Frithjofs saga

En av 1900-talets starkast lysande andliga personligheter var onekligen Frithjof Schuon (1907–1998), uppväxt i den schweiziska ”sagostaden” Basel. Han fick sitt namn från den norske sjökaptenen Frithjof Thorsen, en god vän till Schuons far. Vännen ska i sin tur ha döpts efter den svenske skalden Esaias Tegnérs verk Frithiofs saga.

Schuons far var en klassiskt skolad violinist som fascinerades av orientaliska skrifter som Tusen och en natt och Bhagavad-Gîtâ. Vad många inte känner till är dock det faktum att även Tegnérs isländska 1300-talsförlaga till Frithiofs saga i sin tur har en österländsk, närmare bestämt islamisk förlaga. Det rör sig om den klassiska kärlekssagan om Urwa och Afra där Frithiof motsvaras av Urwa och Ingeborg av Afra. Detta uppmärksammar den indoeuropeiskt och orientaliskt inriktade språkprofessorn Stig Wikander i sin studie Araber, vikingar, väringar (1978). Urwa och Afra förenas, liksom Tristan och Isolde, genom döden, vilket symboliseras av två ihoptvinnade träd som växer upp ur deras gravar.

Visserligen finner vi gemensamma mytologiska inslag i legender och sagor runt om i världen i så hög utsträckning att det utan tvekan är befogat att som Joseph Campbell tala om en universell monomyt, och dessutom till och med om en sann monomyt, nämligen sophia perennis, den tidlösa visdomen. Men detta faktum utesluter inte förekomsten av litterära (horisontellt verkande) lån som sådana, så Wikanders tes om Frithiofsagans islamiska rötter är inte på något sätt orimlig. Den stämmer dessutom förbluffande väl in på ”mysteriet” Frithjof Schuon. Schuon kom nämligen att bli den förste europeén i modern tid som inte bara trädde in i islam, utan också fick funktionen av en traditionell sufimästare med auktorisation att initiera andra.

Men i vilken bemärkelse var Frithjof Schuon en störare av friden, en Frid-tjuv som namnets etymologi vittnar om? Jo, genom sin roll som utmanare av falsk frid och falsk visshet, precis som Gandalf i Ringarnas herre går under beteckningen ”the disturber of peace” i hobernas Fylke. Hans funktion syftar inte till någonting annat än att återinföra verklig frid och jämvikt (vars förverkligande är oupplösligt sammankopplat med inre frid, eller med andra ord islâm), vilket Frithjof Schuons fullständiga födelsenamn Fred Frithjof Schuon indikerar. Fred är ett derivat av Alfred, det vill säga all-fred, inte olikt det som står om Balder i Tegnérs saga:

»Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd,
och oskuld satt som dufva på hans silfverhjelm.
From lefde han och lärde, dog han och förlät,
och under fjärran palmer står hans graf i ljus.
Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal,
försmälter hårda hjertan, lägger hand i hand
och bygger fridens rike på försonad jord.
Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock
i mina bättre stunder har jag anat den;
hvart menskligt hjerta anar den ibland, som mitt.
En gång, det vet jag, kommer hon och viftar lätt
de hvita dufvovingar öfver Nordens berg.
Men ingen Nord är längre till för oss den dag,
och eken susar öfver de förgätnas hög.
I lyckligare slägten, I som dricken då
strålbägarn af det nya ljus, jag helsar er!
Väl eder, om det jagar bort hvar sky, som hängt
sitt våta täcke hittills öfver lifvets sol.
Förakten likväl icke oss, som redligt sökt
med oafvända ögon hennes gudaglans!
En är Allfader, fastän fler hans sändebud.«

Frithjof Schuon var endast 13 år när han förlorade sin älskade far, vilket innebar att hans liv tidigt präglades av en känsla av övergivenhet. Innan fadern gick bort såg han dock till att Frithjof Schuon anammade den katolska (d v s den ”allmänneliga” eller ”universella”) tron, efter att övervägande ha uppfostrats i protestantiska miljöer.

Schuon var redan i unga år väl medveten om det esoteriska förhållande han senare kom att beteckna som ”religionernas transcendenta enhet”. När han som barn en dag besökte Basels Zoologiska trädgård tillsammans med en bekant fru till familjen, mötte de en from senegalesisk åldring som böjde sig ned och ritade en cirkel i sanden. Åldringen pekade på cirkelns mittpunkt, vände sig till den unge pojken och sade ”Gud är Mittpunkten, alla vägar bär till Honom”.

Schuons förhållande till fadern var med andra ord intimt förknippat med en levande Gudstro. Detta förhållande påminner inte så lite om den unge J.R.R. Tolkiens (1892–1973) förhållande till sin mor. Vid 12 års ålder förlorade Tolkien sin älskade Mabel, som några år dessförinnan inträdit i katolska kyrkan. Som änka i en protestantiskt dominerad miljö kom hon därigenom att i mångt och mycket tvingas genomgå svåra umbäranden beroende på social isolering. Nio år senare skriver Tolkien apropå den starka känslan av förlust efter modern:

»Min egen kära mor var sannerligen en martyr, och det är inte alla som Gud beskär en så lätt väg till sina håvor som han beskärde Hilary [hans bror] och mig, då han gav oss en mor som offrade sitt liv i möda och bekymmer för att säkra vår tro.«

Förbindelsen till Jungfru Maria och kommunionen, som Tolkien uppfattade som ett andligt arv från modern, kom djupt att prägla hans författargärning. Även Frithjof Schuon blev i unga år väl förtrogen med den Heliga Jungfrun genom den katolska rosenkransen, vilket inte minst visar sig i en dikt han skrev redan som 13-åring:

»Trägt mich Dein sanfter Arm zu Dir empor?
Senkt sich Dein Mantel stumm zu mir herab?
Ich schaue andachtswoll Dein frommes All;
Ich gehe auf im Dufte Deiner Seele.
Du öffnest meinen Sinnen sanft ein Tor;
ein milder Glaube rieselt lind herab.«

(Doth thy velvet arm raise me to thee?
Doth thy mantle silently descend on me?
Devotedly I contemplate thy holy all;
I dissolve and blossom in the perfume of thy soul.
Tenderly thou openest a door to my heart,
a peaceful faith gently ripples down.)

Bilder: Ingeborg i Frithiofs saga av Peter Nicolai Arbo (1831–1892) samt målning av Frithjof Schuon föreställande Den Heliga Jungfrun.