The Children of Húrin

Tolkiens mörka hjältesaga The Children of Húrin släpps officiellt imorgon, tisdagen den 17 april. I september kommer den ut i svensk översättning som Húrins barn på Norstedts förlag, samtidigt som nyöversättningen av romanen om Bilbo.

Children of HurinThe Children of Húrin är en klassisk högstämd tragedi vilken tilldrar sig i Ardas forntid, närmare bestämt under Första åldern, många tusen år innan undergången för Númenor-Atlantis (vars arv återupprättas ytterligare en tidsålder senare genom Konungens återkomst).

Ytterst har vi i The Children of Húrin att göra med ett tidlöst drama om skönhet, fasa och förhäxning. Vi får bevittna hur fördärvets gift får fäste hos Húrins barn. Det sker genom tungan på Morgoths orm och anfadern till alla drakar, Glaurung, som med sinnrik förslagenhet lyckas blanda lögner med sanning och dölja eller förvränga allt som äger verklig skönhet.

The Children of Húrin är den första längre sammanhängande berättelse från Tolkiens penna som publicerats sedan Silmarillion slutligen sammanställdes för 30 år sedan. Redan innan Första världskriget krevader tystnat skrev dock Tolkien det första utkastet Narn i Chîn Húrin. Fragment av detta episka kväde, där den tragiske hjälten Túrin Turambars olyckliga öde spelar en viktig roll, har funnits tillgängliga för oss tidigare, bland annat i De förlorade sagornas bok 2 och som ett sammandrag i Silmarillion.

Túrin Turambar, som på många sätt kan ses som dramats ”huvudperson”, har många drag gemensamt med Sigurd Fafnersbane, Wagners Siegmund i Valkyrian, Kullervo i det finska nationaleposet Kalevala, liksom Kung Oidipus. Det är också Túrin Turambar som porträtterats av Alan Lee på bokens omslag, iförd Hadors hjälm (ett verk av hyperboreanskt alvsmide). I Silmarillion kan vi läsa:

Ty Túrin iförde sig på nytt Hadors hjälm; och vida kring i Beleriand spreds ryktena, löpte fram genom skogar och över vattendrag och genom passen mellan höjderna, ryktena om att hjälmen och bågen som fallit i Dimbar nu återuppstått igen, trots att ingen ens vågat hoppas det. Då repade många nytt mod som vandrade utan ledare och berövats allt men ännu inte knäckts…
Quenta Silmarillion XXI, »Om Túrin Turambar«

Children of Hurin insideThe Children of Húrin är dock när allt kommer omkring inte på långt när lika präglad av hopp och återlösning som Ringarnas herre (även om Ringeneposet inte heller saknar inslag av sorg och förlust).

Detta är i högsta grad en saga kantad med rader av sorgband där jordens törst efter högt älskade bröders och systrars blod verkar outsläcklig. Bitterheten blir inte mindre skarp av att den verkar ha något ytterst angeläget och befordrande att säga oss om vår egen tid. Enligt Tolkien själv är en av sagans lärdomar trots allt en form av katharsis – att ”åt omogen, slö och självisk ungdom kan fördärv, sorg och dödens skugga ge en viss värdighet, ibland rentav visdom” (Om sagor).

Ett kommande inlägg om betydelsen och nödvändigheten av myter är tänkt att beröra Tolkiens poetik och tes om ”sanna myter”. Det väsentliga inslaget i en sådan traditionell mytopoetik är ”glimtar” av något ”högre” bortom världens murar.

Ett viktigt återkommande tema i Tolkiens legendarium som är nära sammanbundet med detta ”högre” är rätten till makt (vilket inte är detsamma som ägandet av makt) . Ty sagornas rike ”inrymmer mycket utom alver och féer och mycket utom dvärgar, häxor, troll, jättar eller drakar: det inrymmer haven och sjöarna, solen, månen och himlen, jorden och allt vad på den lever och finns: träd och fåglar, vatten och sten, bröd och vin, och oss själva, vi dödliga, när vi är förtrollade.” (Om sagor)

9 reaktioner på ”The Children of Húrin

  1. Ser mycket fram emot det utlovade inlägget om ”sanna myter” och hoppas slippa vänta tre veckor!
    Härlig blogg överhuvudtaget.

  2. Tack för tipset. Skribenten ”Spenglers” recension var visserligen ambitiös och tar upp intressanta teman, men jag kan inte undvika att påpeka att dess bärande tes är lika vulgär som felaktig. Hans cartesianska tolkning av Beowulf som en ”rent hednisk” myt leder till missuppfattningen att Tolkien ville ”förbättra” och revidera detta genom den kristna läran.

    Tolkien har ju själv visat att Beowulfs storhet uppstod just genom det essentiella bandet mellan det ”hedniska” och det kristna. (Tolkien var för övrigt den första filologen som uppmärksammade verket just för dess litterära kvalitet, till skillnad från allsköns ideologiska och allegoriska läsningar som typiskt nog dominerat i modern tid.)

    Med den naturliga teologi Tolkien omfattar faller det sig naturligt att uppmärksamma de väsentliga beröringspunkterna i olika traditioner, liksom kontinuitet trots allt mellan tidsepoker, istället för att förfalla till någon sorts Spengler-epigonisk polemik mellan olika idealtyper. Tolkien är, till skillnad från C.S. Lewis, som tur är inte någon missionär. Hans inställning är i detta avseende föredömligt traditionell.

  3. Det är en ganska hopplös och mörk Tolkien man får sig till livs i ”Spenglers” essäer, medges. Jag föredrar också din perennialistiska version.

  4. Börja med The Hobbit. Det är en godmodig saga, snabb och enkel att komma in i, ja en trevlig introduktion skriven ur ett jordnära hob-perspektiv. The Silmarillion är betydligt mer omfattande och inte skriven som en roman, utan mer som episka brottstycken ur alvernas historiska annaler. The Children of Húrin är på många sätt en karg och mycket mörk berättelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s