Tage Lindbom om Ecce Homo och det heliga

Filosofie doktor Tage Lindbom (1909–2001) har kallats ”den främste av alla svenska dissidenter”. Läsningen av hans skrifter kan för många vara en synnerligen besk medicin. I en debattartikel i tidningen Nya Dagen 17 oktober 1998 försvarade han det heliga gentemot modernismens oavbrutna gränsöverskridanden i ”frihetens” namn.

Mer specifikt knöt Lindbom sin kritik till utställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka. Utställningen firar i år 10-årsjubileum med en repris. Därför kan det vara intressant att även höra en röst som valde att inte falla in i lovsången om nyordningen att ”se människan” i det heliga rummet. Oavsett hur man ställer sig till fenomenet Ecce Homo (och om man överhuvudtaget tycker att det är en väsentlig fråga eller ej), så borde Lindboms perspektiv på demarkationslinjen mellan det heliga och det jordiska i någon mån kunna stämma till eftertanke och besinning. Här följer några utdrag ur artikeln.

»Ett av de mest framträdande dragen i det mångtydiga fenomen vi gett det gemensamma namnet modernismen är ett oavbrutet gränsöverskridande.

I den fortskridande sekulariseringen upplever den moderna människan alltmer att tillvaron ingenting annat är än ett existentiellt flöde utan mål och mening. För människan finns ingen möjlighet att undandraga sig ett deltagande i denna rumsliga och tidsliga föränderlighet. Hon är tvingad till en ”kybernetisk” överlevnad, alltså till en rastlös aktivitet för att inte, symboliskt talat, bli dränkt i detta flöde. Denna aktivitet är såväl fysisk som psykisk, och det är här vi möter nutidsmänniskans rastlöshet och stress. Det gäller att ”fylla” det tomrum, som upplevs i den ständigt pågående existentiella, mållösa föränderligheten, och här får inga hinder stå i vägen. Allt måste undanröjas. Det är här vi möter det oavbrutna gränsöverskridandet. Såväl psykiskt som fysiskt träder den moderna sekulariserade nutidsmänniskan fram som en ständigt expanderande varelse, rastlöst aktiv i sitt ”självförverkligande”. Emellertid måste hon både inför sig själv och inför ”världen” ge sitt beteende en mening och det är här vi möter en av modernismens mest raffinerade lögner: hon kallar detta frihet.«

(…)

»Den kärleksförkunnelse som står inskriven på modernismens baner, tillhör – även om detta bestrides – det jordiska, är bunden till det sinnliga, det passionella. Vi kan inte tjäna två herrar. Det är detta som den modernistiska kärleksförkunnelsen vill dölja och manipulera. Det är en förkunnelse som – lösgörande sentimentalismens krafter i alla dimensioner och på alla nivåer, legitimerande allt som har med jordiska passioner och sinnesföreteelser att göra – blir till ett moraliskt skyddsnät för en hel och full och skuldfri utlevelse av allt som det sensuella, ”goda livet” har att erbjuda.«

(…)

»I sin modernistiska kärleksförkunnelse förintar den kristna teologin sig själv. Emellertid har denna kärleksförkunnelse en andra och lika förödande aspekt: Även gränsen mellan de troende och de icke-troende, mellan tro och förkunnelse blir alltmer oklar och kan åtminstone i princip passeras och utplånas. Varför skulle kärleken göra halt just här, varför skulle två värdesystem upprätthållas, som söndrade och splittrade och isolerade människorna från varandra? Varför ska inte kärlekens försonande och förenande budskap förkunnas även här?«

(…)

»Tag av dig skorna, ty det är en helig mark du beträder, är Jahves maning till Moses. Det heligas närvaro, denna gudomliga immanens i skapelsen betyder inte att den inre, osynliga andliga verkligheten ”sammansmälter”, förenas med det profana yttre, ty mellan det absoluta, det odödliga, och det sinnligt dödliga finns alltid en väsensskillnadens gräns. Mötet med det heliga är mötet med en högre verklighet, mötet vid en gräns: Gud är kärlek – men i mötet upplevs också det vi kallar Gudsfruktan. Det väsentliga som sker i Ecce Homo, är överskridandet av denna gräns. I det modernistiska gränsöverskridandets och ”självförverkligandets” namn frammanas en bild av Jesus som en alltigenom fysisk, jordiskt passionell varelse. Allt är existentialitet, inkarnationen på jorden av det gudomliga, det eviga och odödliga är därmed utplånat. Inte minst betydelsefullt är det förhållandet att detta Ecce Homo ingalunda framställs som en förnekelse – tvärtom bejakas Jesusgestalten, den lyfts fram och ”förhärligas” i estetiska former. Genom att tonvikten läggs på det sexuella ges inget utrymme för att kunna tolka in något som skulle avskilja honom från den sinnligt-existentiella tillvaron. Genom detta gränsöverskridande är varje möjlighet till en bevarad helighet utplånad. Jesus kan nu framträda som hel och full människa i existentiell mening, han kan med detta bli en sinnebild eller en symbol för den jordiskt-sinnliga, gränslösa och ständigt gränsöverskridande kärleken. Att varianter av det mänskliga driftslivet också antyds i de konstnärliga utformningarna av den fysiska Jesusgestalten betyder att den modernistiska kärleksförkunnelsens ekumenik ytterligare betonas. Kring Jesusgestalten manar nu Ecce Homo till samling av alla, troende såväl som otroende, befriade från vidskepelse och fördomar, från skuld och synd och ansvar inför en högre ansvarsutkrävande gudomlig makt men i stället så mycket mer fyllda av den gränslösa livsbejakande människokärleken. Ecce Homo har en revolutionär innebörd, och detta kommer till sitt mest konkreta – och effektiva – uttryck i framhävandet av det sexuella. Sigmund Freud, det moderna sexualupprorets store profet, har som motto för sitt arbete om drömtydningen valt några ord ur Vergilii Aeneiden: ”Flectere si nequeo superos, acheronta movebo”, (”Om jag inte kan betvinga de högre makterna, ska jag sätta underjorden i rörelse”). Med säker instinkt insåg Freud vilken mäktigt upprorisk kraft det frisläppta driftslivet besitter, och han dolde ej heller att det var på den vägen som mänskligheten skulle befria sig från den religiösa illusionen.«

(…)

»Det har förvisso ännu en djup innebörd att Ecce Homo träder fram som konst. I allt andligt liv, i allt som vi kallar religion, framträder alltid två bevis, två uttryck för det andliga livets inre kraft: heligheten och den sakrala konsten. Det är här vi möter de teofana uttrycken i deras mest konkreta former. Det är därför, som de estetiska gestaltningar vi möter i Ecce Homo besitter en så förödande kraft. Det heliga utsätts nu för en deformation och därmed en förintelse i dubbel mening. Sexualrevolutionen, med Sigmund Freud som den stora profetgestalten, innebär att människosjälens sakrala hölje bryts, att människan symboliskt talat läggs upp på dissektionsbordet, att med konung Oidipus som förebild ett ”fadermord” begås, upproret mot varje auktoritet. Därmed genomförs deformationen av det heliga i inre, individuell mening. I de bildmässiga, konstnärliga gestaltningar, varmed Guds son framställs i Uppsala domkyrka, sker deformationen av det heliga i yttre mening, vändande sig till menigheten, manande till ett ”fadermord” i kollektiv mening. Därmed genomförs denna dubbla deformation och därmed förintelse av det heliga liksom i en syntes i Ecce Homo.«

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

25 reaktioner på ”Tage Lindbom om Ecce Homo och det heliga

  1. Tyckte mig känna igen långskeppet, och visst var det domkyrkan. ”Uppsala domkyrka” för de oinvigda.

    Najs plejs, även för en privatreligiös som undertecknad…

    Blåtonen mot de röda bänkarna, och så ”lux eterna” i fjärran: det kan inte bli bättre än så här…

  2. En märklig och tveksam hållning Lindbom lägger fram om det heliga. Är det en typiskt protestantisk? Bo Cavefors har skrivit mycket om katolska mystiker som har en helt annan syn på sexualiteten. Det tycks för mig som att Lindbom har en diametralt motsatt syn på jagutslocknelsen/gränsöverskridandet i förhållande till den katolska som Cavefors talar om. Lindbom skriver: ”Genom detta gränsöverskridande är varje möjlighet till en bevarad helighet utplånad.” Är inte denna ”bevarade helighet” just en immanetisering av det transcendenta och därmed typiskt modernistisk?

  3. Tage Lindbom var inte protestant. Hans världsbild formades genom umgänget med Frithjof Schuons skrifter, inte Martin Luthers eller Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Tvärtom var en skarp kritiker av reformationen.

    Du bör studera de katolska mystikernas egna texter och hur de tolkades av den katolska kyrkans officiella lärare och undvika Cavefors högst egensinniga åsikter.

  4. I min mening är människan i grund och botten fri (men upplever sig inte så), och i mina ögon det dumt att förminska det heliga till att täcka endast utvalda aspekter av verkligheten och livet.
    Den mentala inställningen (närmandet och brukandet) är dock en helt annan sak. Alkohol till exempel går att nyttja i religiösa ritualer med respekt, andlig närvaro och seriositet. Det går också bra att missbruka. Samma sak gäller sex, vilket också kan vara en gudomlig akt eller en rastlöshetens perversion. Om jag har någon vishet så vill jag påstå att världen/jorden, i sin allra köttigaste version, är lika ren som himmelens allra vitaste bommulsmoln. Det som skiljer himmel från helvete är hur vi brukar den. En bugning och en kort bön innan måltiden förvandlar födointaget till en välsignande upplevelse, medan två påsar chips för mycket 300 dagar i rad leder till tråkigheter. Uppsala domyrka må vara vacker, men hela världens alla kyrkorum tillsammans är förbluffande små i jämförelse med Universum. Om det passar mig att be på toaletten kommer jag att göra så… dock inte halvhjärtat.

    Lindholm har dock en poäng i att det finns en risk att neutraliseringen sker åt motsatt håll. Istället för att Gud får expandera och täcka alla utrymmen, så tycks många vilja av-sakralisera de få andningshål (han) har kvar, i detta högst njutningsstinna samhälle. Gud finns överallt, men i alla (människans) tillstånd är han inte skönjbar.

  5. Omar: Högst egensinniga åsikter som släppte fram dina högst egensinniga åsikter en gång i tiden… Varför har du detta behov att distansera dig från din egen tradition plötsligt? En tråkig konform och högst samhällsanpassad utveckling käre Omar. Bara för något år sedan du diktade fint om din gamle vän. Fortsätt med det, jag lovar du har inget behov av att sätta dig till doms över människor som det skurit sig med. Håll dig fri från sådant, du är bättre än det.

    CE: Känns som en oerhört märklig kommentar till Ecce Homo, vad vill du säga? Kanske att en kristen lesbisk kvinna inte kan visa sin kärlek till medmänniskan och Gud genom att placera sin tro i ett ”modernt” sammanhang? Det är ju löjligt, vari ligger skillnaden mellan Elisabeth Ohlson Wallins sätt att se Gud och Omars? Varför är det okej att upptäcka Gud när man som arbetare städare på ett sjukhus men inte bland transvestiteter? Verkligen löjligt och fullständigt godtyckligt. Varför skulle Ecce Homo vara mer ”gränsöverskridande” än Tregångare? Skulle det vara det nakna, det erotiska? Är det homosexualiteten? Är Pasolinis Teorema också ett exempel på förkastligt gränsöverskridane? Är bögen och tjuven Caravaggios kristna bilder grnsöverskridande förfall? Är Villons diktning förfall? Är Rabelais och Cervantes gudskärlek modernism? Man kan gå långt och fel utifrån stackars Lindbom…

    Känns som en olustig utveckling om godtycket och personliga nojjor ska normera exegetiken av traditionen här på Cafét… Beklagligt.

  6. Det känns som att Ohnmacht rör ihop alla begrepp men jag har inte orken att reda ut ut röran.

    Visst kan man upptäcka Gud i transor. Gud finns inte bara hos dem, utan I dem. Men frågan här var en annan.

  7. Det stämmer att frågan var en annan, därför blir också svaret nödvändigtvis annorlunda. När du har tid över kan du ju gärna återkomma.

  8. Ohnmacht skrev: ”Känns som en oerhört märklig kommentar till Ecce Homo, vad vill du säga?”

    Hm, jag har nog inte så mycket mer att säga än vad jag redan gjort i inledningen. Jag ställer mig undrande till om en avporträttering av Jesus som en person styrd av sina drifter och begär verkligen är den verklige Jesus, och vad konsekvenserna blir om man ställer ut sådan modern antropomorf konst i ett heligt rum.

    Iammany skrev: ”En märklig och tveksam hållning Lindbom lägger fram om det heliga. Är det en typiskt protestantisk? Bo Cavefors har skrivit mycket om katolska mystiker som har en helt annan syn på sexualiteten.”

    Jag tror knappast det finns någon katolsk kyrka som ens skulle komma på tanken att ställa ut Ecce Homo i sina gudstjänstlokaler.

    Det är ju inte heller någon ”sexualfientlighet” i största allmänhet som Lindbom ger uttryck för här, utan vad som utmärker sakral konst respektive den moderna upplösningen av densamma.

    Det skulle vara mycket intressant att få höra någon utveckla vad utställningens försök till profanisering av Jesus har för positivt att bidra med i det heliga rummet.

  9. CE: Nej, det tror inte jag heller. Det var inte vad jag ville påstå. Det var på ett klumpigt sätt, men vad jag ville komma fram till var ett klargörande eller diskussion kring vad som egentligen menas med det heliga. Cavefors (bara ett exempel) har ju uppenbarligen en helt annan så någon allmänt vedertagen definition kan väl inte anses vara helt spikad (eller?). Jag kan inte i Lindboms text (i alla fall inte i utdragen) se en närmare förklaring på vad det heliga är. Jag är minst sagt tveksam till att gränsöverskridandet (vad nu det är) skulle utmärka det moderna. Jag anser faktiskt att det konserverande som Lindbom tycks stå för är lika ”modernt”. Om just Ecce homoutställningen har jag ingen åsikt (och anser det inte vara väsentligt), det är det ”heliga rummet” jag undrar om.

  10. I samma artikel beskriver Lindbom det heliga på följande sätt:

    ”Det heliga är det gudomligas inträde i en förgänglig värld, det absoluta, det oföränderliga i en tillvaro av relativitet och föränderlighet. Det heliga är, för att det ska bli fattbart för oss människor, på en gång form och närvaro i sinnevärlden, alltså uppenbarelse, manifestation.

    Denna gudomliga uppenbarelse, som vi upplever som helighet, möter vi i en mångfald former och manifestationer, vi möter den i naturens rena, oskuldsfulla primordialitet, vi möter den i kultplatsen, i riternas formvärld, vi möter den som närvaro – ”Herren är i sitt heliga tempel” – vi möter den i de uppenbarade eller inspirerade skrifterna och vi möter den i den gudomliga inkarnationen.

    Den kristna läran står och faller med förkunnelsen av Jesus som den gudomliga inkarnationen i världen, Guds son. Men liksom kultplatsen och templet har sin form och substans, tar också den gudomliga inkarnationen Jesus, i sin jordiska manifestation, formen av en människa med allt vad som till det mänskliga hör av fysisk, mental och passionell utrustning. Det är därför som Jesus i den kristna bekännelsen är sann Gud och sann människa.

    Vi står alltså inför Jesu gestalt som på en gång är gudomlig, odödlig, evig och mänsklig, förgänglig, ofullkomlig. Det heliga såsom Guds inträde i världen betyder närvaro, en närvaro som kan fattas som sakramentell i religionens rituella och symboliska värld. Men det kan också fattas ontologiskt som en Guds ständiga närvaro i naturen. Närvaron kan också uppfattas som accidentell, som när Moses möter den brinnande busken, och det är i detta möte som ett väsentligt förhållande uppenbaras mellan det heliga och det profana, en gräns.”

    Och vidare (vilket redan citerats):

    ”Tag av dig skorna, ty det är en helig mark du beträder, är Jahves maning till Moses. Det heligas närvaro, denna gudomliga immanens i skapelsen betyder inte att den inre, osynliga andliga verkligheten ”sammansmälter”, förenas med det profana yttre, ty mellan det absoluta, det odödliga, och det sinnligt dödliga finns alltid en väsensskillnadens gräns. Mötet med det heliga är mötet med en högre verklighet, mötet vid en gräns: Gud är kärlek – men i mötet upplevs också det vi kallar Gudsfruktan. Det väsentliga som sker i Ecce Homo, är överskridandet av denna gräns. I det modernistiska gränsöverskridandets och ”självförverkligandets” namn frammanas en bild av Jesus som en alltigenom fysisk, jordiskt passionell varelse. Allt är existentialitet, inkarnationen på jorden av det gudomliga, det eviga och odödliga är därmed utplånat.”

  11. En kommentar till sista stycket i CE:s ovanstående kommentar/citat:

    Denna gräns är endast verklig ut ett relativt mänskligt perspektiv, och försvinner så vitt jag förstår då frälsningen/friheten infinner sig. Viktigt dock att försvinnandet sker vid människans/världens ”utplåning” i det heliga, och inte vid det heligas utplåning i det mänskliga. När Vivekananda uppmanar oss att gudomliggöra vår omgivning försöker han få oss att inse vår fullständiga enhet med det gudomliga. Gränsen är helt och hållet mental/bildlig. Från det mänskliga/relativa perspektivet fyller den dock en funktion så länga vi inte är fullständiga. Om vi inte kan känna vördnad inför kyrkorummet, eller vid en människas dödsbädd, hur skall vi då lära oss att tränga in i ögonblicket?

    När Lindholm säger att Ecce Homo överskrider denna gräns och att det eviga och odödliga utplånas är det dock hans egen gräns han pratar om. Den som kan se Guds hand i det sexuella behöver inte alls påverkas på samma sätt. Kvar finns dock sanningen att då vår kroppsliga hunger blir vår mästare och sinnesnjutningen den enda tänkbara, minskar drastiskt chanserna att nå den frihet som världsrelionernas författare försökte förmedla. Vi är fria att konsumera i överflöd, men vi är också utsatta för effekten.

    Väsensskillnaden existerar i upplevelsen från ett relativt perspektiv, men i absolut bemärkelse finns ingen skillnad. Allting strömmar från Gud i lika grad av helighet. Ingen dom – ingen ondska. Bara olika vägar; några till harmoni, och många till obalans.

  12. Me: Ja, det är en mycket viktig distinktion att de olika andliga vägarna syftar till att människan ska uppgå i det heliga, och inte tvärtom – att så att säga utplåna det heliga i det mänskliga (sätta det lägre över det högre). Uppmaningen att ”se människan” kan mycket väl tjäna det andra inverterade och minst sagt kravlösa syftet.

    Angående att gränsen endast skulle vara Lindboms egen så måste det påpekas att även inom konsten finns det objektiva kriterier för vad som har en övervägande transcendent karaktär och inte. Detta eftersom det enligt alla traditionella läror finns en absolut Sanning (som människan kan lära känna genom den intellektuella intuitionen), samt en kosmologisk ordning enligt dennas principer. Lindboms kommentar rör helt dessa objektiva, universella kriterier. Det handlar alltså inte om något subjektivt ”betraktarens öga”-perspektiv beroende på andlig status och mognad. Det är visserligen kanske inte riktigt vad du skriver, men jag ska i vilket fall som helst försöka förklara hur jag menar.

    All jordisk konst existerar ju i formvärlden och all konstteori måste ta formvärlden i beaktande. Sakral konst utmärks av att rymma det Oändliga i ändlighetens former, Enheten i mångfalden. Profan konst gör snarare en ”avbild” av formerna och fetischerar den individuella ”illusoriska” existensen hos en människa eller ett ting, det rent kroppsliga eller yttre naturalistiska. Därmed förlorar den i metafysisk transparens (även om den såklart med all vilja i världen aldrig kan avskiljas från det Absoluta, då det skulle innebära ett intet).

    Människan är visserligen skapad till Guds avbild, men det betyder inte att människan som sådan under vilka förhållanden som helst kan utgöra en andlig vägledning för andra enbart genom sin kroppsliga eller ens själsliga natur. Jesus var ju något ”mer” än människa, och det är detta allting står och faller på om konsten lyckas fånga och förmedla eller inte. De traditionella ikonmålarna förberedde därför varje konstverk med fasta, bön och meditation. Det var i sig en helig balansakt där de målade ett inre tillstånd, en symbolisk identifiering med det hieratiska i Kristus och inte en yttre avbild av en avbild, en representation (som per definition blir en vrångbild, därav t ex islams anikonism).

    Mer generellt är det ett stort misstag att så att säga ”nihilistiskt” likställa allting i formvärlden av den anledningen att deras individuella existens är ”illusorisk” i beaktande av det Absoluta. Då missar man formernas mångskiftande inneboende kvaliteter (och just detta tenderar man i hög grad att göra i den moderna världen som ju utmärks av en allt ihärdigare relativism och nivellering som reducerar allting till sina lägsta nämnare, till deras kvantitativa, materiella aspekter). Maya är en slöja som både döljer och uppenbarar, attraherar eller repellerar, genom en multiplicitet av varierande kvaliteter. Detta är anledningen till att Ananda Coomaraswamy översätter maya inte som ”illusion”, utan som ”play” – lek eller spel.

  13. Jag håller med om den väsentliga skillnaden (återigen ur ett relativt perspektiv) av konst skapad ur en ärlig andlig strävan och konst skapad som en hyllning åt det fysiska som sådant (avskalad från andlig intention).
    Jag betraktar alla illusioner (och lekar) som verkliga i viss mening så länge de påverkar oss, och pga att även de är del av det absoluta.
    Jag påstår dock att allting i formvärlden har samma värde, och att det är människans relativa, och i regel egocentriska perspektiv som avgör vilket värde (vilken helighetsgrad) vi tillskriver det. Som exempel kan man titta på lejon. Är lejon mindre värdefulla eller heliga än kattungar? Är lejon mindre gudomligt laddade än katter? Vi mår bra av att gulla med kattungen, och kan lära oss förstå närhet, omsorg och kärlek genom umgänge med kattungen, men när lejonhannen sliter oss i stycken upplever vi knappast någon mognad. Detta innebär dock inte att kattungen är mer sakral, eller att det finns någon väsenskillnad mellan dessa två djur. De tillhör i exakt lika stor utsträckning den heliga skapelsen. Endast i vår förställningsvärd och ego-baserade vilja separerar vi dessa arter. Den ena för positivt med sig och den andra potentiell negativ fara. Men denna värdering görs från ett dualistiskt överlevnadsperspektiv, och önskan om att bevara vår kroppslighet. Jag tror inte att Gud värderar något enda före det andra. Däremot är det tydligt, att från vårt relativa perspektiv, leder vissa handlingar/omgivningar/upplevelser till större harmoni och andlig utveckling än andra.
    Hyllningen av kroppen och ungdomen i samhället i stort är ett lejon utan like, men det är inte kroppen eller ungdom det är fel på, utan hur vi mentalt betraktar och upplever den. Ecce Homo i kyrkan upprör mig inte det minsta i jämförelse med några flyktiga blickar över de färgglada tidngsomslag som möter mig i varje pressbyrå och mataffär, eller reklamskyltarna i varje kollektivt fordon. Låt bilden av Jesus och människan variera i konsten. Det tror jag är viktigt. Det är i den kommersiella massproduktionen som bilden får sin riktiga makt, och först där kan den (ur mitt egoistiska perspektiv med en önskan om ökad andlig förståelse för alla) vålla allvarlig skada.

    Tillbaka till Lindblom och mognad: När tjuven springer in och tar plånboken på bordet blir plånbokens ägare förtvivlad.
    Dennes två-åriga son sprattlar glatt vidare med fötterna.

    Jag nivillerar inte i betraktandet av det Absoluta, men menar att den åtskillnad och värdeskillnad vi tillskriver saker endast gäller ur ett personligt/kulturellt perspektiv. Ur ett gudomligt perspektiv finns bara Ett… och då finns ingeting att nivillera eller värdera. Detta är inte Nihilism, då jag tror att allting springer ur ett Något, till skillnad från ur ett Intet.

  14. En kattunge och ett lejon är självklart så att säga ”sidoställda” i sina kvaliteter, då dessa är levande varelser eller teofanier satta att följa sina instinkter och ej är skapade av människohand. De varken kan eller har förmågan att ”falla”, då de inte liksom människan är begåvade med fri vilja att erkänna det Absoluta eller vända det ryggen.

    Kriterierna blir därför först verkligt relevanta när det kommer till de saker och förhållanden som formas av mänsklighetens civilisationer genom hennes intelligens i bred bemärkelse, såsom konsten, och speciellt då den sakrala. Kriterierna berör närmare bestämt i vilken grad det artistiskas kvaliteter har en inneboende förmåga att närma eller distansera människan från sitt Själv eller Mittpunkt.

    Skillnaden mellan t ex reklamens bilder som sköljer över oss i offentligheten och bilden av Jesus i kyrkorummet är att den senare bör och förväntas vara av sakramentell natur. Därmed blir möjligheterna till diskrepans desto större. För att inte tala om konsekvenserna i andlig bemärkelse, som är av omätbara dimensioner.

  15. Oops! Sorry.. Lindbom… :O

    Kyrkorummet – katakomber eller katedraler har prytts av de bilder som de troende eller prästerskapet ansett passar. Från helvetesskildringar och domedagsscenarier, från Kristus som en segrande stolt himmelshärskare till en i plågor förvriden människogestalt. Från skrämselpropaganda, till pedagogisk illustration. Från meditativa abstrakta motiv, till dekorativ och royalistisk-hierarkisk nonsens. En debattskapande, ifrågasättande, nyanserande Jesus-gestalt kan vara väl så värdefull i ett såpass laddat rum.

    Jesus hade sannolikt pekat till olivlunden, eller bergsknallen och kallat dem kyrkor, och han predikade mitt ibland horor och festprissar. Kyrkan är en plats för andlig samvaro, gudstjänst och bön. Men det fikas och diskuteras också där… (Bullar… denna frestelsens styggelse, i kyrkan?? Ve och fasa!)
    Det var väl ändå inte altartavlan som byttes ut?

    Jag förstår vad Lindbom och Café Exposé menar, men jag tycker bestämt att problematiseringen överdrivs. I masskonsumtionens marknadsrike är detta en detalj som sannolikt bara ökar människors dagliga tankar om Guds son, och föder tankar på vem och vad han var. Kyrkan kommer i fokus och folk tittar in för att se konst. Jag är inte av den typ som anser att kyrkan skall vända kappan efter vinden för att passa in i tiden, men just i fallet Ecce Homo ser jag ingen skada skedd.

  16. Me skrev:

    ”Jag förstår vad Lindbom och Café Exposé menar, men jag tycker bestämt att problematiseringen överdrivs. I masskonsumtionens marknadsrike är detta en detalj som sannolikt bara ökar människors dagliga tankar om Guds son, och föder tankar på vem och vad han var.”

    Men är det verkligen Messias de tänker på? Och vart leder egentligen den moderna konstens ständiga ”debattskapande, ifrågasättande, nyanserande” av det heliga, numera även inne i själva gudstjänstlokalen? (Det särskilda med det heliga rummet är ju att det är vigt åt just huvudsakligen gudstjänst, även om såklart socialt samkväm etc förekommer).

    Jag tror nog tyvärr att ett krasst och sakligt svar på dessa frågor kommer närmare devisen ”en blind leder en blind”. Det är svårt att se tecken på någonting annat. Det ligger inte långt borta att återigen associera till René Guénons lägesbedömning:

    ”Ingenting och ingen är längre på den plats där de normalt borde vara. Människorna erkänner ej längre någon verklig auktoritet på det andliga området och ingen legitim makt på det världsliga. De ”profana” tillåter sig att diskutera om heliga ting, att bestrida deras helighet och till och med deras existens. Det är det lägre som dömer över det högre, okunnigheten som påtvingar visheten skrankor, irrläror som går före sanningen, det mänskliga som intar det gudomligas plats, jorden som har övertag över himlen, individen som gör sig till alltings mått och för hela världen vill diktera lagar som helt och hållet är hämtade ur hans eget relativa och vanmäktiga förstånd. ”Ve eder, I … blinde ledare!” säger Evangeliet (Matt., 23:23–24): i dag ser man i själva verket överallt blinda som leder andra blinda och som, om de inte hejdas i tid, oundvikligen kommer att föra dessa till avgrunden – för att där gå under tillsammans med dem.”

  17. Håller helt med om Guénons lägesanalys, då den innefattar hela det mänskliga samhället, och inte en enskild förteelse i en svensk domkyrka. Det känns dock som om beskrivning kan passa in på Europas samhällen sedan medeltiden. Kyrkan må haft mer makt och högre status innan renässansen och industrialismen men varken den eller samhället i stort tycks då ha varit mer rättfärdiga eller heliga. Enda skillnaden är att skräp sprids snabbare och når fler nu. Vishet sprids lyckligvis också lättare. Återstår att se om blixtsnabb långväga kommunikation på sikt kan bidra till fler kloka handlingar, eller om vi får fortsätta att förlita oss till kärleken när det gäller formandet av välmående och sunda själar. Om kärlek kan spridas via internet så får Ni alla här en dos av mig. Tack!

  18. Tänkte försöka utveckla lite vad jag uppfattar som själva kärnan i kritiken, varför den överhuvudtaget är relevant att lyfta fram som något mer allmängiltigt utöver vad som berör just en specifik företeelse i en specifik kyrka.

    Om man inte ser det som problematiskt att i det heliga rummet skildra Jesus som vilken annan man som helst, och till och med en som vägleds av sina sinnliga drifter och begär, vad finns det då för plats för barmhärtighet, nåd, transcendens, andligt ljus och vägledning?

    Det stämmer som du skriver Me, att Jesus predikade mitt bland ”horor och festprissar”. Det är vi som är dessa horor och festprissar. Men lyssnar vi verkligen på budskapet och kan vi uppriktigt säga att vi visar Gud tacksamhet med ett odelat hjärta, såsom Han per definition alltid är helhjärtad för oss? Uppenbarelseboken (3:15-17) säger:

    ”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”

    För vad är det främsta och viktigaste budet enligt Jesus? Jo,

    ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark. 12:30)

    En sådan andlig ”hunger” kan inte upplevas om vi redan är ”mätta”. Den kräver ”fattigdom i anden” (ar. faqr). Det allra första Jesus säger när han börjar sin Bergspredikan (Matt. 5) är ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Allt gammalt bråte, alla världsliga avgudar och alla bindningar och distraktioner som hindrar hjärtat från att ha en odelad uppmärksamhet på det som Är måste vi släppa greppet om.

    Jesus drev ut månglarna ur templet och Mohammed lät rensa Kaba på avgudabilder så att endast en målning av Jungfru Maria och Jesusbarnet fanns kvar (vilken han skyddade med sin egen mantel). Detta var historiska händelser som hörde till deras respektive profetiska uppdrag, men de har också i allra högsta grad en inre betydelse för oss idag, såsom förebildliga andliga förhållningssätt, dygder.

    Det är först och främst vårt eget inre ”tempel” som behöver vädras ur och skrubbas rent. Sannfärdighet, vaksamhet och andlig ihärdighet innebär ett odelat hjärta. Ett sådant kan knappast vara konsonant med något profant ”förmänskligande” av den profetiska verkligheten. Detta skulle vara detsamma som ett förnekande av Vägen, Sanningen och Livet.

  19. Att tillfälligt sätta Jesusgestalten i ett annat ljus är något helt annat än att ersätta den för evigt. Det är en tankevariation och ett ifrågasättande – ett friskt tvivel, en kommentar till vardagen. Frågan om Jesus roll, funktion och väsen ställs på sin spets. Jag kan till och med se en utställing som Ecce Homo som en påminnelse om det jordiskas heliga ursprung. Passion, lust och njutning är alla av himmelsk natur. Det är först i överflöd, och när de förvandlas till kulturell målbild som de blir till ett hinder…eller en ”synd”.

    Det är just det att det är det inre rummet som bör vädras ut, och inte det yttre fysiska (kyrko)rummet.
    Stor är risken att en andlig strävan resulterar i en elitistisk absolutistisk mentalitet, där ordet kätteri och ondska stämplas på allt som inte är pur-rent. Den första frestelse som infinner sig för den andligt strävande är att peka ut och attackera det ”mörker” som så tydligt klargörs hos andra då man själv tagit ett litet steg mot ”ljuset”. Lusten att bränna bort det ”onda” från samhället infinner sig, och snart är inkvisitionen ett faktum. (Jävla lösgodis vid kassorna… förbannade förströelse-såpor på public service-TV etc)

    Det är förstås strävansvärt att skapa rum anpassade och bevarade för andlig disciplin och dyrkan, men en absolut hållning kan man endast lägga på sig själv. Vi ser tydligt hur präster och kyrkoanställda alla har varierade och personliga åsikter om kyrkans framtid och hållning i en mängd olika frågor. (Gudstjänsten är sannerligen inte optimalt anpassad efter mig.) Om ett stift anser det lämpligt att bjuda in den fria konsten i kyrkorummet bör de få gör det enligt mig. Hellre det än en allsmäktig påvegestalt som alla troende skall anpassas efter. Religionen och dess utövande bör vara så fri som möjligt. De gamla skrifterna finns kvar. Tillsammans med tankearvet från hundratals helgon, mystiker och teologer kan den verkligen intresserade alltid finna kärnan. Åtminstone så länge tryckfriheten och friheten att uttrycka sin åsikt kvarstår. Under inga omständigheter vill jag gör undantag för religionen eller det Absoluta.

  20. Me: Jag vill även kommentera det du skriver om att det medeltida europeiska samhället i stort inte tycks ha varit mer rättfärdigt eller heligt, trots att det i hög grad vägleddes av traditionella metafysiska principer och den skönhet, objektivitet och balans som med nödvändighet emanerar ur dessa.

    Här tror jag att man, som alltid, måste vara mycket uppmärksam på att det är ”segrarna” som skriver historien och starkt selektivt färgar och förvrider vår uppfattning om samhällen i andra tider (och i andra delar av världen för den delen, vilket är ett fenomen intimt förknippat med samma subjektiva epistemologi). ”Segrarna” i det här fallet är de mer principlösa krafter som profiterat på det medeltida samhällets förfall och på brottet med det traditionella Europa.

    Jag skulle gentemot detta vilja anföra Simone Weils diskussion om den ovärderliga betydelsen för ett samhälle att sätta det ontologiskt-mystiska i första rummet. Hon har en helt annan syn på det medeltida samhället, sannolikt för att hon är mycket sensibel även för dettas inre och därför också primära konstitution.

    I själva verket framhåller Weil de medeltida traditionella principerna som livsnödvändiga att återupptäcka om efterkrigstidens Europa ska kunna ”tillfriskna” och i någon mån återfinna sin förlorade själ.

    »Mystik det är att försätta sig till en annan sfär, bortom den, där gott och ont utkämpar sin strid; det sker genom själens förening med det absolut goda. Det absolut goda är — fastän dess förebild och princip — något annat än det goda, som utgör det ondas motsats och korrelat.

    Denna förening innebär att något verkligt sker. Liksom en ung flicka efter att ha haft en man eller en älskare inte längre är jungfru, på samma sätt är en själ, efter att ha upplevat denna förening för alltid annorlunda.

    Det är en förvandling, rakt motsatt den som ägt rum med de själar, som följt djävulen. Det är följaktligen en svår operation, omöjlig till och med, stridande mot lagen om energiförlust i ännu högre grad än värmens förvandling till rörelse. Men det omöjliga är möjligt för Gud. På sätt och vis kan man till och med säga, att endast det omöjliga är möjligt för Gud. Det möjliga, det har han överlåtit åt materiens mekanismer och de skapade varelsernas självbestämmanderätt.

    Denna förvandling, dess sätt att fungera och verka har under antiken studerats experimentellt, på det mest ingående sätt, av egypter, greker, hinduer, kineser och förmodligen många andra; under medeltiden av flera buddhistiska sekter, av muhammedanerna och av de kristna. Sedan många århundraden har dessa saker mer eller mindre fallit i glömska i alla länder.

    Själva den art av förvandling det rör sig om, gör att man inte kan hoppas på att ett helt folk skulle praktisera den. Men ett helt folk kan få sitt liv genomsyrat av en religion, som är helt inriktad på mystik. Det är den inriktning — och endast den — som skiljer religion från avguderi.

    Den franska sociologiskolan har nästan rätt, när den vill förklara religionen som en socialt betingad företeelse. Det fattas oändligt litet i att den skulle ha rätt, men detta oändligt lilla, det är senapskornet, pärlan i åkern, jästen i degen, saltet i födan. Detta oändligt lilla är Gud, det vill säga oändligt mycket mer än allt.

    I ett folks liv gäller det bara en sak, att ställa detta oändligt lilla i medelpunkten. Allt som inte har direkt beröring med det, bör vara liksom genomträngt, bör med skönhetens hjälp liksom impregneras av det, något som den romanska medeltiden nästan förverkligade, denna underbart rika period, då människornas ögon och öron fylldes av fullkomligt enkel och ren skönhet.

    Skillnaden är oändligt liten mellan en arbetslivets regim som slår upp dörren till världens skönhet för människorna, och en som utestänger den. Men detta oändligt lilla är något verkligt. Där det inte finns, kan ingenting fiktivt ersätta det.«

    (Simone Weil, Personen och det heliga, s 106-107)

  21. Och apropå ”en allsmäktig påvegestalt som alla troende skall anpassas efter” så anser jag det nog mer eller mindre bevisat att en sådan modell i vår tid inte är lika ”effektiv” för att bevara de traditionella, tidlösa principerna intakta och levande som en mer ”decentraliserad” struktur likt den ortodoxa kyrkans.

    Eller islam för den delen som ju präglas av en så hög grad av ”informell” simplicitet och självansvar, utan prästerskap och klosterinstutitioner. Islam är i den bemärkelsen så att säga mer ”germansk” än ”romansk”. Betoningen ligger på levande organiska sammanhang, inte på institutionsbyggande. Viktigare än något annat blir då sökandet efter kunskap och efterlevandet av denna.

  22. Jag vill också förtydliga att i princip allt jag skriver om här och i andra inlägg berör en process som går inifrån och ut. Yttre symptombehandling i den temporala domänen leder endast till ett fruktlöst sisyfosarbete och är inte en lösning på en inre åkomma. Ett obalanserat ego kan alltid finna nya sätt att fly från sin egen Mittpunkt som är minst lika bedrägliga som dem man tar bort i den yttre miljön (apropå dina exempel om smågodis och dokusåpor).

    Jag tror inte heller på att moralisera över andra. “Tvång skall inte förekomma i trosfrågor” (Koranen 2:256).

    Ecce Homo är främst just ett exempel för att åskådliggöra en diskussion om principer, inte minst esoteriska sådana. Lindbom säger mycket riktigt också:

    ”Låt oss inte gå in i den detaljgranskning, som denna mässa [Ecce Homo] redan blivit föremål för. Låt oss i stället granska de djupa konflikter, som härvid blottats. Det gäller här före allt annat det heliga.”

  23. Jag tycker att ditt val att posta denna artikel av Lindbom är bra. Den har något att säga, och framförallt har den mycket tänkvärt stoff. Jag tror också fullt på mysktikens positiva verkan även utanför mystikerns personliga upplevelsesfär. Det var sannolikt lättare att upptäcka livets subtilare/djupare nivåer innan maskin-eran bullrade igång, men jag har mycket svårt att tro att det medeltida samhället var skönare i en andlig mening.

    Dock tror jag fortfarande att (och detta blir min sista kommentar under detta inlägg) Ecce Homos tillfälliga närvaro i kyrkorummet kan förbises, om man inte personligen söker en konflikt däri.
    Många kristna har säkert förfarats över närvaron av den kraftfulla ‘Shiva Linga’ i Indiens Shivatempel, medan hinduisterna själva knappast ser någon konflilkt däri.

  24. Tack för många goda och tänkvärda kommentarer!

    Vem vet, Shiva linga kanske blir ett framtida tema här i Cafét, då såklart med hänsyn till en hinduisk och inte kristen exegetik…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s