Mysticism and the Perennial Philosophy

Här är ett filmklipp ur ”Mysticism and the Perennial Philosophy”, den nionde delen i den amerikanska universitets-TV-kanalen KTWU:s serie Beyond Theology.

Medverkande är bland andra två av de mest namnkunniga företrädarna för den perenniella filosofin, Huston Smith och Seyyed Hossein Nasr. Detta är den andra delen av programmet. Första delen tar upp lite om Huston Smiths uppväxt och finns att beskåda här. En fullständig utskrift av hela programmet finns i pdf-format här.

5 reaktioner på ”Mysticism and the Perennial Philosophy

  1. Givande program. Trevligt även att det har börjat uppdateras här igen. Det gamla utséendet var finare dock, det ingav en väldigt mysig stämning.

  2. Via Tolkienstudier stötte jag på namnet Andrew Lang och hans ”urmonoteism”. Verkar högintressant!

    Jag har också läst ”Draksjukan”, en pinsamt ytlig och okunnig analys av Wagner och Tolkien.

  3. Ahab: Du har en viktig poäng angående stämningen. Jag har testat lite fram och tillbaka och i det här fallet har mysfaktorn tyvärr fått stå tillbaka för förbättrad funktionalitet som vintage/dignified-temana ännu saknar.

    Mohamed: Ja, det gjorde sig inte med bild under texten i headern. Jag experimenterar vidare.

    Tolkien växte upp med Langs sagor. Att han satts i samband med urmonoteism kände jag inte till.

    I den viktiga essän On Fairy-stories diskuterar Tolkien annars en del kring Langs teorier om sagor. Tolkien kritiserar honom bl a för att han förlägger Sagoriket till barnens fantasivärld och för att han är vacklande angående konsekvenser och rättvisa i sekundärvärlden. För Tolkiens del var denna polemik i hög grad en självkritisk utvärdering av The Hobbit. Genom att ta sagan på allvar menade han sig även ta barnen på allvar. Det nya synsättet kom att ligga till grund för utformningen av ”Ringen”. Nu är ju detta visserligen off-topic som kommentar till det här filmklippet, men jag kan ändå bjuda på ett utdrag:

    ”[E]nligt min uppfattning borde man inte sätta sagor i samband med speciellt barn. De hör samman med dem: på ett naturligt sätt, emedan barn är människor och människor har en naturlig smak för sagor (fast inte tvunget en universell sådan) — av en händelse, emedan sagor utgör en stor del av den litterära bråte som i Europa på senare tid stuvats undan på vindskontoren — på ett konstlat sätt, emedan vi har en felaktig sentimentalitet när det gäller barn, en sentimentalitet som tycks förstärkas i samma takt som nativiteten sjunker.

    Det är sant att den barndomssentimentala tidsåldern har skapat några förtjusande böcker (fast särskilt charmfulla är de för vuxna) av sagokaraktär eller näst intill, men den har också producerat en fasansfull undervegetation av berättelser skrivna eller bearbetade för vad man trodde eller tror vara standardmåttet för barns tankar och behov. De gamla sagorna har vattnats ur eller rensats i stället för att plockas undan. Imitationerna är ofta direkt enfaldiga, pigwiggeneri utan ens en handling; eller också anslår de en nedlåtande beskyddarton eller (värst av allt) fnissar förstulet med en snegling mot de vuxna.

    (…)

    Jag förnekar inte att det finns en sanning i Andrew Langs ord (även om de låter sentimentala): ”Den som vill inträda i Sagornas rike måste ha ett litet barns hjärta.” Ty ett sådant hjärta är nödvändigt för alla höga äventyrsfärder, till kungariken som är både mindre och vida större än Sagornas rike. Men ödmjukhet och oskuld — de båda egenskaper som ‘ett barns hjärta” måste betyda i ett sådant sammanhang — medför inte nödvändigtvis en okritisk förundran, lika litet som en okritisk vekhet.

    (…)

    Om vi använder ordet barn i god mening (det har ju helt legitimt också en dålig sådan), får vi inte därav förledas till ett sentimentalt begagnande av ordet vuxen i enbart dålig mening (det har ju helt legitimt också en god sådan). Att man åldras betyder inte tvunget att man också blir sämre, fast de båda ofta följs åt. Barn är bestämda att växa upp, inte att förbli eviga Peter Pan-figurer. Inte till att mista sin oskuld och sin förundran men till att gå vidare på sin fastställda vandring: den vandring där det förvisso inte är bättre att vandra med hopp än att verkligen komma fram, även om vi måste vandra med hopp för att överhuvud komma fram. Men det är en av sagans lärdomar eller läxor (ifall vi kan tala om läxor utan att lektioner finns) att åt omogen, slö och självisk ungdom kan fördärv, sorg och dödens skugga ge en viss värdighet, ibland rentav visdom.

    (…)

    Om sagor är en genre som överhuvud är värd att läsas, då är den värd att skrivas för och läsas av vuxna. De kommer givetvis att inlägga mer i dem och få ut mer av dem än vad barn kan. Då kan också, som en gren av den genuina konsten, barn hoppas på att få sagor som passar för dem att läsa och ändå ligger inom deras mått, liksom de kan hoppas på att få ändamålsenliga introduktioner i poesi, historia och naturvetenskap. Och likväl är det bättre för dem att läsa vissa saker, särskilt sagor, som ligger över deras horisont än under den. Deras böcker borde liksom deras kläder vara till för att växa i, och i varje fall borde dessa böcker uppmuntra till ett sådant växande.”
    ”Om sagor”, ur Ringens värld, s. 233—235 (till svenska av Åke Ohlmarks)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s