Seyyed Hossein Nasr om islams andliga grunder

I Minaret nr 1-2 2007 recenserar Bo Gustavsson antologin Vid det klara morgonljuset (Proprius, 2006) med essäer om islams andliga liv av professorn i islamologi vid George Washington University, Seyyed Hossein Nasr.

Vid det klara morgonljusetNasrs verk intar definitivt en särställning när det gäller att för en svensk läsekrets introducera islams andlighet. Gustavsson har utifrån läsningen av dessa klarsynta essäer mycket riktigt också med några enkla formuleringar synnerligen välfunnet lyckats fånga islams andliga grunder. Hans kärnfulla sammanfattning förtjänar mer uppmärksamhet och därför följer här utdrag ur recensionen med några speciellt relevanta passager.

»Utifrån Nasrs perspektiv är det rationella förnuftets meningsskapande inget annat än en avgud som modernitetens människa tillber. Han väljer istället att vända sig till den ende uppenbarade Guden för sitt meningsskapande.«

»Doktrinen om Guds enhet eller tawhid är central för en förståelse av islamisk spiritualitet. Det är en doktrin som genomsyrar Koranens budskap och som präglar muslimers dagliga liv. Fem gånger om dagen påminns muslimer över hela världen genom böneutropet om tillvarons enhet i Gud. Böneutropet inleds med orden ”Allahu akbar” vilket betyder ”Gud är större/störst” (i arabiskan görs ingen distinktion mellan komparativ och superlativ form). Detta utgör den centrala andliga formeln i islam såväl på det exoteriska eller yttre planet som det esoteriska eller inre planet. Shari’a reglerar exoterisk islam genom regler och lagar medan olika mystiska traditioner, exempelvis sufismen och shiitisk teosofi, ger uttryck åt islams esoteriska aspekt.

Allahu akbar – det finns något större i tillvaron, och islam ger kunskap om denna andliga realitet. Gnosis eller gudskunskap utgör därför det centrala i islamisk spiritualitet. Vägen till gudskunskap är tredelad och samtidigt en och samma. Koranen uppenbarar sanningen om människans existens medan sunnan och haditherna kompletterar Koranens budskap. Sunnan återger Muhammeds livsföring och handlingar och haditherna består av hans yttringar i olika livssituationer. Den koranska trosbekännelsen eller shahadan formulerar de båda centrala trosartiklarna i islam: ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud.”

Den ende uppenbarade Guden talar till människorna genom sin heliga bok och förmedlaren av budskapet är Muhammed, den fulländade människan. Om kosmos är Guds första bok full av hemliga tecken som kan tydas av de troende, så är Koranen Guds uppenbarade slutgiltiga bok där den sanna vägen till gnosis och varat beskrivs. Nasr uttrycker det så här: ”Gud är mittpunkten i människans andliga liv och riktpunkten för all mänsklig strävan.” Islam är på en och samma gång teocentrisk och teognostisk såtillvida att Gud bildar centrum i muslimers liv samtidigt som strävan är att lära känna denna existensens mittpunkt genom det andliga livet.

Islam har ingen frälsningslära i kristen mening eftersom fokus inte ligger på människans syndfulla natur utan på gudskunskap. Enligt en berömd hadith qudsi, det vill säga ”heligt yttrande” riktat till Muhammed, säger Gud om sig själv: ”Jag var en dold skatt som ville bli känd.” Tillvarons skatt är gnosis och utan en sådan gnosis lever människan i förvirring och oro. Därför vänder sig muslimer i sina dagliga böner mot kaban i Mecka för att fysiskt sett ange sin riktning i livet samtidigt som deras tro utgör en inre kaba.

Målet för islamisk andlighet är att heliggöra världen, eller kanske snarare att upptäcka att världen och kosmos redan är heliggjord genom Guds 99 namn. Guds enhet består av en myllrande mångfald och i detta ligger egentligen ingen motsägelse eftersom Gud beskrivs i Koranen som ”den Förste och den Siste, den Uppenbare och den Dolde”. Mångfalden utgör summan av Guds 99 namn medan det största och ovetbara namnet uttrycks genom tawhid.

Koranen bildar den självklara referenspunkten i den islamiska civilisationen. Traditionellt har den heliga boken präglat inte bara troslivet utan hela kulturlivet från konst och arkitektur till vetenskap och filosofi. Korantolkning utvecklades tidigt till en hermeneutisk disciplin som influerade allt muslimskt tänkande.«

»Sökandet efter kunskap om Gud och varat utgör det centrala temat i islamiskt tänkande på alla områden. Det intressanta med gudsbilden i islam är att Gud har både maskulina och feminina aspekter. I egenskap av Skapare och Domare är Gud maskulin till sin natur medan Gud i egenskap av Förbarmaren och den Nåderike är kvinnlig till sin natur.«

»Samtidigt görs en åtskillnad mellan Guds väsen som är ovetbart och dolt och Guds egenskaper genom de 99 namnen som människan kan lära känna. Den islamiska andlighetens innersta hemlighet är Guds väsen eller sirr som enbart kan upplevas av den sufiske mystikern genom att jaget upplöses i fana, det vill säga försvinnandet av egoistiska begär och drifter.

Den islamiska människosynen bygger på idén att människan är en teomorf varelse som har till uppgift att förverkliga sin sanna natur genom gudomliggörelse. I förhistorisk tid ingicks ett förbund mellan Gud och människan där människan erkände Gud som sin Herre och därmed fick förvaltarskapet över skapelsen. Hon är därför Guds ställföreträdare på jorden men eftersom hon har en tendens att glömma bort sitt ursprungliga förbund med Gud har Gud sänt profeter till världen. Koranen utgör den sista påminnelsen om människans sanna existens och bestämmelse och profeten är på en och samma gång språkrör för detta budskap och ett exempel på den fulländade människan som lever i och för Gud. Det förklarar den stora vördnaden för Muhammeds person såväl i exoterisk som esoterisk islam.

Enligt Nasr kan Muhammed jämföras med Gamla testamentets profetkungar, till exempel David och Salomo. Muhammed var både en andlig förebild och en politisk och social ledare som grundlade en ny religion och en ny samhällsordning. Han bejakade ett aktivt liv i världen i syfte att förandliga den och han blev därför i muslimsk tradition en symbol såväl för individens som kollektivets fulländning. Islams spiritualitet innebär därför inte en bortvändhet från världen utan den strävar istället efter att införliva det sociala och politiska livet i tillvarons mittpunkt, det vill säga i relationen till Gud.«

»Som den fulländade människan förkroppsligade Muhammed tre muslimska kardinaldygder: fromhet, stridsvilja och ädelmod. Han underkastade sig Guds vilja i allt och levde ett enkelt och fromt liv. Vidare kämpade han hela sitt liv mot dem som förnekade den uppenbarade tron, en kamp som han kallade ”det lilla heliga kriget”. Den inre kampen mot själens drifter och begär kallade han ”det stora heliga kriget” vilket är en kamp som varje troende muslim måste utkämpa i sitt eget liv. Slutligen visade Muhammed i umgänget med sina medmänniskor prov på osjälviskhet och storsinthet. Dessa tre kardinaldygder kommer till uttryck i sunnan och hadithlitteraturen vilka vid sidan av Koranen utgör den islamiska andlighetens grundtexter. Profeten representerar den fulländade handlande människan på det sociala och politiska planet, liksom det andliga livets arketyp i sin inre förening med Gud. Han blir därmed en spegel för den fullbordade existensen som är ett med den ende Guden.

Esoterisk islam har sitt ursprung i föreställningen om Muhammeds heliggörelse eller wilaya. Den esoteriska traditionen i sunnitisk och shiitisk spiritualitet bygger på och vidareutvecklar den muhammedanska wilayan vilket gör att det andliga livet ständigt förnyas trots att ingen ny uppenbarelse är att vänta efter Koranen. Genom islams esoterism finns alltid möjligheten att följa wilayans väg mot helgelse och på så vis renas såväl individens som kollektivets gnosis. Tillvarons mål och mening är vad som brukar kallas ”Muhammeds verklighet”, med andra ord tawhid eller den andliga föreningen med Gud. Muhammeds verklighet fanns före tidens början, då det ursprungliga förbundet mellan Allah och människan slöts. Muhammeds verklighet utgör ett förverkligande av hennes teomorfa natur i tiden, och kommer slutligen att återinrättas efter tidens slut på Domens dag. Kärleken till Muhammed i den muslimska världen blir därför ett uttryck för kärleken till den sanna mänskliga naturen, genom vandringen på den andliga vägen eller tariqan.

Om shari’a bildar islams gudomliga lag representeras tariqan främst av sufismen som utgår från den gudomliga lagen. Nasr betonar att det egentligen inte finns någon motsättning mellan shari’an och tariqan utan dessa båda sidor av islam kompletterar varandra likt kropp och själ. Sufismen brukar för övrigt kallas islams själ eller islams hjärta. Både shari’a och tariqa inriktar sig på tillvarons mittpunkt eller Gud, den förra genom yttre andlighet och den senare genom inre andlighet. Målet är kunskap om haqiqa eller Guds eviga sanning.

Ett vanligt namn på sufin är faqir (fattig) och i sitt liv försöker sufin efterlikna ”Muhammeds fattigdom”, det vill säga insikten att människan är ett intet och att Allah utgör det sanna varat. Mönstret för den sufiska vägen till upplysning är de olika stadierna på Muhammeds himmelsfärd. Sufins främsta andliga övning består i bön eller dhikr som en form av livshållning. Dhikr betyder gudserinran och syftet är att med varje handling och varje andetag erinra sig Gud och på så vis omvandla hela sin existens till en bön riktad till Gud. Bönen blir till en gnosis, en mystisk kunskapsväg eller himmelsfärd till Gud.«

»Inget begrepp i islam har blivit så vantolkat som jihad. Grundbetydelsen är ”andlig strävan”, vilket utgör en viktig föreställning i sufismen, där det talas om jihad al-nafs – kampen mot den lägre själen. Jihad-andan i islamisk spiritualitet kan förstås på så sätt att varje muslims strävan är att handla enligt Guds vilja. Att leva i denna värld av ovisshet och splittring är att utöva ett jihad eller en ständig kamp mot yttre och inre destruktiva krafter. För en muslim är själva existensen ett jihad i betydelsen av en etisk-andlig strävan på Guds väg mot fullkomning i en ofullkomlig värld.

Vad gäller den politiska betydelsen av jihad som ”heligt krig” så kan enligt islamisk lag jihad bara utkämpas i försvar. Koranen förbjuder uttryckligen heligt krig i form av anfall eller aggression och denna tolkning är såväl sunnitiska som shiitiska rättslärde överens om. (…) »Den helige krigaren får enbart motiveras i sitt handlande av Guds sanning snarare än av personliga eller kollektiva hämndbegär.«

»Enligt Nasr är det enbart religionen som kan ge människan tillbaka hennes sanna vara, som hon har förlorat i materialismens och sekularismens tid. Han talar om ”religionens ontologiska företräde” och menar att människans djupaste behov är andligt och att den sanna friheten också är andlig. Sekulariseringen har skett i frihetens namn men den har lett till ingenting annat än andlig nöd och ett slaveri under yttre krafter och inre drifter. Att lära känna islamisk spiritualitet kan bli ett sätt för människor i Väst att återupptäcka sina egna andliga traditioner eftersom den andliga insikten är universell och tidlös.«

Se även

Fler inlägg om Seyyed Hossein Nasr

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

12 reaktioner på ”Seyyed Hossein Nasr om islams andliga grunder

  1. ”Teosofi” är nog mer eller mindre liktydigt med ”esoterism” eller ”gnosis” i det här fallet (och har således inte något att göra med madame Blavatskys moderna irrlära med samma namn om nu någon trodde det).

    I Vid det klara morgonljuset går Seyyed Hossein Nasr inte in djupare på det komplexa förhållandet mellan shiism och sunnism, mer än att shiismen i sin helhet utgör en mer esoterisk tolkning av islam (dock knuten till en specifik exoterisk form) och att sufismens enhet överbrygger skillnaden eftersom den existerar i både shiitisk och sunnitisk miljö.

    Om du vill söka vidare om förhållandet mellan shiitisk esoterism och sufism finns en jämförelse i Seyyed Hossein Nasrs antologi Sufi Essays. Henry Corbins böcker är också genomsyrade av djupa insikter i shiitisk esoterism. Delar av den är dessutom besläktad med nyplatonismen, kanske då specifikt sufin Suhrawardis ljusteosofi.

    Edit: I The Man of Light in Iranian Sufism urskiljer Corbin tre centrala teman i shiitisk teosofi (som i sig inte kan separeras från imamologi och profetologi, vilket minst sagt kan bli invecklat att utreda). Mycket kortfattat är dessa tre typer av teofanier: 1) walayat (initiation i en sakral krets kring en imam/andlig Pol), 2) Uppenbarelsens cyklicitet, vilket är knutet till återuppståndelse och inre tillstånd, samt 3) alkemi och astrologi, d v s (sekundära) andliga vetenskaper om naturen där Den vises sten och Elixiret korresponderar med den andliga Polen.

    I Västerlandet finner vi något motsvarande i medeltidens riddarväsende och Dantes fedeli d’amore, den esoteriska krets där han sannolikt var en initiand (samt såklart i Tolkiens legendarium där Bilbo blir traditionsbärare genom att finna den heliga Graalen i form av en rubinbägare hos draken Smaug och därefter fäster sina (sakrala) alvkunskaper i skrift (Västmarks röda bok, Tolkiens fiktiva källskrift för sina sagor) och firar sin 111:e födelsedag, vilket är det numeriska värdet för qutb, den andliga Polen; och där även Aragorn/Elessar/”Alvsten” kan ses som en personifikation av den ”dolda imamen” som efter alla prövningar infriar det alkemiska äktenskapet med Arwen Morgonstjärna vilket (åter-)förenar Himmel och Jord, ett tema vi känner igen från Wolfram von Eschenbachs klassiska riddarlegend Parzifal (och där vi i sammanhanget kan notera att Parzifals bror, riddaren Feirefiz, för övrigt är rättrogen muslim och till sin karaktär slående lik prins Faramir i Lord of the Rings.))

    Apropå varje tids andliga Pol och helgonskapet i islamisk tradition, se även Corbins studie av Ibn ‘Arabis läror i Alone with the Alone: Creative Imagination in the Sufism of Ibn Arabi samt Seal of the Saints: Prophethood and Sainthood in the Doctrine of Ibn ‘Arabi av Michel Chodkiewicz.

  2. Tack, det var intressant! Jag ska kolla upp Sufi Essays. (Förstod att du menade teosofi i betydelsen ‘gudsvishet’ snarare än Blavatskys lära, men det var intressant att få veta hur du ser på denna.)

  3. Ping: Seyyed Hossein Nasr: A Common Word « Café Exposé

  4. Hej!

    Detta låter jätte intressant!

    Undrar bara vad för grundläggande skillnader det är mellan islams esoteriska (Sufism) och exoteriska (shia, sunni)strömmningar?

  5. Trevligt att du finner detta intressant. I det traditionella synsätt som S. H. Nasr representerar är det alltså mycket centralt för förståelsen att varje religion har såväl en inre (eso-) som en yttre (exo-) dimension.

    Detta brukar symboliseras med en cirkel vars Mittpunkt fungerar som ett nav och ger hela cirkeln dess verklighet. Såsom en geometrisk punkt saknar den helt utsträckning, men är ändå intelligibel och ger upphov till varje form (en punkt förflyttad i rummet eller tiden ger upphov till en linje, en linje till en yta, en yta till en rymd etc). Verklighetens inre dimension är därmed ekvivalent med Sanningen bortom varje form. Att känna Sanningen är att bli en del av den, d v s uppdelningen mellan subjekt och objekt upphör (”unio mystica”) genom åminnelse (”dhikr”) av alla tings Essens eller ”orörlige Rörare”.

    I islams universum finns det en relativt tydlig demarkationslinje mellan å ena sidan de ”sharitiska” strömningar som exklusivt fokuserar på cirkelns omkrets eller form, d v s de fem pelarna och de yttre exoteriska levnadsreglerna obligatoriska för alla troende och å andra sidan dem som ingalunda bortser från de yttre formernas relevans, men som går in på en djupare förståelse av dessa, d v s fokuserar på deras esoteriska sanningsinnehåll och raison d’être som andlig Väg. Detta är alltså sufismen som finns representerad som initiatoriska ordnar inom både sunnitisk och shiitisk islam, men även inom shiitisk gnosis som inte är likställt med sufism, men delar dess betoning på självinsikt/självförverkligande (d v s Självet i enlighet med hinduismens Ātman och inte egot) och esoterisk kunskap.

    Esoterismen är på grund av sin metafysiska natur alltid förbehållen en intellektuell ”elit”, men denna elit är inom islam i högsta grad levande och speciellt utbredd, närmast oproportionerligt stor (i vissa islamiska länder dominerar sufismen), vilket kan ha att göra med att islam som sådant dels betonar en kunskapsväg för alla dess utövare och dels genom sina rituella former har ett markerat folkligt aristokratiskt drag (vilket påminner om den traditionella germanska rättens organiska organisationsform snarare än den romerskt-institutionella med en uppdelning mellan Gemeinschaft och Gesellschaft) och inte någon uppdelning mellan prästerskap och lekmän (varje muslim är så att säga sin egen präst, kan tack vare den koraniska uppenbarelsen själv utföra sakramenten, d v s de fem pelarna, och står därigenom i ett direkt och oförmedlat förhållande till Gud). Detta ger potentiellt en inte oansenlig immunitet mot korruption och därmed även mot det subversiva ressentiment detta ger upphov till, men det ställer också stora krav på disciplin, etiskt ansvar och bildning hos den enskilde. Islam har inte heller något munkväsende, utan dess andliga mästare och dessas lärjungar verkar i (men inte av) världen enligt profeten Muhammeds föredöme.

    Lästips

    Seyyed Hossein Nasr: Vid det klara morgonljuset, Ideals and Realities of Islam samt Sufi Essays.

    René Guénon: Insights into Islamic Esoterism & Taoism.

    Frithjof Schuon: Understanding Islam.

    Senare i år utkommer Patrick Laude med översiktsverket An Inner Islam: Insights in Massignon, Corbin, Guénon and Schuon på förlaget State University of New York Press. Tills vidare kan jag rekommendera hans artikel Muslim Minority Status in the West as Spiritual Opportunity (pdf).

  6. Tack så mycket!

    Jag har läst en del om Islam nu och det är verkligen en intressant religion. Religionen har så många utåtsvävande komponenter och dessa kritiseras mycket i vårt västliga samhälle.

    Varför tror ni att många, i Sverige, har en negativ bild av Islam?

  7. Anledningen till att så många i Väst och i Sverige idag har en negativ bild av islam är att den bild som presenteras helt enkelt i mångt och mycket är negativ (islam som främmande, despotiskt och irrationellt). I vilket fall som helst är den nästan alltid sentimental, även i de fall då den har ambitionen att vara tillmötesgående. Den negativa reaktionen är reflexmässig och trogen bilden av islam snarare än en intellektuellt grundad förståelse av islam som sådant. (Här har har vi också en djupare innebörd av varför islam insisterar på anikonism, ”bildförbud”, d v s som en åtgärd för att undvika att det betecknande lösgör sig och missbrukas såsom en skugga gentemot det betecknade.) Den som saknar urskillningsförmåga, alltså metafysisk doktrin, tenderar alltid att förväxla det illusoriska med det verkliga – ett fenomen som är extra påtagligt i vår tidsålder, vilken hinduerna kallar kali-yuga).

    Det hör också till saken att genuin förståelse för religiösa och metafysiska spörsmål handlar om självinsikt och direkt kommunikation från person till person, vilket per definition inte kan ske medierat på massnivå (d v s genom massmedia). Se James Morris’ Surrender and Realisation: Imam Ali on the Conditions for True Religious Understanding (pdf).

    Det finns såklart grupper som av olika anledningar har ett ideologiskt intresse av att en negativ mass-psykologisk uppfattning sprids. Kraften i detta bör nog inte underskattas, även om den i mångt och mycket bygger på att förfuska den intellektuella hederligheten. För en demokratisk regering kan det t ex finnas politiska och ekonomiska intressen av att exploatera historiska fördomar och ressentiment så att massan, vars röster man är beroende av, inte har en förutsättningslös och prövande hållning, utan en reflexmässigt negativ uppfattning (om man t ex syftar till att intervenera militärt i länder där islam dominerar på varje nivå i samhället).

    Samtidigt har den islamiska världen i samband med kolonialiseringen och självständighetskampen mot denna själv på många sätt antagit moderna tankesätt genom en ideologisk ingenjörskonst/”effektivitetsfilosofi” och en instrumentell förståelse som distanserar den markant från den islamiska intellektuella traditionen. Om sufismen ännu var det centrala i den islamiska civilisationen så sent som på 1800-talet, så har moderna och initialt väst-stödda fundamentalismer såsom wahhabism, talibanrörelsen etc numera, åtminstone på ytan, i relativt hög utsträckning ”kuppat” islam inifrån såsom en trojansk häst. Begreppet ”islamofobi” har definierats av Abdal-Hakim Murad som att man ser dessa avarter som det essentiella eller normativa inom islam. Vi har alltså sedan en tid tillbaka en dubbel kris i andlig och intellektuell bemärkelse, både i den islamiska och i den västerländska världen, och dessa båda sidor genererar och drar kraft ifrån varandra. Med en klar uppfattning av vad islam traditionellt är (och förblir i sin essens) blir det tydligt att modernism och ”fundamentalism” är två sidor av samma mynt.

    Här måste vi också nämna den moderna världsåskådningens egen bristande självinsikt och därmed behov av ständig agitation och negativitet, vilket ytterst kan härledas till att det filosofiska arvet via araberna från det antika Grekland här sedan 1200-talet begränsas till Averroës, medan den islamiska världens arv från Grekland även innefattar Avicenna och har gått via Alexandria snarare än via Rom. Här har du en klyvning mellan ”ytlig” naturfilosofi (vilken kan missbrukas för världslig exploatering) och å andra sidan en mer kontemplativ ”mindfulness” (Platons anamnesis), vilket den moderna världens människor är i så skriande behov av (med dess absurda invertering av det rätta förhållandet mellan kvalitet och kvantitet (Absolut och relativt) och därmed miljökrisen, fulheten i den moderna storstaden, stressen, rotlösheten, tilltagande värdenihilism etc, etc).

    Apropå den esoteriska eller initiatoriska elit som naturligt finns i varje integralt traditionell civilisation, så var det avgörande när Tempelriddarorden bannlystes i början av 1300-talet. Detta har successivt lett fram till en situation där det i Väst idag i det stora hela saknas såväl förutsättningar som teknisk terminologi för att verkligen förstå en traditionell, metafysisk doktrin på djupet. En indisk vis man som fick höra vad den västerländska filosofin nuförtiden sysselsatte sig med, konstaterade att den typen av relativistiska frågeställningar är i nivå med vad man kan förvänta sig av ett normalt begåvat 8-årigt barn.

  8. Okej, om ni inte fick mitt mail så vill jag gärna att ni gör detta.

    För det andra så har jag en sista fråga:

    Varför har just Islam blivit den näst största religion(efter Kristendomen) i världen?

  9. Nej, det har inte dykt upp något mail.

    Anledningarna till varför just islam blivit den näst största, och den nu snabbast växande, religionen i världen är flera. För det första är det den yngsta av världsreligionerna och därmed såsom ett slags syntes eller ”sigill” speciellt anpassad till de förutsättningar som nu råder (inklusive den yttersta tiden överhuvudtaget – eskatologin är på många sätt mer framträdande än i andra religioner). För det andra spreds den från hjärtat av den gamla världen, och fungerar på sätt och vis som en brygga mellan öst och väst. Den kombinerar en primordial enhetsdoktrin med en öppenhet för universalistisk mångfald, vilket gjort att den lätt kunnat assimilera olika kulturmönster av de mest skilda slag. Dess budskap är ingen ”innovation” (d v s den inför ingenting nytt, utan restaurerar endast) och står inte i motsättning till de andra uppenbarade religionerna så länge dessa bevarar sin ortodoxi intakt. Istället utgör den en verifikation och påminnelse om den ursprungliga, rena monoteismen, vilken i olika former funnits hos alla folk och därför så att säga kan ”kännas igen”. Några viktiga intrinsikala aspekter av dess lära och metod har jag redan antydit, såsom förekomsten av Koranen och arabiskan som sakralt språk, vilket innebär en betoning på sanning och rättfärdighet, samt att dess ritualer kan bevaras intakta närmast oberoende av omständigheter och miljö.

    Detta är iallafall några punkter. Är det någon som kommer på fler får ni gärna fylla på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s