Plotinos lära i punktform

»Vet att alla tillstånd – antingen de kännetecknas av godhet, lidelse eller okunnighet – manifesteras av Min energi! Jag är på ett sätt allting, men Jag är oberoende. Jag är inte underkastad den materiella naturens kvaliteter. Tvärtom befinner de sig i Mig.«

Bhagavad-Gîta, Herrens sång, vers 7.12 (”Kunskap om det Absoluta”)

Plotinos

»Gud är närvarande i allt skapat… och upplyser allting i överensstämmelse med det enskildas speciella villkor… Den högre eller lägre kvaliteten i tingets innersta väsende är avhängig av dess avstånd till det gudomliga. En cirkels centrum ligger i själva cirkeln, med linjer dragna till periferin: och de punkter som radierna bildar på omkretsen finns också i centrum. På samma sätt existerar, beror och stärks allt, såväl det som tillhör intellektet som det som är hänförligt till sinnena, av den första och högsta principen. Allt längtar, och återvänder dit…«

Emanuel Swedenborgs excerpt ur Plotinos Enneader IV 2:1

»The sacred is the presence of the center in the periphery, of the motionless in the moving; dignity is essentially an expression of it, for in dignity too the center manifests at the exterior; the heart is revealed in gestures. The sacred introduces a quality of the absolute into relativities and confers on perishable things a texture of eternity.«

Frithjof Schuon, ur Echoes of Perennial Wisdom

De grundläggande idémässiga likheterna mellan islams esoterism, philosophia perennis och det religionsfilosofiska innehållet i Tolkiens verk är minst sagt vittförgrenade och framstår vid närmare försök till preciseringar som rikt blomstrande öppna fält under en klar himmel.

Notre-Dames västra centrumportVi kan dock närma oss mycket av de essentiella samstämmigheterna genom grunddragen i den nyplatonistiska läran, såsom den formulerades i Egypten av den grekiske filosofen Plotinos på 200-talet efter Kristi födelse. Detta dock med förbehållet att en sådan jämförelse vare sig kan vara uttömmande eller på ett generaliserande vis upphöjas till fullständig likställighet. Här följer hursomhelst en preliminär framställning av Plotinos Enneader i punktform, vilken i mångt och mycket är en sammanfattning av ett äldre inlägg – Tolkiens kristna mytopoetik, del II.

(Bilden föreställer Notre-Dame de Paris västra centrumport, en gotisk valvbåge inspirerad av islamisk arkitektur, vilken avbildar hur katedralens sakrala monumentalitet är genomlyst av Kristusordets gnosis på basis av Platons gudomliga hierarkier.)

Plotinos lära i punktform

• Emanationsläran. Universum är ett gudomligt evigt flöde där själen tränger ned till den döda materien, upplyser den och ger den liv. Överst står det Ena bortom tid och rum, som i outsägligt och fullkomligt majestät låter sin kärleksvisdom likt ett allestädes närvarande ljus, som från en sol, flöda ned i materiens värld. Själens innersta grund är en enda och det är dess närvaro i materiens stoft som ger det liv – utan den vore allt dött.

Staty med lyra• Det gudomliga flödets universella skapande är märkbara för känseln och för örat. Skapelsen är en enda stor melodi, rytm, musik. Allt som existerar i världen har en sakral förebild i denna skapelsens musik, vilken genom det angeliska emanerar från det Ena.

• Själen, till skillnad från materien, är odödlig. Om själen behåller förbindelsen med sitt Ursprung återvänder den efter döden. Annars fångas den i kroppen, hindras i rörelsen uppåt och går under tillsammans med sitt jordiskt fragmenterade skal. Den själ som under jordelivet behållit minnet av sitt höga Ursprung och längtar tillbaka återvänder till den rena gudomliga Essensen. De som helt försjunkit i det sinnliga blir däremot kvar i materien, fjättrade i det evigas skugga.

• Godheten, kunskapen och skönheten bortom tid och rum når genom själen materien med olika intensitet. Insikten är avhängig själens avstånd till Källan och den mottagandes karaktär. I själens nedåtgående rörelse från det högsta förnuftet ned mot materien inflyter den gudomliga Essensen i proportion till avståndet från ursprungskällan och tar sig därför höljen med allt mindre perfektion. Man ser det man är och älskar, vilket innebär att människans sekularisering och nedsjunkande i formernas värld, i det sinnliga och materiellt kvantitativa, fördunklar själens lyskraft och förblindar hennes sinnen.

Platon• Det absolut goda är både möjligt och närvarande. Det verkar i världen genom försynen. Ondska, inverteringen av dygder, verkar däremot genom disharmoni och oenighet. Ondska, illvilja och förakt för det sköna hänger samman med dårskap, okunnighet, förtvivlan, blindhet och kraftlöshet. Ondska är en form av icke-existens. Godhet är en fullständig existens, ett uppgående i det intellektiva ljuset. Absolut ondska är en omöjlighet, då detta skulle vara lika med fullständig icke-existens. Ondska kan därför endast existera genom att parasitera på, och förvrida, det goda och sanna. En illvillig, vilseledd eller olycklig person karaktäriseras av inkrökthet i sig själv och därmed bortvändhet från det Högsta, men kan dock endast existera genom att ha någon gnista av det oförgängligt Absoluta i sig.

• Själens kunskap är snarare ett tillstånd i hjärtat av lycka, frid och själsupplysning än ett analytiskt kunskapsstoff. Kunskapen måste bli en del av människans natur och hennes sätt att vara om den verkligen ska förtjäna namnet. Att tala om det Heliga är inte det viktiga, utan att sträva efter att omvandla tro och visshet i handling, ödmjuk åminnelse och rätt livsföring.

• Motsvarighetsläran. För att ett gudomligt tillstånd, en ”essens” ska bli förståelig för människornas sinnen krävs en form, en konkretisering. Det inre och andliga blir synligt genom ett motsvarande yttre. Den gradvisa processionen längs kunskapens väg sker i form av analogier och motsvarigheter, vilka allt tydligare speglar de himmelska egenskaperna. Insikt nås genom att tränga igenom det yttre bedrägliga skalet för att nå fram till den inre orsaken till det materiella och synliga. Att ”se det som sker i det som synes ske”, med andra ord det Enda i en oändlig mångfald. Analogier, motsvarigheter, symboler och arketyper ger kunskaper om detta högre och erbjuder en oförmedlad delaktighet i andliga nådeflöden. Genom dessa möjliggörs för människornas själar att återförenas i den transcendenta Enhetens ljus.

• Själarna (som egentligen är en) är amfibier, utgör en dubbelexistens. Själen lever med en del i den övre världen och en annan i den lägre, vilket ibland beskrivs med Hermes Trismegistos ord ”såsom ovan, så ock nedan”. Det som kan uppenbaras av det högre i flyktigt tidlösa ögonblick av kontemplation är dock nästan uteslutande endast ett själens drömlika minne av den högsta lyckan, ett tillstånd av total frid och klarhet.

Indianmålning av Frithjof Schuon

• Livets mening är ett andligt liv, inriktat på självkännedom och därmed sammanhängande klarhet om det intellektiva ljusets närvaro i oss, vilket överskrider den moderna disintegrerande tudelningen mellan subjekt och objekt. Värdevisshetens människa kan därför inte förfrämligas från sitt egna övergående levnadslopp i världen och tiden. Hon finner sig, genom förverkligandet av den tidlösa visdomen, till rätta i skapelsens kosmologiska jämvikt på ett naturligt, organiskt och icke hämndlystet sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s