Nous

En av Sveriges främsta företrädare för den ortodoxa kristna traditionen, Bengt Pohjanen (fader Benedikt), har skrivit en ny lovande bok: NOUS, utkast till en noetisk filosofi.

Bengt Pohjanen - NOUSPohjanen utgår från den bysantinska tankevärlden för att presentera det tidlösa vishetsbegreppet nous, vilket bland annat används i Nya Testamentet och av de ortodoxa kyrkofäderna. Det förekommer även hos Plotinos där det utgör människans förbindelse med det Ena.

Nous är ett svåröversatt begrepp, även om det brukar översättas med ”förnuftet” eller ”intellektet”. Nous syftar på den oförgängliga delen av själen eller dess högsta kunskapsorgan (”det andliga hjärtat”), vilket genom direkt skådande, theorein, fungerar som ett organ för intellektuellt intuitiv kunskap. Dess universella språk är symbolik och analogi.

Precis som Mäster Eckehart i sin terminologi gör en viktig distinktion mellan det högre intellectus och det lägre ratio, så skiljer den noetiska filosofin nous från dianoia, det (lägre) analytiska förnuftet. Med termen noologi har man velat beskriva det förfarande som innebär människans andliga uppgående i en högre integral Enhet.

Nous är etymologiskt besläktat med det universellt förekommande fenomenet numen (transcendent närvaro, Anden, ”the Force”), liksom nomos (såsom i eko-nomi, d v s högre ordning eller lag). Detsamma gäller det tyska ordet för ”ta”, nehmen, liksom det engelska numb (vilket i denna innebörd skulle kunna tolkas som en inre stillhet, kvietistisk utblottelse, fana eller nirvana).

King ElessarInsikter i den noetiska filosofin och etymologiska härledningar av begreppet nous är helt nödvändiga om vi vill förstå vad som utmärker arvet från det sjunkna riket Númenors rättfärdiga styre (sedermera Atalantë, ”Det som fallit”) i Tolkiens fiktiva värld med de numénoreanska kungarnas, alvernas och de trogna Alvvännernas ”rena monoteism”, liksom det nomokratiska idealet i den islamiska civilisationen.

14 reaktioner på ”Nous

  1. Snygg dragning där ”nous” associeras med högre förnuft och intuition. Uppslagsbokens definition brukar annars ofta bara vara ”förnuft”, vilket leder lite fel. Distinktion mellan vardagstänkande, förstånd och ”dianoia” å ena sidan, samt högre förnuft, intuition och ”nous” och den andra är essentiellt för envar esoteriker.

    Man måste liksom du vara beredd att problematisera begreppen, reda ut dem för att visa vad det är man talar om. Ack om alla hade denna intellektuella ärlighet…!

  2. Om orden vore tillräckliga, skulle vi alla ha gudsmedvetanden nu men tyvärr är det så att handlingarna talar högre än orden. Många esoteriker har en ”vacker värdsbild” som de vill förmedla till människofolket, men deras ideal är för höga, de kan inte själva knyta sina skor och vill lära oss vad vi ska sträva efter; Sanning, Rättvisa, Skönhet. Resultatet blir alltför ofta en STOR diskrepans, hos både esoterikerna och sina anhängare, mellan vilka de ÄR och vilka de UTGER sig för att vara.

  3. Skeptisk >>> Ingen har väl hävdat att orden skulle vara tillräckliga? Det viktiga är inte heller de enskilda esoterikerna, deras liv och leverne, utan de esoteriska principerna. Ingen människa kan vara helt fullkomlig, inte ens de heliga. Men principerna är nödvändiga för varje litet steg av förverkligande i denna riktning, oavsett om de är uttalade eller inte.

    Sedan är det en annan sak det som Jünger säger, att ”Det finns områden på jorden där man förföljer enbart ordet ‘metafysik’ som kätteri. Att all hjältedyrkan och varje betydande människa måste dras ned i smutsen där är självklart.” (Över linjen)

  4. Enligt Pseudo-Dionysios, den som kanske haft mest inflytande vad det gäller formuleringen av vad en bysantinsk teologi är: ”han är ej det Ena, ej heller Enhet.”; ”Det är inte något, har varken egenskap eller mängd, är ej förnuft, ej heller själ; är ej i rörelse, ej heller i vila; är varken lokaliserad eller i tiden, utan är i sig; väsenskilt från allt annat eller snarare utan väsen eftersom det är före alla väsen, före all rörelse och all vila: ty dessa egenskaper hör till varat och gör det mångfaldigt.” (ur Om den mystiska teologin)

    Jag rekommenderar det andra kapitlet i Vladimir Losskys bok Östkyrkans mystiska teologi om den faktiska polemik som kyrkofäderna framförde gentemot den hellenistiska filosofin i allmänhet och Plotinos i synnerhet. Där påvisas att de bokstavliga likheterna mellan hellenistisk filosofi och mystisk teologi rymmer skilda innehåll.

    Nu har jag ännu inte läst Pohjanens bok (den står som nästa bok på min läslista) så jag ska inte uttala mig om den. Jag finner det dock något märkligt att sätta likhetstecken mellan Plotinos och de kristna fäderna.

  5. Att påpeka att begreppet nous är centralt för både kyrkofäderna och för Plotinos, innebär inte att ”sätta likhetstecken” dem emellan.

    Plotinos inflytande på Augustinus och (Pseudo-)Dionysios Areopagita är dock väl känt. Plotinos ska även ha influerat de kappadokiska fäderna Basileios den store och Gregorios av Nyssa. Därför skulle det vara intressant med en precisering av vari polemiken bestod. (Plotinos var ju inte kristen, så det skulle ju i och för sig vara remarkabelt om de vore helt överens.)

    Det är alltså inte på konfessionell grund, utan på den metafysiska nivån — i esoterismen eller visdomsmystiken — som vi kan finna bryggan mellan teologi och platonism/nyplatonism. Kurt Almqvist skriver om detta i sin bok Himmelsstegen. Där har han även spårat en partiell ”platonisering” inom lutherdomen efter Luther (vilken bl a leder fram till Hjalmar Ekström och Flodbergskretsen).

    Den dikotomi du påvisar har kanske mer att göra med via negativa kontra via affirmativa än mellan Plotinos och kyrkofäderna? Som Seyyed Hossein Nasr skriver i The Need for a Sacred Science, så är dessa vias två möjliga och legitima sätt att tolka en och samma Absoluta Princip:

    ”Ultimate Reality is beyond all determination and limitation. It is the Absolute and Infinite from which issues goodness, like the rays of the sun that of necessity emanate from it. Whether the Principle is envisaged as Fullness or Emptiness depends upon the point of departure of the particular metaphysical interpretation in question.”

  6. Fast enligt bysantinsk tradition är dessa två vägar inte av samma dignitet eller ens ute efter samma sak. För att återfalla på den bysantinska kyrkans största 1900-talsteolog:

    ”Det har ofta påståtts att Pseudodionysios var nyplatoniker. Och när man jämför hans extaser med Plotinos beskrivningar i slutet av Sjätte Enneaden finner man faktiskt slående likheter. […] Här möter vi en tanke som inte finns hos Dionysios och som markerar skillnaden mellan den kristna mystiken och nyplatonikernas filosofiska mystik. När Plotinos avvisar varats egenskaper för att nå Gud så är det inte, som hos Dionysios, därför att Gud är absolut ofattbar och bortom allt som vi kan veta om det som är, utan därför att allt som har med varat att göra, även i dess högsta former, nödvändigtvis är mångfaldigt, i motsats till den absoluta en-heten (simplicité, osammansatthet) hos ”det Ena”. Plotinos Gud är inte otillgänglig av naturen: man kan visserligen inte fatta det Ena via kunskap eller via intellektuell intuition, men det beror på att när själen omfattar ett objekt via kunskapen så avlägsnar hon sig från enheten (l’unité) och är inte absolut ett. Det är därför som man måste söka en extatisk väg, söka föreningen genom att ge sig helt åt sitt objekt och bli ett med det. All mångfald försvinner i och med att subjektet inte längre skiljer sig från sitt objekt. […] Plotions negativa väg innebär att man undanröjer mångfalden för att nå den absoluta enheten bortom varat, eftersom varat är förbundet med mångfald. Dionysios extas består i att komma bort från varat som sådant, medan Plotinos extas snarare består i att reducera varat till en absolut en-het. Därför använder Plotinos också det betecknande ordet ”förenkling” (απλωσις) om extasen. Den innebär en väg där kontemplationens objekt reduceras till en-het, som positivt kan definieras som Det Ena – εν –, och som sådant skiljer det sig inte från det kontemplerande subjektet. Trots alla yttre likheter, i synnerhet i fråga om det likartade ordvalet, så befinner vi oss här långt ifrån Areopagitens negativa teologi. Dionysios Gud är till naturen ofattbar. Han är den Gud som enligt psalmen ”gjorde mörkret till sin boning”. Han är inte nyplatonikernas Gud – Ursprungsenhet. Om han är ofattbar så är det inte på grund av en en-het som är oförenlig med den mångfald som behäftar all vår relativa kunskap. Hans ofattbarhet är så att säga en grundegenskap, den är absolut. Ty om den grundades på det Enas en-het, som Plotinos menar, då skulle han inte vara ofattbar till sin natur. Men det är just ofattbarheten som enligt Dionysios är den enda avgörande definitionen på Gud, om man nu kan tala om definition. När Dionysios vägrar att tillskriva Gud de egenskaper som den affirmativa teologin sysslar med, så är det därför att han direkt vänder sig mot de nyplatonska definitionerna: […] ‘han är icke det Ena, ej heller Enhet’, skriver han. I sin traktat Om Guds namn analyserar han namnet Ett, som kan utsägas om Gud; han visar hur otillräckligt det är och ställer mot det ett annat namn ”den Högste” – Treenigheten –, som säger oss att Gud ej är en enda och ej heller mångfaldig utan övergår den motsägelsen emedan han är ofattbar i det som han är. Uppenbarelsens Gud är inte filosofernas, och det är insikten om hans fullständiga ofattbarhet som utgör gränslinjen mellan de två uppfattningarna. Allt som har sagts om kyrkofädernas platonism, och i synnerhet Areopagitens beroende av nyplatonism, handlar bara om ytliga likheter som inte når till grunden. Även när en filosof i den platonska traditionen talar om den extatiska föreningen som enda väg för att nå Gud, så talar han om den gudomliga naturen som ett objekt, något som positivt är möjligt att definiera – det som är en – en natur som är ofattbar huvudsakligen på grund av vår oförmåga, emedan vårt förnuft är bundet vid mångfalden. Då blir den extatiska föreningen, som vi har visat, möjlig genom reduktion och inte, som hos Dionysios, genom övergång, bort från de skapade tingens domän. Ty utan Uppenbarelsen vet man inte att det finns en skillnad mellan oskapat och skapat, man har ingen kunskap om skapelsen ex nihilo, den avgrund som finns mellan Skaparen och det skapade.” (Vladimir Lossky, Östkyrkans mystiska teologi, s. 25-8)

    Om Plotinos således kan sägas haft ett inflytande på kyrkofäderna så är det i ungefär samma måtto som gnostikerna för Irenaeus, i polemiskt syfte. Agnosis-vägen är den kristna vägen.

  7. Teologi är ett snävare och mer exklusivistiskt begrepp än tradition, och även hypostaseringen av treenigheten brukar ofta härledas till Plotinos, men men… Du får se vad Pohjanen skriver.

  8. Ang. Treenigheten och Plotinos av samma författare:

    ”Med begreppet [homoousios] vill kyrkan uttrycka att de är av samma väsen, att det finns en hemlighetsfull identitet mellan monad och triad, och samtidigt åtskillnad mellan naturen, som är en, och de tre hypostaserna. Märkligt nog fins uttrycket [to homoousios einai] hos Plotinos. Den plotinska treenigheten innefattar tre hypostaser av samma väsen: det Ena, Förnuftet och världens Själ. De är av samma väsen, men inte på samma paradoxala sätt som i den kristna dogmen, utan framstår som en nedåtgående hierarki och förverkligas genom att hypostaserna ständigt övergår i varandra och återspeglar varandra ömsesidigt. Vilket återigen visar historikernas misstag när de tolkar kyrkofädernas tankar i hellenistisk filosofisk riktning. Det finns en avgrund mellan Uppenbarelsens sanning och de sanningar som man kommer fram till genom filosofisk spekulation. I sitt instinktiva sökande efter sanningen har människotanken utanför kristenheten kunnat formulera några tankar som närmat sig Treenigheten, men den skulle inte kunna genomtränga den treenige Gudens mysterium. En ”tankeomställning” – [metanoia] – måste till.” (Vladimir Lossky, Östkyrkans mystiska teologi, s. 45, ord inom hakparenteser är mina hastiga transkriptioner av det grekiska alfabetet)

    Det är väl detta min invändning mot den perenniella filosofin kommer an på: där man ser likhet finns det faktisk skillnad, där man ser samma är det faktiskt något annat. Senaste Signum tar upp frågan om vi verkligen tillber samma Gud? Om alla tillber samma Gud så skulle all sanning försvinna, eftersom vi inte längre skulle kunna utdefiniera det kätterska (ex. Plotinos, den grekiska dekadensen, Baal-ritualer, gnostikerna osv.) i förhållande till Uppenbarelsens sanning. Detta var en av Barths största invändningar mot den moderna liberalteologin: att den inte längre kunde skilja mellan sanning och lögn. Därmed inte sagt att interreligiös dialog inte kan förekomma, den är nödvändig, men vi kan inte utgå ifrån att alla dessa uttrycksformer skulle vara uttryck för samma tro (innehåll). Än mindre kan vi undertrycka det faktiska angrepp som judendomen och kristendomen gör på världens avgudadyrkan: faraonerna i Egypten och antikens avgudar för att bara ta två exempel.

  9. Om man klipper banden till den metafysiska och intellektuella nivån (där Enheten de facto kan påvisas) finns inte längre någon möjlighet att skilja sanning från lögn i andra trossystem än det egna. Detta har i hög grad blivit just kristendomens dilemma. Om den egna läran om Gud är den enda universellt sanna tolkningen, då måste alla andra i andra religiösa universum och tidigare i historien ha haft fel. Detta leder till en enorm exklusivism, högmod, oöverbryggliga motsättningar etc.

    Men å andra sidan, om man erkänner att även andra troende har rätt, då raserar man trovärdigheten för sitt eget teologiska ramverk, som ju framställs som ”Vägen, Sanningen och Livet”. Perennialismen har lösningen på detta dilemmat i en värld där vi kommer i kontakt med olika religioner. Den andliga Verkligheten består av olika nivåer, har ett yttre och ett inre. Det är med andra ord Logos och inte Jesus som person som är ”Vägen, Sanningen och Livet”. Detta Logos har i olika tider och på olika platser uppenbarats i olika former eller ”dialekter” beroende på de mottagandes disposition, och som ett bekräftande av mångfaldens betydelse hos mänskligheten i ljuset av det Absoluta.

  10. Men då förnekar således perennialismen kristendomen som en sann tradition. Det är den enda slutsatsen jag kan dra av ditt resonemang om Jesus. Hur skulle du annars se på de sju ekumeniska koncilierna, som fastslagit under den Helige Andes vägledning att Kristus Jesus är sann Gud och sann människa, att det är honom som person som Johannes identifierar som Logos?

    Om man ersätter Logos som person med idéer om Logos som någon slags ospecifikt ”väsen” så faller man ju precis i den fälla som gnostikerna föll i, vilket leder till en osund världsfrånvändhet (à la modern new age-andlighet) och som en direkt konsekvens till en osund världstillvändhet (människan, eller vissa människor, som gud). Kort och gott avgudadyrkan.

    Jag erkänner endast Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Jag kan inte erkänna gudar som Krishna, Vishnu, Baal eller diverse naturreligiösa fenomen. Och detta är en fråga om tro, inte en fråga om filosofiskt-metafysisk spekulation.

    Gällande frågan om högmod, så innebär inte ödmjukhet att man faller undan för osanningar. Det skulle vara en billig ödmjukhet, en form av likgiltighet inför Gud, vilket i sin tur är en synd. Ödmjukheten är alltså inte att böja sig för människor, utan att böja sig för Gud och hans heliga. Den enda sanning som kan benämnas Sanningen är Guds Uppenbarade Sanning: Kristus Jesus.

  11. Jag kan bara upprepa vad jag tidigare sagt. Varje enskild uppenbarad religion framstår såklart som sann, absolut och uteslutande fullkomlig inom sitt eget universa, sitt eget teologiska språk. Varje tradition är likt en fästning med murar åt världen. Däremot är de alla öppna uppåt åt samma Himmel.

    Det vore mycket synd, men med ett inomteologiskt perspektiv fullständigt logiskt, om du avvisar hinduismen (i förlängningen alla icke-kristna religioner) som en giltig väg till det Högsta.

  12. Jag kan mycket väl medge att det finns delar av Sanningen i de flesta traditioner, men det är min tro att Gud utvalde ett folk, Abrahams folk, till att vara världens ljus och att detta folk numera är de som är judar i hjärtat (kristna judar såväl som kristna hedningar) och inte genom kroppslig omskärelse. Det ljusskenet innebär ju dock givetvis att andra traditioner blir delvis upplysta, mindre upplysta ju längre bort från ljuset de befinner sig.

    Det att Gud utvalde ett folk kan inte vara sant samtidigt som en mängd andra folk skulle vara utvalda.

  13. En tro enligt en uppenbarad traditions lära är inte varje aspekt av Sanningen, även om den såklart framstår som hela Sanningen och fungerar som sådan för dem som följer den. Den är ”relativt absolut” för att tala med F. Schuon. Detta eftersom den verkar i världen. Världen är form och form innebär begränsning, d v s relativitet. Olika folk har olika mentaliteter som stämmer överens med olika andliga typologier. En tro är inte heller till för att berätta om andra trossystem, utan den framställer ”världen” inom och enligt sitt eget teologiska ramverk (den skulle knappast kunna göra något annat). I oförvanskad form innehåller den allt det essentiella som behövs för att täcka de adresserade människornas djupast liggande andliga behov (och därigenom också få tillfallet ”allt annat” enligt principen ”Sök först Guds rike och Hans rättfärdighet så skall allt annat tillfalla er”, Matt. 6:33. Inom parentes sagt att den objektiva Sanningen och det andliga/oförgängliga är ju enligt alla traditionella läror och civilisationer det primära, inte subjektiva begär och det materiella/tidsliga (vilket är ett förfall till dahriyya enligt islam, en bortvändhet från den vertikala dimensionen eller transcendensen). Människan lever ju som bekant ”inte av bröd allena”.)

    Magnificat (Luk. 1:46-55) är t ex formulerad så att den är tillämplig på hela den semitiska religionsfamiljen (”Israel” kan även syfta på den kristna Kyrkan, ”Abrahams barn” även på Ismaels stamträd/Islam), men för varje enskild religionsutövare är det såklart inte nödvändigt att göra läsningen utifrån de andra religionernas perspektiv. Än mindre behöver de under normala omständigheter godta eller ha någon förståelse för t ex ett hinduiskt perspektiv, vilket är tydligt med att dessa uppenbarelser tillhör denna Manvantaras sista tidscykel. (De semitiska religionerna är speciellt anpassade till mentaliteten hos vissa segment av världens befolkning i en sen tid då ett relativt utvecklat individ- och historiemedvetande redan etablerats. Detta är onekligen även kopplat till ett inte helt oansenligt drag av universalism, vilket islam som den sista uppenbarade religionen är speciellt tydlig med. De österländska traditionerna är egentligen inte religioner i den bemärkelsen vi ger ordet här i Väst, utan snarare metafysiska ”system” eller ”livsformer” (i brist på precisa ord i vår vokabulär). Dock finner man tydliga kopplingar mellan t ex Vedanta och Plotinos.)

    De olika traditionerna på de olika kontinenterna har alltid haft metafysiskt orienterade företrädare (t ex bland kristna mystiker) som varit förmögna att se bortom religionens specifika former, och genom denna gnosis eller nous kunnat få sin tradition mer genomreflekterad och objektivt (åter-)bekräftad genom den universella Sanningen. Detta gäller även en såpass ”partikularistisk” religion som judendomen, med dess utvalda folk.

    ”[T]he essential principles of the various orthodox revelations are identical, a fact which can be discovered by metaphysical penetration of dogmas and symbols; these expressions vary from one religion to another, but in the light of supraformal and universal truth they cease to appear contradictory and blend essentially into the One.”
    The Universal Meaning of the Kabbalah, Leo Schaya

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s