De omistliga myterna

Den lilla behändiga boken Myternas historia av Karen Armstrong har med all rätt kallats ”en suverän introduktion till varför myterna kommit till och varför vi fortfarande behöver dem”. Det mytiska får här en förtjänstfull återupprättelse som nödvändig symbolisk gestaltning för delaktighet i tillvarons mysterium.

Myternas historiaKaren Armstrong är en brittisk religions- och litteraturvetare och före detta karmelitnunna som tar sin utgångspunkt i vad hon kallar ”den eviga filosofin” (philosophia perennis). Följaktligen lägger hon speciellt stor betoning på myternas symbolik och innebörd utifrån deras funktion som initiatorisk kunskap. Det genialiska med hennes angreppssätt är att hon i sitt studium av mytologier mycket riktigt utgår från den existentiella frågeställningen varför, med en betoning på levnadsvisdom snarare än att förirra sig i empiriskt – och därmed okunnigt – vetande om när-var-hur.

I Myternas historia snålar hon inte med ansatsen, utan går ända tillbaka till jägarsamhällena under den äldre stenåldern. Därefter följer en ”utvecklingslinje” där hon beskriver myternas betydelse ända fram till ”den stora västerländska omvandlingen” de senaste 500 åren där ”upplysningens” förnuftsdyrkan gått hand i hand med förkastandet och dödförklarandet av myten.

Armstrong visar dels att mytologiernas funktion och betydelse i sin kärna äger någonting tidlöst och bestående, även om de har genomgått omvandlingar i samband med skiften över tid. Hon visar bland annat att ”Axialåldern” (800 till 200 f. Kr.) har kommit att bli speciellt bestämmande för senare tiders intellektualitet och andlighet. Axialålderns mytologi hade fyra distinkta centra: i Kina (konfucianismen och taoismen), Indien (buddhismen och hinduismen), Mellanöstern (de abrahamitiska religionerna) och Europa (grekisk rationalism vars tillämpning sedermera kom att spridas av romarna).

Alla de gångna erorna blir så byggstenar i förståelsen av hur spår av myternas livsviktiga sanningar numera i allt högre grad gestaltas och återfinns i skönlitteraturen. Flera kortfattade exempel på detta ges ur kända romaner som George Orwells 1984 och Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Armstrong avslutar sin studie med att referera till George Steiners insikter om konsten och litteraturen som ett transcendent möte, vilket manar oss att förändra våra liv. På så sätt är slutet på boken öppet i dubbel bemärkelse. Det är en uppmaning att omvärdera inte bara myterna och litteraturen, utan även vårt sätt att leva i den moderna världen.

”Glimtar” av det som ligger bortom världens murar och därmed ”förhöjer” upplevelsen av det väsentliga i livet på jorden är också det framträdande inslaget i Tolkiens mytopoetik. I essän Om sagor (publicerad i Träd och blad) menar han att vi kan finna oss i själva i sagans mytologiska värld när vi är ”förtrollade”, och som en konsekvens av detta, att det finns sanna myter (exemplifierat med Evangeliet).

Om sagor är för övrigt tveklöst en av de enskilda texter som inspirerat mest till utformandet av konceptet Café Exposé (vilket så klart är ett ”work in progress”). Även Mircea Eliades Myten om den eviga återkomsten har varit av avgörande betydelse i detta avseende. Enligt Eliade är myten senfärdig endast som formulering. Dess innehåll är däremot arkaiskt/tidlöst och har med sakrament att göra, det vill säga med handlingar som förutsätter en absolut, utommänsklig verklighet.

Tolkiens religiositet var katolsk i ordets ursprungliga bemärkelse – universell (”vänd mot det Ena”). Således genomsyras den av en traditionell symbolik som transcenderar yttre former. I nordisk mytologi har vi livsträdet Yggdrasil som exempel på denna metafysiska vertikalitet. De tre nornorna Urðr, Verðandi och Skuld motsvarar olika aspekter av ett ständigt pågående nu, eller den ”mytiska” tiden. Detta ”tillstånd” motsvaras i den andalusiske sufimästaren Ibn al-Arabis skrifter av Varats enhet (wahdat al-wujud). Den som följer den sufiska vägen kallas därför ofta Ögonblickets son eller dotter (ibn al-waqt respektive bint al-waqt).

I Tolkiens Ringarnas herre är det skildringen av Lothlórien, de hyperboreanska alvernas gyllene skog, som är mest emblematiskt för en sådan tidlös, översinnlig erfarenhet. Hela brödraskapet faller i gråt i sorg över att behöva lämna denna alviska återspegling av det fullkomliga, paradisiska tillståndet. De färdas då nedåt längs den Stora floden Andúin, som hos Tolkien på detta sätt även symboliserar den förgängliga tiden. (Fallet från den primordiala guldåldern kommer sig enligt de traditionella lärorna av att skapelsen är en cyklisk manifestation av det absoluta som relativiserar sig självt. Nu befinner vi oss enligt de hinduiske vise följaktligen i slutet av den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern, kali-yuga.)

I Tolkiens legendarium sammanfattas alla dessa tillstånd och stadium, ”drömmar” och ”visioner” av en högre verklighet, med den alviska rotbeteckningen FANA (se tillägget i första delen av De förlorade sagornas bok). Här är överensstämmelsen med islams mystik glasklar och bokstavlig, eftersom arabiskans fana beskriver jagets utplåning i mötet med det heliga. Sufismen (tasawwuf) är för övrigt just en sådan ”mytisk”, esoterisk och i den meningen även ”utomtidslig” läsning och tillämpning av Koranen.

Myten tillhör, liksom religionens inre sanningar, en absolut ordning och inte, likt tiden, en relativ. En klockas visare äger på samma sätt i sig inte någon existens utan är fullständigt beroende av den vertikala axeln, ”den orörlige röraren”. En skuggas relativa overklighet kan likaledes endast påvisas av det som själv inte har någon skugga eller materialitet, ljuset.

Den sufiska mystikerns inre orientering, eller den sanna orientalismen (Ex Oriente Lux) har dock i egentlig mening inte med österländsk exotism eller den exoteriska solens uppgång att göra. Den inre solens esoteriska ursprung symboliseras geografiskt istället av den yttersta Norden, Polstjärnan och den andliga pol (qutb) som förknippas med denna. Den nordliga ljussymboliken är även en esoterisk tolkning av den upphöjda universalitet och vertikala jämvikt som Koranen vittnar om i vers 24:35, »Gud är himlarnas och jordens ljus… som varken tillhör öst eller väst.« Temat har även tagits upp av Goethe i hans ofullbordade poem Die Geheimnisse (en för övrigt inte osannolik inspiration till Stefan Georges Geheimes Deutschland). (För en ypperlig fördjupning i innebörden av norr som överordnad symbolisk orienteringspunkt för sufismen och närbesläktade traditionella läror, se The Man of Light in Iranian Sufism av Henry Corbin.)

Karen Armstrong är först och främst en popularisatör av grunderna för en traditionell symbolisk tolkning av det mytiska. Då Myternas historia utkom var det med en koordinerad samtidighet av sällan skådat slag. På dagen den 21 oktober 2005 publicerades den av minst 27 förlag i 35 länder som introduktion till det grandiost ambitiösa projektet The Myth Series, där några av världens mest hyllade författare inbjudits att återberätta kända myter i en personlig tappning.

Armstrongs exposé kan dock inte göra anspråk på att vara fullständigt vederhäftig när det gäller traditionell och metafysisk doktrin. Att hon konsekvent använder begreppet logos som skilt från mythos när hon egentligen syftar på ratio (som skilt från det intellektiva överindividuella medvetandet, intellectus) är en sådan sak. Trots vissa sådana (i ett populärsammanhang nästintill oundvikliga) drag av sentimentalisering ligger ändå Myternas historia väl till i sin väsentliga innebörd. Källmaterialet är starkt och övertygande. Det baseras nästan uteslutande på rön från välrenommerade mytforskare och religionsvetare med anknytning till den traditionella skolan som Huston Smith och Mircea Eliade (samt även Joseph Campbell, som dock är tydligt jungiansk och därför uppvisar drag av eklektism).

Det som Myternas historia påminner oss om – möjligheten till delaktighet i det gudomliga genom myternas sakrala symbolik – är sist men inte minst en implicit civilisationskritik av den moderna världens atomisering, vilken uppfriskande nog inte reduceras till någon sorts mot-identitet. (Det i verklig mening tragiska är när självutnämnda ”traditionalister” i olika läger i öst som väst vid dagens slut finner att de i sin anstormning endast upprepat dess logik. Med tanke på den förvirrade och mörka tidsålder vi lever i har vi sannolikt heller ännu inte bevittnat den fulla vidden av denna tragedi. Fallgroparna blir knappast färre och sanningens väg har aldrig varit den breda vägen. Se René Guénons The Reign of Quantity and the Sign of the Times.)

Myternas historia av Karen Armstrong erbjuder sammanfattningsvis en åtminstone rudimentär orientering vilken kan verka som en kompass för att man inte ska förlora sig i den moderna tillvarons strida strömmar. Det är en bok som äger extraordinär översiktlighet, är enkel och lättfattlig utan att för den skull tappa vare sig urskillningsförmåga, djup eller fokus på det väsentliga. Dessutom finns den numera även i pocket.

Paleolit

Här följer utdrag ur Myternas historia två första kapitel. De handlar om vad en myt är och om jägarsamhällenas mytologi i äldre stenåldern.

1. Vad är en myt?

»Människan har i alla tider skapat myter.«
s. 7

»Neandertalarna begravde sina fränder med stor omsorg och föreställde sig tydligen att den synliga, påtagliga världen inte var den enda verkligheten. Det verkar alltså som om människorna redan i ett mycket tidigt skede utmärkte sig för sin förmåga att tänka tankar som sträckte sig bortom vardagens erfarenheter. Vi är meningssökande varelser.«
s. 7-8

»De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter; de tvingar oss att söka oss bortom vår egen erfarenhet. Det finns ögonblick då vi alla på ett eller annat vis måste ge oss av till en plats vi aldrig har sett och göra något som vi aldrig tidigare har gjort. Myten handlar om det okända, om det vi saknar ord för. Därför blickar den in i ett hjärta av stor tystnad.«
s. 9

»Slutligen talar all mytologi om ett annat plan som existerar jämsides med vår egen värld och i viss mening bär den. Tron på denna osynliga men starkare verklighet, som ibland kallas gudavärlden, är ett grundtema i mytologin. Den har också kallats den eviga filosofin, eftersom den genomsyrade alla samhällens mytologi, ritualer och uppbyggnad före våra dagars vetenskapligt grundade modernitet. Enligt denna eviga filosofi har allt som sker i denna världen, allt vi kan se och höra här sin motsvarighet i en gudomlig tillvaro som är rikare, starkare och mer bestående än vår. (…) Det är enbart genom att ta del i det gudomliga livet som vi dödliga, sköra människor lever upp till vår potential. Myterna gav uttrycklig form och gestalt åt en realitet som människor anade intuitivt.«
s. 10

»Med mytens hjälp sökte människan sin plats i tillvaron och sin sanna inriktning.«
s. 11

»Den eviga filosofin uttrycker vår medfödda känsla av att människan och den materiella världen är något mer än det som kan skönjas med blotta ögat.«
s. 11-12

»På 1700-talet började vi utveckla en vetenskaplig historiesyn; vi sysselsätter oss framför allt med vad som egentligen har skett. Men när människor i den förmoderna världen skrev om det förflutna var de mer intresserade av vad händelser hade haft för betydelse. En myt var en händelse som i viss mening hade inträffat en gång men också ständigt fortsatte att inträffa. Eftersom vi har en strängt kronologisk historiesyn saknar vi beteckning för ett sådant skeende. Men myten är en konstform som pekar bortom historien, mot något som är tidlöst i människans existens. Den hjälper oss att nå bortom det kaotiska flödet av slumpartade företeelser och få en skymt av verklighetens kärna. Upplevelsen av det transcendenta har alltid ingått i människans erfarenhet. Vi söker stunder av extas när vi känner oss djupt berörda och för ett ögonblick lyfts ur oss själva.«
s. 12

»Myten är alltså sann därför att den är verksam, inte därför att den ger faktisk information. Men om den inte ger någon ny insikt om livets mening håller den inte måttet. Om den fungerar, det vill säga tvingar oss att förändra tankar och känslor, skänker oss nytt hopp och manar oss att leva mer fullödigt, är den en giltig myt. Mytologin förvandlar oss bara om vi följer dess riktlinjer. En myt är i grund och botten en vägledning. Den talar om för oss vad vi måste göra för att kunna leva ett rikare liv.«
s. 14-15

»Våra dagars alienation från myten saknar motstycke i historien. I den förmoderna världen var myten något omistligt. Den inte bara hjälpte människor att finna mening i sina liv utan blottade också regioner i deras inre värld som annars skulle ha förblivit otillgängliga.«
s. 15

»Myten finns aldrig i endast en version som är den enda rätta. När förhållandena runt omkring oss ändras behöver vi också kunna berätta våra historier på ett nytt sätt för att synliggöra deras tidlösa sanning. I den här korta historiken över myten ska vi se att varje gång människorna tagit ett stort steg framåt har de också reviderat sin mytologi och fått den att tala till de nya förhållandena. Men vi ska också se att människornas natur inte förändras särskilt mycket. Många av myterna som danats i samhällen som varit diametralt annorlunda vårt berör oss än i dag i vår djupaste fruktan och längtan.«
s. 15-16

2. Äldre stenåldern. Jägarnas mytologi ca 20 000 till 8000 f.v.t.

»För […] urbefolkningar är det naturligt att tänka med hjälp av myter och symboler eftersom de, om vi får tro etnologer och antropologer, är ytterst medvetna om den andliga dimensionen som finns i deras vardag. För människor i industrialiserade, urbaniserade samhällen har upplevelsen av det heliga eller gudomliga blivit en i bästa fall avlägsen realitet, men för till exempel australiern är det inte bara något självklart utan till och med något som är verkligare än den materiella världen. ”Drömtiden” – som australiern upplever i sömnen och i visioner – är tidlös och ”samtidig”. Den utgör en stabil fond mot vilken vardagslivet utspelar sig med död, ständig förändring, ändlösa händelseförlopp och årstidsväxlingar. Drömtiden bebos av förfäderna – mäktiga, arketypiska varelser som en gång lärde människorna allt som är nödvändigt för att de ska kunna leva, som att jaga, kriga, para sig, väva och fläta korgar. Därför är allt detta inte profana utan heliga verksamheter som sätter de dödliga i förbindelse med Drömtiden. När en australier till exempel går ut på jakt tar han på alla sätt efter Den förste jägaren så att han känner sig som ett med honom och innesluts i den starkare, arketypiska världen. Först när han erfar denna mystiska förening med Drömtiden får hans liv mening. Efteråt lämnar han den urtida fullödigheten och återvänder till nuets värld som han fruktar kommer att uppsluka honom och reducera allt han gör till noll och intet.

Andevärldens verklighet är så omedelbar och bjudande att den enligt ursprungsfolken en gång måste ha varit mer tillgänglig för människorna. I alla kulturer finner vi myten om ett förlorat paradis där människor levde i nära och daglig kontakt med det gudomliga. De var odödliga och levde i harmoni med varandra, med djuren och med naturen. Mitt i världen stod ett träd, ett berg eller en påle som förband jord och himmel så att människorna lätt kunde ta sig upp i gudarnas rike. Så inträffade en katastrof: berget sjönk ner i jorden, trädet höggs ner, och det blev svårare att nå himlen. Den mycket gamla och i det närmaste universella myten om guldåldern var aldrig avsedd att vara historisk. Den härrör ur en stark upplevelse av det heliga, en upplevelse som är naturlig för människan och uttrycker hennes känsla inför en verklighet som är nästintill påtaglig och nåbar. De flesta religioner och mytologier om arkaiska samhällen är genomsyrade av längtan efter det förlorade paradiset. Men myten var inte bara en övning i nostalgi. Dess främsta syfte var att visa människorna hur de skulle kunna vända tillbaka till den arketypiska världen, inte bara under ögonblick av visionär hänförelse utan i vardagslivets återkommande plikter.

I dag skiljer vi på religiöst och profant. Det skulle ha varit obegripligt för stenåldersjägarna. För dem var ingenting profant. Allt de såg och upplevde var genomsynligt för sin motsvarighet i den gudomliga världen. Allting, hur simpelt det än var, kunde förkroppsliga det heliga. Allt människorna gjorde var ett sakrament som satte dem i förbindelse med gudarna. Också de alldagligaste handlingar var ceremonier som möjliggjorde delaktighet i den ”samtidiga”, tidlösa världen. För oss moderna människor är en symbol i allt väsentligt skild från den osedda verklighet den visar på, men grekiskans symballein betyder att ”kasta ihop” två tidigare åtskilda ting så att de blir oskiljaktiga – som gin och tonic i en drink. När man begrundade den jordiska företeelsen fördes man därför in i den himmelska motsvarighetens närvaro. Känslan av delaktighet i det gudomliga var grundläggande för den mytiska världsåskådningen. Mytens syfte var att göra människor mer medvetna om den andliga dimension de var helt inneslutna i. Det var en naturlig del av livet.

De allra äldsta myterna lärde människorna att genomskåda den gripbara världen och bli varse en verklighet som tycktes förkroppsliga något annat. Men för den skull behövde tron inte ta ett språng, eftersom det på det här stadiet tydligen inte fanns någon metafysisk klyfta mellan det heliga och det profana. När människorna betraktade en sten såg de inte en orörlig klump som inte kunde användas till något. För dem förkroppsligade stenen styrka, beständighet, fasthet och ett absolut sätt att vara som helt skilde sig från det sårbara människovarat. Själva förhållandet att den var annorlunda gjorde den helig. Stenen var i äldre tid en vanlig hierofani – uppenbarelseform för det heliga. Trädet för sin del, som hade förmågan att utan ansträngning förnya sig, inkarnerade och synliggjorde en mirakulös kraft som de dödliga människorna saknade. Och när människorna såg månskivan tillta och avta bevittnade de ännu ett exempel på pånyttfödelsens heliga krafter. Det var en sträng men barmhärtig lag som tog sig detta uttryck, en som var på en gång skrämmande och trösterik. Träd, stenar och himlakroppar var i sig själva inte föremål för tillbedjan men vördades därför att de var epifanier av en väldig, fördold kraft som kom till synes i alla naturfenomen och talade till människorna om en annan och mäktigare verklighet.

En del av våra äldsta myter som troligen härrör från stenåldern förknippades med himlen som tydligen skänkte människorna den första föreställningen om det gudomliga. När de blickade upp mot himlen – oändlig, fjärran och helt skild från deras egen torftiga tillvaro – fick de en religiös upplevelse. Himlen höjde sig över dem och var ofattbart stor, oåtkomlig och evig.«
s. 18-21

»Med detta är vi framme vid ett grundläggande drag i både det mytiska och det religiösa medvetandet. I vår egen skeptiska tid tänker man sig ofta att människor är religiösa därför att de vill ha någonting av gudarna som de tillber. Att de försöker få makterna över på sin sida. Att de vill ha ett långt liv, slippa sjukdomar och uppnå odödlighet och tror att gudarna kan förmås att ge dem detta. Men i själva verket visar de äldsta hierofanierna att tillbedjan inte nödvändigtvis sker i eget intresse. Människorna begärde ingenting av himlen, och de visste mycket väl att de inte kunde påverka den i något som helst avseende.«
s. 22

»Himlen skulle fortsätta vara en symbol för det heliga långt efter stenåldern. Men mycket tidigt visade det sig att myterna skulle slå fel om de talade om en realitet som var alltför transcendent. Om en myt inte möjliggör för människor att i något avseende ta del av det heliga blir det främmande och förbleknar i medvetandet. I ett visst skede – exakt när vet vi inte – började människor i vitt skilda delar av världen att tala om himlen som en person. De började berätta historier om en himmelsgud eller höggud som ensam och av intet hade skapat himmel och jord. Denna primitiva monoteism uppstod med all sannolikhet i äldre stenålder. Innan man på olika håll började tillbe en rad gudar erkände man en ensam övergud som hade skapat världen och styrde människornas öden långt bortifrån.«
s. 23

»Det högt belägna har förblivit en mytisk symbol för det gudomliga – en kvarleva från den äldre stenålderns andlighet. I mytologi och mysticism söker människor regelmässigt nå himlen, de tänker ut ritualer och metoder att uppnå trans och koncentration varigenom de kan omsätta sådana uppstigandehistorier i praktiken och ”stiga upp” till något ”högre” medvetandetillstånd. Vissa människor har färdats upp genom olika nivåer i den himmelska världen tills de nått den gudomliga sfären. Yoga-utövare sägs flyga genom luften, mystiker leviterar, profeter bestiger höga berg och tränger in i ett sublimare sätt att vara. När människor strävade mot det transcendenta som himlen var en sinnebild för, kände de att de kunde slippa ut ur människans utsatta livsvillkor och nå det som finns bortom. Det är därför som berg så ofta är heliga i mytologin. Högt uppe på ett berg, mitt emellan himmel och jord, kunde människan som Mose möta sin gud. Myter om flygningar och uppstigningar förekommer i alla kulturer och uttrycker en universell längtan efter transcendens och befrielse från människolivets begränsningar.«
s. 26

»Forskare tror att de första uppstigandemyterna härrör ända från äldre stenåldern, och att de hör ihop med schamanen, jägarsamhällenas främste trosutövare. Schamanen var mästare i trans och extas, schamanens visioner och drömmar inrymde jaktens livssyn och skänkte den andlig innebörd.«
s. 27

»Andliga flygfärder är inga fysiska resor utan en extas där man känner att själen lämnar kroppen. Men ett uppstigande till den högsta himlen är möjligt först efter ett nedstigande till jordens djup. Utan döden inget nytt liv. Dessa teman i den ursprungliga andligheten skulle återkomma i de andliga resor som företogs av mystiker och yogier i alla kulturer. Det är i högsta grad betecknande att dessa myter och ritualer förknippade med uppstigning går tillbaka till mänsklighetens äldsta historia. Det innebär att människans längtan efter att nå det som är ”ovan” det mänskliga tillståndet är en av hennes innersta drivkrafter.«
s. 29

»Under guldåldern före fallet anses människan ha haft förmågan att tala med djuren, och innan schamanen har återerövrat denna paradisiska färdighet kan han inte stiga upp till den gudomliga världen.«
s. 30

»Av allt att döma erfor de allra första jägarna en […] ambivalens. De fick betala ett högt pris för sin erfarenhet. De hade ännu inte kunskaperna att odla egna grödor, så för sin egen överlevnad måste de döda andra varelser som de kände sig befryndade med. Det främsta bytet var de större däggdjuren vilkas kroppar och ansiktsuttryck påminde om deras egna. Jägarna såg deras fruktan och identifierade sig med deras skrik av fasa. Djurens blod flöt som människoblod. Inför detta potentiellt sett outhärdliga dilemma skapade de myter och ritualer för att kunna klara av att mörda sina medvarelser. Vissa myter har levt vidare i senare kulturers mytologier. Långt efter stenåldern var folk olyckliga över att behöva slakta och äta upp djur. Centralt i snart sagt alla religiösa system i forntiden var det rituella djuroffret som bevarade de gamla jaktceremonierna och hedrade djuren som fick offra livet för människornas skull.«
s. 31-32

»De fantastiska underjordiska grottorna i Altamira och Lascaux ger oss en fängslande inblick i stenåldersmänniskans andlighet. De numinösa målningarna av hjortar, bisonoxar och raggiga ponnyer, av schamaner utklädda till djur och jägare med spjut är utförda med känslighet och omsorg djupt nere i grottorna som är ytterst svårtillgängliga. De är troligen våra allra första tempel och katedraler. […] Målningarna skildrar antagligen lokala legender som vi aldrig kommer att få lära känna. Men säkert är att de också gestaltar ett möte på ett djupare plan mellan människan och gudalika, arketypiska djur som pryder grottans väggar och tak. Den som vallfärdar dit måste krypa genom fuktiga och farliga tunnlar för att nå ner till grottorna och ta sig ännu längre ner för att till sist kunna stå öga mot öga med de målade djuren. Vi finner här samma komplex av bilder och föreställningar som besjälar schamanens sökande. Och precis som under schamanens färder utövade man troligen musik i grottorna, man dansade och sjöng. Det var en resa till en annan värld som inleddes med nedstigningen i jordens innandöme, och det skedde ett möte med djur i en magisk dimension som var avskild från den vardagliga, fallna världen.

Allra starkast torde upplevelsen ha varit för den som kom ner i grottorna för första gången, och det verkar troligt att de användes i initiationsriter som förvandlade stammens unga män till jägare. Ceremonierna var centrala i äldre tiders religion och har förblivit så i traditionella samhällen ända till våra dagar.«
s. 33-34

»Det är ofta under initiationens trauma som initianden för första gången får höra sin stams allra heligaste myter. Detta är ett viktigt inslag. En myt är inte en historia som kan återberättas i profan eller trivial inramning. Eftersom den förmedlar helig kunskap återberättas den alltid i en ritualiserad inramning som särskiljer den från vanliga profana upplevelser och kan bara förstås i den andliga och psykologiska förvandlingens högtidliga sammanhang. Myten är det språk vi behöver i livets nödsituationer. Vi måste vara beredda att låta myten förvandla oss för gott. Tillsammans med ritualerna som bryter ner barriären mellan lyssnaren och historien, så att han kan göra den till sin egen, är den mytiska berättelsen utformad så att den driver oss ut i det okända bortom den trygga välkända tillvaron. Att läsa en myt utan den förvandlande ritualen som åtföljer den är som att enbart läsa librettot till en opera utan att höra musiken. Om vi inte möter myten som ett led i en omdaningsprocess om död och pånyttfödelse har den ingen mening. Med stor sannolikhet var det ur upplevelsen av ritualen i helgedomar som Lascaux och ur upplevelsen av schamanen och jakten som myten om hjälten uppkom. Jägaren, schamanen och initianden var alla tvungna att lämna det välkända och utstå skrämmande prövningar. Alla måste de skåda döden i vitögat innan de fick återvända med livnärande gåvor till de sina. Liknande myter om hjälten och hans sökande har utvecklats i alla kulturer. Hjälten känner att någonting fattas i hans eget liv eller samhällets. De gamla föreställningarna som i generationer gett näring åt stammen talar inte längre till honom. Därför lämnar han hemmet för att utstå livsfarliga äventyr. Han nedkämpar monster, genomkorsar mörka skogar och dör under tiden bort från sitt gamla jag, alltmedan han förvärvar nya insikter och färdigheter som han för med sig hem till sitt folk. Prometeus stal elden från gudarna för att ge den åt människorna och fick utstå århundraden av plågsamma straff. Aeneas tvingades bryta upp från sitt gamla liv, fick se sitt hemland stå i lågor och stiga ner i underjorden innan han kunde grunda den nya staden Rom. Så djupt rotad är hjältemyten att till och med historiska gestalter som Buddha, Jesus och Muhammed skildras enligt det arketypiska mönster som troligen växte fram under stenåldern.

Men återigen – när människorna berättade dessa historier om stammens hjältar var det inte enbart för att de ville underhålla sina lyssnare. Myten säger oss vad vi måste göra för att bli fullgångna människor. Var och en av oss måste någon gång i livet bli hjälte. Varje spädbarn tvingas ut genom födelsens trånga port som inte är olik de labyrintiska tunnlarna i Lascaux, måste lämna livmoderns trygghet och genomgå traumat att tränga ut i en skrämmande och okänd värld. Varje mor som föder ett barn och riskerar livet för det är också heroisk.

Hjälte blir man inte med mindre än att man är beredd att ge upp allt. Det finns inget uppstigande till högre sfärer som inte föregås av ett nedstigande i mörkret, det finns inget nytt liv som inte föregås av någon sorts död. Genom hela livet hamnar vi alla i situationer där vi står öga mot öga med det okända, och hjältemyten visar oss hur vi ska bete oss. Och alla måste vi gå igenom den slutliga övergångsriten som är döden.«
s. 35-38

»Dessa fragmentariska glimtar av vårt stenåldersförflutna visar att myten inte var något universalmedel som man skämde bort sig med. Nej, den var något som tvingade människorna att konfronteras med livets och dödens obönhörliga verklighet. Människans vision var tragisk. Hon längtade efter att nå upp till himlen men insåg att det bara skulle gå om hon besinnade sin dödlighet, lämnade den trygga världen bakom sig, steg ner i djupen och dog bort från sitt gamla jag. Mytologin och de åtföljande ritualerna hjälpte stenåldersmänniskorna att ta sig från ett livsskede till ett annat, så att de när döden kom uppfattade den som den sista och slutgiltiga initieringen i en annan och totalt annorlunda livsform. Detta var en tidig insikt som aldrig gick förlorad för människorna utan fortsatte att vägleda dem när de gick in i nästa stora omvälvning i sin historia.«
s. 39-40

En reaktion på ”De omistliga myterna

  1. Ping: Smaragdberget – Heliopolis mytologi « Reseanteckningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s