I tjänst hos det Enda, del II

René GuénonYtterligare excerpter ur antologin I tjänst hos det Enda – ur René Guénons verk i översättning och med inledning av Kurt Almqvist (Natur och Kultur i distribution, Stockholm 1977).

Denna andra del består av utdrag ur första avdelningens fyra inledande kapitel. De motsvaras av kapitel I, III, IV och V i La crise du monde moderne (”The Crisis of the Modern World”) från 1927.

Kapitel 1: Den mörka tidsåldern

Enligt hinduismen indelas var och en av mänsklighetens cykler, varje manvantara, i fyra tidsåldrar, som betecknar faser i en gradvis skeende förmörkning av den ursprungliga andligheten. Det är de perioder som den västerländska antikens traditioner kallade guld-, silver-, koppar- och järnåldrarna. Vi är nu i den fjärde tidsåldern, den ”mörka” (kali-yuga), och det sägs att vi har varit där i mer än sex tusen år, vilket leder oss betydligt längre tillbaka än alla de av oss kända epokerna av den ”klassiska” antiken. Under den tiden har de sanningar som förr var tillgängliga för alla människor blivit mer och mer fördolda och svåruppnåeliga. De som har tillgång till dem blir färre och färre; och även om den förhistoriska visdom som icke är av mänskligt ursprung aldrig kan gå förlorad, omger den sig med mer och mer ogenomträngliga slöjor, under vilka det har blivit ytterst svårt att upptäcka den. Det är därför som det överallt, på olika symbolspråk, talas om något som gått förlorat – åtminstone skenbart och i förhållande till den yttre världen – och som måste återfinnas av dem som strävar efter den sanna kunskapen. Men det sägs också att det som sålunda är fördolt skall bli synligt igen i slutet av denna cykel och att detta slut, i kraft av den kontinuitet som sammanbinder alla ting inbördes, samtidigt skall bli början till en ny cykel.

Men, kan man fråga sig, varför måste den cykliska utvecklingen på detta sätt ske i nedåtgående riktning, från det högre till det lägre, vilket ju utgör själva negationen av idén om ”framsteget”, så som nutidens människor uppfattar detta? Jo, det beror på att varje manifestation [dvs. varje utflöde av en högre verklighet, en princip]* under sin utveckling nödvändigtvis avlägsnar sig mer och mer från den princip som den manifesterar. Eftersom manifestationen börjar i den högsta punkten, kan den inte undgå att sträva nedåt, och i likhet med ett materiellt föremål strävar den i denna riktning med ständigt växande hastighet, ända tills den kommer till en stopp-punkt. Detta fallande skulle kunna betecknas som en progressiv materialisering, ty det första uttryck som den Högsta Principen tar sig är av rent andlig art. Märk väl: det är Principens uttryck och icke Principen själv man kan kalla ”andlig”, ty den senare är bortom alla motsatser och kan alltså ej kännetecknas med någon av de termer som anger sådana.

* (Utg:s anm.)
s. 39-40

Även om det som nyss har sagts om manifestationens utveckling är riktigt i stort sett, är det emellertid alltför förenklat och schematiskt, då det kan uppfattas så som om denna utveckling skedde i rät linje, i en enda riktning och utan några som helst svängningar: verkligheten är betydligt mera komplicerad. Man måste i själva verket i allting se två motsatta tendenser, den ena nedåtgående och den andra uppåtstigande, eller om man vill använda en annan bild: den ena centrifugal och den andra centripetal. Och allteftersom den ena eller den andra av dessa tendenser är förhärskande, aktualiseras den ena eller den andra av två varandra kompletterande faser i manifestationen, nämligen respektive ett avlägsnande från och ett återvändande till Principen. Dessa båda manifestationsfaser liknas ofta vid hjärtats rörelser eller vid ut- och inandningen. Även om de vanligen sägs följa varandra, måste man förstå att de båda tendenser som de motsvarar alltid verkar samtidigt, om också i växlande proportioner.
s. 41

Det är lätt att förstå att dessa traditionella grundtankar, som vi här måste begränsa oss till att blott summariskt antyda, i hög grad skiljer sig från – och i vidd och djup vida överträffar – de försök till ”historiefilosofi” som nutidens människor ägnar sig åt. Men vi har just nu inte för avsikt att i vår undersökning gå tillbaka till den nuvarande cykelns begynnelsestadier och inte ens till början av kali-yuga; vi tänker – åtminstone på ett direkt sätt – ta i sikte bara ett mycket mer begränsat område, nämligen de sista faserna av just kali-yuga. Det är nämligen så, att man inom var och en av de stora perioder vi talat om kan urskilja olika sekundära faser, som bildar periodens underavdelningar; och eftersom det är en allmän regel att varje del av en helhet på något sätt är analog med helheten, återger dessa underavdelningar – så att säga i mindre skala – den allmänna gången inom den stora cykel de ingår i. Den sista underavdelningen inom den nuvarande mänsklighetens sista stora cykel, alltså inom kali-yuga, är den s.k. ”nya tiden”.
s. 41-42

Man har rätt ofta framhållit vissa drag som är gemensamma för antikens förfall och vår egen tid, och utan att vilja dra parallellen för långt måste man erkänna att det faktiskt finns vissa ganska slående likheter. Den enbart ”profana” filosofin hade vunnit terräng: den intellektuella nedgången framgår tydligt både av skepticismens uppkomst och av den framgång som stoikernas och epikuréernas ”moralism” hade. På samma gång hade de gamla sakrala lärorna, som knappast någon längre förstod, på grund av just denna oförståelse urartat till ”hedendom” i detta ords verkliga betydelse, dvs. de hade blivit till enbart ”övertro”: företeelser som, sedan de har förlorat sin djupa mening, överlever sig själva i manifestationer av enbart yttre natur.
s. 43

Det man kallar ”renässansen” – ”pånyttfödelsen” – innebar i verkligheten döden för många ting. Man sade sig vilja återgå till den grekisk-romerska kulturen, men man hämtade därifrån bara de mest utåtvända dragen; det var nämligen blott dessa som antiken kunde klart uttrycka i sina skrivna texter.
s. 44

[H]ädanefter skulle bara den ”profana” filosofin och vetenskapen finnas, den som är negationen av den verkliga intellektualiteten. Detta vetande har nämligen följande kännetecken: kunskapens begränsning till de lägsta verklighetsområdena, empiriskt och analytiskt studium av fakta som inte är anslutna till någon princip, splittring i en ändlös mängd av meningslösa detaljer, anhopning av ogrundade hypoteser som oupphörligt tillintetgör varandra, och likaså anhopning av fragmentariska synpunkter som inte kan leda till någonting annat än praktiska tillämpningar – de som utgör den moderna civilisationens enda verkliga överlägsenhet. Det är för övrigt en föga avundsvärd överlägsenhet, eftersom den haft till följd att all annan tankeverksamhet än den som syftar till dessa tillämpningar har förkvävts, varigenom vår civilisation har fått den enbart materiella karaktär som gör den till någonting snarast vidunderligt.

Det finns ett ord som kom till heders under renässansen och som på förhand sammanfattade den moderna civilisationens hela program, och det är ”humanism”, ”kunskap om det mänskliga”. Det gällde i själva verket att nedskära allting till enbart mänskliga proportioner, att bortse från varje princip av högre ordning och att – symboliskt talat – vända sig bort från himlen under förevändning att man ville erövra jorden.
s. 44-45

Slutet har blivit att man knappast eftersträvar något annat än tillfredsställande av de materiella behoven, och det är för övrigt en helt illusorisk strävan, eftersom den alltid framkallar fler konstgjorda behov än den kan tillfredsställa.
s. 45

Det som traditionen i detta avseende säger om cykelns sista fas är att den utnyttjar allt vad föregående faser har ringaktat eller förnekat; och häri känner vi i själva verket igen vår tids civilisation: den lever så att säga bara av det som föregående civilisationer har ratat. För att inse detta behöver man bara tänka på hur företrädarna för de traditionella kulturer som ännu lever kvar i Orienten* ser på de västerländska vetenskaperna och deras tillämpningar inom industrin. I deras ögon är dessa forskningar, som uteslutande inriktas på det praktiska livet – i den snävaste betydelsen av ordet ”praktisk” – ett fåfängligt vetande. För att de i cykeln inneslutna möjligheterna skulle uttömmas var det emellertid nödvändigt att också detta lägre vetande en gång ”förverkligades”, men det kunde bara ske på ett stadium, då den verkliga intellektualiteten hade försvunnit, dvs. i den ända av utvecklingen som var motsatt ursprungsskedenas andlighet. Och det kunde bara utföras av människor som var så nedsjunkna i materien att de inte kunde tänka sig någonting bortom den. Dessa människor blir slavar under materien, i samma mån som de vill underkasta sig den, något som leder till ett ständigt ökande, oreglerat och mållöst jäkt och till splittring i den rena mångfalden – tills detta mynnar ut i den slutliga upplösningen.

* Dessa ”traditionella kulturer” har visserligen sedan Guénons dagar minskat ännu mera i antal och omfång. (Utg:s anm.)
s. 47-48

Kapitel 2: Kunskap och handling

De orientaliska, liksom också de forna västerländska, lärorna hävdar samstämmigt att betraktandet är överlägset handlingen, på samma sätt som det oföränderliga är överlägset föränderligheten. Eftersom handlingen bara är en övergående och tillfällig förändring av varat, kan den inte ha sin tillräckliga grund i sig själv. Om den inte får rotfäste i en princip som är bortom dess tillfälliga domän, är den blott och bart en illusion, och denna princip, varav den får hela sin verklighet och tillvaro, ja varigenom den över huvud taget är möjlig, den kan bara finnas i kontemplationen eller, om man så vill, kunskapen. Ty i grund och botten betyder dessa båda termer samma sak. I alla händelser sammanfaller i praktiken de båda verkligheter de betecknar: kunskapen själv och den akt varigenom den uppnås kan ju nämligen på intet sätt vara skilda från varandra. På samma sätt är förändringen – i detta ords allmännaste mening – obegriplig och motsägelsefull, dvs. omöjlig, utan en princip varur den framgår; och just därför att principen är ursprunget till förändringen, kan den inte vara underkastad denna. Principen måste med andra ord själv vara oföränderlig.
s. 52-53

Det är bara kunskapen som kan befria människan från denna värld och dess begränsning, och när den uppnår det oföränderliga – dvs. när den blir den principiella eller metafysiska kunskap som är kunskapen framför andra – då är den själv oföränderlig, ty varje sann kunskap är till sitt väsen en sammansmältning med sitt föremål. Det är just det som nutidens västerlänningar inte känner till, ty för dem finns det bara en förståndsmässig och diskursiv, alltså en indirekt och ofullständig, kunskap, som man kunde kalla en återspegling av den verkliga kunskapen. Därtill kommer att de blir mer och mer benägna att uppskatta denna lägre kunskap blott i den mån som den direkt tjänar praktiska syften. Då de är invecklade i handlingslivet till den grad att de förnekar allt som går utöver dess område, märker de inte att själva denna handling genom att berövas sin princip urartar till en lika fåfänglig som ofruktbar handlingsiver.
s. 53

Vad som präglar både det dagliga livet och det vetenskapliga tänkandet är en till det yttersta driven analys, ett ändlöst sönderstyckande, en verklig upplösning av den mänskliga aktiviteten på alla de områden där den ännu kan utövas. Därav följer den oförmögenhet till syntes och koncentration som är så slående i orientalernas ögon.

Allt detta är de naturliga och oundvikliga följderna av en mer och mer utpräglad materialisering, ty materien är till sitt väsen mångfald och sönderdelning, och detta är i förbigående sagt orsaken till att allt som framgår ur den inte ger upphov till annat än strider och konflikter av olika slag, såväl folk som individer emellan. Ju mer man uppgår i materien, desto mera skärpa och omfattning får de element som företräder söndring och motsättning; och omvänt är det också så att ju mer man höjer sig mot den rena andligheten, desto närmare kommer man enheten, som fullt kan förverkligas blott genom medvetandet om de universella principerna.
s. 54

Vidare yttrar sig tendenserna i fråga i det allt snabbare tempo med vilket grundlösa teorier och hypoteser avlöser varandra: de hinner knappt ställas upp, förrän de faller samman och ersätts av andra, ännu kortvarigare. Det är sålunda ett sannskyldigt kaos, i vilket det vore fåfängt att leta efter några slutgiltigt erövrade element, om man inte som sådana betraktar en oformlig anhopning av fakta och detaljer, som inte har någon vare sig beviskraft eller innebörd.
s. 55

I varje fall har man helt allmänt intrycket att det inte finns någon stabilitet i det aktuella läget; men medan en del människor känner faran och försöker reagera, finner flertalet av våra samtida behag i denna oordning, i vilken de ser liksom en utåt projicierad bild av sitt eget sinnelag. Det finns i själva verket en exakt motsvarighet mellan å ena sidan en värld där allt tycks vara blott i ”vardande” och där det inte längre finns någon plats för det oföränderliga och bestående, och å andra sidan sinnesbeskaffenheten hos de människor för vilka all verklighet ligger i detta ”vardande”. En sådan inställning betyder förnekande av den sanna kunskapen, liksom av själva föremålet för denna kunskap, dvs. de transcendenta och universella principerna. Man kan gå ännu längre och säga att inställningen i fråga innebär att man förnekar all verklig kunskap, på vilket område det vara må och t. o. m. att man förnekar kunskapen om det relativa. Ty, som vi nyss sade, det relativa är obegripligt och otänkbart utan det absoluta, liksom det tillfälliga är otänkbart utan det nödvändiga, förändringen utan det oföränderliga, mångfalden utan enheten. ”Relativismen” innebär med andra ord en självmotsägelse, och när man vill nedskära allting till förändringen, borde man i all logiks namn neka till att förändringen finns till.
s. 55-56

Nutidsmänniskorna, som på intelligensens område inte känner till någonting högre än förståndet, fattar inte ens vad den intellektuella intuitionen kan vara. Antikens och medeltidens läror däremot erkände uttryckligt dess existens och dess överlägsenhet över alla andra förmögenheter – och det till och med i de fall då dessa läror hade en enbart filosofisk karaktär och följaktligen var ur stånd att effektivt använda sig av förmögenheten i fråga.
s. 57

Rationalismen är alltså ännu en specifikt modern företeelse, som för övrigt hänger nära samman med ”individualismen”, eftersom den ingenting annat är än negationen av varje över-individuell förmögenhet. Så länge västerlänningarna envisas med att misskänna eller förneka den intellektuella intuitionen, kan de ej ha någon tradition i detta ords sanna betydelse, och de kan heller inte ha intellektuellt utbyte med äkta företrädare för de österländska kulturerna.
s. 57

Kapitel 3: Sakral och profan vetenskap

Vi sade nyss att i kulturer med traditionell karaktär [är] den intellektuella intuitionen … grundvalen för allting. Det är med andra ord den rent metafysiska läran som där är det väsentliga: allt det andra är förknippat med den och följer av den som dess tillämpningar på olika tillfälliga verklighetsområden. Så är i särskilt hög grad fallet med samhällets institutioner och också med vetenskaperna, dvs. de kunskaper som hänför sig till det relativas domän. Sådana kunskaper kan nämligen i traditionella kulturer bara ses som beroende av den absoluta och principiella kunskapen: som dennas förlängningar eller avspeglingar. Det verkliga hierarkiförhållandet respekteras sålunda där överallt och alltid. Det relativa hålls ingalunda för icke existerande, vilket vore orimligt. Det beaktas i den mån det förtjänar beaktas, men det sätts på sin rätta plats. Slutligen finns det inom själva det relativa området mycket olika grader, alltefter som det gäller ting med större eller mindre avstånd från principernas rike.
s. 58

Logikerna anser vanligen att en vetenskap är uttömmande angiven genom sitt föremål, men det är oriktigt, därför att det innebär en alltför stor förenkling. Den synpunkt från vilken föremålet betraktas bör nämligen också ingå i definitionen av vetenskapen i fråga.
s. 59

Låt oss ge ett exempel som belyser detta: ”fysiken”, så som å ena sidan antiken och å andra sidan nutiden uppfattar den. Termen ”fysik” i sin ursprungliga och etymologiska mening betyder ingenting annat än ”vetenskapen om naturen” utan någon som helst inskränkning. Denna vetenskap har alltså till föremål de allmänna lagarna för ”vardandet”, ty ”natur” och ”vardande” är i grunden likabetydande*; och det är i själva verket på det sättet som grekerna, och i synnerhet Aristoteles, uppfattade den. Om det finns mera delbetonade naturvetenskaper, är det ingenting annat än ”specifikationer” av fysiken i förhållande till vissa, mera bestämt avgränsade, områden. Det ligger alltså något betecknande redan i den urartning som ordet ”fysik” har fått genomgå under nya tiden: att det nämligen kommit att användas som namn på en enda av alla naturvetenskaper. Denna företeelse har sin grund i den sönderstyckning som, enligt vad vi redan sagt, är ett av den moderna vetenskapens utmärkande drag. Ty denna ”specialisering”, som i sin tur är en följd av den analytiska tendensen, har drivits därhän att det för nutidsmänniskan har blivit otänkbart med en vetenskap som gäller naturen i dess helhet.

* ”Fysik” kommer av grek. physis, som betyder ”natur”, och det latinska nâtûra betyder, som ovan sagts, egentligen ”födelse”. (Utg:s anm.)
s. 60

För Aristoteles var fysiken blott ”sekundär” i förhållande till metafysiken, vilket innebär att den var beroende av denna, att den i grund och botten blott var en tillämpning på naturens område av de principer som står över naturen och återspeglas i dess lagar; och detsamma kan sägas om medeltidens ”kosmologi”.

I motsats därtill vill man nu för tiden göra vetenskaperna oberoende genom att förneka allt som överstiger dem. Man vill åtminstone göra gällande att det är omöjligt att få kunskap om dessa transcendenta element, och på den grunden vägrar man att ta dem med i räkningen, vilket i praktiken är detsamma som att förneka dem. Detta förnekande var i själva verket ett faktum, långt innan man fick tanken att göra en systematisk teori av det och kalla det för ”positivism” eller ”agnosticism”, ty man kan säga att detta förnekande bildar utgångspunkten för hela den moderna vetenskapen. Före 1800-talet har det emellertid knappast funnits människor som yvts över sin okunnighet – ty att vara ”agnostiker” är ingenting annat än detta – och som velat förvägra alla andra den kunskap som de själva ej haft. Detta anger ännu en etapp i Västerlandets intellektuella förfall.

När nutidsmänniskan, under förevändning att trygga vetenskapernas oberoende, vill radikalt skilja dem från varje högre princip, berövar hon dem i verkligheten all djupare mening och till och med allt sant intellektuellt intresse; och detta tänkesätt kan blott mynna ut i en återvändsgränd, eftersom det stänger in vetandet i ett obotligt slutet rum. Den utveckling som sker inom detta rum är för övrigt ingen fördjupning, som en del inbillar sig. Tvärtom stannar utvecklingen där helt och hållet på ytan och består enbart i den splittring i detaljer som det ovan varit tal om: en analys som är lika ofruktbar som pinsam och som kan fortsättas i ändlöshet utan att man går framåt med ett enda steg på den sanna kunskapens väg. Det är inte heller för dess egen skull, det måste man säga, som västerlänningarna i allmänhet odlar den så uppfattade vetenskapen: det som de framför allt har i sikte är ingalunda kunskap, inte ens lägre sådan, utan praktiska tillämpningar. För att övertyga sig om detta behöver man bara tänka på hur lätt flertalet av våra samtida förväxlar vetenskap med industri och hur många människor det finns för vilka ingenjören är den typiske vetenskapsmannen.

När vetenskapen fick sin moderna form, förlorade den inte bara i djup utan också, skulle man kunna säga, i stabilitet. Ty medan den ännu var anknuten till principerna, deltog den i dessa principers oföränderliga natur – mer eller mindre, allt efter arten av sitt studieobjekt. Sedan den däremot stängts inne i förändringens värld, finner den ingen stabilitet, ingen fast punkt att stödja sig på. Då den inte längre utgår från någon absolut visshet, är den hänvisad till förmodanden och approximationer eller till enbart hypotetiska konstruktioner, verk av det individuella godtycket. Även om det händer att den moderna vetenskapen – på stora omvägar – kommer fram till resultat som tycks överensstämma med vissa data i de ”traditionella” vetenskaperna, vore det alldeles fel att däri se en bekräftelse – en bekräftelse som dessa data för övrigt inte alls har behov av. Det vore ren tidsförlust att vilja förlika fullkomligt olika synpunkter eller konstatera överensstämmelser mellan å ena sidan traditionellt vetande och å den andra hypotetiska teorier som kanske råkar i vanrykte om några få år*.

*Samma iakttagelse gäller på det religiösa området i fråga om en viss ”apologetik” som vill komma i samklang med den moderna vetenskapens resultat. Detta är ett fullkomligt illusoriskt arbete, som ständigt måste göras om på nytt. En sådan strävan till anpassning innebär för övrigt den allvarliga faran, att den tycks göra religionen solidarisk med föränderliga och kortlivade idéer som den bör vara alldeles oberoende av. (Denna Guénons iakttagelse har – som alla kan övertyga sig om – besannats mer och mer: i våra dagar är det slags ”apologetik” han talar om en av de faktorer som sätter religionens själva fortbestånd i fara – utg:s anm.)
s. 61-64

För våra dagars vetenskap kan hithörande ting i själva verket blott tillhöra hypotesernas område, medan de däremot för de ”traditionella” vetenskaperna var något helt annat. De framträdde nämligen där som otvivelaktiga följder av metafysiska sanningar, som man fick kunskap om på ett intuitivt och alltså ofelbart sätt. Det är för övrigt en sällsam villfarelse, utmärkande för den nutida ”experimentalismen”, att en lära kan bevisas av fakta; ty i verkligheten kan samma fakta alltid förklaras lika bra av flera olika teorier. En del av den experimentella metodens grundläggare, som t. ex. Claude Bernard, har för resten själva erkänt att de kunde tyda dessa fakta blott med hjälp av ”förutfattade meningar”: utan dessa måste uppgifterna i fråga förbli ”rena fakta” utan någon mening och något vetenskapligt värde.

Enligt den traditionella uppfattningen har en vetenskap vilken som helst mindre sitt intresse i sig själv än som en förlängning eller sekundär förgrening av doktrinen, och denna doktrin består som sagt väsentligen av den rena metafysiken. Det är i själva verket lätt att förstå att de lägre kunskaperna måste förlora mycket av sitt intresse för en människa som har kunskaper av högre ordning – även om givetvis varje vetenskap har sitt berättigande, förutsatt att den nöjer sig med sin av naturen givna plats. Man kan till och med säga att det lägre vetandet har intresse bara i funktion av den principiella kunskapen, det vill säga i den mån som de återspeglar denna kunskap på ett visst tillfälligt område och – å andra sidan – kan leda människan i riktning mot den. Den principiella kunskapen får på inga villkor förloras ur sikte eller uppges till förmån för mer eller mindre tillfälliga synpunkter.
s. 64-65

I verkligheten finns det över huvud taget inget ”profant område”, motsatt det ”sakrala”: det finns bara en ”profan ståndpunkt”, som egentligen inte är annat än okunnighetens ståndpunkt*. Det är därför som den ”profana”, dvs. den moderna, vetenskapen med rätta kan anses vara ett ”okunnigt vetande”: ett vetande av lägre ordning, som helt håller sig på samma plan som den lägsta verkligheten; ett vetande okunnigt om allt som övergår det, om varje högre mål liksom om varje princip som kunde ge det en rättmätig, om också blygsam plats i den totala kunskapens hierarki. Denna vetenskap är alltså obotligt instängd på det relativa och begränsade område där den har velat förklara sig oberoende och är genom eget förvållande avskuren från varje förbindelse med den transcendenta sanningen och den högsta kunskapen. Därigenom är den blott en fåfänglig och illusorisk vetenskap, ett vetande som – för att säga sanningen – av intet kommer och till intet för.

* För att övertyga sig om detta räcker det att tänka på omständigheter som följande: en av de mest ”sakrala” vetenskaperna, nämligen kosmogonin, som i den egenskapen har sin plats i alla heliga skrifter – den hebreiska Bibeln inräknad – har numera blivit föremål för de mest ”profana” hypoteser. Vetenskapens område är detsamma i båda fallen, men synpunkterna är helt och hållet olika.
s. 67

Av ovanstående torde framgå vad som fattas den nutida världen på vetenskapens område: hur denna vetenskap, som man är så stolt över, helt enkelt är en urspårning och liksom ett avfall från den sanna vetenskapen, vilken i våra ögon inte kan vara annat är ”sakral” eller ”traditionell”. Den moderna vetenskapen har uppstått genom en godtycklig begränsning av kunskapen till ett visst område, och detta är det lägsta av alla, eftersom det är området för den materiella eller sinnligt förnimbara verkligheten. Tack vare denna begränsning och det som omedelbart följer därav har vår vetenskap förlorat allt intellektuellt värde, om man ger ordet ”intellektuell” dess sanna och fulla mening, dvs. om man undviker det rationalistiska misstaget att likställa den rena intelligensen med förståndet eller – vilket är detsamma – att förneka den intellektuella intuitionen. Det som är det innersta upphovet till detta liksom till många andra av nutidens misstag, det som är själva roten till den nyss nämnda vetenskapliga urspårningen, det är vad man kan kalla ”individualismen”. Denna är identisk med själva den antitraditionella andan, och dess mångfaldiga yttringar på alla områden är en av de allra viktigaste faktorerna i vår tids oordning. Vi skall därför i nästa kapitel ägna den en mera ingående granskning.
s. 68

Kapitel 4: Individualismen

Med ”individualism” menar vi negationen av varje princip som står över individualiteten och – som följd därav – kulturens nedskärning på alla områden till de enbart mänskliga elementen. ”Individualismen” är alltså, som vi sade i förra kapitlet, i grund och botten samma sak som det man under renässansen kallade ”humanismen”, och den sammanfaller också med vad vi nyss kallade ”den profana ståndpunkten”. Allt detta är på det hela taget samma företeelse under olika benämningar, och vi har också sagt att denna ”profana” anda är identisk med den antitraditionella andan, vilken är en sammanfattning av alla specifikt moderna tendenser.
s. 69

Det man aldrig har bevittnat före våra dagar, det är en civilisation som är helt uppbyggd på någonting rent negativt, på vad man kunde kalla frånvaron av principer. Det är det som ger nutidsvärlden dess onormala karaktär, som gör den till en sorts missbildning, vilken är förklarlig bara om man ser den som slutet av en cyklisk period, enligt vad vi har förklarat i bokens början. Det är alltså individualismen, såsom den nu beskrivits, som är den avgörande orsaken till Västerlandets nuvarande förfall, just därigenom att den är drivkraften till utvecklingen av mänsklighetens lägsta möjligheter, dem för vars utbredning det inte behövs ingripande av något övermänskligt element. Ja, avsaknaden av varje sådant element är t. o. m. en förutsättning för det fulla förverkligandet av dessa möjligheter, därför att de bildar den extrema motsatsen till varje form av andlighet och sann intellektualitet.

Individualismen innebär först och främst förnekandet av den intellektuella intuitionen, eftersom denna väsentligen är en över-individuell förmögenhet. Vidare innebär den förnekandet av den kunskap som är det egentliga området för denna intuition, dvs. metafysiken i ordets sanna mening.
s. 69-70

Det tycks till och med som om det för filosoferna vore långt mera angeläget att uppställa problem än att lösa dem, vilket är en sida av nutidsmänniskans förvirrade behov av forskning för forskningens egen skull. Detta behov är i sin tur ett utslag av den febrila aktivitetshunger – på det tankemässiga likaväl som på det kroppsliga planet – som utmärker vår tid.
s. 70

I en traditionell kultur är det nästan otänkbart att en människa gör anspråk på äganderätten till en idé, och om hon gör det, avhänder hon sig i varje fall därigenom all tilltro och auktoritet. Ty på det sättet förvandlar hon idén till blott och bart ett slags infall utan verklig räckvidd. Om en idé är sann, tillhör den i lika mån alla dem som förstår den; om den däremot är felaktig, finns det ingen anledning att skryta med att ha kommit på den. En sann idé kan inte vara ”ny”, ty sanningen är icke ett alster av människoanden: den finns till oberoende av oss, och vår uppgift är bara att få kunskap om den. Utanför denna kunskap kan det bara finnas felaktighet. Men bryr sig nutidens människor egentligen om sanningen, och vet de ens längre vad sanning är? Även på den punkten har orden mist sin mening, eftersom en del människor, som till exempel ”pragmatisterna”, går så långt att de ger detta namn åt den praktiska nyttan, dvs. något som är helt främmande för det intellektuella området. Detta är den logiska slutföljden av den moderna urspårningen: det är själva negationen av sanningen och av det element i människan som syftar till sanningen, nämligen intelligensen.
s. 71

Redan Descartes var i grund och botten mera intresserad av dessa praktiska tillämpningar än av den rena vetenskapen. Men detta är inte allt; ty då det som är bortom naturen är utom räckhåll för individen som sådan, har individualismen nödvändigtvis ”naturalismen” i följe. ”Naturalism” och förnekande av metafysiken, det är förresten en och samma sak, och i och med att den intellektuella intuitionen ej erkänns, finns det inte möjlighet till någon metafysik. En del människor envisas då med att bygga upp något slags ”pseudo-metafysik”, men andra erkänner mera ärligt att detta är omöjligt. Av den senare inställningen uppkommer så ”relativismen” i alla dess former, vare sig det är fråga om Kants ”kriticism” eller Auguste Comtes ”positivism”. Eftersom förståndet självt är helt relativt och därför inte med giltighet kan användas på andra områden än sådana som likaledes har relativ verklighetshalt, är ”relativismen” den enda logiska slutföljden av ”rationalismen”.
s. 72-73

Mycket betecknande är att det här inte ens längre är fråga om ”sanning” utan bara om ”verklighet” – en verklighet som är begränsad till enbart sinnevärlden och fattad som något väsentligen rörligt och labilt. Det ligger i sådana teoriers natur att intelligensen där är nedskuren till sin lägsta del, och förståndet självt har hävd endast i den mån det används till att forma materien för industriella syften. Efter detta fanns det bara ett steg att ta, och det var att fullständigt förneka intelligensen och kunskapen och att ersätta ”sanningen” med ”nyttan”. Det var den nyss nämnda ”pragmatismen” som tog detta steg, och här befinner vi oss inte ens längre, såsom fallet var med ”rationalismen”, i det blott och bart mänskliga: vi är i det under-mänskliga, i och med att man tar sin tillflykt till detta ”undermedvetna” som betecknar den fullständiga upp-och-nervändningen av varje normal hierarki.

Sådan är, tecknad i stora linjer, den väg som den ”profana” filosofin måste följa – och som den faktiskt också har följt – när den lämnades åt sig själv och ville begränsa all kunskap till sin egen synrand. Så länge det fanns en högre kunskap, kunde något sådant icke ske, ty filosofin var åtminstone förpliktad att respektera det som den var okunnig om och kunde inte helt enkelt förneka det. Men när denna högre kunskap hade försvunnit, blev dess negation – vilken då motsvarade ett faktiskt tillstånd – snart upphöjd till lära, och det är därifrån som hela den nutida filosofin utgår.

Därmed vare emellertid nog sagt om filosofin, vars betydelse man inte får överdriva. Sedd från den ståndpunkt som vi intar har den intresse framför allt genom att den så tydligt som det över huvud taget är möjligt uttrycker ett visst skedes tendenser. Den uttrycker dem i själva verket betydligt mer än den framkallar dem; ty om det i viss mån är sant att filosofin styr dessa tendenser, så är detta fallet bara sekundärt och i efterhand. Det är till exempel säkert att hela den nutida filosofin har sitt ursprung hos Descartes, men det inflytande som denne har utövat – och som inte varit begränsat till filosoferna – det inflytandet hade varit omöjligt, om inte hans idéer hade motsvarat tendenser som redan fanns hos flertalet av hans samtida och som behärskade dem. Den moderna andan har återfunnit sig själv i kartesianismen och har genom den blivit mera medveten än förut. Kartesianismen är alltså ingenting spontant utan har framgått ur ett dolt och vittförgrenat arbete.
s. 73-74

Den nutida världens alla karaktärsdrag skulle kunna sammanfattas i ett enda, nämligen det motsatsförhållande i vilket det står till den traditionella andan, och i detta förnekande av traditionen möter vi ännu en gång individualismen. Detta överensstämmer för övrigt med det ovanstående, ty som vi har förklarat, är det den intellektuella intuitionen och den rena metafysiska läran som är principen för varje traditionell kultur. I och med att man nu förnekar principen, förnekar man – åtminstone implicit – alla dess följder, och därmed omintetgörs allt det som verkligen förtjänar namnet ”tradition”.
s. 75

Not: [I] begreppet ”individualism” ligger vägran att erkänna dels en auktoritet som står över individen och dels ett kunskapsorgan som är högre än det mänskliga förståndet: man kan ej skilja dessa båda från varandra. Följaktligen måste den moderna andan förkasta varje andlig auktoritet, i ordets sanna betydelse av en myndighet med över-mänskligt ursprung.
s. 75

En väsentlig sida av denna brytning med den traditionella mentaliteten är att man för in diskussionsandan på alla områden, något som återigen är ett utslag av individualismen. Det är mycket svårt att övertyga våra samtida om att det finns saker som genom själva sin natur icke kan diskuteras. I stället för att höja sig själv upp till sanningen vill nutidsmänniskan sänka denna ned till sin egen nivå, och detta är antagligen orsaken till att så många, när de hör talas om ”traditionella vetenskaper” eller ren metafysik, inbillar sig att det är fråga om enbart ”profan vetenskap” och ”filosofi”.
s. 76

Vad det i grund och botten gäller i allt detta, det är inte att komma fram till kunskap om sanningen utan att få rätt trots allt, eller åtminstone att övertyga sig själv om att man får det, även om man inte kan övertyga andra. Det senare beklagar för övrigt vederbörande så mycket mera som de i sin hållning alltid har den ”omvändelseiver” som är ännu ett av den västerländska mentalitetens kännetecken. Ibland yttrar sig individualismen – i detta ords vanligaste och lägsta betydelse – på ett ännu mer iögonfallande sätt, och det är när folk vill bedöma en människas verk efter vad de känner till om hennes privatliv, som om det funnes något samband mellan dessa saker! … Allt detta är mycket upplysande om den rätta karaktären av vår tids mentalitet.
s. 77

Not: Det kan vara lämpligt att här anföra en passage ur kapitlet ”Samhällets kaos” (nr VI i La crise du monde moderne) – ett kapitel som ej medtagits i denna antologi – för att se hur, enligt Guénons mening, individualismen förverkligas i det moderna samhället – trots de teorier som skenbart förnekar denna tendens: ”När vi har talat om nutidens individualism, har vi nästan uteslutande haft i sikte hur den yttrar sig på det intellektuella området, och man kunde få den uppfattningen att det förhåller sig annorlunda i socialt avseende. Om man toge ordet ”individualism” i dess mest inskränkta mening, kunde man faktiskt frestas att ställa kollektivet i motsats till individen och tro att sådant som statens allt mer överskuggande betydelse och den allt mer komplicerade karaktären hos de sociala institutionerna är utslag av en tendens som är motsatt individualismen. I verkligheten är det emellertid inte så, ty eftersom kollektivet ej är annat än summan av individerna, kan det icke ställas i motsatsförhållande till dessa. Detsamma gäller för övrigt om staten själv, om den fattas på det moderna sättet, dvs. enbart som ställföreträdare för en massa som inte avspeglar någon högre princip. Ty enligt vår definition består ju individualismen just i förnekandet av varje över-individuell princip.

Om det alltså på det samhälleliga området finns konflikter mellan olika tendenser som alla ingår i den nutida mentaliteten, så är det inte mellan individualismen och någonting annat som striden står utan helt enkelt mellan de många olika varianter som individualismen själv kan uppträda i. Eftersom nu vår tid inte har någon princip som verkligen kan samla mångfalden till en enhet, är det lätt att förstå att sådana strider numera måste vara talrikare och mera svårartade än någonsin. Ty individualism innebär nödvändigtvis splittring, och denna splittring jämte det kaotiska tillstånd den framkallar är den ödesdigra följden av en helt och hållet materiell civilisation. Det är ju nämligen materien själv som är den egentliga roten till sönderdelningen och mångfalden.”
s. 79-80

Det område som lämpar sig för strid, det är handlingens område, dvs. det som behärskas av individuella och världsliga synpunkter. ”Den orörlige Röraren” däremot* frambringar och styr rörelsen utan att dras med i den; kunskapen upplyser handlingen utan att delta i dess skiftningar; det andliga leder det världsliga utan att blanda sig i det. På så sätt förblir var sak på sin plats, den rangplats som tillkommer den i den universella hierarkin. Men var i den nutida världen kan man ännu finna idén om en sann hierarki? Ingenting och ingen är längre på den plats där de normalt borde vara. Människorna erkänner ej längre någon verklig auktoritet på det andliga området och ingen legitim makt på det världsliga. De ”profana” tillåter sig att diskutera om heliga ting, att bestrida deras helighet och till och med deras existens. Det är det lägre som dömer över det högre, okunnigheten som påtvingar visheten skrankor, irrläror som går före sanningen, det mänskliga som intar det gudomligas plats, jorden som har övertag över himlen, individen som gör sig till alltings mått och för hela världen vill diktera lagar som helt och hållet är hämtade ur hans eget relativa och vanmäktiga förstånd. ”Ve eder, I … blinde ledare!” säger Evangeliet (Matt., 23:23–24): i dag ser man i själva verket överallt blinda som leder andra blinda och som, om de inte hejdas i tid, oundvikligen kommer att föra dessa till avgrunden – för att där gå under tillsammans med dem.

* Det är Aristoteles’ motor immobilis. – Den mening som inleds med detta uttryck har en omisskännlig taoistisk atmosfär av ”icke-verksam Verksamhet” (wu-wei; se t ex Tao-te-king kap. 73). (Utg:s anm.)
s.78-79

2 reaktioner på ”I tjänst hos det Enda, del II

  1. Ping: The Essential René Guénon: Metaphysics, Tradition and the Crisis of Modernity « Café Exposé

  2. Ping: Kritik av den moderna vetenskapens världsbild « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s