Doris Lessing och den sufiska traditionen

Doris Lessing som årets nobelpristagare i litteratur var sannerligen ett snillrikt drag av De Aderton, och ett smakfullt sådant. Liksom fjolårets pristagare, Orhan Pamuk, tvekar Lessing inte att beröra vår tids avgörande existentiella frågor. Båda berättar de om skönheten och om livets tragik, om det inre mötet mellan öst och väst, och mellan tradition och modernitet. Båda har de dessutom en nära relation till islams mystik och universella, andliga hjärta – sufismen.

Doris Lessing

Cafét har tidigare uppmärksammat hur huvudpersonen i Orhan Pamuks Den svarta boken tar den islamiska språkmystiken (’Ilm al-hurûf) till hjälp i sökandet efter sin försvunna hustru. Jakten leder ner i det underjordiska och det fördolda, liksom hans hemlands själ har förträngts till det ”undermedvetna” i samband med modernitetens skenbara triumf.

Doris Lessings tematik påminner i mångt och mycket om Pamuks. Hennes litterära röst kan i hög grad beskrivas som motsatsernas enande. Här samsas de lätta penseldragens följsamhet med blixtens urladdning och kattens grace med flodvågens drama – alltsammans skildrat i ett milt, genomträngande ljus. Berättarglädjen och kärleken till det välavvägda tilltalet är omisskännlig. Om Lessings tonläge av somliga kan uppfattas som skoningslöst är det endast i kraft av hennes helhjärtade och besinnande saklighet.

Tyngden och nåden

Vem är då Doris Lessing, född som Doris May Taylor i Kermanshah i Persien år 1919 av brittiska föräldrar och med en lycklig uppväxt under Afrikas sol? Vad vill hon säga oss?

Ja, till att börja med har hon med all önskvärd tydlighet markerat att hon inte låter sig ringas in som en feministisk koryfé, vilket Akademiens motivering möjligtvis kunde tyckas signalera (”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”). Många har försökt att placera in henne i feministfacket, drivna av ett lika förutsägbart som schablonmässigt önsketänkande. I hennes eget bokslut över den ”feministiska revolutionen” ingår snarare att den ”producerade några av de mest självbelåtna och minst självkritiska människor världen någonsin har skådat”. (The Guardian, 20 jan. 2007)

Sedan 1960-talet är det mycket som tyder på att Doris Lessing – i takt med ett på samma gång värdigt åldrande – även med allt större integritet förmått att lägga alla former av ideologiska överförenklingar och skygglappar åt sidan. Ska vi försöka fixera något av en ledstjärna för hennes rättvisepatos och intellektuella grandeur är det inte längre några vänsteridéer eller någon psykoanalys som infinner sig.

Den mogna Doris Lessings tankevärld bör snarare förstås mot bakgrund av läran hos klassiska sufipoeter som Rabi’a al-Adawiyya och Jalal al-din Rumi, förmedlade genom den samtida tänkaren Idries Shahs skrifter. Det romanverk Lessing själv räknar som sist främsta, den civilisationskritiska science-fiction-pentalogin Canopus i Argos, är också mycket riktigt ett av dem som uppvisar den tydligaste inspirationen från sufismen. (Se Müge Galins Between East and West: Sufism in the Novels of Doris Lessing.)

SufismVinden blåser ju som bekant vart den vill, men man kan höra dess sus. Doris Lessings skrivande kan ses som en akt av sällsynt självutgivande generositet. Kanske förebådar och artikulerar hennes författarskap i själva verket en underliggande strömning som under lång tid har hållits tillbaka, ett djupare liggande behov av granskning och inre omprövning av själva grundvalarna för den västerländska moderna mentaliteten.

Kanske är tiden mogen för fler att inte enbart låta sig påverkas av tyngden, rörelsen och materialiteten hos en Simone de Beauvoir, utan mer av nåden, stillheten och den andliga vissheten hos en religio perennis-mystiker som Simone Weil. I sin Autobiographie spirituelle skriver Weil om sina insikter som brådmogen 14-åring, vilket skulle få henne att studera Bhagavad-Gîtâ och lära sig sanskrit:

»Det var inte yttre framgångar jag stod efter, jag sörjde över att jag aldrig skulle nå det transcendenta rike, där bara de verkligt stora vinner inträde och där sanningen bor. Jag ville hellre dö än leva utan sanningen. Efter månader av inre mörker fick jag plötsligt och för alltid den förvissningen, att vilken människa som helst, även om hennes intellektuella utrustning är nästan ingen, kan nå detta sanningens rike, förbehållet genierna, om hon bara begär sanningen och oavlåtligt bemödar sig om att finna den.«

(Väntan på Gud, s. 31–32)

Idries Shah och sufismen

Den kultförklarade Idries Shah har spelat en speciellt stor roll som ögonöppnare för Doris Lessing med sin bok The Sufis (1964). (”What I admire about the Sufis, apart from any other dimension that they have, is their extraordinary sharpness.” Doris Lessing i intervju i Boston Book Review.) Shah har onekligen varit framgångsrik i att popularisera lärdomar från den sufiska traditionens andliga skatter för en västerländsk läsekrets, inte minst för sådana i den anglosaxiska världen som fortfarande försöker håller sig med en någorlunda klassisk bildning. Hans översättningar och böcker har sålts i över 15 miljoner exemplar.

I en sammanfattning av Idries Shahs livsgärning räknar Lessing upp några av de stora sufiordnarna – Chistiyya, Qadiriyya, Naqshbandiyya och Suhrawardiyya – liksom många av islams mest namnkunniga filosofer och diktarmystiker – Avicenna, Ansari, al-Ghazali, Sanai, Attar, Rumi, Jami, Shabistari, samt inte minst den andalusiske mästaren i kosmologi och metafysik – Ibn ‘Arabi. Till svenska har Claes Hylinger översatt Idries Shahs urval av de underfundigt humoristiska anekdoterna med den oefterhärmlige Mulla Nasruddin.

Lessing nämner även med ogrumlad uppskattning den 2000 år gamla indiska fabelsamlingen och furstespegeln Kalila och Dimna. Den har översatts till ett 40-tal språk, bland annat till svenska i ett par editioner redan på 1700-talet. I vad som kallats ”den sena 1800-talets svenska klassiker framför andra”, Läsebok för folkskolan, är åtminstone ett par av fablerna varianter på berättelser ur Kalila och Dimna.

Eric Hermelin med sjuksköterskaDen svensk som gjort den kanske mest vördnadsfulla och identifikatoriska tolkningen av Kalila och Dimna till svensk språkdräkt är friherre Eric Hermelin som översatte den från persiskan år 1938–1942. Den publicerades i tre volymer under titeln Kalilah (”Älskling”), varav de två senare såldes ”till förmån för flyktige och hjelp-behöfvande Judar”. (Den forne Tysklandsvännen Hermelin hade föga till övers för ”plankstrykaren och yrkes-mordbrännaren från Braunau i Österrike”.) I en recension av den första volymen i Lunds Dagblad 1938 intervjuas den osedvanligt fromme Hermelin under rubriken ”Vid den sanna vishetens källa”. Han tar då tillfället i akt att citera en vers ur verket, vilken han menar äger sin fulla tillämpning på Kalilah som helhet:

»Till utseendet som en Härlighetens Klädnad, en Salighetens Mantel-flik.
Dess innehåll ett Välsignelsens Sigill, ett Lyckans Insegel.
Dess versars rosenkinder äro fulla av kärleksfulle blickar och behag.
Dess tungomåls myskdoftande lockar slingra och fläta sig in i varandra.
Från dess fullkomliga förkunnelser frambryter Ljuset klart.

Ja, sådan är Kalilah. Den skall läsas, såsom Bibeln läsas bör: på knä.«

För Lessing var Idries Shah, om än inte en guru, men en högt ansedd lärare och ett andligt föredöme. Trots alla hans förtjänster och goda egenskaper kan det nog ändå vara på sin plats att påpeka att han i backspegeln (han dog 1996) framstår som en inte helt oproblematisk gestalt (vilket dock inte fråntar vederhäftigheten och sanningshalten i all den lysande traditionella visdom han förmedlat).

För att göra en lång historia kort har Idries Shah kritiserats för att, i likhet med en av sina föregångare, G. I. Gurdjieff (med P. D. Ouspensky som främste lärjunge) och dennes lära om ”Den fjärde vägen”, utnyttjat traditionella esoteriska läror för att odla en mer eller mindre lukrativ personkult kring sig själv och spela på de psykologiska svagheterna hos rotlösa västerlänningar, vilka söker ersättning för allt det som de förlorat i form av familjeband, tradition och religion. Shah framställer följaktligen sufismen som konfessionslös och individualistisk. Av denna anledning har han av sina fränaste kritiker anklagats för att torgföra en pseudosufism. (Se iranistikprofessor Lawrence Elwell-Suttons avslöjande artikel ”Sufism & Pseudo-Sufism” i tidskriften Encounter, vol. 44, nr 5, 1975).

Sufism mellan nyordning och tradition

Hazrat Inayat KhanIdries Shah är knappast ensam om att popularisera en sufism i ”ny klädnad” specifikt anpassad till moderna västerländska förutsättningar. En som var tidigt ute med detta var den karismatiske Hazrat Inayat Khan. Han var själv medlem i den indiska Chistiyya-orden, men agerade självständigt och såg inget hinder för till exempel kristna och buddhister att ansluta sig till hans sufiorden. Khan åkte på kombinerad missions- och konsertturné med indisk musik, först till USA och sedan till Europa.

Till Stockholm kom Inayat Khan 1925 och höll ett föredrag för Årstaklubben, en förening för kvinnor i samhällets övre skikt. Några av medlemmarna i föreningen beslöt att bilda en sammanslutning för att ta till sig Khans lära. Den svenska Sufi-rörelsen – som denna sammanslutning heter – existerar fortfarande, även om medlemsantalet är lågt och medelåldern hög. Man har bland annat översatt flera av Inayat Khans skrifter och givit ut dem på eget förlag.

Khans bok Det inre livet (1926) är, vid sidan av Eric Hermelins utgivningar av de persiska sufipoeterna, en av de första skrifter som på svenska introducerat sufismen. (Den allra första var sannolikt Hermelins översättning av Sa’dis Lustgården, vilken utkom i september 1918 i en upplaga om 440 exemplar, varav 400 är numrerade. Nummer 1 och 2 i specialinbundna praktband erhölls av H. M. Konungen Gustaf V och H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf och finns nu på Tullgarns respektive Stockholms slott.)

När det gäller ”nydanare” som Idries Shah och Inayat Khan har vi att göra med ett naturligt och sannolikt ofrånkomligt fenomen – att sufismens porlande källa för många i det moderna Väst kan uppfattas som mer lättillgänglig och ha en mer omedelbar attraktionskraft om den framställs i form av en subjektivt färgad personlighetsmystik. De traditionella doktrinerna kan med sin integrala helhetssyn däremot uppfattas som dogmatiska. Vad som inte nog kan inskärpas är att dessa i vilket fall som helst är fullkomligt tillfredsställande i den bemärkelsen att de inte ger några tomma löften. Traditionen finner helt enkelt sitt berättigande i att den fungerar, och att den gör det ändamålsenligt.

Här i Sverige verkar det företrädesvis vara den populariserade varianten som fått gehör de senaste decennierna. Ingen skugga bör dock falla på dem som gjort sig till tolkar för denna, tvärtom. Den mer hemmasnickrade versionen behöver inte nödvändigtvis stå i motsättning till den autentiska traditionens operativa gnosis, under förutsättning att den kan fungera som en ingång till källsprånget snarare än som en begränsande slutstation.

För att sammanfatta vad som hittills sagts: Doris Lessings intresse för sufismen framstår hursomhelst som orubbat genuint, innerligt och genomreflekterat. Det är i allra högsta grad viktigt och välkommet, inte minst till intentionen och riktningen. För den som skulle vilja följa upp detta intresse och själv söka upp grunderna är det dock otillräckligt att stanna vid Idries Shah.

René Guénon med döttrarFör en uppriktig sanningssökare kan det inte handla om något annat än att med förtröstan och så raska steg som möjligt, slå in på den raka väg som genom andlig strävan leder in till kärnans kärna – det vill säga vägen i det här fallet är den rena oförvanskade sufismen (tasawwuf, ”initiation”). Denna skola i befriande tidlös visdom tillhör, tvärtemot vad många tror, inte det förgångna, utan är en ännu i vår tid högst levande realitet i ett stort antal ordnar. Vi finner den föredömligt presenterad i den traditionella skolans skrifter – närmare bestämt hos västerländska intellektuella som René Guénon, Frithjof Schuon, Titus Burckhardt, Martin Lings, Seyyed Hossein Nasr, samt inte minst här i Sverige hos företrädare som Kurt Almqvist och Tage Lindbom.

Vi kan här även passa på att erinra oss något om av vad tidigare nobelpristagare i litteratur sagt om den traditionella skolans religionsfilosofiska bidrag.

T. S. Eliot om Frithjof Schuons första bok, The Transcendent Unity of Religions:

»Jag har inte funnit något mera imponerande verk på området för det jämförande studiet av öster- och västerländska religioner.«

André Gide om René Guénons magnum opus:

»Jag har ingenting, absolut ingenting att invända mot det som Guénon har skrivit. Det är oemotsägligt. «

Ljus i mörkret

I vår del av världen finns tidlös initiatorisk kunskap belagd hos bland andra Pythagoras, Sokrates, Platon och kyrkofäderna, hos Vergilius, i de medeltida hjälteeposen, hos Dante och Shakespeare, hos Ficino och Cusanus, liksom hos Mäster Eckehart och Jacob Böhme. Men med tiden har det intellektiva ljuset, och med det förmågan att träda i förbund med det Absoluta, nästan helt kommit att försvinna ur västerlänningens medvetandesfär.

Ivan AguéliDen svenske konstnären och målaren Ivan Aguéli har i det närmaste blivit geniförklarad för sin exceptionella perceptivitet och visionära blick (på mödernet var han släkt med sin andlige förebild Emanuel Swedenborgs far, psalmisten och Skarabiskopen Jesper Swedberg). I ett brev till vännen och konstnärskollegan Richard Bergh 1893 beskriver Aguéli det moderna tillståndet som ett i vilket ”[v]år själs ädlaste förmögenheter äro på väg att förtvina”. Och vidare: ”Man måste reagera. Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. Man måste lära sig att kärleken är källan till all förståelse…”

Något år senare vittnar Aguéli formellt om sin islâm och skulle själv komma att bli pionjär för den strimma av överflödande ljus som utgörs av den glömda vertikala dimensionens återkomst i det moderna Väst, ett osannolikt hel-iggörande av det som varit brutet, vilket i hög grad skett genom en återvitalisering av traditionell sufism.

Vad alla de traditionella lärorna – inklusive sufismen – i grund och botten handlar om är just den typ av levd kvintessentiell kunskap och metafysiska principer som Västerlandet sedan lång tid tillbaka lider en skriande brist på, och som är absolut nödvändig om det ska vara möjligt att återfinna Europas själ och kosmologiska jämvikt. (Ett ”återställande” som av naturliga skäl ligger bortom vårt eget synfält.) Denna sacra scientia har utgjort den livgivande märgen i alla mänsklighetens civilisationer i varje tid och på varje kontinent, med undantag endast för den modernistiska särutvecklingen i Västerlandet. Konsekvensen av detta ”förmörkande” är en allt mer allvarlig rubbning på alla nivåer i alltifrån människan inre själsliv till den yttre ödeläggelsen av miljön.

Ur sin kunskapsmässiga aspekt framstår den modernistiska särutvecklingen inte som någonting annat än en vilseledd ressentimentsfylld förstörelse, en ständigt accelererande nihilistisk revolt mot all sann intellektualitet. Eller med andra ord – en narcissistisk inkrökthet bortvänd från allt det som övergår det individuellas tidsbundna och rumsliga ordning. (När vi här talar om ressentiment är det i enlighet med Max Schelers stringenta definition, vilken är mer balanserad än Nietzsches. Nietzsche tenderar att falla offer för sin egen tes genom att, stick i stäv med sina anspråk på otidsenlighet, använda kristendomen som projektionsyta.)

The Essential Seyyed Hossein NasrFörutsättningen för att ett återupptäckande av Västerlandets intellektiva självkännedom överhuvudtaget skulle kunna komma till stånd, var att den tidlösa universella visdomen (sophia perennis et universalis) fanns bevarad i oförvanskat skick genom traditionens gyllene kedjor i Orienten. I sammanhanget kan vi påminna oss om ett visdomsord i en not av Eric Hermelin i översättningen av Rumis ”Koran på persiska”, Mesnavī (del VI): ”Ex Oriente Lux. Solen aldrig HAR gått upp och aldrig SKALL gå upp i vester”.

Att den oförgängliga visheten sedan några decennier nu är tillbaka som en levande strömning här i das Abendland igen – med avsevärd bredd och på högsta intellektuella nivå – måste ses som någonting unikt i den kända historien. Det är svårt att se detta som någonting annat än en extraordinär kompensation för det mörka skede vi lever i – en bris av frisk luft i en fas av världens utveckling, vilken av de indiske vise kallas kali yuga, den mörka tidsåldern.

Tack vare kompensationens ljus tillåts vi även i en svårt sargad tid som vår – likt den skendöda Ingrid i Selma Lagerlöfs herrgårdssägen när hon känner hur hjärtat återigen börjar klappa, bröstet vidgas och blodet strömmar – få stämma in i utropet ”äntligen!” med uppriktig tacksamhet. Och detta inte endast när Nobelpriset tilldelas en berättarkonstens drottning som Doris Lessing.

»Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.«

(Joh. 1:5)

»Västerlandets Människorike leder in i ett växande mörker. Men i detta mörker lever ett Ljus. (…) Det är detta Sanningens ljus, som aldrig kan missleda människan. Över detta ljus har mörkret ingen makt.«

Tage Lindbom, Ljus i mörkret

»’In this phial,’ she said, ‘is caught the light of Eärendil’s star, set amid the waters of my fountain. It will shine still brighter when night is about you. May it be a light to you in dark places, when all other lights go out.«

J.R.R. Tolkien, The Fellowship of the Ring, s. 376

Galadriels stjärnljus

4 reaktioner på ”Doris Lessing och den sufiska traditionen

  1. Vill bara inskjuta att modernismen förvisso kan betraktas som nihilistisk och dann, antimetafysisk och fokuserad på den betingade, materiella individens här och nu.

    Dock saknas väl inte andliga drog hos vissa modernister, som Edith Södergran, Kandinsky (”Om det andliga i konsten”), Malevitj (suprematismen som avbildare av fjärde dimensionen, den sant överfysiska dimensionen, medan Einstens ”rumtid” bara är en tankemodell). Fler namn kanske kunde nämnas.

    Att entydigt definiera ett sånt begrepp som ”modernism” låter sig inte göras. Lika lite som ”new age”, som du försökt klassa ner någonstans. Inte så att jag anser mig tillhöra new age-rörelsen – men vad jag vill säga är att en subkultur som denna är svår att avgränsa, svår att sätta plus eller minus på. ”Det är ingen digital fråga” kan man säga, ingen binär betygslek med ett eller noll i slutsumma.

  2. Svensson: Modernism i det här sammanhanget inbegriper, men begränsas inte till, 1800/1900-tals-modernismen inom konst och litteratur (såsom den t ex görs upp med i Göran Palms senaste bok Tack, modernismen, för den tid som varit!), utan ansluter sig till den traditionella skolans vidare användning av begreppet i kritiken av modernism/individualism som Weltanschauung. Denna kritik omfattar utan tvivel även fenomenet new age (se t ex René Guénons klassiska studie The Spiritist Fallacy), även om new age-rörelsen i flera avseenden på ett eklektiskt sätt inspirerats av traditionella läror, kanske framförallt i synen på miljöförstöring och besläktade frågor.

    Romanformen som sådan skulle kunna klassas som modernistisk, men det hindrar inte Tolkiens The Lord of the Rings från att ha ett innehåll som fullständigt genomsyras av traditionell metafysik, eller att Edith Södergrans poesi har andliga öppningar, även om hon i hög grad verkar inom ett modernt paradigm.

  3. Ping: Bo Gustavsson om den tranströmerska koden « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s