Åter till det Omätbara

Vissa djur, växter och naturområden är som väl är fridlysta. I Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906–1907) fick generationer av svenska skolbarn läsa om hur gåsen Akka i sitt sammanfattande avsked hälsar att människorna bör inse att de inte är ensamma på jorden.

Om människorna lärt sig ”något gott” av vildgässen i Selma Lagerlöfs saga är det att de bör besinna sig och åtminstone lämna ”några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara i fred!”.

Människorna är satta att förvalta och bruka jorden, inte skövla och sätta den ekologiska jämvikten ur balans. Fåfänglig girighet och expansionslusta är det sista som kan rättfärdiga ett sådant åsidosättande av själva livsvillkoren för vår jordiska belägenhet. Inte heller förändras någonting i sak genom att moderiktigt döpa om det till ”företagsamhet” eller ”utveckling”.

För dem med sinne för proportioner och principer av en högre ordning är en respekt och vördnad för naturen på samma gång ett erkännande av såväl förekomsten som det oskattbara värdet av det Omätbara som sådant. Det tidiga 1900-talet var därför också ännu en tid när sådant som konst, musik och litteratur var en oskiljaktig del av den allmänna undervisningen. Nils Holgerssons underbara resa var ju i själva verket en lärobok i geografi, men ägde alltså på samma gång djupare och mer allmängiltigt existentiella kvaliteter.

Den svenska allemansrätten innebär inte bara rättigheter, utan minst lika mycket skyldigheter. Den grundas på insikten om naturliga gränser för besittningsrätten, äganderätten, ägorätten eller ego-rätten som man insiktsfullt skrev förr i tiden (en egoism eller individualism kan för övrigt inte överskridas eller upphävas genom kollektiva former, utan endast genom den intellektuella intuitionens operativa medvetenhet om det Omätbaras närvaro och fullkomlighet). I djupare mening speglar allemansrättens filosofi en balanserad och saklig syn på människans villkorade ställning i tid och rum.

Vissheten om att allt jordiskt är förgängligt är först och främst en anledning till ödmjukhet och behärskning. Detta ligger även i linje med C.J.L. Almqvists oöverträffade blick för vad som är kärnan i svenskheten, det svenska som inre konstitution:

”Att kunna vara fattig när det gäller, utan rädsla och utan fara, därtill lockas vi av våra landskapers anblick; men det är icke blott vår kropps, utan likaså vår själs världsställning.”

”Just genom denna frihet i sinnet – att kunna bortkasta – genom denna ovidlåtenhet så väl vid godset själv, som vid dess frukt, njutningen, bibehåller svensken sin huvudsak, som är ”att alltid kunna vara fattig”. Han har då makt att när som helst resa sig upp, lös ifrån allt, stående blott och bart på sin person, och på intet annat i världen. I sådana ögonblick känner han Gud inom sig och hela jorden under sig.”

”Förmågan av denna fjäderrörelse i lynnet, denna spänstighet av ”bort ifrån allt gods!” – är det förnäma, som ligger i allt svenskt blod.”

”Man måste finna, att ett folk är icke starkt blott och bart genom sina ägodelar. Tvärtom, om dess själ hänger vid dem och vid de personliga fördelar eller njutningar de bereda, så är det folket fegt, fullt av fruktan, utan tapperhet och kraft: långt svagare än det, som äger intet.”

”Men tänk dig ett folk, som arbetar och förkovrar sig, som äger, men äger utan att med hjärtat hänga vid ägodelen. Det är någonting – det kan uträtta någonting. Det är vad som tillhör det svenska folket att vara och kunna.”

”Vi hava alla här i landet en järnaln, gående mitt igenom oss, och som håller oss raka: den glödgar hastigt upp och blir stål, elastiskt böjer den sig väl undan för en skicklig hand, men den ger också lätt ett slag. Låtom oss tacka Gud för ett stål, som har varit, är och blir vårt yttersta värn.”

Även Eric Hermelin citerar med gillande Almqvists Den svenska fattigdomens betydelse: ”fruktansvärdare än ingen är den, som kan vara utan allt utom sig”. Vi är nog inte helt fel ute om vi antar att denne store översättare av sufisk poesi funnit detta slags inre avskildhet från det materiella vara identisk med den dygd man inom de abrahamitiska traditionerna kallar att vara ”fattig i anden” (faqr) och som därmed öppnar hjärtats inre skattkammare för det andligas omätbara musik. (Det är alltså utifrån en sådan ovidlåtenhet från tingen och det jordiskt förgängliga man bör förstå Kristusordet ”Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.”) Hos Almqvist får Hermelin även argument för varför hans älskade indiska och persiska lärodikter, islâm och sufismen inte på något sätt står i motsättning till det svenska, vilket de yttre formerna skulle kunna ge sken av:

”Svenskheten består således icke i fnurr, en arkeologisk dammighet, en tillgjord tråkighet, eller ett slags patriotisk styvhet och pock – den består i att vara svensk, mer än att ropa på att man är svensk.

Att älska och njuta det sköna ifrån andra tider och världstrakter upphäver alls icke svenskheten hos en person; om den nationella grundtonen ligger kvar i personens lynne under hela resan genom det där utländska. Men om en människa här i landet blott och bart aktar sig för allt utländskt, utan att likväl till must och lust vara vad det svenska är, så blev han visst icke svensk endast för det att han icke var utländsk.”

I våra tiders moderna stadsmiljöer är dock upplevelsen av det Omätbara mer hotad än någonsin. Var kan man i det dagliga livet ännu finna ett stycke orörd natur för att stilla sin kringirrande själ? (Även rent kvantitativa undersökningar av yttre karaktär visar att redan efter 4-5 minuters vistelse i en lugn naturmiljö minskas produktionen av stresshormoner och blodtrycket sänks).

En kortsiktig ekonomistisk nihilism och ett krasst nyttotänkande – som inte erkänner några värden utöver det rent kvantitativa – gör sig även allt bredare även inom utbildningsväsendet där all humaniora och klassisk bildning är på fallrepet. Detta är ingenting annat än ett (fortsatt) intellektuellt förfall och en subjektivistisk värderelativism på bred front med i förlängningen potentiellt katastrofala konsekvenser (ett förfall vilket inte minst kodifierats i Bolognaprocessen).

Den moderna människan omger sig på det hela taget alltmer av en artificiell och massmedial verklighet där tänkandet reduceras till bilder i avsaknad av metafysisk transparens. I en a-gnostisk upplysningsfundamentalistisk yra höjer den maskiniskt instrumentella rationaliteten sitt tonläge. På fullt allvar hävdas det att vattnets källa så att säga inte är någon annan än brunnen vi kan se och ta på.

Men ingen förnekelse eller besinningslöshet i världen kan någonsin ändra på det faktum att utan närvaro av det Omätbaras sanning och skönhet, kvävs människan – om inte förr, så senare. Utan att andas det Omätbaras musik kan hon inte vara helt och fullt mänsklig.