Älskade träd

Enligt en utsaga av profeten Mohammed bör man försöka plantera ett träd innan man dör, även om man så skulle veta att världen kommer att gå under imorgon.

Träd

Träd

Hur träd kunna sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, är icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsligas andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivs bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.

Vilhelm Ekelund, ”Träd” ur diktsamlingen På hafsstranden, 1922

Min barndoms träd

Min barndoms träd stå höga i gräset
och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig?
Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss!
Du är barn och bör kunna allt,
varför är du fjättrad i sjukdomens band?
Du är bliven människa, främmande förhatlig.
Då du var barn förde du långa samtal med oss,
din blick var vis.
Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet:
nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken.
Vi ville stöta dig för pannan, du sovande,
vi ville väcka dig, döda, ur din sömn.

Edith Södergran, ”Min barndoms träd” (juni 1922), postumt utgiven i diktsamlingen Landet som icke är, 1925

Tolkien on the love of trees

Tolkien vid sitt älsklingsträd»I am (obviously) much in love with plants and above all trees, and always have been; and I find human maltreatment of them as hard to bear as some find ill-treatment of animals.« (Letters, 165)

»Every tree has its enemy, few have an advocate.« (Letters, 241)

»Also, of course, I was anxious about my own internal Tree, The Lord of the Rings. It was growing out of hand, and revealing endless new vistas — and I wanted to finish it, but the world was threatening.« (Letters, 241)

»Yes — the Silmarillion is growing in the mind (I do not mean getting larger, but coming back to leaf & I hope flower) again.« (Letters, 253)

»In all my works I take the part of trees as against all their enemies. Lothlórien is beautiful because there the trees were loved;« (Letters, 339)

Not: Den undre bilden är det sista kända fotot på Tolkien, taget den nionde augusti 1973 vid hans älsklingsträd, en Pinus nigra i Oxfords botaniska trädgård.

6 reaktioner på ”Älskade träd

  1. Hmm, träd kanske inte har samma symbolik i öknen som den har i länder med mycket skog…

  2. Visserligen ger träden viktig svalka där som inte behövs på samma sätt i länder med svagare ljus. Å andra sidan berättas det i Koranen om trädet som ”varken tillhör öst eller väst” (24:35). Den inre innebörden, den om själens svalka, är med andra ord universell. Ekelunds och Södergrans dikter är ju fina exempel på det.

  3. Vad jag menade var snarare att trädet har en centralare roll eftersom ”skogen” är utopisk/omöjlig/främmande i sammanhanget. De flesta svenskar har nog ett vardagsandlig förhållande till skogen, emedan araben och andra ökenfolk har det till trädet – som bär konnotationer om svalka, fruktbarhet, vatten (oas) et cetera.

    Glöm inte att det finns en värld bortom öst och väst; alltså platser, religioner och kulturer som inte inbegrips i varken det ”österländska” eller ”västerländska.”

  4. I det här sammanhanget ligger betoningen snarare på traditionell, metafysisk, symbolik än på mer antropologiska och sociologiska aspekter, därav det tidlöst universella. Dock finns det vissa likheter mellan ”öknen” och ”skogen”, då det är miljöer vilka gynnar dem som vill dra sig undan för kontemplation och det inre livet (såsom de keltiska druiderna respektive de kristna ökenfäderna).

    Det som varken inbegriper ”öst” eller ”väst” (det horisontella) är snarare det vertikala, närmare bestämt den av den moderna världen glömda dimension som av de traditionella samhällena på alla kontinenter symboliserats av olika varianter av Världsträdet, axis mundi.

  5. Jo, men en anledning till att den anses ”traditionell” är att stor del av vår mytologi kommer från Främre asien med dess kultur och metafysiska läror vi gradvis i över två tusen år införlivats. Läser man forngermanska sagor exempelvis framträder en annan bild, en annan symbolik kring skogen. Ofta som en annan värld.
    För mig är den traditonella symboliken kring trädet i mångt och mycket något jag lärt mig, som en medborgare i en abrahamitiskt världskultur. Jag vet vad den står för, men upplevelsen finns inte där. För mig är skogen annorlunda, en plats för meditation, precis som du skriver. Öken skulle dock inte ge mig samma tillfredställelse: den är för asketisk, karg, monoton, och därmed oandlig. Den låter mig inte tänka på något annat än det fysiska: vatten, svalka och fötternas tunga steg i sanden. Skogen, trädet, träden, är för mig dess motsats. Axis mundi.
    Det finns inget motsvarighet till öknen. Öknen är blott en öken i öknen, som Derrida skrev.

  6. Serum/Vera:

    Den primordiala Traditionen kan inte reduceras vare sig till personliga preferenser eller specifika kultursfärer. Kurt Almqvist sammanfattar den snarare som (observera att användandet av vad du betecknar som ”mythos” är oundvikligt i sammanhanget):

    »”Traditionen” [är] för Guénon en hela mänskligheten i tid och rum genomsköljande ström av Ljus, som har sin gudagivna källa i själva Urtillståndet, i Paradiset, eller dess första projektion i tiden, den ”hyperboreiska” guldåldern. Eller närmare bestämt: ”Traditionen” är helheten av alla de ljusströmmar som från det centrala eller polära Urtillståndet (…) flöt ut till jordens skilda delar, och där blev dessa flöden till de ådernät som genom alla tider skänkt gudomligt Liv åt de olika kulturerna. Detta har överallt skett så, att varje generation i ”kanaler” har fört vidare (”tradition” kommer av latinskt tradere, ”föra vidare”) detta Livets vatten till nästa generation som ett heligt arv.«
    (Förordet i Guénon-antologin I tjänst hos det Enda.)

    När det gäller andligt bestämmande faktorer i öknen får man inte glömma tystnaden, ensamheten, den öppna himlen och obrutna horisonten, nattens mörker under det oändliga stjärnvalvet samt inte minst solljusets intensiva strålkraft. De ”ting” man kan se är ofta hallucinationer, vars illusoriska verklighet ”skapas” och förgås i ljuset av en ”absolut suverän” ljuskälla. Att ökenmiljön skulle vara väl lämpad för kontemplation och det andliga tillstånd av ”utslocknande” och ”oändlighetsmedvetande” som Bhagavad-Gitâ kallar nirvana och sufismen fanâ, verkar inte helt långsökt. ”Världen (maya) är intet, atma är allt”, som Vedanta uttrycker det.

    Den svenske konstnären Ivan Aguéli besökte flera gånger Egyptens ökenlandskap, bland annat vid Assiout, av grekerna kallad Lycopolis, Vargens stad, där Plotinos föddes.

    (Varg, lukos på grekiska, är för övrigt etymologiskt besläktat med ljus, luké. Som kanske lite intressant kuriosa kan även nämnas att Guénons födelsestad, Blois i Frankrike, inte bara är känd som ”Kungarnas stad” , utan även ”Vargarnas stad”, p g a dess språkliga likhet med ”Bleiz” eller ”Beleiz”, d v s det keltiska namnet för varg. Vargen symboliserade hos kelterna gudomen Belen, vilket även det betyder ljus. I Tolkiens mytologi förekommer hjälten Beren som tar skepnaden av en varg och återtar en silmarill med det gudomliga Urljuset ur Morgoths järnkrona för att få äkta alvkvinnan Lúthien. Berens och Lúthiens kärlekshistoria är arketypen för Aragorns alkemiska bröllop med Arwen Morgonstjärna, och därmed ett återupprättande av den Primordiala tidsålderns anda hos människorna. Även på Tolkiens och hans fru Ediths gravsten står det Beren och Lúthien…)

    Ljuset under Afrikas himmel influerade Aguéli starkt såväl i hans måleri som andliga utveckling. Han beskrev en gång upptäckten av sin ”personliga sol”, och därmed förmågan att betrakta tillvaron med esoterikerns viktigaste organ för metafysisk kunskap, ”hjärtats öga”:

    »Genom att alldeles sätta åsido all sorts sentimentalitet, litteratur o. andra profana synvanor o. otillbörliga ögonlaster, så upptäckte jag snart den personliga solen d.v.s. den sol som vår Herre skapat enkom för mig. På detta sätt har jag endast sökt naturens hieratism o. levande rörlighet. — Endast i Afrika, Södra Indien o. på Gotland har jag kunnat uppfatta horizonten som ett ofantligt öga hvars blick följer en överallt, med skiftande uttryck.—« (Odaterat fragment i Nationalmuseums Aguéliarkiv, skrivet någon gång efter år 1899)

    Även René Guénon, som Aguéli initierade i sufismen, har skrivit lite om att de geografiska ljus- och klimatförhållandena kan ha viss påverkan på olika folks fallenhet att ta till sig metafysisk kunskap. Det är inte helt otroligt att han i någon mån har influerats av Aguéli i detta. Men Guénons bedömning om just de nutida nordiska folkens förmåga till insikt i de tidlösa, traditionella principerna är (tyvärr, för vår del, måste man väl säga) utifrån detta resonemang inte vidare positiv:

    »[C]onsidering things in their present state, it is noteworthy that Western peoples, and more particularly Nordic peoples, seem to experience the greatest difficulty in understanding the doctrine of Unity, while at the same time they are more engaged than all others in change and multiplicity. These two things obviously go together, and perhaps this is something which at least in part has to do with the conditions of existence of these peoples, a question of temperament, but also a question of climate, one moreover being a function of the other, at least up to a certain point. Indeed in the countries of the North, where the sunlight is feeble and often dim, one might say that all things appear to be of equal value, so to speak, and in a way which affirms their individual existence pure and simple, without giving any glimpse of something beyond; thus one sees in everyday experience nothing but multiplicity. It is completely otherwise in the countries where the sun by its intense radiation absorbs all things into itself, so to speak, making them disappear before itself just as multiplicity disappears before Unity, not because it ceases to exist according to its own fashion, but because existence is strictly nothing in face of the Principle. Thus, Unity becomes perceptible as it were; this blazing sun is the image of the lightning-flash from the eye of Shiva which reduces all manifestation to cinders. The sun imposes itself as the symbol par excellence of the One Principle (Allâhu Ahad), which is necessary Being, That which alone is sufficient unto Itself in Its absolute plenitude (Allâhu as-Samad), and upon which the existence and subsistence of all things depends, beyond which only nothingness remains.«

    (René Guénon i essän ”At-Tawhîd”, Le Voile d’Isis, juli 1930. Översatt till engelska och publicerad i den postuma samlingen Insights into Islamic Esoterism & Taoism, 1973.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s