Om det absolutas ställning i studiet av filosofins historia [grunddrag]

a. Det metafysiska. Om det absoluta i och för sig och såsom yttersta grund.

b. Det kosmologiska. Om den ändliga världen (den tidsliga och rumsliga ordningen) eller alla ting i förhållande till det absoluta.

c. Det antropologiska. Om människornas förhållande till det absoluta.

d. Det estetiskt-praktiska. Om människornas medvetna och fria verksamhet i förhållande till det absoluta såsom högsta ändamål.

e. Det kunskapsteoretiska. Om kunskapens och medvetandets möjlighet, villkor och gränser. Denna kognitiva aspekt genomsyrar i själva verket de ovannämnda såsom en operativt verkande propedeutik. Den intellektiva vissheten om det absoluta är med andra ord en nödvändig förutsättning för att objektivt kunna ta sig an de filosofiska huvudfrågorna, inklusive det relativa och formernas värld.

Intellectus

Tes: Det absoluta har som överordnad kategori varit bestämmande för alla kända traditionella civilisationer och kulturer såsom den keltiska, den egyptiska, den indiska, den kinesiska, den tibetanska, den japanska, den amerikanska (indianerna), den australiensiska (aboriginerna), den islamiska samt den kristet europeiska innan denna successivt fick ge vika för den centrifugalt verkande revolten mot traditionen i form av individualistisk värdenihilism och modernistisk förnekelse, vilket endast kan leda till accelererande upplösning, förvirring och intighet.

Vissheten om det absoluta framstår enligt denna tes med andra ord som en tidlöst universell egenskap, vilken definierar homo sapiens och ger inre liv åt hennes samfällighet. Modernismen avslöjas i ljuset av detta som ingenting annat än en historisk anomali, det vill säga en förnekelse av att det väsentliga hos människan är hennes förmåga att träda i förbund med det som övergår henne själv. Modernismen i denna bemärkelse är med andra ord en ren negation av det som i alla tider och på alla kontinenter uppfattats mer eller mindre tydligt: att människan inte ”är sig själv nog”, utan först kommer till sin rätt genom att överskrida jaget och det jordiska.

På basis av denna förståelse för homo sapiens tidlösa villkor kan vi göra en omskrivning av Anselm av Canterburys devis Credo ut intelligam till Sapientia ut intelligam – kunskap om det absoluta ges genom ett sapientiellt möte med detsamma genom den över-individuella intellektuella intuitionen (själens innersta grund, Mäster Eckeharts intellectus eller ”hjärtats öga” enligt Bibeln och islam).

»Själen är det som tar emot och uppenbarar sanningen.

Vi känner igen sanningen när vi möter den, låt tvivlarna och bespottarna säga vad de vill. När du har uttalat det dåraktiga människor inte vill höra, säger de: ”Hur vet du att det är sanningen och inte dina egna villfarelser?” Vi känner igen sanningen när vi möter den, av oss själva, precis som vi vet att vi är vakna när vi är vakna…

Vi kännetecknar själens tal, manifestationer av sin egen natur, med ordet Uppenbarelse. En uppenbarelse åtföljs alltid av en upphöjd känsla. Ty denna kommunikation är ett flöde från det gudomliga sinnet in i vårt sinne.«

Ralph Waldo Emerson, Emerson’s Essays

En reaktion på ”Om det absolutas ställning i studiet av filosofins historia [grunddrag]

  1. Ping: Doris Lessing och den sufiska traditionen « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s