Höjdpunkter i Minaret nr 3/2007

Minaret nr 3 2007 Mohamed Omar i ledaren Möte med en Gudsman:

»Vi sitter i det mörka biktrummet. På bordet mellan oss står en ikon. Och så den brinnande röda lampan som indikerar att Jesus är här, Mästaren. Och jag tänker på Fritz’ ord då han sade: ”Kristus är varje människa. Ja, logos är varje människa.” Fritz händer darrar med förnyad styrka. Kan han läsa mina tankar?«

Robert Carleson i Kan ögat se sig självt? Två svenska muslimers förhållande till Platon och modernismen:

»Några år efter sin förtidspensionering i mitten av 1960-talet publicerade Tage Lindbom, som sedan 1938 var chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, följande analys av sin samtid: ”Modernismen är en pervertering och en upplösning av det mänskliga, den är ett hot icke blott mot de små kretsar av människor, som står under de avantgardistiska profeternas omedelbara inflytande. Den är ett hot mot människan som sådan.” När jag läste dessa rader för några år sedan reagerade jag kraftigt. Först tänkte jag: Hur kan denna samtidsanalys vara skriven av en gammal etablerad socialdemokrat? Sedan tänkte jag efter och funderade på om han kanske hade rätt. Men främst kom mina tankar att röra sig kring om det är möjligt att skildra sin egen samtid på ett rätt sätt.«

Jean Sur i Jacques Berque och västerlandet:

»Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.«

Ur Fatima Maliks intervju med Ashk Dahlén — ”Om det fanns en sufi i världen, vore han inte en sufi!”:

»Intresset för sufismen har ökat avsevärt de senaste åren i Sverige. Bland annat har dina egna tolkningar av Rumis poesi, Vassflöjtens sång, blivit en bokhandelsframgång. Vad tror du att detta nyvakna intresse bottnar i?

Sufismen är islams inre dimension eller andliga hjärta. Som sådan representerar den det mest universella inom islam. Med andra ord fokuserar sufismen på och lyfter fram de mest grundläggande aspekterna av islam. Sufin följer Koranens andemening, dess bärande principer, och går längre än gemene muslim i sin fromhetsutövning, framförallt genom dhikr eller åkallan av Guds namn. Sufismen förenar islam och universell andlighet och kan därför väcka dagens människor och fylla deras andliga behov. När en icke-muslim möter islam är det ofta sufismen som tilltalar honom eller henne mest. Idag törstar många efter andlighet och då är det helt naturligt att vissa personer tar steget fullt ut, genomgår invigning och får smaka sufismens frukter. Men det finns två iakttagelser som bör göras. För det första lever vi ett sekulariserat samhälle där religionen inte längre har en stark synlig närvaro. Kristendomen har utmanats till sin existens av profana åskådningar. För det andra är vårt samhälle mångreligiöst och pluralistiskt. Dessa två kännetecken har inte bara skapat nya förutsättningar för islam i Sverige utan de har också gett upphov till ett förnyat intresse för det sakrala och inspirerat till en ny dialog mellan religionerna. Denna dialog som är så angelägen i vår tid kan bidra till att bevara värden och synsätt som är gemensamma för de stora religionerna. Genom att ge en ”positiv stimulans” mellan t.ex. islam och kristendomen skulle den kunna bidra till att protestantismen återupptäckte den kristna mystiska traditionen och metafysiken som i hög grad förlorats och att islam tog lärdom av kristna tänkares erfarenheter av samhällets sekularisering.

Du företräder själv en inflytelserik riktning inom religionsfilosofin som går under namnet philosophia perennis (den tidlösa filosofin). Som du skriver i inledningen till boken I Frithjof Schuons fotspår är dess syfte att uttyda och förstå religionernas beröringspunkter. Hur kom du i kontakt med denna tanketradition?

I mitten av 90-talet kom jag över en rad böcker om mystiken inom olika religioner skrivna av Kurt Almqvist och Tage Lindbom. En god vän till mig kontaktade Lindbom för ett möte. Jag minns än idag hur samtalet med Lindbom omvandlade mig. Det var som om han kastade om mina perspektiv och öppnade sin själ för ett vertikalt sätt att betrakta tillvaron. Jag förstod ganska snart att det fanns en större idétradition bakom hans tankegångar, dessutom att han var muslim och invigd i en algerisk gren av den sufiska Shadhili-orden. Mötet med Tage Lindbom banade vägen för min egen invigning i sufismen av mästaren Abu Bakr Siraj al-din (Martin Lings) som på den tiden bodde ute på landsbygden söder om London. De sista fyra åren av Lindboms liv höll vi regelbundna majalis eller sammankomster med dhikr och meditation i hans hem på Gärdet. Jag hade även äran att en gång få besöka Almqvist i hans villa i Strängnäs.

Om jag förstår rätt menar philosophia perennis att alla religioner är manifestationer av det Högsta Gudomliga Väsendet. Hur anser du själv att denna tanke kan bidra till en ökad förståelse och kunskap mellan olika religiösa bekännare?


Philosophia perennis är nyckeln till förståelsen av den religiösa mångfalden eftersom den låter oss ”besöka” andra religiösa traditioner, utan att vi fördenskull ”bosätter” oss där eller förlorar hängivenheten till vår egen religion. Med dess perspektiv kan en muslim inte bara urskilja utan även uppskatta den heliga närvaron i en kristen ikonmålning eller katedral utan att fördenskull konvertera till kristendomen. Och en kristen kan vice versa känna djup aktning inför och tillägna sig skönhetselementet i Koranens uppläsning eller kalligrafi utan att bli muslim. I slutändan kan man bara praktisera en religion. Men har man praktiserat en religion fullt ut är det som om man levt i alla religioner. Guds fullkomlighet finns återspeglad i alla stora religioner.
(…)

Om vi återvänder till ditt förhållande till sufismen. Du nämnde att du är invigd i en sufiorden. Betyder det att du är en sufi? Och hur förhåller sig sufismen till islam?

Islam rymmer traditionellt sett två vägar. Den första vägen är shari’a, den väg som alla troende muslimer följer och som leder till lycksalighet i nästa liv. Shari’a betyder ordagrant ”vägen till vattenkällan” och är alltså religionens hörnsten. Den andra vägen är tariqa, dvs. sufismen som leder till ett ”förblivande i Gud”, baqa fi Allah, här och nu i detta liv. Sufismen träder man in i genom att invigas av en traditionell mästare eller shaykh som bär profetens baraka eller välsignelse. Denna välsignelse flödar genom ordens invigningskedja som kallas silsila på arabiska. Varje sann mästare leder sin kedja tillbaka till profeten Mohammed som därmed räknas som den förste mästaren i sufismen. Till sin natur är sufismen begränsad till ett fåtal invigda men historiskt sett har den haft breda folkliga uttryck, inte minst genom ordensväsendet. Med andra ord finns det muslimer som inte är sufier eller invigda i en sufiorden, men det finns per definition inga sufier som inte är muslimer.

(…)

Då kommer vi in på frågan om islams ställning i dagens värld. Du har skrivit en doktorsavhandling om den nutida diskussionen om islamisk lag i Iran som publicerats med titeln Islamic Law, Epistemology and Modernity. Kan du berätta något om arbetet med denna bok?

För den traditionella människan var religionen inte en del av tillvaron utan livet självt som luften vi andas. Detta faktum förändrades radikalt efter renässansen i Europa som banade vägen för en modern livsstil som bröt med traditionell kristendom. I många avseenden var mitt arbete med doktorsavhandlingen en inre dialog på personlig nivå som ledde fram till en intellektuell uppgörelse med modernismen. Jag kom till insikt om att modernismen inte endast vill inskränka religionen till vår individuella sfär, utan att den i grunden vill avlägsna dess själ – det heliga.

Betyder det att du är antimodernist?

Nej, inte i absolut mening. Att vara modern är ju i en bemärkelse att vara nutida och alla människor är barn av sin egen tid. Det som jag vänder mig mot är modernismen som ideologisk åskådning. Antimodernismen är ju också per definition ”modern” eftersom den är en reaktion på moderniteten. Det är därför många intelligenta människor sammanblandar traditionell islam med fundamentalism fastän den senare i själva verket är en genuint modern företeelse. Fundamentalismen är med sin bokstavstro ingen försvarare av traditionen, utan bättre uttryckt en deformation av denna.

Till skillnad från fundamentalism fäster traditionell islam vikt vid det esoteriska och det symboliska i religionen. Traditionell islam är inte nödvändigtvis mystisk men utgår från att verkligheten består av flera nivåer och därmed rymmer innebörder som inte är omedelbart tillgängliga för våra sinnen. Att återknyta till traditionen är för mig därför att låta sig vägledas av andliga principer som väglett människor genom årtusenden. Jag syftar självfallet inte på tradition i den gängse betydelsen ”nedärvd sed” utan tradition så som Schuon, Nasr och andra traditionella auktoriteter definierar detta begrepp. Dessutom har moderniteten när allt kommer omkring fört med sig vissa positiva ting. Den har breddat våra intellektuella vyer och skapat oanade möjligheter för folken i världen att möta varandra. Men tyvärr tenderar mänskligheten att gå mot likriktning och idag har mycket av de stora kulturernas egenarter förpassats till museum!

Jag tänkte stanna kvar lite vid begreppet shari’a. Det är ju ett begrepp som många svenskar inte har någon egentlig kunskap om. Hur ser du själv på shari’as tillämpning?

Vid sidan om att studera de olika intellektuella positionerna i den iranska debatten var faktiskt ett av mina syften med avhandlingen att analysera själva begreppet shari’a. Det finns inget annat begrepp i islam som är så grundläggande för religionen och samtidigt är så missförstått av både muslimer och icke-muslimer. I Sverige är det en utbredd uppfattning att shari’a är liktydigt med islams brottslag som skall tillämpas med tvång och våld. Många människor kopplar samman shari’a med specifika straff som stening vilket visserligen tillämpas i vissa muslimska länder men som inte har något stöd i islams källor. Mot bakgrund av medias negativa fokusering är detta förståeligt men alls inte försvarbart då vi lever i ett mångreligiöst samhälle.

Shari’a kan bäst beskrivas som en gudomlig levnadsregel som finns formulerad i Koranen och profetens sunna. Den inbegriper hela livet och är en vägledning för den enskilde troende, en måttstock på hur man bör eller kan förväntas handla i olika situationer. Med andra ord har shari’a två särmärken, dess individuella aspekt och dess etiska grundval, eftersom den riktar sig till den troendes personliga samvete och rättspatos.

Det är faktiskt först i modern tid som vi ser s.k. ”fundamentalistiska” muslimer som påtvingar en rigid och brutal tolkning av shari’a på andra människor, så även icke-troende. Detta beror delvis på att den moderna staten har en mer övergripande social struktur än den traditionella med större kontroll av medborgarnas privata sfär. I det traditionella islamiska samhället bestod staten endast av en handfull undersåtar till en sultan som skipade rättvisa på basis av ’urf eller lokal praxis medan de rättslärde dömde i sina egna instanser. På många platser fanns inga formella domstolar utan förfarandet skedde genom att de tvistande parterna besökte den rättslärde i hans hem för att få ett juridiskt utlåtande. Icke-muslimer dömdes dessutom i separata domstolar enligt sina egna religiösa bestämmelser. Befogenheten att tilllämpa shari’a vilar alltså inte på staten utan på den muslimska gemenskapen, dvs. det civila samhället. Alltefter de fyra rättfärdiga kaliferna har den juridiska makten i islam alltid varit uppdelad mellan ‘urf och shari’a, och därför finns det ingenting som motstrider en politisk åtskillnad mellan stat och moské i islam.
(…)

Nu tänkte jag att vi skulle vända blicken mot Sverige. Hur ser du på islams framtid i vårt land mot bakgrund av det ökade intresset för sufismen och den dokumenterat växande islamofobin i samhället?

Islam har idag en stark fysisk närvaro i Sverige. Omkring 5 % av befolkningen är muslimer och något fler har muslimsk kulturbakgrund. Det finns moskéer i tre stora svenska städer och ett hundratal bönelokaler i hela landet. Islam har ett rikt föreningsliv med kurser i Koranen och i klassiska arabiska. Men trots denna påtagliga fysiska närvaro är processen att forma en svensk islam ännu i sitt initialskede.

Med tanke på den etniska mångfalden hos svenska muslimer torde det finnas nästintill obegränsade möjligheter att forma svensk islam där vi samtidigt värnar om vissa genuint svenska särdrag. Vad dessa särdrag exakt består av är något som bara kan få växa fram på sikt men man kan redan urskilja vissa utmärkande drag i jämförelse med andra länder: en stark naturkänsla, en central betydelse för religiös mystik och en hög medvetenhet om genusfrågor.

Men det finns samtidigt en okunskap i Sverige om hur man tillvaratar etnisk och religiös mångfald inom ramen för det nationella. Detta är något som har börjat förändras de allra senaste åren och jag är optimistisk inför framtiden. Av egen erfarenhet vet jag också att det är enklare att förena en religiös tillhörighet med svensk identitet än att kombinera två nationella identiteter. Så på sikt kommer den muslimska identiteten förmodligen att dominera. Vi befinner oss i en kritisk övergångsfas, i en brytningstid där ett nytt muslimskt ledarskap också växer fram. Ytterst sett ligger ju bollen hos oss muslimer.
(…)

Hur anser du avslutningsvis att muslimer på bästa sätt kan bemöta islamofobin i samhället?

Med kunskap och gott föredöme, ’ilm och ihsan. Man skall inte glömma att Sverige historiskt sett har varit ganska provinsiellt i förhållande till de stora världshändelserna. Samhället har varit väldigt homogent, både i etniskt och religiöst avseende. Kontakten med andra kulturkretsar, däribland den muslimska, har varit ytterst begränsad. Det är först de senaste två årtiondena som man fått erfara vad det i praktiken innebär att leva i ett mångreligiöst samhälle. Detta är en process som just påbörjats. I det avseendet har svenska politiker mycket att lära av islams civilisation som historiskt sett varit känt för sin utbredda tolerans mot andra religioner. Ingen annan religion betonar religiös pluralism lika tydligt som islam. Mot denna bakgrund är det helt naturligt att vissa lutheranska grupper i Sverige känner sig åsidosatta och utmanade av islams närvaro. Men det är viktigt att ha i åtanke att dessa kristna egentligen inte opponerar sig mot islam, som funnits i 1400 år, utan mot att det svenska samhället förändras och att kristendomen måste hitta en ny plats i denna nya situation. (…) «

Olof Heilo i Oswald Spengler om det ”faustiska” och det ”magiska”:

»Hos Spengler har hela renässansen närmast reducerats till något han kallar ”pseudomorfos”, en falsk eller väsensfrämmande yttre fasad som en kultur tvångsmässigt lägger sig till med. För honom utgör gotiken och barocken de ”stora” stilarna, som tydligast speglar Västerlandets fulländning och mognad. Den antika medelhavscivilisationen, Grekland och Rom, är i grunden väsensfrämmande och avskild från den västerländska kulturen, som har sina rötter i folkvandringarna och den tidigare så föraktade ”gotiska” eran.

Detta Alexanderhugg öppnar med ens möjligheten för ett helt nytt perspektiv på Mellanöstern, och där den ”islamiska kulturen” annars kommit att framstå som ett slags medeltida appendix i västerländska skolböcker, får den nu en helt egen och unik position mellan ”Antiken” och Västerlandet.«

Torbjörn Säfve i Dervischens deviser — fragment ur Ali Toubas dagbok:

»I den ogenomtänkta offentliga diskussionen om ”kärnfamiljen” har man alls inte definierat begreppet seriöst utan bara låtit det beteckna någon sorts hindrande (instängande) bur med gallerstänger, som om barnen vore cirkustigrar bevakade av en domptör med piska och matade av en snäll moder som sticker in köttslamsor mellan stängerna. (…) Ur ett politiskt perspektiv är givetvis den medvetna kärnfamiljen det bästa ”motståndsnäste” man kan tänka sig mot råkapitalismens fragmentiseringar och splittringskampanjer.

Allt beror på de värden man sätter högst. Isolation är inget värde, men självständighet i gemenskap är det.«

Anders Björnsson i Den tristaste av traditioner:

»Ateisterna dramatiserar religionens roll som drivkraft för mänskliga handlingar och för in en irrationalitet i den historiska utvecklingen som inte har funnits där. De förringar betydelsen av sekulariseringsprocessen eller den ”avförtrollning” som Max Weber talade om. På det viset blir de själva irrationella och omdömeslösa…«

En reaktion på ”Höjdpunkter i Minaret nr 3/2007

  1. Intressant att få läsa vad Ashk Dahlén tänker om ex. shari’a. En intressant person och en intressant fråga. Som icke-muslim är det ju sufismen som tilltalar mej mest men det är Islam i Sverige som är den dagsaktuella frågan.

    Den bästa moderniteten är den som respekterar traditionen och den bästa traditionen är den som respekterar moderniteten. Jag kan inte se modernismen enbart som anti-traditionalism.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s