan den intellektuella intuitionen och den mentala verksamheten, eller med andra ord mellan intellektet, som är universellt, och förståndet, som är individuellt och till och med specifikt mänskligt.

Denna åtskillnad gör nämligen tvärt slut på alla spekulationer som saknar transcendent karaktär. För att nå sanningen måste man i själva verket om möjligt i sig själv uppväcka den rent andliga förmögenheten och inte anstränga sig att med förståndets hjälp ’förklara’ sådana verkligheter som man inte ’ser’. De flesta filosofiska försök utgår emellertid från ett slags axiomatisk blindhet, och därigenom uppstår alla de hypoteser, beräkningar och slutsatser de ger upphov till – företeelser som är okända för den rena metafysiken, vars dialektik är grundad på analogi och symbolism.

Den metafysiska läran är i grund och botten ingenting annat än kunskapen om Verkligheten och illusionen, och om man utgår från det jordiska tillståndet och alltså tar hänsyn till de kosmologiska utvidgningarna av metafysiken, framgår denna som kunskapen om antingen de principiella eller de existentiella nivåerna. I denna förra egenskapen, som kunskap om de principiella nivåerna, särskiljer metafysiken å ena sidan mellan Principen och dess manifestation – och å andra sidan, inom själva Principen, mellan Varat och Icke-Varat, eller med andra ord mellan den personlige Guden och den opersonliga Gudomligheten; i den senare egenskapen, som kunskap om de existentiella nivåerna, dvs. om manifestationen, särskiljer metafysiken – som då övergår till att bli kosmologi – mellan det över-formella och det formella, och detta senare tillstånd delas i sin tur upp i två: det finstoffliga eller själsliga och det grovstoffliga eller kroppsliga.” [citat av Frithjof Schuon]
s. 21-23

”Symbolismen har två fördelar framför den resonerande framställningen. För det första: långt ifrån att stå i artificiell motsats till det som den uttrycker, är den tvärtom en aspekt eller ’inkarnation’ av denna verklighet. Och för det andra: i stället för att frammana en enda aspekt av en viss verklighet avslöjar den flera aspekter på samma gång och visar fram sanningarna i deras olika metafysiska och andliga sammanhang; därigenom öppnar den omätliga dimensioner för betraktandet.”*
[citat av Frithjof Schuon] s. 23

*Tidskriftsartiklar av Guénon, som behandlar den senare ämnesgruppen, har efter hans död samlats och utgivits i boken Symboles fondamentaux de la science sacrée [”Symbols of Sacred Science”]. Denna kan nog sägas ha blivit ett av hans mest värdefulla verk. (Utg:s anm.)

”Slutligen innehåller Guénons verk, som sitt fjärde stora ämne, kritiken av den nutida världen. Detta ämne måste nödvändigtvis också ingå i hans verk, dels därför att detta till själva sin natur är intellektuellt och traditionellt och dels därför att det kulturområde det vill nå är just denna nutida värld, där intellektualitet och tradition saknas som bestämmande faktorer.* Denna kritik av modernismen har hos Guénon två aspekter, den ena allmän och den andra detaljerad. Författaren kritiserar nämligen å ena sidan de tendenser som utmärker vår civilisation i dess helhet, och å andra sidan de eller de uttrycken för denna civilisation, till exempel olika former av ’neo-spiritualism’”. [citat av Frithjof Schuon]

*Att verklig intellektualitet saknas i vår civilisation måste tyckas vara ett absurt påstående för den läsare som inte tidigare gjort bekantskap med Guénons och Schuons terminologi… (Utg:s anm.)
s. 24

I ett brev uttrycker Frithjof Schuon…: ”Guénon ser överallt i Västerlandet en ’fullkomlig okunnighet’. Han förstår inte att det snarare rör sig om vägran att godta än om simpel okunnighet. Västerlandet är icke nödvändigtvis – och ’fullkomligt’! – okunnigt om de eller de sanningarna; det kan till och med på ett förträffligt sätt nedteckna dem. Men det spjärnar emot dem och täpper för sina öron. Det är detta som är Västerlandets drama eller brott.”
s. 26

[Tibetkännaren] Marco Pallis skriver att: ”citaten som gjorts i denna bok ur Guénons skrifter har accepterats utan svårighet av tibetanerna, ja lika lätt som läror härrörande från av dem kända auktoriteter.” Och anledningen till detta är, skriver författaren, dels att ”tibetanerna på intet sätt är behäftade med fördomar som i Västerlandet hänger samman med den religiösa exoterismen” och dels att ”de cykliska lagarna och deras tillämpningar” – lagar som Guénon utgår från vid sitt bedömande av den nutida världen – ”bildar ett intimt samband mellan å ena sidan de hinduiska och buddhistiska traditionerna och å andra sidan den undervisning, vars senaste förmedlare Guénon var. Orientalerna är i allmänhet fortfarande klart medvetna om tillvaron om dessa lagar. Man behöver därför inte övertyga dem, när det gäller att ur dessa lagar dra en viss slutsats med tillämpning på konkreta förhållanden, till exempel när man anspelar på det faktum att världen nu befinner sig i ett framskridet stadium av denna mörka tidsålder, vars orsaker och tendenser René Guénon har beskrivit med en så beundransvärd klarhet.”
s. 29

Den Gudomlighet som är Enheten i mångfalden är sannerligen ingen ’abstraktion’, eftersom Den är alltings dolda Substans och Innehåll och därför att ingenting skulle ha liv eller verklighet utan Den. Därför blir också världens och livets mångfald och ’underbara omväxling’ bara oändligt mera ’underbar’, om den inte söks för sin egen skull utan i och genom och för den Enhet som är världsträdets Sav. Och eftersom våra egon också är delar av denna mångfald, innebär det nyss sagda att en människa blir verkligt ’levande’ först om hon inte lever för sitt empiriska jag utan för det gudomliga Själv som är hennes sanna jag, ”ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det’ (Matt. 16:25).
s. 31-32

I La crise du monde moderne [”The Crisis of the Modern World”] och Le règne de la quantité [”The Reign of Quantity”] skildrar Guénon de olika aspekterna av fjärmandet från Enheten, den utveckling som alltsedan högmedeltiden satt sin prägel på Västerlandet och som under de två sista århundradena också spritt sig till den övriga delen av mänskligheten. Det är en utveckling som gör denna epok till en förtätad miniatyrbild av hela den cykel – den ”mörka” (kali-yuga) enligt hinduismen – med vilken världens ”fall och förfall” är i färd att fullbordas.* I La crise du monde moderne visar författaren, hur förskingringen av mänsklighetens enhetsarv och den därmed samgående materialiseringen har framkommit och fortlöpt inom människolivets olika områden; i de här medtagna kapitlen gäller det närmast vetenskapen, filosofin och religionen. I Le règne de la quantité återigen visar han, hur materialiseringen är liksom ett hårt skal som omger västerlänningens hela värld och hur denna kosmiska förhårdning – eller ”förstockelse”, för att tala med Bibeln – är ett ofrånkomligt svar från tillvarons sida på hans egna materialistiska idéer. Denna utvecklingsfas kallar Guénon ”solidifieringen”. Inom det kosmiska ”skalet” har västerlänningen inbillat sig kunna finns skydd för den profana ”vardagstillvaro” han sedan flera århundraden utformat åt sig. Men skalet är – om utgivaren får tillåta sig en egen bild – som barken på ett döende träd: då denna ej längre tar emot trädets sav, som är enhetens och helhetens liv och väsen, måste den vittra sönder. Denna utvecklingsfas, ”upplösningen”, följde omedelbart i ”solidifieringens” spår och har med tiden blivit alltmer förhärskande.

* ”Fall och förfall” heter den första avdelningen i den ovan nämnda Schuon-antologin, Tidlös besinning i besinningslös tid.
s. 33-34

Vi måste i själva verket fastställa att denna söndervittring sedan Guénons dagar har gått framåt och fortsätter att gå framåt med progressivt ökande fart. Och utom i de avseenden som författaren tar upp på nedanstående sidor har människans utstötthet från Helheten – hennes ”alienation” – värkt fram i öppen dag på områden där den är särskilt konkret kännbar, därför att [det är] där de elementäraste betingelserna finns för mänsklighetens psyko-fysiska jämvikt och hälsa; det är allt detta som sammanfattas i ordet ”miljöförstöring”. Det finns visserligen ingen anledning att överdriva den plats som denna intar i utvecklingen som helhet betraktad: den är bara ett – och ett av de senaste – symptomen på en sjukdom som har sina orsaker långt tillbaka i vår historia och långt inne i vår egen varelse. Men just därför att den är så uppenbar och smärtsam och så förödmjukande för människan, kan man hoppas att allt flera genom den eggas till att spåra tidens missförhållanden tillbaka till deras egentliga ursprung: till förnekandet av de över-världsliga principer som legat till grund för alla kulturer, därför att endast de ger säkerhet för en både stabil och levande helhet.

Till att nå kunskap om dessa principer och alltings beroende av dem är René Guénons verk genom sin vidd, precision och klarhet en ovärderlig hjälp.
s. 34-35

3 reaktioner på ”I tjänst hos det Enda, del I

  1. Ping: Kurt och Tage in memoriam « Café Exposé

  2. Ping: Människorikets skördetid « Café Exposé

  3. Ping: The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s