Ivan Aguéli: artiste-peintre med monoteistisk horizont

Många stora andar har blommat under ett från yttre omständigheter påtvingat eremitage, där den synbara gränsen för tillvaron varit rigoröst begränsad. I just denna tillspetsade belägenhet begåvas vissa med välsignelsen att i en särskilt mörk, och från skönhet förfallen, tid träda hjärtats inre ljus till mötes.

Ivan AguéliDostojevskijs livsavgörande fängelsevistelse hade sin grund i hans samröre med St Petersburgs radikala kretsar i efterdyningarna av revolutionsåret 1848. På motsvarande sätt berodde den svenske målaren och mystikern Ivan Aguélis (1869-1917) betydelsefulla séjour i Mazasfängelset år 1894 ytterst på att de konstnärliga, filosofiska och teosofiska miljöer han ivrigt frekventerade i den franska huvudstaden sammanflöt med dåtidens talrika anarkistsällskap.

(»Man är ganska au courant med dagens politik, o. som anarkisterna i allmänhet ej begagna sig av klichéer, så tror jag mig kunna se förhållandena i ganska opartiskt ljus. Ty som du vet äro anarkisterna utom alla partierna, som viljande ett nytt från grunderna. ”L’Endehors” är den enda etikett man kan klistra på en anarkist. Det är en grann företeelse, anarkismen. Det är bestämt det vackraste i vår snuskiga tid. Tänk dig en solnedgång o. en gryning på samma gång. Dynamitardernas storartade, medvetna, lugna heroism; kulturoffrens hämnd; drömmarna hos utopister, intuition, och artister, ett blekt sken, låt vara, men som innesluter de första strålarna av den nya solen.«

– Ivan Aguéli i ett brev till vännen Richard Bergh 10 oktober, 1893.)

Aguéli riskerade uppåt 20 års straffarbete om han hade blivit fälld som delaktig i en association av ”missdådare”. Efter några månaders celltillvaro släpptes han dock fri. Han befanns trots allt inte skyldig till något annat än att tillfälligt ha inhyst en bekant, som visade sig vara en av myndigheterna nu eftersökt ”anarchiste militant”. Om den villkorslösa frigivningen hade något att göra med att Aguéli var vän till självaste prins Eugen, andre son till konungen av Sverige, kan vi endast spekulera i.

Det är långt mer än ungdomens politiska radikalism som förbinder Aguélis öde med Dostojevskijs. Liksom Ernst Jünger var Aguéli nämligen influerad inte bara av Nietzsche och dennes uppgörelse med all form av vidskepligt bildtänkande (fetischdyrkan), utan inte minst det ryska kulturklimatet, och då en speciellt djup och personlig identifikation med just Dostojevskijs romanvärld. Det var inte för inte som Aguéli i sitt konstnärsnamn omvandlade John till den ryska namnformen Ivan, samtidigt som han förfranskade stavningen av Agelii. (John Agelii blev således Ivan Aguéli.)

Aguéli tycks, precis som en hjälte i Dostojevskijs böcker, ha fört ett slags ständigt kringflackande nomadtillvaro. Storstadens miljöer ingav dessutom onekligen något av en jüngersk optik hos denne svenske målare, som när han i en reflektion antecknar:

»Spänningen i stadsmänniskans ansikte verkar hamrat järn. Nervositeter av koppar, av granit, av marmor o. s. v. finnas även men äro mera sällsynta.«

Det är således inte faktablicken, utan den tidlösa blicken för ”gestalt” som Aguéli odlar, det vill säga den som Jünger talar om i den andra utgåvan av Das abenteuerliche Herz: om de stunder då allt är förlorat och människan fylls av den ”sublima känslan av att utföra det sista och slutgiltiga”. Hela hennes varelse blir ett öga. Aguéli hade upplevt något liknande när han i egenskap av en särskilt benådad främling genomkorsat den urbana terrängen i jakt på motiv för sina tavlor:

»Jag är un flaneur enragé. Att gå o. driva på folkrika bullrande gator eller å alldeles ödsliga, bara projekterade kvarter, är alldeles som att äta god välgörande mat då man är hungrig. – O. det är som hade man öron o. ögon över hela kroppen.«

»Ytterst ogärna talar jag om modärnitet eller antikvitet i konst, ty enligt min uppfattning så är sann konst helt och hållet utomtid (extra temporel) liksom religionen.«

Genom detta ”hjärtats” eller ”horisontens” öga blir varseblivningen perceptiv för det absoluta och tidlösa i den mån den i själva verket förenas med detsamma. (Den absoluta transcendensens, gudomens, boning återfinns enligt alla de traditionella esoteriska lärorna i människans andliga hjärta och är således identisk med absolut immanens. Den visshet som detta ”inre öga” (se Ef. 1:18) kan ingjuta i människosjälen genom ”intellektuell intuition” är essentiellt för förståelsen av sökandet efter ”den heliga graalen”, pånyttfödelse och ett evigt liv.)

Även Kristusmystiken i Thomas a Kempis anda förenar härigenom Aguéli med Dostojevskij. Den hel-iggörande förvissningen om det i Kristus förkroppsligade Ordet i det egna hjärtats innersta verklighet var det som till fullo upptog de bådas hängivenhet under tiden de satt fängslade.

Aguélis Bibelstudier och fördjupningar i de orientaliska språkens hemligheter var i dunklet bakom fängelsemurarna så intensiva att han stundom greps av allvarlig rädsla att mista synförmågan. Han gjorde även sitt yttersta för att under sin fängelsetid få auktorisation att översätta Strindbergs romaner till franska. Aguéli hade uppenbarligen en synnerligen väl utvecklad förmåga att läsa språken och orden ”inifrån”. (De därmed förbundna insikterna om den heliga skriftens sanna innebörd, påminner inte så lite om storheten i friherre Eric Hermelins praktfulla och arkaiskt klingande översättningar av Swedenborg, Böhme och de persiska sufipoeternas lyriska livselixir innanför grindarna på mentalsjukhuset S:t Lars i Lund, några decennier senare.)

Genom Aguélis bevarade vittnesmål från Mazasfängelset (där även Rimbaud suttit häktad i sin ungdom) skriver han in sig i den litterära subgenren fängelsebrev. I sin koncentrerade och bekännelseliknande form äger de en alldeles särskild intellektiv lyster. Man har ofta velat tona ned Aguélis teoretiska betydelse för den traditionella skolans uppfattning av philosophia perennis, även om det var han som invigde René Guénon i sufismen 1911 (och därigenom kom att skriva in sig i världshistorien som traditionsbärande pionjär för islam och dess esoterism i Väst).

I breven inifrån Mazas till vännen, den finske konstnären Werner von Hausen, framgår det dock att Aguéli tidigt och med stort djupsinne, genom sitt förtrogna studium av Swedenborgs läror, teoretiskt föregriper både Guénons och Frithjof Schuons insikter på det andliga området. Det gäller det traditionella som mänsklighetens samlade uppenbarelser såväl som den överformella metafysiken, kvintessentiell esoterism och den högsta identitetens inre jämvikt (”Mittpunkten”), samt hur detta kommer till kreativa och estetiska uttryck i konsten och filosofin.

När Aguéli fördjupar sig i den mosaiska skapelseberättelsen och evangeliernas förborgade sanningar är det således om den egna själens tillstånd och andliga strävan han kontemplerar. Om Swedenborgs skrifter (sammanfattade i Den sanna kristendomen) utgjorde porten till en sådan läsning av den heliga skriften i Bibeln, så var det den andalusiske sufimästaren Ibn ’Arabis metafysiska traktat i medeltida handskrifter som för Aguéli öppnade upp Koranens andliga och himmelska betydelser.

De första böcker Aguéli lånade på Kungliga Biblioteket i Humlegården vid hemkomsten från den första Parisresan var just en Koran samt ett exemplar av Baudelaires Les fleurs de mal, i vilken han i poesins form kunde bekanta sig närmare med analogier mellan det yttre och inre landskapets ljus i enlighet med Swedenborgs korrespondenslära.

Efter fängelsetiden, och den franska huvudstadens visserligen intellektuellt stimulerande men i grund och botten destruktiva miljöer, bar det av till Egypti land där Aguéli äntligen fann ett landskap och ett ljus vars skönhet speglade hans själ. Enligt Aguéli själv så uppenbarade sig den store mästaren Ibn ‘Arabi, i sann ”Jedi-anda”, för honom i en dröm och inbjöd honom att öppna sitt bröst för islam och sufismen. I Kairo studerade Aguéli även, som en av de första västerlänningarna, framgångsrikt klassisk arabiska och islamisk filosofi vid Al-Azhar (världens äldsta ännu verksamma universitet med över 1000-åriga anor).

Al-Azhar-moskén i Kairo

1898 tog så Aguéli steget och gick sin inre sol till mötes. Han trädde in i islam, 29 år gammal. Fyra år senare upptogs denne mångsidigt begåvade Salason från ”Silverstaden” i en sufiorden i Kairo med obruten traditionskedja ända tillbaka till profeten Mohammed. Genom denna initiation blev Aguéli delaktig i något av den nådegåva profeten uppfyllts av när han mottog den via ärkeängeln Gabriel uppenbarade ädla recitationen (al-Qur’ān), vilken i islam har ställning som det Sista testamentet. (Att Mohammed var rättfärdig analfabet, och att hans profetskap därigenom har statusen av ”ett oskrivet blad” står för övrigt i överensstämmelse med Marias ”obefläckade” jungfrufödsel av Jesusbarnet, också den bebådad av ärkeängeln Gabriel.)

Sala

Mottagligheten för det muhammedanska Urljuset (an-nûr al-muhammadiyya), vilket emanerar från den Himmelska Verkligheten via den Helige Ande och genomströmmar alla ting, på samma gång såsom renaste ”snö” och såsom ”gyllene signaturer”, brukar symboliseras med en månskära. Det hör till de mer märkliga omständigheterna i Aguélis fascinerande levnadsöde att just en sådan faktiskt finns representerad i hans födelsestads alkemiskt inspirerade stadsvapen.

Inom islamiska och traditionella sammanhang är Ivan Aguéli även känd som Shaykh Abd Al-Hadi, ”Vägledarens tjänare”, vars högsta visdom han mot slutet av sitt liv sammanfattar med devisen »man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup«.

Not: Porträttet föreställer Ivan Aguéli i Paris år 1898. Det är målat av Fritz Lindström och tillhör Nationalmuseum. Fotot föreställer Al-Azhar-moskén i Kairo.

Här följer utdrag ur Ivan Aguélis fängelsebrev till Werner von Hausen:

»Vad denna bibliska poesi är vacker! Den är på en gång teater, arkitektur, skulptur, målning, ornament, musik. Alla konstarter äro förenade i den. Översättningen ger inte mer än benstommen som redan är ett ojämförligt mästerverk. Den är en hel värld, denna lilla bok, om man tar den för vad den är. De äro djupt att beklaga alla dessa som inte se något annat än historier, dogmer, system, ockulta vetenskaper, alla sorts ting, utom den förnämsta, kanske den enda sanna, den stora estetiska ingivelsen, religionernas anda och själv.«

Paris den 6 april 1894.

»Du är kanske förvånad över min oregelbundenhet, jag ger dig planen för mina studier som följer här. Först bibeln på hebreiska och Den sanna kristendomen; detta är det dagliga brödet – arabiskan till mitt ”civila bruk” men framför allt ”con amore”. Jag har en varm tillgivenhet för detta språk. Orden äro små poem, morfologin teckning och frasernas konstruktion bildhuggarkonst. Detta folk har ej behov av att skapa plastisk monumentalkonst. Det har sitt språk.«

Paris, fredagen den 20 april 1894.

»Vari min tro består. Vad är kristendomen. – Framförallt: monoteism, d. v. s. tro och trängtan efter ett högsta enda väsen. En superlativ medelpunkt av höghet och universalitet och en livskälla. En skapare, den ende som [äger] ett essentie[l]lt och substansie[l]lt liv och ovan allt fattbart, skaparen som formar himlarna och jorden av intet och som frambringar ljuset av ordet. Monoteismen är deras religion som hata feti[s]chdyrkan och äga gåvan att samla sig i koncentration.

Tron på en högsta varelse som är ovanför allt, Allah, kommer mig mot min vilja att tänka på den okände gudens altare i Athen. Där finns några beröringspunkter som jag ännu inte kan klara upp, blott antyda så här: denna tro manifesterar sig i kraft och energi, universalitet, en ande av räsonerande tillbedjan. Se där, hur jag förstår en modern monoteist, vad den yttre moralen beträffar. Fanatisk mot sig själv, tolerant mot den andra, en intensiv törst efter det oändliga. – Tagande vitaliteten och harmonin som kriterium på det sanna, i det man till mål för sin handling har överensstämmelsen med sig själv och sitt samvete och sitt jämnviktsläge i sitt inre och inte utanför sig. Den som har sitt jämnviktläge uteslutande i yttre ting är en fetischdyrkare, en natur som inte kan göra sig gällande utom i den eller den miljön, ett visst yttre villkor är förbundet med hans monument. Men den som har sin centrum gravitatis helt och hållet inom sig finner ett moraliskt stöd i vilket yttre villkor som helst, eftersom allt är i allt. Ju mera människan är andlig, desto mindre är han beroende av materian.

Monoteismen är kontentan av Kristi lära, så betydelsefull att den troende muselmanen är mera kristen än de flesta kristna. Det är viljemänniskornas religion, den evige är de levandes gud och det är mot den oföränderlige, mot honom som alltid under alla de växlingar är densamme, som de illusionslösa, frigjorda och starka människornas ögon vända sig. – Det finns monoteister som kalla sig naturalister eller ateister.

Monoteismen är kulten av livet, eftersom den är tron på den högsta livskraften.«

»Den kanoniska Kristus är det inkarnerade Ordet, det högsta väsendet vordet människa enligt St. Johannes I 1–5 och 9–14. Människan ordets kropp i den fullkomliga fullbordan av hela lagen. En människa vars kropp fullkomligt lyder själen och vars själ är Guds ord. – Jag vet inte ännu hur, men Kristus ingiver mig också idén om den antropomorfa förmågan d. v. s. att skänka mänsklig form åt idéerna och åt känslorna, en förmåga som troligen är resultatet av en intensiv och harmonisk kärlek och känd med själens innersta djup, konstnärens och skaparens förmåga, som står i förhållande till det estetiska sinnet. Människan som är intimt förenad med sin miljö och sitt landskap, är s. a. s. antropomorferingen därav, och Kristi rymd är himlen.

Bibeln, säger Bossuet, är människohjärtats historia. Förhållandet mellan Fadern och Sonen i evangelierna motsvarar det mellan själen och kroppen. Jesus-Kristus är alltså den högsta harmonin mellan ande och materia och den vackraste symbolen för anti-hyckleriet, monoteism och barmhärtighet.«

Paris. Mazasfängelset måndag den 24 april 1894.

”Du måste lära dig att inse att jag betraktar mig som den störste av idioter ända till dess jag har lärt mig arabiska. Vilken beklagansvärd varelse är inte den människa som inte äger språkkunskap.”

Paris le 5 maj 1894.

»Medgiv att ett landskap kan återge ett själstillstånd. Det monoteistiska landskapet är mycket soligt, belyst av en genomträngande sol, av ett ljus tillräckligt starkt att låta luftperspektivet undantränga linjeperspektivet, i det anden behärskar materian.«

»Om landskapet är själens spegel så svara himmel och lointain [det fjärranliggande] mot de höga och intima principerna och förgrundsplanet mot de lägre principerna. – När man reser ser man ständigt himlen orörlig medan terrängens plan växla utan uppehåll, det första varje ögonblick, det andra mindre sna[b]bt och lointainen nästan ej alls. – Vem finner väl en moralisk tillfredsställelse, vem ett ”sine qua non” för den inre jämvikten; s. a. s. sin centrum gravitatis i föremålen i första planet, en närsynt begåvning, fallen för feti[s]chdyrkan och lättköpta nöjen, som går från misstag till misstag, och när hans idol har krossats, vilket förr eller senare kommer att inträffa, kommer att omedelbart kastas omkull. Låt oss då bryta ner våra idoler, innan de förorsaka vårt fall.

Se där min religion i sammandrag. Perspektivisk logik. Och användningen av en ”nyckelsymbol”.«

»– Kristusidén skall alltid vara bakgrunden för människornas trängtan efter en ny ande, d. v. s. pånyttfödelse – med eller utan de trängtandes vetskap.«

»Jag vill inte trötta dig längre; för att anbefalla dig att meditera en smula på dessa ting vill jag som i förbigående påpeka att Baudelaires dandy äger mycket av kristendomen åtminstone som intellekt; en utomordentlig enkelhet förenad med det högsta raffinemang. Ett slags neo-archaism, ehuru naturlig – d. v. s. spontan tankeklarhet som låter oss skåda tingen som under en strålande sommarsol.

Du ser att min Kristus har ingenting att göra med den kulten av den korsfäste martyren, ej heller med Kristus uppviglaren eller med den kristna socialismen. Den messianska moralen som [är] den högsta moralen består i att av sig själv göra en elitnatur. Är detta litet eller är det mycket? För mig är det den högsta barmhärtighet, ty för att utöva den måste man underkasta sig de grymmaste lidanden, andens.«

Paris den 6 maj 1894.

»Som konstnär kan jag inte tänka mig en materia utan en andlig motsvarighet. Inte heller en ande utan handling eller någon som hälst relation till sinnevärlden, eftersom jag inte på något sätt är vidskeplig. Jag påminner dig: vidskepelse = tro på det som aldrig och på intet sätt uppenbarar sig. Lägg noga märke härtill eftersom jag kommer tillbaka därtill.«

»[Målet med vår tillvaro här nere är] föreningen av det goda och sanna, det aktiva och det passiva, ett [kors] som är livets formel och denna stråle som jag har talat med dig om – ett oeftergivligt villkor för återfödelsen. Den strålen skall bestämma vårt eviga liv.«

Paris den 21 maj 1894.

Källa: Axel Gauffin, Ivan Aguéli: människan, mystikern, målaren, Del 1, Sveriges Allmänna Konstförening, 1940.

Mer om Ivan Aguéli:

  • Stundom mötas de två, essä av Mohamed Omar, ursprungligen publicerad i DN
  • Viveca Wessels vackra bok Ivan Aguéli: Porträtt av en rymd (Författarförlaget 1988).
  • Kurt Almqvists recension av Wessels bok med titeln ”Horisontens öga”, vilken publicerats i tidskriften Minaret nr 3/06 och dessförinnan i tidskriften Gnosis 1988.
  • Den rikt illustrerade jubileumsboken Ivan Aguéli (Atlantis 2006) vilken utkom i samband med fjolårets stora Aguéli-utställning på Prins Eugens Waldemarsudde.

18 reaktioner på ”Ivan Aguéli: artiste-peintre med monoteistisk horizont

  1. elitistiskt tänkande? Är det bara några få som har ”den rätta blicken för gestalt” som kan nå sanningen, är de de enda rösterna värda att hörsamma?

  2. I alla traditionella religioner och samhällen är utvaldhet av största vikt. Profeter, helgon, präster och visa män är alla i någon mån utvalda och i den grad de hörsammar sitt ”kall” utgör de i den bemärkelsen en elit. Och vem skulle förneka att det inte är vem som helst som skriver romaner som Dostojevskij eller målar tavlor som Aguéli?

    En medvetenhet om utvaldhet innebär inte nödvändigtvis en avsaknad av ödmjukhet inför andra med fallenhet på andra områden, snarare tvärtom. Det kan alltid finnas aspekter av en människas liv som på vissa punkter vida överglänser den betraktare som är snabb att fälla omdömen om andra.

    Det är också viktigt att framhålla att det finns olika andliga vägar. Den som Aguéli följer betonar starkt gnosis och är därför den intellektuellt mest krävande (han behärskade t ex 10-15 språk). Detsamma gäller för den traditionella skolans företrädare René Guénon, Frithjof Schuon och Ananda Coomaraswamy (som behärskade 36 språk…). Dessa var först och främst inspirerade av hinduismens advaita vedanta, vilken alltid endast varit förbehållen ett fåtal.

    Det finns givetvis även vägar som är mer anpassade till vanlig folkfromhet, vad man inom hinduismen betecknar som religionens bhaktiska gren. Snarare än det intellektuella (jnana) betonar den mer sådant som kärlek och goda gärningar. Något som är av största vikt är dessutom att det i alla traditionella samhällen finns initiationsvägar speciellt anpassade för olika typer av yrkesutövande, hederskodex för krigare etc.

    Utvaldheten står med andra ord i organisk förbundenhet med samfälligheten och utgör därför motsatsen till en individualiserad och atomistisk värld, där allt fler av de vitala samhällsfunktionerna förfallit till att ske med instrumentell likgiltighet. Utan de utvalda språkrören för det andliga och estetiska skulle i själva verket civilisationerna gå under genom eskalerande ändamålslösa strider och inre motsättningar. De skulle perverteras till sina lägsta nämnare, det rent materiella och kvantitativa där skenbarhet och fåfäng jakt efter kortsiktiga njutningar ersätter de tidlösa sanningar som utgjort alla civilisationers livgivande märg. Just detta har ju faktiskt också skett och därför är det inte fel att tala om kali-yuga, den mörka tidsåldern.

    Sekulariseringen är först och främst ett förnekande av det Absoluta och all sann intellektualitet. Det är en nivellering av alla högre värden, en historisk anomali där knappast någon eller något befinner sig på sin rätta plats. Just därför behovet av det otidsenligt esoteriska för alla dem som äger den gåvan:

    »Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen pröva, vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt.«

    (Rom 12:2)

  3. Tackar för att ni klargjorde frågeställningen. Jag måste hålla med om att det säkerligen alltid måste finnas representanter för ”den andliga mittpunkten”, men en en fråga kvarstår ändå inom mig, hade dessa representanter nått ”fana”, det arabiska ordet för utslocknandet av jaget?, hade de integrerat de metafysiska studierna i sina egna liv? Dessa konstnärssjälar som plågats så mycket och levt så ensamma, utan att någonsin finna lyckan? Ibland finns risken för att vi stirrar oss blinda på de ”stora människorna” och deras tankar, men Sanningen handlar väl lika mycket om hur ”rena” våra hjärtan är för att älska. En ständig förkovran i heliga skrifter samtidigt som en negligering av människor, vänner och familj sker, är det detsamma som att ”leva som man lär”? Någonstans hörde jag också att Guénons egen familj inte kände till hans arbeten? Frågan är hur kan en människa rena sitt hjärta om han inte är redo att acceptera sina känslor. Minns Nietzsches ord: ”tankar är skuggor av känslor, dunklare, otydligare, ord är skuggor av tankar, skuggor av skuggor”.

  4. Dina frågeställningar är helt befogade. I Guénons fall så var omständigheterna unika. Hans speciella fallenhet och de ypperligt svåra förutsättningar som förelåg innebar att han så att säga blev ”ett” med sina skrifter på ett slags ”funktionalistiskt” vis.

    Denna ”barnsjukdom” rättades dock av Frithjof Schuon som kom senare och kompletterade med andlig vägledning, d v s hur dessa lärdomar skulle bli en operativ kunskap i människors liv. Denna traditionella gnosis berör inte heller endast utslockandet, fana/nirvana, utan även Gudsföreningen och den Högsta Identiteten detta tillstånd syftar till, baqa. I egenskap av konstnär lade Schuon även stor vikt vid skönhetselementet. Hans disciplar var inte endast knutna till islam, utan innefattade även kristna, buddhister och hinduer.

    Angående Nietzsches misologi så är den enligt min tolkning giltig på ett plan – vad gäller ratio, dock inte vad gäller ”hjärtats öga” och den intellektuella intuitionen. Det uppenbarade Ordet är inte liktydigt med det mänskliga förnuftet.

  5. Jag har en desto mindre tillit till ordens förmåga att omvandla och transformera människors liv. Det uppenbarade Ordet är inte liktydigt med det mänskliga förnuftet men orden måste alltid vara uppbackade av Handling och Ärlighet. Finns det bakom denna seriösa, andliga mötesplats, ett verkligt socialt forum där folk oavsett bakgrund, ålder och inövad blick för gestalt, kan diskutera och utveckla ett djupare samarbete för ett läkande av människans inre sjukdomar?

  6. Ska man hårddra det så är det just den typen av mellanmänsklig traditionell församling du efterlyser som inte existerar i Väst idag… Det närmaste man kan komma i Sverige kanske är Sigtunastiftelsen.

    Tage Lindbom (som var invigd i den sufiorden där Schuon var mästare) hade insett att det inte finns något Ummat i Västerlandet, men att den stora rikedom som muslimer ändå kan finna här, och som blir deras Ummat, har man i Koranen.

  7. Men varför skapar vi inte ett sådant Ummat då? Tiden är inne, och behovet är enormt. Dessutom en möjlighet för den unga generationen att läras och inspireras av den äldre.

  8. Hm, saken är ju den att ett traditionellt sammanhang inte kan utgöras av moderna människor… Det moderna livet innebär just att det profana och subjektiva alltid träder i förgrunden, oavsett om vi vill det eller inte. Det är väl just denna slutsats man även kan dra av Nietzsches radikala humanist-kritik.

    Om du frågar mig så är det snarare det radikala tvivlet på mänskliga och sociala lösningar som är förutsättningen för fana. Det som här framgått om Aguélis liv torde tyda på att det snarare är momenten av kontemplativ avskildhet som man bör sätta sin tilltro till. Även Kurt Almqvist och Tage Lindbom gick igenom sådana faser. I detta sammanhang kan jag speciellt rekommendera Hjalmar Ekströms själavårdande brev.

  9. Först och främst vill jag tacka för forumet. Jag är mycket imponerad och tacksam för de insikter som författaren till sidan har valt att dela med oss andra. Jag har dock en liten invändning mot den inställning jag tycker mig se att det ges uttryck för i det sista inlägget. En inställning jag anar även i det visserligen väldigt vackra och bildade, men också akademiska och svårtillgängliga, språk som används genom hela forumet. Min invändning rör ”drömmen om mänskligheten”. Jag är övertygad om att denna dröm måste kunna hållas levande genom den resa ni kallar fana. Jag tror att det är nödvändigt med en ny ansats vad gäller spridningen av den eviga filosofin, ty jag tror att tiden kan vara knapp. Om jag förstått det hela rätt delar författaren min åsikt här när han skriver om ”den mörka tidsåldern” vi befinner oss i.

    I det fall detta antagande är sant är det min övertygelse att den världsfrånvändhet som i alla tider varit de flesta resandes lott bör få ett slut, i vart fall om ”drömmen om mänskligheten” är en del av den resan.

    Jag uppgivandet får inte innebära världsuppgivande. Detta har naturligtvis att göra med hur deterministiskt man ser på den cykliska historien och även jag är pessimist här. Men en sund pessimism behöver inte innebära att det inte finns något hopp. Det kanske är så att om tilläckligt många vandrar på vattnet så mildras stormen och tillslut har vi stiltje. Men för att detta skall kunna ske måste vi finna ett språk och ett tilltal som når fler och fler. Den exklusivitet och elitism som har präglat och fortfarande präglar de forum där detta diskuteras och levs måste på något sätt brytas.

    Jag hävdar inte att alla måste få insikt och förstå allt. Det ända jag hävdar är att det kan finnas hopp och hoppet ligger med största sannolikhet väldigt nära det som här dryftas. Människan måste igenom nålsögat och stiga ut ur grottan för att ändra historiens gång. Vi är inte, vi har aldrig varit, vi blir hela tiden och vi blir det vi väljer att bli. För att citera Dag Hammarsköld sa, ”Allting i nuet, inget för nuet”.

    Ni skriver att ”om du frågar mig så är det snarare det radikala tvivlet på mänskliga och sociala lösningar som är förutsättningen för fana”. Jag kan dela er åsikt på sätt och vis, världsfråndhändhet kan sannolikt vara ett sätt att nå in och igenom. Frågan är dock vad detta är värt om man inte återvänder till formen och en tro på mänskliga och sociala lösningar. Om hur form och ande kommunicerar vet vi, eller i vart fall jag, väldigt lite och så länge denna kunskap är begränsad tror jag att det är genom relationer och handling vi når resultat. De som nått insikt har då ett oändligt ansvar för allt och alla.

    Att behålla hoppet är möjligen det svårast av allt och för all del min resa är långt ifrån färdig, det är möjligt att hoppuppgivande är nödvändigt eller i vart fall ofrånkomligt innan vi når fram. Men jag kan inte se vad vi har att förlora på att utgå från att det finns en möjlighet för mänskligheten att bli något annat, att resa sig och upphäva de cykliska lagarna. Jag kan inte se att vi har något att förlora på att leva utifrån att denna möjlighet är en realitet även om den i slutändan skulle vara falsk. Motsatt ansats däremot, att vända sig från människorna, om hoppet faktiskt finns där. Att avstå från relationen, spridandet och handlingen kan vara det största brottet.

    Än en gång tack för ett fantastiskt forum, att hitta hit är att hitta en värld, eller kanske snarare en väg till den enda världen.

  10. Ping: Sent på jorden « Café Exposé

  11. Hello,
    can I have an english version of your article ?
    I’m a french searcher working about a french caricaturist named Jossot. I’m writing you because Jossot may have links with Ivan Aguéli. Jossot lived in Tunisia since 1911 and convert to Islam in 1913. I found that he wrote several letters to René Guénon around 1927-30, when he published /Le Sentier d’Allah /which relate how he was initiated in sufism. I know that Aguéli introduced René Guénon in sufism. Aguéli went in Paris around 1896-97 and he had relations with the Nabis painters. Jossot style and culture is also quite close to Emile Bernard’s ”cloisonnisme”, Maurice Denis, Gauguin, thought he had no direct links with them. Aguéli was friend with anarchists and artistics circles in Paris, while Jossot published his drawings in /L’Assiette au beurre/ and /Les Temps Nouveaux/ with an anarcho-individualistic spirit.
    Do you know where Agueli’s correspondances could be find ? Maybe you can help me to find somebody who could give me more information about Aguéli’s archives, like Axel Gauffin or someone else.
    I thank you very much and hope you can help me.
    Henri Viltard.

  12. Bonsoir Monsieur,

    There´s unfortunately no English version of the article available. You may though be interested in a rather similar one by Viveca Wessel on Aguéli and the Gotlandic Landscape.

    Mme. Wessel is known for a beautiful and most pertinent work in Swedish on Aguéli´s art and spiritual perspective (Porträtt av en rymd [”Portrait d’un espace”], 1988). She´s probably the now living person with most thoroughly knowledge of the Aguéli archive in Nationalmuseum, Stockholm, Sweden. (Axel Gauffin died in 1964.)

    Jossot’s life (with not so unprobable connections to Aguéli) seems très intéressant to say the least. Jossot is not mentioned in either Gauffin´s, Wessel´s or any other book on Aguéli we have come across in Swedish. Though as you may know he´s cited under the name ‘Abd al-Karîm in Martin Lings biography on Jossot’s shaikh, Ahmad al-‘Alawî (A Sufi Saint of the Twentieth Century: His Spiritual Heritage and Legacy).

    Mme. Wessel mentions that Aguéli was published in a Parisian journal, L’Encyclopédie Contemporaine Illustrée with some 40 contributions 1896-1902 and 1910-1913, mainly on art and with letters from his travels. Maybe it’s a little far-fetched to find something on Jossot there, but at least we reckon it´s easier for you to investigate this possibility than to get in contact with someone who are willing and able to search the presumably rather extensive archive with hand-written texts and letters in Nationalmuseum.

    We will do our best trying to forward your questions (and email-address) to Mme. Wessel.

    At all events we wish you good luck with the searchings!

  13. Thanks for this reply,
    I’ll make a link on my web site to Wessel’s article that I didn’t find at first when I tried to learn more about Aguéli. Maybe it’s not well index-linked. I still tried to contact the nationalmuseum, maybe somebody will search if there is letters from Jossot in Aguéli’s papers, but I’m not sure. If you have Mme Wessel email address, maybe I could write her directly ? I know of course Martin Ling’s book and the doctor Carret testimony. I’am trying to know more things about European people who where affiliated in Alawi’s order but archives seems to be destroyed. I will see what I can find in L’Encyclopédie Contemporaine Illustrée and I thank your for the clue. If you give me your email address, I can keep you inform of my publications and project of exhibition which should happen in Paris and maybe in Dijon where Jossot is from.
    Cordially,

    Henri Viltard.
    http://viltard.henri.neuf.fr/index.html

  14. Ping: Svenska flaggans symbolik « Café Exposé

  15. Ping: Föreläsning om Ivan Aguéli « Mohamed Omar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s