Lucifer

Här följer excerpter ur Tage Lindboms essä ”Lucifer” ur samlingen Bortom teologin. Lindbom redogör här för det bibliska syndafallets dubbla innebörd. Han förklarar varför idealismen i sin humanistiska och antropocentriska form ingalunda är ett överskridande av nedsjunkenheten i det materiella, utan tvärtom komplementär till denna. Idealismen är en självförgudning, en luciferism.

Luciferismen har alltsedan 1800-talet varit verksam i omfattande andligt förstörelsearbete på sina tre ”erövringsfält” kulturalismen, teologin samt vetenskapen. Enligt Lindbom har detta övergående och skenbara triumftåg invaggat västerlänningen i ett narcissistiskt självbedrägeri och gjort henne till slav under det undermedvetnas drifter och sinnesretningar. Skönheten i konsten förnekas och förvrids, själsliga störningar och neuroser uppträder som massfenomen och av den västerländska teologin återstår ingenting annat än en ruinhög.

LuciferDen bibliska berättelsen om syndafallet i paradiset har en betydelsefull dubbel aspekt. De frukter ormen bjuder de första människorna att äta av är saftiga och lockande. Det är en vädjan till sinnevärldens njutningar, till det vegetativa, till materialism. Men syndafallet har en djupare innebörd. Ormen utfärdar ett än större löfte än upplevelsen av sinnesnjutningar: kunskapens träd ger människorna insikt, deras ögon skall öppnas, de skall träda ut ur sitt tillstånd av tillitsfull oskuld, få en kunskap, ett förstånd, som gör att de skall ”bli såsom Gud”.

Ormens förförelse har sålunda en dubbel innebörd. Han vill öppna en väg in i det vegetativt lustfyllda, de sinnesupplevelser, som gör människan till tjänare under materialismen. Till detta fogas något än farligare, att bryta löftet till Herren genom att ge sig hän åt den största av alla dödssynder, superbia, det andliga högmodet, att söka upphöja sig till en jämlike med Skaparen, ”att bli såsom Gud”. Till det materialistiska fogas det luciferiska, människoförgudningen. Till sinnesnjutningen fogas den högmodiga självbespeglingen, det stora självbedrägeriet, som förfalskar, förvanskar och manipulerar grunden för vår tillvaro: att det skapade är ett verk av Herren och att därför människan ej kan bli ”såsom Gud” utan är en förvaltare av det jordiska under Guds bud.

I fortskridande sekularisering och därmed ökad förvillelse har människan snärjts alltmer i en luciferism, som fått ödesdigra följder inte minst för västerländsk teologi. Avfällingen Lucifer har emellertid också vetat att dölja, maskera sitt avfall på mångahanda sätt, och detta främst genom förkunnelsen av den så kallade idealismen. Ty framställd som en upphöjd, ädel form av det mänskliga har idealismen fattats som en polemisk negation av materialism och sensualism. Den rökelse, som tänts på idealismens altare, har haft till uppgift att dölja det grundläggande förhållandet att idealismen, framträdande i sin antropomorfa form såsom humanism, är en luciferism, som ingalunda står i oförsonlig motsättning till materialism och sensualism utan tvärtom är den ena av syndafallets dubbla aspekt och därmed komplementär till materialismen.

Den sinnliga lockelse de sköna men förbjudna frukterna i Edens lustgård utövar, leder till en förförelse, som är mindre farlig än det luciferiska löftet att människan skall bli ”såsom Gud”. Ty att giva vika för sinnesvärldens lockelser är inte något oförlåtligt – vi människor lever ju i materievärlden och hade de första människornas olydnad inskränkt sig till att njuta av de goda frukterna, hade detta kunnat korrigeras. Men att uppresa sig mot Skaparen, att detronisera Honom genom att förguda sig själv innebär en katastrofal brytning. Det är här vi möter syndafallets djupaspekt. Det luciferiska är vida farligare än en kapitulation inför materievärldens lockelser. Det moraliska förfallet är aldrig så förödande som luciferismens budskap. Det förra är brytningen med en norm, en förnedring, ett förfall, som kan mötas av Guds nåd och förlåtelse, det senare är ett förnekande av den gudomliga ordningen själv, en förfalskning av den intellektivt givna sanningen.

Draperad i idealismens och humanismens klädnad har Västerlandet genomfört en manipulation, varigenom syndafallets djupaste innebörd dolts. I idealismens och humanismens namn har sekulariseringen givits en ”legitimation”. Alltmer träder nu västerlänningen in i en värld, där han lyssnar till den egna rösten, och han gör det med den ständiga hänvisningen till den ”legitimation”, som idealismens och humanismens pseudoandlighet synes skänka honom.
s. 132-134

En fortskridande sekularisering blir uthärdlig endast i form av en mänsklig självbespegling, en narcissism, som utfärdar löftet om ett självförverkligande under framstegets ledstjärna.

Det är 1800-talet, som betecknar höjdpunkten, och det är i detta århundrade, som luciferismen triumferar på sina tre erövringsfält. Det första gäller kulturalismen, öppnandet av ett väldigt trädgårdslandskap, där all mänsklig icke-materiell odling skall sammanföras icke för att formas till en hyllning av Skaparen, ej heller i första hand att hylla mänskligt andligt skapande utan för att bli en universell spegelbild av den profana människoanden.
s. 136

Det andra luciferiska erövringsfältet är teologin. Pietismen med sin sentimentalism och innerlighet ger under 1700-talet en tyngdpunktsförskjutning från det teocentriska till det kristocentriska, och det är då inte svårt för det nittonde århundradets teologer med den tyska protestanten Schleiermacher i spetsen att förvandla Människosonen till en ideal och human förebild för mänskligheten och göra känsloupplevelserna till det centrala i religionen. Teologin handlar nu allt mindre om Gud och allt mer om människan, allt mindre om det transcendenta och allt mer om det jordiskt horisontala, om intimitet, broderskap, välbefinnande. Religionen blir alltmer religiositet, tröst, själslig och social terapi. Teologin fattar allt mer som sin uppgift att medverka vid utformandet av de – främst moraliska – föreskrifter, som skall göra människan stark och livsduglig, fri och upphöjd. Teologin blir allt mindre en sacra scientia, allt mer en sidoordnad kraft i en strävan, vars yttersta mål är det luciferiska. Ingen har sammanfattat detta bättre än den spanske tänkaren Juan Donoso Cortés i denna bistra formulering: man ägnar Gud sin kult, men man lyder Honom inte.

Det tredje luciferiska erövringsfältet är vetenskapen. Även här är 1800-talet tidsepoken för det stora triumftåget. Kunskapen får i den luciferiska drömvärlden en dubbel uppgift. Den skall uppdaga de krafter, som den uppfattar som de styrande i form av en lagbundenhet, och den skall just genom att utforska denna naturkrafternas lagbundenhet göra människan till innehavare av all makt på jorden.
s. 136-137

Det som i det nittonde seklets sista skälvande minut kan beskådas som ett luciferiskt triumftåg har vid inträdet i vårt eget århundrade att möta en skördetid, som sannerligen ej är väntad. Framburna av den fortskridande västerländska liberaliseringen och av en förnuftstro, som skulle vara garanten för att inga återfall i gångna tiders barbari skulle kunna ske, är Lucifers anhängarskaror ej förberedda på den bittra skörd, som det nya århundradet skulle inhösta. Lucifer möter sin stora och oundvikliga kris.

Människans icke-materiella skapelser, utflödet av fantasi, konstnärlig skaparkraft och gestaltningsförmåga har fyllt det nittonde århundradet med stora rikedomar. Detta kan ingen bestrida och det fyller människorna med berättigad självkänsla. Men detta är det sista utflödet av allt som en högre visdom, en högre andlig kraftkälla kunnat ge under århundraden.
s. 138

Länge kan människan leva på frukterna av det som Skaparen tillfört henne av andliga rikedomar, ja, hon kan leva på dessa frukter även sedan hon glömt varifrån de kommer och därför börjar lovprisa sig själv som upphovsman till allt detta. Kulturalismen kan ännu under det nittonde århundradet uppvisa en blomstring, men med ingången av det nya seklet väntar den bittra skörden. Tecken är tydliga. Vi möter den i kubismen. Konsten är inte längre avbildande, porträtt, landskap är inte längre de föremål konstnären söker sig till. Den konstnärliga skapelseprocessen skall bli rent subjektiv, den skall ”renas” från alla yttre, avbildande föremål. Konstnären är nu i ordets bokstavliga mening skapare, allt blir en inre process, frigjord från varje yttre begrepp, främst skönheten.
s. 140

Skönheten är nu en slocknad ledstjärna. All konst blir en estetisk autism, befriad från varje norm. (…) Den konstnärliga personligheten är, som Guillaume Apollinaire säger, diviniserad. Den konstnärliga produkten är ”ren” i den meningen att den är ”obesmittad” av varje yttre inflytande. Den är verklig därför att den är ett med sin skapare–konstnären. Den är slutligen sann, därför att den är framsprungen ur den konstnärliga personlighet, som såsom ”allsmäktig” skapare står över tid och rum, står över varje begränsning.
s. 140-141

När varje norm, varje förebild, varje förankring i tid och rum är förnekade och framför allt när begreppet skönhet inte är ett utflöde i skapelsen av dess gudomliga, arketypiska förebild, flyttas allt in i människans sinnliga värld, blir ett offer för de fantasier och spekulationer, som snart är uttömda på allt innehåll och all mening.

Denna förstörelseprocess, där skönt och fult, gott och ont är utplånat, försiggår i allt snabbare tempo och sprider sig i allt vidare cirklar.
s. 142

När det gudomliga sålunda är förnekat, återstår rent logiskt endast dess negation – det sataniska. Och detta är också vad vi får uppleva. Antikonsten, antiromanen inriktar sig på sinnesretelser, vars dubbla uppgift är dels att stegra den sviktande vitaliteten i vår moderna tillvaro, dels att döva den inre oron, avvisa de plågsamma frågorna om vad all denna kulturalism ska tjäna till. I dessa sinnesretelser, i detta möte med det fula, det förvridna, det sjukliga, skymtar det sataniska. Dyrkan av det sexuella kan lätt framställas som hymner till livet, men vi skall veta att den biologiska sexualfunktionen är en akt av aggressivitet och därmed djupt förbunden med våldet. Moralister världen över beskärmar sig över ”sex och våld”, men här står vi inför mer än en moralisk fråga, ty dessa hör i sin biologi nära samman och de ställer sig gärna till förfogande som tjänare åt det sataniska.
s. 144-145

Det luciferiska banar väg för det sataniska. Den sekulariserade människan utropar sig till ljusbärare och i stället hotas hon av att bli en fånge hos mörkrets furste. Det är här det luciferiska triumftåget definitivt upphör att vara bärare av ett segertecken.
s. 145

Det andliga förstörelseverk, som nutidsmänniskan söker dölja i en febril kulturalistisk verksamhet, uppenbarar förlusten av det, som burit upp allt andligt skapande i alla tider: det andliga ljuset i människohjärtat, det andliga ljuset, som också gör att människan kan skåda den gudomligt uppenbarade skönhet, vars återspegling i skapelsen ger oss förmågan till konstnärligt skapande.

Den andliga färdvägen riktas nedåt, och det är här det sataniska uppenbarar sig. Många tecken visar sig under denna färd. Ett är de växande själsliga störningarna. Det luciferiska löftet om den fria, glada och harmoniska människan har ej infriats. I stället möter vi neuroserna som massfenomen, och det är förvisso ingen tillfällighet att psykoanalysens fader, Sigmund Freud, valt som motto för sin bok om drömtydningen: flectere si nequeo superos, acheronta movebo – om jag ej kan betvinga de högre makterna, skall jag sätta underjorden i rörelse.

Men teologin? Har inte denna besinnat sig, då det förra århundradets drömmar om ett ständigt mänskligt framsteg ej infriats? Har inte teologin varit mäktig att rätt fatta innebörden i alla dessa falska förkunnelser? Låt oss som svar på dessa frågor fatta oss kort. Om de kristna samfunden en gång förkunnat en teokrati, läran om Guds allmakt över sin skapelse, om denna teocentriska förkunnelse långsamt förskjutits till ett betonande av det kristocentriska, läran om Människosonen, som till slut teologiskt tenderat till att bli läran om Jesus Kristus som en ideal jordisk varelse, har i vårt århundrade förkunnelsen av det antropocentriska alltmer blivit förhärskande. Det talas allt mindre om att Skaparen en dag skall återtaga sitt verk, det talas allt mer om världen som en existentiell evighet, där människan skall inrikta sina krafter på ett jordiskt, ett socialt paradis. Det som ”hedningen” Platon lärde, att allt skapat är ett flöde och ett återflöde hos det högsta Goda, är glömt. I stället träder två sentida tänkare in som vägledare, Karl Marx och Martin Heidegger, lovande social frälsning i en värld, som aldrig skall ställas under den Högstes dom. Teologin är fången i ett hårdnande luciferiskt grepp, och därför får teologin dela Lucifers öde. Teologin är i dag inte längre läran om Gud och Hans skapelse, om människan och hennes kallelse. Teologin är en ruinhög.
s. 146-147

10 reaktioner på ”Lucifer

  1. Ping: Brevet om helighetens anda « Reseanteckningar

  2. Undraren: En uppfattning är – kanske något förenklat – att Skärselden är den nödvändiga reningsprocess som själen måste genomgå innan den är i stånd att återvända till sitt Ursprung. ”Straffen” i Inferno står så att säga i såväl kvalitet som kvantitet i proportion till graden av ”glömska” och förmörkelse som själen ”förvärvat” under jordelivet (jfr Dantes Gudomliga komedi). Det är alltså långt ifrån endast förbrytare som hamnar där. Det räcker med att sakna verklig kännedom om sin innersta natur. Helvetets plågor är dock inte eviga, utan allting sluts i Barmhärtigheten. Detta innebär också att det inom traditionernas ramar redan här och nu finns särskilda kompensationer för oss som lever i ”järnets” tidsålder.

  3. Inressant. All perennialism följer sålunda läran om apokatastasis, en åsikt som hölls av majoriteten av kristna under de 3 första århundradena, men som sedan fick ge vika under Augustinus och kejsaren Justinianus inflytande under det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553. Det är oerhört sorgligt att denna vackra tanke övergivits av de kristna kyrkorna.

  4. Om jag minns saken rätt, har man dock i vissa fall (snappade upp det hos Schuon i Survey of Metaphysics and Esoterism) gjort en distinktion mellan skärselden och helvetet, där den senare är reserverad de rätt och slätt oförbätterliga syndarna, de som inte syndat i okunnighet eller slapphet eller på grund av de omständigheter de lever i, utan är essentiellt onda och hängivna ondskan. Det påpekas vidare att sådana syndare är väldigt få till antalet – liksom de som är så goda att de lyckas nå Paradiset redan i jordelivet!

    Fick av James Cutsinger rådet att söka upp avsnittet ”Dare we hope that ‘all men be saved’?” som ingår i Kallistos Wares samlingsvolym ”The Inner Kingdom”. Vilket jag dessvärre inte gjort än. Men om man är orolig för sina nära och kära och vill ta del av ett ortodox-kristet perspektiv på livet efter detta kan man kanske överväga att så göra.

  5. Kan för övrigt skjuta in att läran om apokastasis fördömdes explicit i samband med Origenes’ teorier om själars pre-existens och ett pre-kosmiskt syndafall. Betecknande i detta avseende är att Gregorios av Nyssa avfärdade dessa två sistnämnda, samtidigt som han höll fast vid apokastasis-läran, och han blev aldrig fördömd utan tvärtom kanoniserad.

    De teologiska protesterna mot apokastasis-tanken har, så som jag har förstått det, att göra med den inskränkning av mänsklig frihet som skulle följa om läran sågs som absolut nödvändig. Origenes verkade vara medveten om de på teologisk nivå föreliggande problemen, varför han också framhöll att läran inte borde offentliggöras hursomhelst (Mot Kelsos, 6:26).

    Jag vill minnas att Kallistos Ware tar upp allt detta i artikeln som Joel pratar om.

  6. Joel:

    Om jag inte minns helt fel är både dopet och ångern (medan man lever) nödvändig för frälsning enligt den ortodoxa läran, och därtill är detta dogm, theologumenon är följaktligen inte tillåtet i detta fall. Såvitt jag vet förkastades doktrinen om apokatastasis i en synod som hölls 1722.

  7. Jag har varken befogenhet eller kunskap nog att kunna erbjuda någotslags ordentligt svar. Men här är en länk till avsnittet jag nämnde: http://books.google.com/books?id=SZKQvru-viUC&pg=PA193&dq=dare+we+hope+for+the+salvation+of+all&hl=sv#v=onepage&q=dare%20we%20hope%20for%20the%20salvation%20of%20all&f=false.
    Man må ha fördömt idén om apokatastasis under synoden 1722 – kanske pågrund av Origenes egna reservationer som asv nämner – men man lämnade ett kryphål. Såhär står det på Wiki att man formulerade saken under Synoden du nämner:
    ”We do not accept a third place, a purgatory, by any means, since neither Scripture nor the holy Fathers have taught us any such thing. However, we believe these two places have many abodes […] None of the teachers of the Church have handed down or taught such a purgatory, but they all speak of one single place of punishment, hades, just as they teach about one luminous and bright place, paradise. But both the souls of the holy and the righteous go indisputably to paradise and those of the sinners go to hades, of whom the profane and those who have sinned unforgivably are punished forever and those who have offended forgivably and moderately hope to gain freedom through the unspeakable mercy of God. […] [W]e hope there will be comfort for them from God, but not through fire and purgatory, but through divine love for mankind, whereby the infinite goodness of God is seen.”

    Man förnekar alltså skärselden som självständig instans. Däremot verkar det tydligt att helvetet inte är någon slutlig destination utom för de allra mest korrupta människorna, och man kan således diskutera hur stor den faktiska skillnaden är. Man får ju i båda fall lida helvetets kval till dess man renats från synd och får mottaga den gudomliga nåden och kan stiga upp i himmelriket. Faktum är, att det man beslutade i Synoden verkar överensstämma med den urgamla och ursprungliga kristna idén om skärselden. Som jag förstått saken började skärselden betecknas som en geografisk plats först under medeltiden. Det som beslutades i synoden är alltså en markering mot moderna varianter, och lämnar fortfarande utrymme för alla själars frälsning. Läst samman med bokutdraget kan man anta att idén om apokatastasis ännu inte är något som man övergett helt och hållet. Där tas t ex upp frågan om hur man skall tolka ”för evigt.”

  8. Ping: Traditionella perspektiv på döden och döendet « Café Exposé

  9. Ping: Svenska flaggans symbolik « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s