Människorikets skördetid

Aldrig tidigare har jämviktsrubbningen i människornas inre varit större. Den nya tidens nihilistiska människotyp har av Dostojevskij porträtterats med hitintills oöverträffad psykologisk insikt. Den moderna människan kännetecknas väsentligen av den enskildes atomistiska utträde ur kosmos, med andra ord en tilltagande avsöndring och förtvining från tillvarons vertikala dimension. Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.

Rubens Angeli Ribelli

Trots proklamationer om motsatsen kan den moderna människan i sitt inre inte vara annat än tärd, frusen och belamrad av konflikter. Men mitt i all förnekelse och tjocka sjok av glömska och sekulariserande självförgudning, som ofrånkomligen grumlar omdömet, återkommer dock ständigt vaga drömmar om förlösning från detta kaotiska tillstånd. En förlösning från den besinningslöshet som i förlängningen är ett hot mot själva de skapade livsbetingelserna på jorden. Detta återställande är i allra högsta grad ett verkligt behov hos alla människor, men också ett som i irreligiositetens tidevarv dock visat sig allt svårare att förverkliga.

Eftersom den moderna människan inte tillåter sig att söka Källan ”uppåt” längs den vertikala — glömda — dimensionen, eller, vilket är samma sak fast ur en annan aspekt, att identifiera det intellektiva Ljuset i sitt eget hjärta, förirrar sig därför allt fler in i allsköns verklighetsfrånvända abstrakta utopier eller förvridna former. Inte sällan hänvisas dessa pseudo-alternativ till att parodiera eller förvanska den genuina andlighetens autentiska traditioner, eftersom de själva i sin principlöshet saknar egna kvaliteter.

Konsekvenserna av den så utbredda bristen på urskillningsförmåga blir så mycket mer ödesdigra och tragiska eftersom dessa själar då är hänvisade till de enda inflytelser som återstår, och vars verkliga innebörd de genom framhärdande i sin a-gnostiska hållning saknar förmåga att förstå — nämligen inflytelserna från det himmelskas negation, det infernaliskt ”undermedvetna”.

Denna anti-traditionella slutenhet (människohjärtats ”förstockelse” för att tala med Bibeln), eller med andra ord, den moderna, ”humanistiska” eller individualistiska mentaliteten, mognade i Västerlandet under det tjugonde seklet efter Kristi födelse till att bli bärare av ett helt samhällsskick, av Tage Lindbom kallat Människoriket. Ernst Jünger kunde därför i Dostojevskijs efterföljd precisera diagnosen av denna nivellerande nedsjunkenhet i det materiella i sin essä Linjen 1949:

»Värdenas nedgång är framför allt de kristna värdenas nedgång; det motsvarar oförmågan att frambringa högre slag av människor eller ens att koncipiera sådana och utmynnar i pessimismen. Denna utvecklas till nihilism genom att rangordningen, som till att börja med var en besvikelse, betraktas med hat och förkastas.«

Eftersom det andliga högmodet, superbia, vänder sig såsom en stridshandling direkt mot den gudomliga ordningen själv, nämns den som den främsta och primära av alla dödssynder. I valet mellan att leva i samklang med den skapade naturens ordning eller att följa böjelsen att förhärliga sig själv väljer den nihilistiska människan den Leviatansenare. Konsekvensen när nihilismen kulminerar som samhällelig norm — och värdevissheten, gnosis, följaktligen sätts på undantag — blir en inre och yttre tyranni med anspråk på ingenting mindre än planetariskt herravälde.

Denna, den moderna världens nutida despoti, vars livsluft skulle kunna sägas vara okunnighet och rädsla, är det Jünger betecknar som Leviatan — det bibliska sjöodjuret eller draken som lever i formernas värld (vilket symboliseras av havet). Enligt Jesajas eskatologiska profetia skall dock Herren i den Yttersta tiden dräpa draken med sitt svärd (Ordet), samtidigt som de troende förmanas till fördjupad esoterisk innerlighet och kontemplation:

»Den dagen skall Herren med sitt svärd,

sitt hårda, väldiga, skarpa svärd,

slå Leviatan, den snabba ormen,

Leviatan, den ringlande ormen,

han skall dräpa draken i havet.«

(Jes. 27:1)

Det sanningsvittne som formulerat den ojämförligt mest tillintetgörande och andligt upplysta kritiken av den moderna världens kris och djupt liggande anomalier är onekligen René Guénon i verken The Crisis of the Modern World (1927) och The Reign of Quantity & the Sign of the Times (1945). I dessa gör han sig till språkrör för den rena metafysiska doktrinen och den cykliskt dialektiska kosmologi som återfinns i alla traditionella läror, såsom islams esoterism, taoismen och hinduismens advaita vedanta.

Som ett exempel på Guénons rigoröst sakliga stil (vilket dessutom är ett ypperligt exempel på hur de traditionella samhällenas sakrala värden fullständigt kontrasterar mot den moderna industriella andan och det ensidigt ekonomistiska tänkande som personifieras av en Frederick Winslow Taylors devis om ”rätt man på rätt plats”) kan avslutningen på kapitlet om individualismen i The Crisis of the Modern World anföras, här i översättning av Kurt Almqvist från antologin I tjänst hos det Enda.

René Guénon 1925»Men var i den nutida världen kan man ännu finna idén om en sann hierarki? Ingenting och ingen är längre på den plats där de normalt borde vara. Människorna erkänner ej längre någon verklig auktoritet på det andliga området och ingen legitim makt på det världsliga. De ”profana” tillåter sig att diskutera om heliga ting, att bestrida deras helighet och till och med deras existens. Det är det lägre som dömer över det högre, okunnigheten som påtvingar visheten skrankor, irrläror som går före sanningen, det mänskliga som intar det gudomligas plats, jorden som har övertag över himlen, individen som gör sig till alltings mått och för hela världen vill diktera lagar som helt och hållet är hämtade ur hans eget relativa och vanmäktiga förstånd. ”Ve eder, I … blinde ledare!” säger Evangeliet (Matt., 23:23–24): i dag ser man i själva verket överallt blinda som leder andra blinda och som, om de inte hejdas i tid, oundvikligen kommer att föra dessa till avgrunden — för att där gå under tillsammans med dem.«

Detta tema syntetiseras även synnerligen väl i Tage Lindboms böcker, bland annat i Agnarna och vetet från 1974. Här följer ett utdrag som slår an tonen.

»De mänskliga rättigheternas förklaring av år 1789 är den ideologiska fasad, bakom vilken tre krafter döljer sig: frihetslängtan, maktlystnad och förvärvsbegär. Detta är det verkliga innehållet i den franska revolutionens syften. Människoriket har framträtt som en universell proklamation, och människan skall nu bli en fri, maktfullkomlig intressevarelse. Hon skall vara ”ingens herre och ingens slav”, hon skall i jämlikhetens form vinna den universella makten och hon skall ”förverkliga sig själv” genom att tillfredsställa sina sinnliga behov. I princip innebär detta, att människan förklarat sig själva suverän, att hon därför icke står till ansvar inför någon högre makt och att hon följaktligen satt sig själv i Guds ställe.«

»Det är först efter det andra världskriget, som vi står inför Människorikets stora skördetid. Vi möter nu en sekulariserad generation, för vilken den sinnliga tillvaron är allt och det översinnliga är intet. Det är en generation, för vilken det symboliska blir alltmer obegripligt. Det är en generation, som icke längre växer upp i ett levande samhälle utan i en institutionaliserad värld, där de statliga, administrativa, industriella apparaterna står framför den enskilda människan som väldiga pyramider. Det är en generation, som är i färd med att ur sitt medvetande utplåna begreppet familj.

Det är en faderslös generation. Därmed förlorar också broderskapet sin mening — ty skall vi vara bröder, måste vi ha en gemensam fader. När vi saknar fäder, framstår också det förflutna som en meningslöshet. Därmed blir också det tillkommande meningslöst, ty utan ett förflutet finns intet tillkommande. Det återstår då att söka leva en historielös tillvaro i nuet. Det blir att trösta sig med ”engagemanget” i en kollektiv men identitetslös värld och återvända in i sin egen tomhet, vars yttre manifestationsform är den symbiotiska ”gemenskapen”, där det promiskuitiva får tjäna som en ersättning för det förlorade broderskapet.

De som en gång varnade, de som en gång uttalade sitt fördömande av Människoriket, fick alltså till slut rätt. Det är icke längre fråga om förutsägelser och varningar. Nu vet vi — ty sådden har mognat till skörd. Det kaos, som vi länge förskonades ifrån, står nu över oss som ett hot. Och detta hot kan av de sekulariserade styresmännen avvärjas endast på ett sätt: genom en diktatur, en teknokratisk diktatur. I verkligheten har denna diktatur redan börjat att steg för steg hålla sitt inträde.

Detta yttre kaos och yttre diktatoriska hot är dock icke det väsentliga. Det är endast projektioner av något som är mångdubbelt värre, mångdubbelt farligare: det inre kaos, den förvirring, som råder i människornas hjärtan. Vi möter en generation, som i stort sett är oförmögen att skilja sanningen från lögnen, det rätta från det falska, det goda från det onda. Människorikets skördetid är här.«

Tage Lindbom, Agnarna och vetet, sid. 7;9–10

14 reaktioner på ”Människorikets skördetid

  1. Det du säger om folks sökande efter livsmål, ett sökande som pga rädsla för metafysiken tenderar att nå bleka kopior av den sanna visdomen – ”abstrakta utopier, pseudoalternativ” – var träffande. Jag kommer att tänka på ett begrepp lanserat av Mircea Eliade: ”kryptoreligiöst”.

    På ett enkelt plan kan den kryptoreligiösa känslan visa sig i att man har en viss bok man gillar, en skiva eller en tavla; man närmar sig dem med hart när religiös vördnad. Sedan kan samma känsla projiceras på abstraktare ting som filosofi och livsåskådning; man omhuldar den ena eller andra nihilistgurun eller falska profeten med samma hängivenhet som en troende.

    Allt ekar dock lite tomt eftersom det per definition måste röra sig om antimetafysiska läror. Den kryptoreligiöse hatar formellt allt som har med religion att göra. Nåväl, dessa rörelser kommer att förtära sig själv; Leviatan kommer att förgås, titanerna kommer att försöka storma Olympen men misslyckas.

  2. Har nu läst vidare i texten, i Lindbom-citatet. Det han säger om frånvaron av fäder får mig att tänka på Jüngers ”Eumeswil”, som ju tog upp samma sak. Och att vi idag lever i ett slags teknodikatur (Lindbom) stämmer också; vad som än händer så måste ”forskningen fortsätta”, ”tekniken måste utvecklas”. Till vad är det ingen som frågar sig – jo, miljödebatt osv pekar på något slags vägskäl, men segrande dogm idag tycks där vara att miljön räddas bäst genom ekonomisk tillväxt och Apollo-liknande, heroiska projekt.

    Sedan säger Lindbom att dagens människa saknar blick för det symboliska. Jag skulle vilja hävda att symbolismen lever, även i realistisk konst. Ta t ex Väinö Linna som var kung i realismens rike: bönder och torpare, soldater och knektar skildrades ”verklighetstroget”. Samtidigt sa han att det förband han skildrat i ”Okänd soldat” vore representativt för alla soldater överallt – och då hamnade han ju sig själv ovetande i rena symbolismen, för denna står ju för något annat än det som öppet skildras.

    Symbolen pekar hän mot något ännu verkligare, en högre verklighet.
    Linnas ”okände soldat” kan då ses som en förkroppning av en evig soldat, en gestaltning i finska arméns grå vadmal av en tidlös arketyp, krigaren.

    Detsamma kan även gälla realistisk konst; målar van Gogh ett par nötta kängor visar de dels på ett par timliga pjuck, dels på ett par mytologiska skor som är sjumilastövlarna, Hermes’ vingskor och allt vad det kan vara. Betraktaren gör inte dessa reflektioner medvetet, men omedveten – och just däri ligger symbolens bjudande makt. Ett realistiskt motiv har, vare sig konstnären vill det eller inte, en ”gestaltkvalitet” som går bortom den vardagliga referensramen.

    Så nog lever symbolismen. Tidskriften ”Pequod” hade också ett temanummer om den nyss; kanske försökte de skoja bort det hela (Leandoers artikel), men att helt dödförklara denna konstriktning låter sig inte göra. Det handlar om ontologiska elementa, en ikonografins ”filosofia perennis”.

  3. Ping: Kulturföreningen Avgrunden » Människan skördar vad den sått

  4. Svensson: Du har rätt i att det är svårt att komma ifrån symbolism som sådan. Även här, liksom i fallet med ”modernismen”, gäller dock att det sättet som Lindbom använder begreppet symbolism på, är vidare än konstriktningen symbolism. I den traditionella symbolismen återspeglar och hänvisar symbolerna på ett objektivt sätt till en högre verklighet. Frithjof Schuon skriver (i översättning av Kurt Almqvist):

    ”Symbolen är metafysikens naturliga och universella uttryck: dess ‘naturliga’ uttryck, därför att det är rotat i tingens natur; och dess ‘universella’ uttryck, därför att det kan tillämpas obegränsat inom Verklighetens alla områden. Symbolismen har två fördelar framför den resonerande framställningen. För det första: långt ifrån att stå i artificiell motsats till det som den uttrycker, är den tvärtom en aspekt eller ’inkarnation’ av denna verklighet. Och för det andra: i stället för att frammana en enda aspekt av en viss verklighet avslöjar den flera aspekter på samma gång och visar fram sanningarna i deras olika metafysiska och andliga sammanhang; därigenom öppnar den omätliga dimensioner för betraktandet.” (I tjänst hos det Enda, s. 23)

    Se även Lindbom-citat angående symbolism på bloggen Svartvit (som numera verkar blockera besökare som saknar WordPress-konto).

  5. Men Lindbom sa ju att dagens människa saknar blick för det symboliska. Jag hävdar att hon omedvetet bringas symbolismens välsignelser, genom den osvikliga populariteten för realistisk, formrik, icke-resonerande prosastories.

    Sedan kanske du menar att författare som Linna etc inte är sanna symbolister eftersom de inte har någon metafysik i botten – men ”Okänd soldat” tycker jag är en ypperlig bok ändå. Jag kallar det ”motivisk symbolism”: att så tydligt som möjligt skildra det som finns. ”Gåtfullheten i tingen ligger i att de existerar”, som Torsten Ekbom sa nångång.

  6. Ping: Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (1984-1992) - Ett förebådande tecken i tiden « Café Exposé

  7. Resonemanget kring den ”teknokratiska diktatur” Lindbom talar om i det avslutande citatet i inlägget, är i hög grad en relevant kommentar till våra dagars FRA-debacle.

    Det Lindbom påminner om (i Platons och Jüngers efterföljd) är att avsaknaden av traditionella principer leder till social upplösning och värdenihilism, vilket i sin tur bereder vägen för en teknokratisk diktatur.

  8. Ping: Islamisk konst och skönhet « Café Exposé

  9. Ping: Den postsionistiska världen nalkas « Mohamed Omar

  10. Jag förstår. Men det anges här

    att det inte är en public domain-bild, att den är copyrighted och unlicensed. Och Café Exposé anges som ”source”.

  11. Jan-Olof Bengtsson: Bilden lär nog vara hämtad härifrån, men Cafét är inte upphovsrättsinnehavare. Jag antar att du är ute efter att försöka lokalisera ”källans källa”, men där kan jag tyvärr inte hjälpa dig, eftersom jag i detta fall inte känner till denna.

  12. Vad jag är ute efter är helt enkelt att använda bilden. Bilder av denna ålder brukar ju vara public domain-material. Men så snart någon modifierar dem på något sätt (denna har exempelvis fått en rund ram som kanske inte är original) kan de anses ha blivit ett slags konstverk, och modifikatorn kan då hävda upphovsrätt. Den fråga som uppkommer efter ditt svar (tack för det) är varifrån Wikipedias/-medias uppgiftslämnare fått uppgiften att bilden är upphovsrättsskyddad. Man skulle också kunna fråga sig varifrån du hämtat den, men jag vet att den är vanligt förekommande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s