Tage Lindboms omprövning: Muren och porten

Från ateistisk socialism till tron på en gudomlig ordning, från en av arbetarrörelsens mest framstående intellektuella till konservativ civilisationskritiker. Hur gick Tage Lindboms omprövning egentligen till? Och har den något att säga om vår egen tids vilsenhet?

Tage Lindbom
I sina många skrifter vittnar Lindbom om hur själva den västerländska civilisationens inre stadga hotar att fullständigt falla samman. Det som blir bestämmande är istället ett kaotiskt virrvarr av kortsynt sinnliga affekter och privata intressen. Aldrig tidigare i historien har vi bevittnat en så djup andlig nöd och intellektuell förvirring som nu. Men under hotet om att allt som fortfarande äger skönhet och beständighet i världen ska gå under, blir också risken speciellt överhängande att i iver förvirra sig på vägen. Tage Lindbom vandrar runt i den gamla världens ruinhögar och finner sig till sist stående framför en hög och lång mur. Han inser att ”ett är nödvändigt”: att finna en port.

I boken Omprövning från 1983 berättar Lindbom något om hur denna resa gick till. En resa som även innefattar chefsposten på Arbetarrörelsens arkiv under de händelserika åren 1938-1965. För Lindbom, som så många andra, var mellankrigstiden i mångt och mycket en brusten värld. Han hade sett sitt familjehem skövlas av 20- och 30-talets ekonomiska kriser och hur arbetslivet degraderades till maskinens och de rent kvantitativa värdenas nivå. Just det faktum att den kapitalistiska maktutövningen var anonym uppfattade Lindbom som dubbelt skrämmande.

För många av arbetarrörelsens pionjärer bar denna på ett löfte om ett återupprättande av det mänskliga kosmos som hade övergetts av den från 1800-talet alltmer tilltagande sociala atomismen och dess legitimerande genom liberalistisk ideologi. Vid tiden för skotten i Ådalen hade Lindbom som ung Uppsalastudent uppfyllts av marxismens revolutionära flamma. Han ersatte dock relativt snart det reaktiva klasshatet med den socialdemokratiska välfärdsreformismens tålmodiga kompromissande, en då ännu oprövad väg.

Men även arbetarrörelsens reformistiska flygel visade sig, liksom den revolutionära, vara helt genomsyrad av ett rastlöst nyttotänkande som förvägrade varje genuin eftertanke. Den kontemplativt lagde Lindbom drar sig till minnes det fåfängliga i att i varje situation ”göra något praktiskt” och ”kunna uppvisa praktiska resultat”.

Genom skräcken för tomrummet, horror vacui, väcks det moderna livets neurotiska prestationssträvan. Gång på gång besannas så Goethes ord: ”när tungsinnets spöke kommer tassande, finns det bara ett botemedel, ett dådkraftigt handlande”. När denna handlingsiver går så långt att förändringen eftersträvas enbart för förändringens skull har människan helt kommit att identifiera sig med tiden, det vill säga med den rena relativitetens drömvärld. Det är denna illusoriska strävan som tömmer livet på djupare mening. Utan att stå i förbund med det absoluta äger det relativas domän, och därmed handlingslivet som sådant, nämligen inte någon egentlig grund eller existens i sig. Den moderna människans känsla av inre tomhet är på så sätt ett mikrokosmiskt förebådande om den intighet som infinner sig när den nuvarande mörka tidsåldern dragits till sin spets.

”Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett vidunder, och när du länge blickar ned i en avgrund, blickar också avgrunden in i dig”, hade Nietzsche förkunnat. Och mycket riktigt griper Lindbom tillbaka på det av Nietzsche myntade begreppet ressentiment när han beskriver den mentalitet han möter i folkhemmet. Ressentimentet framträder här som »det agg, som den vanmäktige känner inför den överlägsne och som han utnyttjar inte i syfte att i öppen strid besegra och krossa sin fiende utan i syfte att undergräva dennes maktställning, försvaga honom, förgifta honom för att till slut bringa honom ned till den nivå, där aggets bärare själv befinner sig.«

Bakom all skenbarhet och ideologisk fernissa finns det mycket som tyder på att hämndbegäret i själva verket utgör de moderna åskådningarnas yttersta raison d’être. Hämndbegäret är dessutom nära besläktat med den ohämmade relativism det innebär att söka vinna rättfärdighet för den egna saken genom motståndares tillkortakommanden eller brister. Som om någonting skulle bli mer sant eller rätt för att man kan peka på att någon annan har fel. På detta sätt, och alldeles oaktat de inblandades egna avsikter eller programförklaringar, fortplantar sig förfallet och undergrävandet av de traditionella värdesystemen. Destruktiviteten sprider sig som ringar på vattnet i och med att varje ny felaktighet leder till ytterligare ett oräkneligt antal reaktioner, vilka även dessa saknar grund i något absolut.

Ännu skulle det dock dröja innan Lindbom kom till insikt om att all välfärdsfilosofi innebär att de mänskliga perspektiven blir kortsiktiga. Skulle verkligen arbetarklassens frigörelse och medborgerliga upplysthet gå genom den ökade materiella standardens välsignelse? De faktiska skeendena tydde på någonting helt annat. Inspirerad av den konservative portalgestalten Joseph de Maistres betoning på det intellektiva medvetandets företräde skriver Lindbom: ”Lyder människan endast sina sinnliga impulser, sina passioner, stiger hon in i sin egen sinnlighet – och där möter hon endast sin animalitet, sin egoism.”

Arbetarrörelsen får mycket riktigt också karaktären av en konsumtionsrörelse. Socialismen har i sin materialistiska förkunnelse helt enkelt kommit att överta liberalismens sinnligt-ekonomistiska människosyn. Det socialistiska postulatet lyder dock att det solidariska uppträdandet i en materialistisk intressekamp skall få en högre etisk dimension och övergå till en allmänmänsklig gemenskap.

Det går allt tydligare upp för Lindbom att denna profant messianska uppståndelselära fyller rollen som en pseudoreligiös utopi. Socialismen blir en av många pseudometafysiska ersättningar för den förlorade metafysiska vertikalitet som kristendomen historiskt sett inte har förmått att leva upp till i den industrialiserade världen. (Ernst Jünger är för övrigt inne på liknande tankegångar när han definierar nihilismen i Över linjen 1949: ”Värdenas nedgång är framförallt de kristna värdenas nedgång; det motsvarar oförmågan att frambringa högre slag av människor eller ens att koncipiera sådana och utmynnar i pessimismen.”)

Såsom förblindande ”bildtänkande” intar ideologierna rollen som den moderna människans avgudadyrkan. Lindbom menar att ideologerna framträder som vrångbilden av profetgestalter och med profetens anspråk:

»[I]deologiernas förvanskning är tredubbel. Dels rycker den ut en begränsad del av verkligheten och förankrar den – som regel – i en social eller ekonomisk intressegrupp. Dels innebär den att denna del av verkligheten ges en beskrivning, varigenom en ideell och moralisk legitimation ges åt den ideologiska kampen, vilket i sin tur också skänker åt alla krassa sociala och ekonomiska intressen en moralisk upphöjdhet. Dels och slutligen avvisar ideologen allt det, som kan rubba, förändra, vederlägga systemet. Ideologin görs till ett slutet system.«

Det som kanske först och främst skänker den socialistiska ideologin en pseudoabsolut karaktär är en outtalad begränsning i själva dess principiella värdegrund, vilken Lindbom beskriver som ”kort uttryckt tron på en substantiellt enhetlig varelse, som heter människan, vars värdighet blir kränkt, när hon utsätts för ekonomiskt, socialt, politiskt, själsligt förtryck”. Här ser vi att Lindboms omprövning är djupgående och långt ifrån begränsar sig till att enbart gälla socialismen. Redan i samband med utgivningen av den bok som inledde omprövningen, Efter Atlantis 1951, skriver således den ledande liberala tidningen i landet på ledande plats helt frankt att ”denna bok bör inte läsas”. Ändå hade Lindbom, på en väns inrådan, uteslutit ett kapitel om det moderna partiväsendets inneboende tendens att i allt högre grad onödiggöra och avveckla sig självt. Det var ”illa nog” som det var.

Lindboms kritik av den leviatanskt autokratiska utvecklingen mot det han sedermera kommer att benämna Människoriket är ytterst en fråga om suveränitet. Vem skall härska – Gud eller Människan? Det konservativa medvetande Lindbom gör sig till språkrör för innebär först och främst den besinning och barmhärtighet som människan förvärvar genom bönen. Rätten till makt är inte detsamma som ägandet av makt. Genom lydnaden tvingar människan sig själv till bättring, hon lär sig att övervinna sig själv:

»[A]llt jordiskt är ofullkomligt men vi är satta att såsom förvaltare söka i all vår ofullkomlighet omsätta det som givits oss som ett högre bud. I det konservativa medvetandet ingår, att trädet ej växer upp i himlen, att vi skall veta våra gränser, att vi skall visa vördnad för skapelsen och att vi ej i vår vinningslystnad skall bringa det skapade verket ur dess jämvikt.« (Konservatism i vår tid, 1996)

Sanningen kan dock vara obekväm, höggradigt otidsenlig, ha karaktären av en ”fullständig uppgörelse”. Tage Lindbom, om någon, fick uppleva konsekvenserna av att försöka verka oberoende av det system av mental likriktning vilket gjort sig gällande i Väst under efterkrigstiden. Han upplevde det som om en ”järnridå” slöts kring honom. Genom de samvetsgranna självstudier i teologi, filosofi och idéhistoria han därigenom fick tid till finner han istället släktskap med en rad glömda tänkare från tidigare generationer. Lindboms utlåtande apropå den preussiske 1800-talsfilosofen Constantin Frantz’ framsynt metapolitiska kritik av nationalliberalismens förödande verkningar på Europas ordning, kan mycket väl ha haft bäring i det bemötande han själv upplevt:

»Vi möter ständigt skräck och fasa, bitterhet och vrede, när någon söker skildra röken från de altare, där de ideologiska offereldarna brinner.
De tänkare, som söker slita bort slöjorna, skingra den röken, drabbas av folkvreden. De blir förnekade, förtigna, glömda. Hur stora olikheter de än företer inbördes, ett har de gemensamt: den hänsynslösa realismen. De får dyrt plikta för sitt sanningssägande.«

”Ett spöke vandrar genom Europa – konformismens spöke.” Så sammanfattar Lindbom sin diagnos av torftigheten i det moderna Västerlandets alltmer genomsekulariserade och småskuret materialistiska kultur. Denna ”ackulturation” är långt värre för det fria tankeutbytet än simpel censur. Censur skapar en jäsning under ytan medan ackulturation syftar till att göra det avvikande omöjligt.

Född 1909 och kunskapstörstande redan som ung hade Tage Lindbom präglats av en helt annan tidsandas stämningar – den oscarianska erans. Det är i denna kontrastrika brytningsperiod, vilken spänner över årtiondena kring sekelskiftet till den nya tiden, som vi också finner vad Lindbom beskriver som en närmast ”tropisk blomstring” av intellektuella förgrundsgestalter, varav flera har varit särskilt betydelsefulla under de här två åren med Café Exposé. Det gäller Ivan Aguéli, Eric Hermelin, Hjalmar Ekström, Ernst Jünger, J.R.R. Tolkien och René Guénon. Om vi dessutom lägger till att flera av dessa i sin tur var inspirerade av särskilt intressanta röster i den period som föregick denna – som Friedrich Nietzsche, Fjodor Dostojevskij, Søren Kierkegaard och C.J.L. Almqvist – får vi en ännu mer rättvisande provkarta över Caféts hittillsvarande idémässiga topologi. Vi bör dock inte överskatta periodens storhet tagen för sig. De rätta proportionerna inställer sig om vi betänker att Lindbom närmast verkar ha betraktat denna epoks intellektuella aristokraters verk som de sista räddade, och därför också ovärderliga, vrakspillrorna från gångna tiders stora andar.

Vad är det då som säger att det skulle finnas en speciellt god jordmån för en andlig kunskapsväg just vid övergången till det nya millenniet? Det kan vi få en aning om utifrån Lindboms egna beskrivning av hur evangeliets sanna innebörd svarade mot de yttre förhållandena i senantikens värld. Den kontemplativa inåtvändheten blir då dels en naturlig reaktion och dels en nödvändig förutsättning och utgångspunkt för att den tidlösa visdom som utgjort varje civilisations livgivande märg, skall kunna återupptäckas och bevaras:

»Etniskt, kulturellt, andligt, socialt, politiskt finns inte längre några klara gränser. Romarriket är ett kosmopolitiskt storrum, präglat av tilltagande värdenihilism och mänsklig identitetsförvirring. Därför blir Jesu budskap, riktande sig till den stora andliga nöden i världen, den inre människans ensamhet och övergivenhet. Budskapet blir ett inre, ett esoteriskt budskap.« (Ett är nödvändigt, 1994)

Tage Lindbom är inte endast en varnare och oförtröttlig exponent av den moderna världens kris i den traditionella visdomens ljus. Han utgör på samma gång en lika viktig som sällsynt personlig länk från tidigare generationers andlighet och intellektuella vitalitet in i vår egen tid. Lindboms avgörande insikt kanske skulle kunna sammanfattas som så: att endast genom en port i muren till ”riket som icke är av denna världen” kan frisk luft, klarhet och ljus strömma in som genom sin blotta närvaro förmår skingra den ideologiskt slutna skenverklighet, vilken den moderna människan så sinnrikt konstruerat åt sig själv, och som annars hotar att kväva henne och hela hennes värld. Och sist men inte minst – även om en människosjäl kommit på avvägar så är det aldrig för sent att finna det som är vägen, sanningen och livet.

Här följer ”Muren och Porten”, det avslutande kapitlet i Tage Lindboms Omprövning

Den tid av självprövning och omprövning, som jag kallat den långa marschen, sträckte sig över hela 1950-talet. Det var en tid av ensamhet, men det var ingalunda någon plågsam ensamhet. Min önskan var att få ostört ägna mig åt mina omprövningar, och ostörd fick jag sannerligen vara. Ofta framställs ensamhet och isolering som något djupt tragiskt och plågsamt. För mig var det tvärtom, det var just denna ensamhet jag behövde, och när den socialistiska rörelsen lämnade mig i fred, såg jag detta som en ren förmån.

Många människor har av skilda skäl brutit med eller avskilts från den socialistiska rörelsen. Jag har mött många av dem och det är i regel tragiska fall. Det tragiska ligger däri att de alltfort är bundna känslomässigt och åskådningsmässigt vid rörelsen, samtidigt som de kommit i en ohjälplig konflikt med densamma. Det vanligaste är att de skapat en starkt idealiserad bild av såväl rörelsen som dess människor och dess målsättning. Då de förr eller senare upptäcker att denna bild ej svarar mot den bistra verkligheten och då deras moraliska och ideella krav förbjuder dem att kompromissa, leder detta fram till tragiska slitningar. När bilden inte stämmer med verkligheten, tolkas detta som verklighetens fel, samtidigt som denna verklighet ej kan vare sig förnekas eller avskaffas.

Alla dessa människor ”stannar” i en rörelse, som de i verkligheten ej längre riktigt är förenade med, ofta även organisatoriskt är skilda från. De ”stannar” också i den meningen att de är oförmögna att lösa sin egen konflikt, samtidigt som de åskådningsmässigt blir sterila. Men jag iakttog också ofta, att även de som levat ett långt liv i denna socialistiska rörelse, tjänat den troget, haft stor framgång och vunnit mycket erkännande för sina insatser – även dessa visade på ålderns höst ofta upp drag av djup besvikelse. Blicken tillbaka på ett till synes rikt och dramatiskt liv fyllde dem ej med glädje, det fyllde dem i stället ofta med den bittra känslan av att kanske till slut allt varit förgäves. Vad hade blivit av den fria, starka, lyckliga människan, var hade det medborgerligt upphöjda samhällslivet, var hade den fasta solidariteten, var hade allt broderskap tagit vägen? Ofta hade jag det intrycket att de egentligen kommit fram till ett bibelord: människan lever icke allenast av bröd.

Men även de, som stod mitt uppe i arbetet, i händelsernas mitt och hade händerna fulla med arbete, beklädde höga ämbeten – även dessa kunde plötsligt bryta ut i bekännelser, givetvis alltid strängt privat. Det var diskrepansen mellan vad som förkunnades och utlovades å ena sidan och insikten om verkligheten med all dess skriande bristfullhet å den andra sidan, som ingen kan undgå att observera. Men vad var att göra? Inga herdar överger sin fårahjord, ty det bevaras alltid ett hopp om att nya betesmarker skall dyka upp och det gäller alltid att hålla trons och hoppets låga lysande, även när trons och hoppets låga slocknat hos herdarna själva.

Att uppleva detta är ett sällsamt skådespel. Det är ett djupt tragiskt skådespel. Generationer efter generationer av människor ägnar ett långt liv, ett hängivet uppoffrande arbete i det offentligas tjänst, låter allt sitt tänkande och handlande styras av värderingar, som ytterst bottnar i förhoppningen om en bättre människa och ett bättre samhälle. När jag tänker på hur många dugliga, karaktärsfasta, förnäma människor jag under årtiondena mött i denna arbetarrörelse, slår det mig hur tragiskt det är att dessa människors liv egentligen är en enda dementi på allt det de kämpat för: en åskådning som i sin materialism och i sin broderskapsideologi hamnat i en dubbel förnekelse – förnekelsen av det andliga och förnekelsen av det faderliga.

Det var denna dubbla förnekelse, som jag hade befriat mig ifrån. Det är detta, som jag i dag tänker på med en sådan djup tacksamhet. Jag hade därmed undgått att hamna i tillstånd av tragisk besvikelse och förbittring. Min ensamma och stillsamma omprövning var en helt odramatisk process, utan våldsamma uppgörelser och sömnlösa nätter. Det var en process, som liknade en sakta frambrytande, porlande bäck av friskt vatten. Jag hade endast att följa detta friska andliga vattuflöde, och detta förde mig en oktobersöndag 1958 till katedralen i Chartres. Vatikankonciliet hade ännu ej hunnit öppna portarna till den liturgiska förstörelse, som skulle följa därpå. Högaltaret lyste ännu i hela sin prakt, ljusen brann, den gregorianska sången brusade, rökelsen steg – allt bar fram det gudomliga mysteriet, som verbalt klingade i ritualspråkets ädla latinska form. Jag stod helt förstummad inför denna uppenbarelse, som liksom lyfte en flik av tillvarons slöja. Det var då jag mötte Gud.

En upplevelse är vad den är, en ljusstråle från den gudomliga solen. Det gällde för mig att nu vinna all den insikt, allt det, som vi med ett gemensamt namn kan kalla en trosgrund. Och tron är ett stort och invecklat byggnadsverk, tron är inte en kapitulationsakt. Jag upplevde den teologiska förvirringen, det teologiska förfallet, de teologiska förvanskningarna. Det gällde nu att söka sig fram, och det var mera ett famlande än ett sökande. Till slut tyckte jag att jag stod inför en hög och lång mur, och det var i denna väldiga mur, som det gällde att finna en port. Att komma igenom denna port var att vinna insteg i den verklighet, som ej var av denna världen.

En majdag 1959 föll i mina händer en liten skrift, författad av en för mig då helt obekant landsman, Kurt Almqvist: ”Den glömda dimensionen”. Jag började läsningen, jag blev alltmer fascinerad och först på kvällen var läsningen avslutad. Jag ringde författaren och gav honom det glada budskapet: nu hade jag funnit porten. Tron hade givits en fast grund, den intellektiva vissheten om den Verklighet, från vilken allt utgått som är till i vår sinnliga föreställningsvärld. I denna skrift mötte jag en värld, som var klart konturerad, därför att den satte människan i hennes rätta kosmiska sammanhang, gav henne en position, varifrån hon kunde fatta det verkliga ej som en subjektiv inbillning utan som en objektivitet.

I denna objektivitet kom allt att framstå i ett nytt ljus: den skapade världen med dess formella begränsning, den kosmiska ordningen med dess cykliska återvändande till skapelsens Källa, människan som i all sin sinnliga skröplighet bär det eviga inom sig, det himmelrike invärtes i oss, varom Kristus talar – allt detta fick fasthet, mening, klarhet. Tron var alltså ej ett desperat bestridande av ”vetenskaplig fakta”, tron var en förtröstan, fides, på det som redan måste finnas, för att tro över huvud taget skall ha någon mening. Tron var förtröstan på det intellektiva medvetandet om den gudomliga Verkligheten.

Att stiga in genom denna port var emellertid ej liktydigt med att i ett slag vinna full klarhet. Det var begynnelsen på en väg, som vi har att vandra livet ut. För mig okända tänkare trädde mig nu till mötes, förmedlade genom Kurt Almqvists skrift: Frithjof Schuon, René Guénon, och många många andra gav mig full sysselsättning. Den värld av ideologier och utopier, i vilken jag levat under årtionden, förvandlades till en blek skuggvärld. Jag mindes denna värld utan bitterhet, ja till och med med en viss tacksamhet över all den fond av erfarenhet – i såväl positiv som negativ mening – som jag under alla dessa år samlat. Ty ingenting sker av en slump, ingenting sker genom en blind determinism. Allt har en mening, men i denna mening är vi människor ingalunda vanmäktigt passiva. Vi har en fri vilja, vi har en sanning att söka, och vi skall efter måttet av våra krafter fullfölja detta sökande. Men ytterst är det inte vi som söker och finner Gud. Det är Gud som söker och finner oss.

Fler inlägg om Tage Lindbom

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

6 reaktioner på ”Tage Lindboms omprövning: Muren och porten

  1. Ping: Utvaldhet och synd « Ir/Rationell

  2. Det du skriver om Tages syn på maktutövande fick mig att tänka på ett stycke i Sigrid Undsets ”Kristin Lavransdotter” (som jag dock inte har framför mig just nu). Kristin förväntas där hamna i en maktposition när hon eventuellt gifter sig och (genom Odalrätten förmodar jag?) ärver sin fädernegård. Vad den rättrådige Lavrans tillsammans med sin fru då gör är att låta Kristin gå i kloster för att där lära sig ödmjukhet, lydnad och underdånighet av de äldre systrarna. Hur skulle hon annars kunna bestämma över de bönder som står under hennes ansvar på ett rättfärdigt sätt?

    Som sagt så minns jag inte exakt hur det formuleras men kontentan är enkel. Lär dig att tjäna ödmjukt om du vill utöva rättfärdig makt.

    Hälsningar, Svartvit.

  3. utlaggningen har mottagits Touba,roda blommor, frukter med stora karnor avslutningsvist paminner tage om atahualpa, det ar ren livsvisdom- misstanker koranstudier pa arabiska dartill russiner i kampen mot glomskan, ilm ar nyckeln till porten , star pa troskeln redo att stiga in …i Guds namn tafatt i hamndulilla

  4. Ping: Tage Lindbom om Människoriket och den nutida, post-kristna ”treenigheten” « Café Exposé

  5. Ping: Gryningen är pärlemor – dikter av Kurt Almqvist « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s