Ernst Jüngers uppgörelse med nihilismen, del 1

Kf skrev (i kommentarfältet på Moderna ”himmelsfärder”:

”För att med några sentenser ingå i meningsutbytet här ovan:

Som ofrivillig medlem i det positivistiska åsiktskollektivet så kämpar jag med avmystifieringen av verkligheten var dag. Jag ‘tror’ vetenskapen om gott, precis som jag ‘tror’ att det som är transcendent är en realitet.

Ernst Jünger säger det, för mig, mycket vackert i ‘På marmorklipporna’:

Ernst Jünger - Auf den Marmorklippen‘På samma sätt hade vetenskapen givit oss styrka. Det ligger en stor kraft i det öga som forskande och utan att förvirras betraktar tingen. Det hämtar på ett märkligt sätt sin näring ur det skapade, och endast häri ligger vetenskapens makt. Så kände vi att till och med den svaga lilla blomman genom evigheten i sin form och bildning gav oss förmågan att motstå förintelsens fläkt.’ (s. 55 – Bo Cavefors förlag, Lund 1976)”

Svar till Kf: Ditt bidrag till meningsutbytet är högst välkommet, då det ger en tacksam ingång till att förtydliga vissa angelägna traditionella grundperspektiv med hjälp av storheten i Jüngers mästerliga roman.

Temat i På marmorklipporna föregår i allt väsentligt Tolkiens majestätiska Lord of the Rings, fast i koncentrerad form (även i enskildheter som att Jüngers furste motsvarar konung Théoden vilken genom en sista hjälteinsats på slagfältet sonar sina tidigare ogärningar).

Det mått av genomgripande civilisationskritik som detta existentiella ödesdrama implicerar har med oöverträffad udd och stringens utlagts av René Guénon i The Crisis of the Modern World (1927) och The Reign of Quantity & the Signs of the Times (1945). I dessa studier diagnosticerar Guénon den moderna världens andliga åkommor i den tidlösa visdomens ljus.

Som Guénon så klarsynt redogjort för på filosofins område så begränsar den positivistiska empiricismen sig till den rationella förmögenheten i hjärnan och den sinnligt-materiella aspekten av tillvaron. Dess utgångspunkt är med andra ord redan i sig individualistisk och sönderstyckande. Rationalismens logiska följd är därför relativism och fragmentarisering, ett övergivande av den absoluta faktorn och därmed sanningen som sådan, vilket öppnar upp för allt mer utbredda och svårutrotade irrläror.

Den moderna människan har enligt Guénon i och med sin separaration från det Absoluta (närmare bestämt i och med införandet av en uppdelning mellan ”tro” och ”vetande”) gått miste om förmågan till kunskap om verkligheten. I sin narcissism och ”mängdförsjunkenhet” har hon därmed även avsagt sig möjligheten att äga någon egentlig självinsikt.

Ingenting bedöms då längre utifrån sin innebörd och existentiella rot, utan endast utifrån-nedifrån, vilket är en invertering av den ”gnostiska” kunskap vilken utgjort märgen och bärkraften i alla traditionella civilisationer. Det är också därför den moderna mentaliteten (”a-gnosticismen”) är dömd till att inbegripas i en lika ständig som fruktlös kamp mellan olika subjektiva viljeyttringar, vilka saknar grund och endast förmår dra ned varandra i en allt brantare nedstigning mot ingenting annat än ”intet”. (Ödet för Tolkiens Gollum personifierar för övrigt på ett utmärkt vis den andliga tomhet och förintelse som blir konsekvensen av egots och medvetandets fixering vid yttre ting och motsvarar i denna bemärkelse vad som i sufismen betecknas som den lägsta aspekten av själen: nafs al-ammarah bil-su’.)

Jünger beskriver just den oundvikliga följden av den profana ”upplysningen”:

”Samma höga andar, som hade menat sig starka nog att bryta med den fäderneärvda tron, de överväldigades nu av de barbariska idolernas trollmakt. Deras förbländning var vidrigare än någon druckenhet vid middagsbordet. När de trodde sig flyga och berömde sig därav, krälade de i stoftet.” (s. 28-29)

Denna djupa ovärdighet leder även till förnyad oenighet vilken antar allt groteskare former:

”Som en farsot, vilken finner en orörd mark, antog här hatet väldiga mått. Nattetid och med ovärdiga vapen överföll man varandra och detta av ingen annan grund än att för hundra år sedan husaren hade blivit slagen av blaren. Men vad betyder anledning, när vi blir slagna med blindhet? Snart gick det inte en natt utan att vakten stötte på döda vid härbärgen och på gator, och många hade sår, ovärdiga svärdet – ja, till och med sådana som vittnade om att ett blint raseri hade sönderstyckat de redan fallna.

I dessa strider, som ledde till människojakt, bakhåll och mordbrand, förlorade parterna all måtta. Snart hade man intrycket att de knappast betraktade varandra som människor, och i deras språk trängde ord in som eljest brukas enbart om ohyra, till exempel utrota, förinta och röka ut. Mord erkände de bara på motståndarsidan, och vad som där var föraktligt, det var hos dem själva berömvärt.

Vi kände en djup sorgsenhet, och många med oss hade den förnimmelsen att den gamla andan nu hade vikit från Marina.” (s. 30-31)

Den vetenskap Jünger förordar är således inte den positivistiska. Faktablicken är enligt honom dömd att förfela verkligheten. Istället är det som behövs ett inövande av den anagogiska blicken för gestalt, den över-individuella och operativt hel-iggörande alkemi som även kallas den intellektuella intuitionen och vars uttrycksmedel är symbolik och analogi. En medvetandeform som på samma gång är ett sätt att vara:

”Jag erinrar mig från dessa vandringar en känsla av häpet uppvaknande, som samtidigt fyllde oss med skygghet och gjorde oss glada. Det var som dök vi upp ur livsdjupen till tingens yta. Likt en knackning som väcker oss föll en bild in i vårt rusiga dunkel – kanske bockhornet, som bonden här fäster vid en lång stång och sätter ned i jorden, kanske ugglan med sina gula ögon på takåsen av en lada eller en meteor, som sprakade fram över himlavalvet. Alltid blev vi stående liksom förstenade. En plötslig bävan fyllde vårt blod. Vårt sätt att betrakta landskapet hade förvandlats: våra ögon tycktes ha förmågan att se guldet och kristallerna i glänsande ådror lysa i den glasaktiga jorden.” (s.6-7)

”Då jag en morgon från terrassen blickade ut över Marina, föreföll mig dess vatten djupare och mer lysande än tidigare. Det var som hade en slöja tagits från mina ögon. Samtidigt kände jag, nästan med smärta, hur ordet löste sig från fenomenen, som när strängen brister på den allt för hårt spända bågen. Jag hade sett en flik av världens irisslöja, och från denna stund vägrade mig tungan sin vanliga tjänst. Men på samma gång erfor jag en känsla av ny vakenhet. Som ett barn famlade jag efter ord och bilder för den glans över tingen som så plötsligt bländade mig. Jag hade aldrig tidigare anat att talandet kan bereda oss en sådan pina, och ändå längtade jag inte tillbaka till det enklare livet. När vi föreställer oss att vi en dag skall kunna flyga, då är det klumpiga språnget oss kärare än säkerheten på en redan banad väg. Det förklarar väl också den svindelkänsla jag förnam.” (s. 16-17)

”Sådana dagar klättrade vi upp på marmorklippornas krön när solen stod i zenit. Vi steg över giftormarnas röda hieroglyfer och upp för klipptrappan som skimrade i ljuset. När vi stod på den högsta punkten, som vid middagstid lyste bländande ut över landskapet, dröjde våra blickar vid utsikten och spejade efter räddningen i varje skrymsle och på varje gångstig. Då föll det som fjäll från våra ögon, och vi förstod hur allt detta levde i sin oförstörbarhets glans som inget i poesien.

Och vi fylldes av den glada vissheten att förintelsen inte har något rum i elementen, att dess sken endast är dimbilder på ytan som inte kan stå solen emot. Och vi kände att den som lever i dessa celler, som intet kan förstöra, han går genom varje fas av förintelse som genom öppna dörrar och skrider från festgemak till festgemak av ständigt mer strålande skönhet.

Ofta sade broder Otho att detta var livets mening – att upprepa skapelsen i det förgängliga, liksom barnet upprepar sin faders verk i leken. Detta var såddens och avlandets mening, byggandets och ordningens innebörd, att det stora verket skulle uppenbara sig i dem som i speglar av skört och brokigt glas.”
s. 44-45

Den andliga förmögenhet som den lilla blomman ingjuter i det vackra stycke du citerar bör med andra ord snarare förstås som den talismaniska och tidlösa förmågan den skapade naturen besitter i kraft av ett slags primordial Uppenbarelse:

”Som Linnaeus, så kände också vi att det råder en ordning i elementen, ty djupt förnimmer människan driften att avbilda skapelsen i sin svaga ande, liksom fågeln tvingas att bygga bo. En överrik belöning för våra mödor var insikten att mått och regel är det oförgängliga i världens slumpartade förvirringar. Under det vi stiger allt högre, närmar vi oss den hemlighet som stoftet gömmer. Med varje platå vi uppnår i bergslandskapet minskas det tillfälliga i horisontens mönster, och när vi hunnit högt nog, då omsluter oss överallt, var vi än står, den rena cirkel som är evighetens löfte.” (s. 17)

I nästa del: Herbariet och den koraniska skriften

2 reaktioner på ”Ernst Jüngers uppgörelse med nihilismen, del 1

  1. En mycket intressant redogörelse för Jüngers förehavanden, som borde dra till sig mer uppmärksamhet än en simpel kommentar från undertecknad.

    Ser fram mot del 2 med stort intresse.

    Btw: Jag länkar sedan en tid tillbaka till din blogg – bara så att du vet.

  2. Ping: Oskorei » Bloggtips II

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s