Tolkien om fantasins betydelse och vägen till Sagornas rike

Fairie [Sagolandet] inrymmer mycket utom alver och féer och mycket utom dvärgar, häxor, troll, jättar eller drakar: det inrymmer haven och sjöarna, solen, månen och himlen, jorden och allt vad på den lever och finns: träd och fåglar, vatten och sten, bröd och vin, och oss själva, vi dödliga, när vi är förtrollade.«

– J.R.R. Tolkien, ”Om sagor”, Träd och blad (1947)

Tolkiens sagovärld upphör aldrig att fascinera. Ständigt nya generationer läsare upptäcker hur tacksamma böckerna är att återvända till. Mycket tyder på att sagor som Ringarnas Herre (1954-55) och Silmarillion (1977) inte är något man ”växer ifrån”. Tvärtom är det många som vittnar om att de finner en allt större behållning i dem ju äldre och mer rika på erfarenheter de själva blir.

Att det skulle kunna förhålla sig på detta viset kanske kan förvåna. Den nedvärderande synen på Sagans värld som var förhärskande på Tolkiens egen tid är väl, när det kommer till kritan, knappast mindre utbredd idag. För Tolkien själv är vuxnas helhjärtade uppskattning av sagorna däremot inte något märkligt. Det bekräftar endast vad han för uppmärksamma läsare och lyssnare hela tiden har hävdat, åtminstone sedan hans syn på sagans funktion och inre uppbyggnad fick sin fullt utvecklade form i efterdyningarna av genombrottsboken Hobbiten (1937).

Efter utgivningen av Hobbiten slutade Tolkien upp med att snusförnuftigt tilltala de barn som tänktes lyssna på hans berättade. Detta var på samma gång ett uttryck för att han inte längre såg ned på sagans ”förtrollande” och vederkvickande verkan. Det var ett erkännande av fantasins och sagans rättmätiga betydelse och generationsöverskridande kvaliteter.

»Om sagor är en genre som överhuvud är värd att läsas, då är den värd att skrivas för och läsas av vuxna.«

Tydligare än så kan det knappast sägas. Tolkien sammanfattade sitt synsätt i ett föredrag han höll vid University of St Andrews 1938. Detta kom senare att publiceras i förlängd form i essän ”Om sagor” i Träd och blad (1947). Om det går att tala om en ”programförklaring” för Tolkiens Ringsaga finner vi den här.

I sagornas värld befinner vi oss genom fantasin på ett mytologiskt plan där de aspekter av verkligheten som annars endast kan uttryckas metaforiskt får liv och gestalt. Sagan, menar Tolkien, rymmer därför även oss själva ”när vi är förtrollade”. Sagan öppnar en dörr till en annan tid, ja ”kanske utanför tiden själv”. Sagan kan göra det möjligt för oss att se på världen och oss själva med ”nya ögon”, precis som när Frodo får av sig ögonbindeln efter att ha letts in i alvernas förtrollade rike:

»Det kändes som om han hade klivit ut genom ett fönster till en försvunnen värld. Här rådde ett ljus som hans språk saknade ord för. Allt han såg var välformat, men formerna var på en gång skarpa, som om de hade uppstått först när han fick av sig bindeln, och uråldriga som om de funnits där i alla tider. Han såg inga andra färger än dem han kände till – gyllengult och vitt och blått och grönt – men de var friska och starka, som om han aldrig hade sett dem förut och givit dem nya och underbara namn. I denna vinter kunde ingen längta efter sommar eller vår.«

– ”Lothlórien”, Ringens brödraskap, s. 442

Sagan kan på så sätt öppna upp våra vyer, öka vår självkännedom och skärpa upplevelsen av hur det är att leva, att ständigt på nytt påminna oss om allt det som Gollum klagar över att han inte längre har något minne av: smaken av bröd, trädens sus och den mjuka vinden. Tolkien betonar hur viktig sagan varit som en existentiell ögonöppnare för honom själv:

»Det var i sagorna jag först anade ordens makt och det underbara hos tingen, enkla ting som sten och trä och järn, träd och gräs, hus och eld, bröd och vin.«

Det är väl överflödigt att påpeka att ett så grundläggande mänskligt behov regelbundet behöver ny näring och definitivt inte är något som är begränsat till uppväxtåren, även om det generellt sett kanske mest oundvikligt och naturligt ger sig till känna då.

Sagolandets magi är dock inte ett självändamål, utan dess värde ligger i hur den verkar, ”däribland att den uppfyller vissa primära mänskliga krav och önskningar. En av de önskningarna är att kunna överblicka djupen i tid och rum.” Sagorna har därför ”i första hand inte att göra med möjlighet utan med åtråvärdhet”.

Även ”[n]ågot som verkligen är ‘högre’ kan då och då glimta till i mytologien: gudomlighet, rätten till makt (som är någonting annat än ägandet av makt), kultens tribut – med ett ord ‘religion'”. Medan man vistas i Sagornas förtrollade rike är det dock farligt ”att ställa alltför många frågor, ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”

Det vi kan läsa ut ur sagan kan också sägas vara en medvetandegörande ”spegling” av vilka kvaliteter som potentiellt kan spira i vårt eget inre. Detta är en viktig del i det man menar när man säger att vi kan finna ”oss själva” i sagorna ”när vi är förtrollade”. När en utvald skara ur Ringens brödraskap får skåda i alvdrottningen Galadriels spegel kan de bli varse olika aspekter av ”sådant som varit, sådant som är och sådant som kan tänkas ske”. Hemligheten med denna form av skådande liknar läsningen av heliga skrifter och innebär en reflektion av det egna sinnelaget. Det som avslöjas är därför ytterst den egna avsiktens grad av renhet och sannfärdighet. ”[E]ndast den onde har något att frukta, eller den som bär något ont med sig”, som Aragorn säger till Boromir när sällskapet träder in under Lothlóriens gyllene trädkronor.

Fantasins värld är, som Tolkien betonar, dock ingalunda en naiv verklighetsflykt, och om den ändå uppfattas som ”eskapism” är denna iallafall inte av föraktlig karaktär:

»Varför skulle man förakta en människa, som när hon finner att hon sitter i fängelse, försöker ta sig ut och bege sig hem? Eller när hon inte kan det, tänker och talar om annat än fångvaktare och fängelsemurar? Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den. När kritikerna använder ”flykt” i denna mening förväxlar de – och inte alltid i god tro – fångens flykt med desertörens rymning.«

Även Tage Lindbom tangerar och instämmer i Tolkiens positiva framhållande av fantasins och sagans betydelse, när han med hänsyn till den andliga domänen skriver:

»Det är en stor villfarelse när vi i religionens värld uppfattar mötet med saga, myt, dröm som en flykt från verkligheten. Fantasi är en gåva, som Skaparen givit oss att bruka, och när vår fantasi formas till saga, myt, dröm är det inte en förvanskning av andlig och skapad verklighet. I denna imaginära värld bekräftas att tillvaron har en genomskinlighet, och i sagan, myten, drömmen, ger vi allt detta en ”konkretion”, bygger liksom en brygga mellan himmel och jord.«

– ”Frid på jorden och fred i världen”, Bortom teologin, Norma 1986

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

42 reaktioner på ”Tolkien om fantasins betydelse och vägen till Sagornas rike

  1. The Prophet said: ”Nothing remains of prophethood except mubashirat.” People said: ”What are mubashirat?” He said: ”True dreams”.

    (Bukhari, Book of Interpretations of Dreams)

    Profeten sade också att en ”god dröm” motsvarar en fyrtiosjättedel av profetskapet.

  2. Reagerade framförallt på: “att ställa alltför många frågor, ty då kan grindarna stängas och nyckeln gå förlorad”…

    Denna del är för mig mycket intressant, då jag alltid varit en stor ”fantasy”-älskare, och intuitivt ogillat varje intellektuellt försök att översätta sagan till nutida samhälls-problematik. Även filosofiska och psykologiska tolkningar kan ibland störa mig. Jag känner en stark dragning till sagans former som de är, och när dessa penetreras, dissikeras och tolkas som om de vore något ”annat” känner jag alltid en inre olust.
    Givetvis kan jag även själv se bla en massa andligt stoff i exempelvis ‘Sagan om Ringen’, i allt från Gandalfs pånyttfödelse till Frodos uppoffringar, men för mig går något förlorat när dessa jämförs med något alltför specifikt som exempelvis Jesus. Jag kan förvisso se nyttan i att medvetandegöra olika sagorollers och handlingars tvillingar i den moderna människans själ, och i att definiera de arketyper som förekommer i fantasierna, men för mig har det alltid känts som om sagans påverkan och väsen förblir klarast om den får vara just en ren saga. Den välskrivna sagan behöver (skall) inte översättas. Den återspeglar själen så klart att rengöringsmedel (analyser) endast försvagar den. Orcher är orcher. Säg inte att de är industrialismens girigbukar, västerlänningens syn på araben, det mörka i människans själ, den otämjda reptilhjärnan eller någonting annat… Om dylikt var deras begränsning eller sanna natur skulle de inte kallas för ORCHER! Grrr! (Måste mycket djupare ner om man skall hitta orchernas essens… djupare… in i det ordlösas bottenlösa gruva.)

    Det moderna västerländska livet är fullproppat av eskapism. Att under några timmar förlora sig i sagans värld är sannolikt en av de mer utvecklande och kreativa former av verklighetsflykt vi har tillgängliga. Länge leve Sauron – mina drömmars fiende!

  3. Me: Då delar du Tolkiens sunda motvilja mot allegorier. Sagan är en symbolism i sin egen rätt, och är applicerbar och öppen på mångahanda sätt och nivåer. Allegorin däremot har en bestämd intention hos författaren att representera någonting i världen, och är (liksom teatern) därför en avbild av en avbild.

    Tolkiens syn på allegorier har tagits upp i ett tidigare inlägg.

  4. Om du tror på mig, sa enhörningen
    så ska jag tro på dig!

    Jag älskar Tolkiens sagor över allt annat, få författare har som han fogat dikt och verklighet handihand och fått allt att existera på sin egen nivå och i sin egen dimension utan att tappa tråden!
    Att skriva om fantasy är ett svettigt arbete och ett känsligt ämne men du gör det på ett förträffligt sätt. Fortsätt!

  5. Jag kommer i sammanhanget att tänka på Karen Armstrongs utmärkta bok ‘Kampen för Gud’, där hon i inledningskapitlet beskriver den väsentliga skillnaden mellan ‘mythos’ och ‘logos’.

    Exempelvis står där: ”När man berättade historier om hjältar som steg ner i underjorden, kämpade sig igenom labyrinter eller slogs mot vidunder, så blottade man dunkla regioner i det omedvetnas rike. Det låter sig inte utforskas på rent rationellt vis men har den djupaste inverkan på vår erfarenhet och vårt beteende.”

    En poäng hon försöker bevis i sammanhanget är att många fundamentalistiska rörelser, trots sina anspråk att söka sig till rötterna, i själva verket är en mycket modern företeelse. Redan omformade av modernismens övertro på det rationella missförstår de skrifternas betydelse och mening… då de blandar ihop ‘mythos’ med ‘logos’.

  6. chrizzella: Tack för uppmuntran!

    Me: Karen Armstrongs böcker är onekligen viktiga och bra ingångar till mycket av den intressanta religions- och mytologidiskussionen idag.

    Distinktionen mellan mythos och logos är dock begreppsmässigt inte helt lyckat, även om hon har rätt i sak. Det hade i mitt tycke varit bättre och mer klargörande om hon istället använde termparet mythos och ratio. Detta eftersom logos sedan lång tid tillbaka är ett väl etablerat begrepp inom teologin, med en specifik innebörd som går helt på tvärs med de rationalistiska konnotationer hon ger begreppet. (Och en glasklar distinktion i detta blir inte mindre viktig då ju, som du mycket riktigt påpekar, fundamentalismen ofta utgår från misstaget att blanda ihop just dessa begrepp…)

    Mer om detta, se ett tidigare inlägg om De omistliga myterna (och ja, professor Tolkien dyker upp även där…).

  7. Själv har jag aldrig egentligen trollbundits av Tolkiens sagovärld. Men jag tycker om den och applåderar försöket att skapa en slags sagans totalitet.

    Det jag funnit mest intresserande är utan tvekan enterna, dessa levande träd. De lever liksom utanför tiden och är ett slags förmedlare av tidlösheten. Fjärran från andra folkslag stridigheter försvarar de sagornas skog, sagornas själva födelseplats. De är på jämställd fot med trollkarlar och besitter en väldig kraft. Så som jag läser Tolkien är de själva sagans källa och striden, eller snarare ödeläggelsen av Saruman, är en sagans sista stora strid med dess motsats; industrialism, förnuft, vetenskap och massamhälle. För i sagan är massan alltid ond. Och även om de vinner slaget, vet de att de förlorat kriget, de har ingen plats i människans tidsålder annat än i sin döda form, som träd. Med dem dör sagan, sagans tid förbyts i människans tid där sagan blir myt, för alltid separerad från sin källa och förvandlad till underhållning och förströelse.

    Men som redan sagts ska man akta sig för att läsa Tolkien allegoriskt, även om jag personligen tycker han misslyckats att överskrida allegorin själv. Men han ska ha ära för försöket.

    Och i övrigt kan ingen finna annat än glädje i den bombastik och fantastik som Tolkien ibland fullkomligt excellerar i, särskilt i sina skildringar av kriget.

  8. Deleusion: Enterna är anarker. De står inte helt och fullt på någons sida eftersom ingen står på deras, som Treebeard säger. Jag delar nog i stort din tolkning av deras roll i sagan.

    Tolkiens berättelser saknar inte heller melankoliska drag. Enligt honom måste ju ”utvecklingen” eller ”historien” som sådan nödvändigtvis vara ”ett långt nederlag”. Därav sorgen och saknaden, som dock inte behöver vara enbart negativ eller nedbrytande:

    »Men det är en av sagans lärdomar eller läxor (ifall vi kan tala om läxor utan att lektioner finns) att åt omogen, slö och självisk ungdom kan fördärv, sorg och dödens skugga ge en viss värdighet, ibland rentav visdom.«

    P.S. En länk till Astrum rubrum finns nu i blogrollen.

  9. Jag vill understryka att även om jag ser Tolkiens berättelse som en berättelse om slutet på sagans tid är detta inte i sig själv något negativt. Den gamla världen måste dö, dess tid är all, ingen värld är evig och den nya världen kräver den gamla i tribut. Så är sakernas ordning.

    För enterna innebär det en tidsålder av sömn, för alverna innebär det att de måste lämna denna världen till sina nya herrar och segla in i mytens värld. Men även människornas tid har ett slut och vem vet vad som då kommer. Kanske återvänder trollkarlarna och enterna väcks ur sin dvala och en ny glänsande tidsålder tar sin början.

    Och nog kan dödens skugga, alltså kriget, ge ungdomen visdom men den blir segrarna förunnad. Och visdomens källa, det kalla, blodiga stålet blir i krönikan endast färgat av de ondas och otrognas blod och gör krigets män till profeter. Och leder deras söner och sonsöner och sonsonsöner att om och om igen färga jord och vatten rött av otrognas blod vägledda av sina förfäders krönika och deras av kriget förvärvade vishet.

  10. Deleusion: Du använder vackra ord och skriver nästan förföriskt poetiskt om segerherrarna i Tolkiens krönika (Aragorn och hans hus), men det finns samtidigt något djupt olustigt i den synen på den konungsliga makten och visdomens källa.

    Jag undrar varifrån du fått det du beskriver, från filmerna? Det påminner mer om någonting i stil med Korpen flyger och de gamla isländska ändlösa släktfejderna innan landet kristnades. Källan till Aragorns visdom och makt är ju ingalunda stålet. Ett sådant synsätt utesluter effektivt all barmhärtighet och därmed också möjligheten till rättfärdig makt, vilket ju är kvaliteter Aragorn personifierar.

    Som Tolkien mycket riktigt skriver är ”rätten till makt” någonting annat än ”ägandet av makt”. Det blanka stålet i sig kan aldrig dra en sådan skiljelinje. Det kan heller aldrig vara ett tillräckligt kriterium på ett rättfärdigt maktutövande att ens far eller förfäder agerat på ett visst sätt. I Koranen (2:170) underkänns argumentet ”Vi följer de [regler] som våra förfäder följde.” med den retoriska motfrågan ”Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade vägledning?”.

    Rätten till makt är aldrig godtycklig och frikopplad från dygder, etiska överväganden och inre förhållningssätt. Som Svartvit framhållit i en tidigare kommentar här i Cafét utifrån en läsning av Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter, så måste man lära sig att tjäna ödmjukt om man vill utöva rättfärdig makt. (När Kristin ärver sin fädernegård låter hennes föräldrar henne gå i kloster ”för att där lära sig ödmjukhet, lydnad och underdånighet av de äldre systrarna. Hur skulle hon annars kunna bestämma över de bönder som står under hennes ansvar på ett rättfärdigt sätt?”) Svärdets makt är ju också först och främst en symbol för en inre urskillning och rannsakan, förutan vilken makten inte kan skiljas från despoti och inte våldet från tyranni. Denna fullständigt essentiella inre aspekt är också vad Reza Shah-Kazemi för fram i sin artikel Recollecting the Spirit of Jihad:

    »The true warrior of Islam smites the neck of his own anger with the sword of forbearance; the false warrior strikes at the neck of his enemy with the sword of his own unbridled ego. For the first, the spirit of Islam determines Jihad; for the second, bitter anger, masquerading as Jihad, determines Islam. The contrast between the two could hardly be clearer.«

    Tyvärr är det just en sådan urskillning som grumlas till i filmatiseringen, där Aragorn tillåts hugga huvudet av Saurons språkrör som svar på en förolämpning, inte sällan till mindre nogräknade biobesökares jubel. Även Faramir, som i böckerna personifierar det ridderliga idealet par excellence och som Tolkien själv ansåg likna honom själv mest, har i den andra filmen av någon konstig anledning framställts på ett helt annorlunda sätt när han möter Frodo och Sam. Istället för att riskera hela sin ställning genom att bryta med reglementet för att låta dem passera, tillfångatar han dem bryskt och för dem till Osgiliath p g a sitt begär efter Ringen…! Som Encyclopedia of Arda´s Movie-goer’s Guide skriver:

    »The story of Frodo’s meeting with Faramir has been radically modified. Tolkien’s Faramir is one of the most insightful and compassionate characters in the book, intelligent enough to divine the importance of Frodo’s mission, and to let him continue without hindrance. In the movie, he’s lost all these qualities – deciding to take the Ring to Minas Tirith, he drags Frodo and Sam some forty miles out of their way, allowing a Nazgûl to discover the Ring in Osgiliath, before he realises he’s made a mistake.«

    När det gäller det Tolkien säger om att fördärv, sorg och dödens skugga kan ge visdom så tror jag att han i hög grad talar ur egen erfarenhet. När han som 24-årig signalofficer tjänstgjorde vid bataljonen i Somme i skyttegravskrigets och förödelsens Frankrike, hade han redan för många år sedan förlorat båda sin föräldrar. I förordet till andra upplagan av LotR skriver han: ”1918 hade alla utom en av mina närmaste vänner dött.” Under kriget började Tolkien skriva på sina sagor, vilket han fortsatte med hela livet. Han var förvissad om att hans innersta vänkrets – det halvhemliga sällskapet T.C.B.S. – var ämnade att ”vittna om Gud och Sanningen på ett ännu mer direkt sätt än genom att lägga ned sina liv i detta krig” (Letters 10). Och strax innan en av de sammansvurna, G. B. Smith, avled av en granatkrevad skrev han följande i ett sista brev till Tolkien (citerat i Humphrey Carpenters Tolkien-biografi):

    »Min största tröst är att om jag överrumplas i kväll – jag skall i tjänst igen om några minuter – kommer det alltjämt finnas en medlem av den stora T.C.B.S., som kan ge röst åt det jag drömt och det vi alla har samlats kring. Ty om en av medlemmarna dör, betyder det inte att T.C.B.S. upplöses, det är jag förvissad om. (…) Må Gud välsigna dig, min käre John Ronald, och måtte du säga det som jag har försökt säga, länge efter det att jag inte längre finns till för att säga det, om nu detta blir min lott.
    För alltid din
    G.B.S.«

  11. Jag får nog först, i ödmjukhetens namn, erkänna att min kunskap eller snarast min förståelse av Tolkien inte är lika inträngande som den du ger uttryck för. Jag var en ung, rastlös man när jag läste böckerna och ska sanningen fram var min yngre bror mig överlägsen i sin Tolkien-läsning och den som i mångt och mycket påverkat min Tolkien-förståelse. Och naturligtvis filmerna som ligger mig mer nära i tiden än böckerna.

    Därför var det inte Aragorn och hans hus och det herravälde de etablerar i den nya tidsåldern de jag menade var stålets profeter. Aragorn är ju länken mellan sagans tid och människornas tidsålder och dessutom en ättling till de ursprungliga herrarna i sagans tidsålder. Han fyller mer rollen som katalysator för den nya tiden såsom hans förfäder en gång gjort för den gamla tiden. Vill man dra det riktigt långt så agerar han sin kallelse så som den givits honom av de gudar som befolkar Tolkiens värld.

    Jag ser inte hans kröning och krönika som en berättelse om visdomen sprungen ur det blanka stålet. Om det uppfattats så beror det på att jag var otydlig. Det var mer en allmän kommentar om det blanka stålets falskhet. Och där var det snarast Eyvind Johnsons Strändernas Svall än Tolkien som var grunden till mitt poetiska utfall mot Tolkien-citatet. Där finns i slutet en fantastisk passage, som jag önskar jag kunde citera här, om vårt förhållande till det blanka stålet och vad nyttjandet av det innebär och gör med oss.

    I övrigt känner jag igen många av dina invändningar mot filmatiseringen, samma kritik har jag hört av andra som läst Tolkien bättre än jag. Jag tror också att du har en mycket viktig poäng i att sätta Tolkiens saga med hans upplevelser som soldat i första världskriget, som var slutet för mycket och början på annat och som också var ett totalt krig, ett så allomfattande groteskt krig att jag tror ingen som var med var någonsin densamma. Med det sagt menar jag inte att Tolkien ska läsas allegoriskt, inte alls, men att det ger en bättre förståelse för Tolkien om man ser sagan i det ljuset. För Tolkiens saga är i mycket en berättelse om det stora kriget, om slutet. Men inte bara.

    Sålunda menar jag att det blanka stålets visdom är falsk och att ingen makt kan baseras på krig och segrar. Du kan äga makten för en tid genom att låta det blanka stålet tala, men en makt baserad på det blanka stålet allena överlever aldrig. Och du har en poäng i att för att kunna utöva rättfärdig makt, måste man vara ödmjuk, med andra ord en god tjänare. Endast en god tjänare vet vad det innebär att vara en god herre. Inte minst för att en den som har makten måste veta maktens begränsningar för att inte förledas av den. Men samtidigt är underdånigheten problematisk, att kräva ödmjukhet inför en orättfärdig makt skapar lätt passivitet, och inte minst det hela grundar ju sig i tanken att det finns en yttre makt som vi alla ska/måste underkasta oss, Gud. En gud som i och för sig kan utmanas och som själv kan vara underställd en slags yttersta rättvisa, men likväl förblir vi hans undersåtar. Och för mig är det svårt att förstå att någon kan finna glädje i att vara en god tjänare. Men med det sagt, ödmjukhet är grunden för gemenskapen och därigenom för makten. Och ödmjukheten kan ju ha många former, den kan ju också innebära att den som har makten inser när den inte är hans längre. Och förmågan att erkänna den andres väldighet, undersåte såväl som herre.

    I övrigt gillar jag Koran-citatet mycket då det säger mycket av det jag ville ha sagt med min tidigare kommentars poetiska utläggning.

  12. Deleusion: Tack för att du kom tillbaka och gjorde ett bra klargörande av saker och ting!

    Du skriver att du har svårt att förstå hur någon kan finna glädje i att vara en god tjänare. Jag tror att nyckeln till att förstå det ligger i din förståelse av ödmjukheten. Det vill säga, du verkar inte ha svårt för att förstå värdet av att ”stå upp” för att tjäna goda egenskaper och principer, eller rättare sagt vara ”ett instrument” för sådana. Att vara ödmjuk är så att säga att ”tjäna” ödmjukhetens princip. Och ett sådant tjänande av högre principer är i slutändan det enda som kan förhindra orättfärdig makt och blind lydnad av sådan i form av allsköns ideologier och utopier. (Se Brevet om helighetens andaReseanteckningar med åtföljande diskussion.)

    Om man nu uppfattar det gudomliga som att kännetecknas av just Helheten av alla högre okränkbara principer såsom Sanning, Rättfärdighet, Barmhärtighet etc (se Guds 99 namn), så måste man även erkänna det gudomliga lysa igenom i sådana egenskaper och dygder även hos ens medmänniskor och ödmjuka sig. Hade det inte förhållit sig på det viset skulle man inte kunna tala om någon form av legitim makt genom faktisk auktoritet – och utan sådan är man hänvisad till ett nihilistiskt tillstånd, vilket i praktiken innebär despoti och den starkes rätt på bekostnad av varje högre princip.

    Apropå att ingen verklig och bestående makt kan baseras på det blanka stålet, krig och segrar så är du i hög grad överens med Tolkien. Det är inga vapen som i slutändan avgör Ringens krig, tvärtom kastar Frodo bort dem innan han anträder slutstrapatsen. Och inte alla uppmärksammar att han faktiskt misslyckas med uppdraget, att ”han” inte segrar…

  13. Jag har jämfört Jünger och Tolkien och deras erfarenheter i första världskriget i en artikel, ”Världskrig och fantastik”. Finns på http://vetsaga.se/?p=35

    Annars vad gäller debatten här på Cafét, kan jag tycka att Tolkiens konservatism var lite väl kategorisk. Han var en from man och en smart symbolist, men att bara se elände i allt som hänt efter 1789 är inte min tekopp…

  14. För mig förhåller det sig på följande vis:

    Makt existerar bara i ett relativt perspektiv. Legitimiteten i makten avgörs av människor (som ser världen från ett relativt perspektiv), och inte av Gud. Likaså beskrivs Guds egenskaper/namn av människor. De egenskaper och handlingar som leder till en harmonisk samklang med existensen anses vara sköna eller gudomliga och därför klistras dessa etiketter på Gud. Gud befinner sig dock bortom alla sådana kategoriseringar. Gud ger inte legitimitet eller makt till någonting. Gud är själva varat som sådant, och föredrar inte det ena före det andra. Gud är ”ren”. Det är endast för vår egen skull vi skall utöva ödmjukhet, och styra (utöva makt) från tjänarens position. Då vi handlar oegoistiskt (och strävar efter goda handlingar) binder vi oss inte vid oss själva, och vårt medvetandes gränser löses upp. Vi är som individer fria att välja handlingar och riktning. Då vi missbrukar vår makt för egensyfte lägger vi fokus vid oss själva och existensen förminskas till en enda kropp (och vad den klarar att åstadkomma på en fysisk planet), vilket leder till fruktan, smärta och aggression. Detta innebär inte att Gud (Det Absoluta) välsignar ”ödmjuka” eller ”altruistiska” maktsituationer och fördömer ”egoistiskt” maktutövande. Gud är existensen total. Inom Gud (inte utanför) kan vi uppleva förnedring, smärta och vilsenhet. På grund av vår okunskap, vårt val av handlingar, och vår egocentriska hållning blir dessa erfarenheter möjliga i Gud. Det finns dock endast en Gud, ett vara, ett universum. Att förstå detta till sin fullo innebär ett frigörande från ALL dualism. Guds 99 namn blir endast ett namn och det täcker allt – även det som från det relativa och begränsade perspektivet såg ut att vara så hemskt. Detta är inte nihilism. Det är ett positivt accepterande av verkligheten i sin fullaste bemärkelse. Det är ett godkännande av variationsmöjligheterna i enheten, och av kontrasternas skönhet. Aktivitet eller passivitet spelar ingen som helst roll för det Absoluta. Det Absoluta är osårbart och evigt. Endast ur ett relativt mänskligt perspektiv talar förnuftet om det givande i arbete och dygd. Ett uppvaknande innebär inte passivitet. Så länge själen stannar i människokroppen är den tvingad att handla (äta, sova, etc). Frigjord från sitt eget fängelse gör den endast det som vi människor har valt att kalla gott. Handlingarna är då fria från tvångsmässighet, rädsla och stress. Ingenting är farligt. Leken – livet, kan börja.

    Kanske lämnade Tolkien där… ledsen om jag svävat för långt ifrån ämnet.

  15. Svensson: Världskrig och fantastik är en av de verkliga pärlorna på Vetsaga. Gillar speciellt ögonblicksskildringar med en förtätad stämning i stil med denna:

    ”Utkast till sin fantastik skrev Tolkien redan nu, i smutsiga underjordiska rum vid skenet av vaxljus, ibland under granatbeskjutning.”

    Du skriver att du kan tycka att Tolkiens konservatism var lite väl kategorisk och att bara se elände i allt som hänt efter 1789 inte är din tekopp.

    1789? När Tolkien beklagade sig över nymodigheter är det ett helt annat årtal som brukar dyka upp – 1066 och slaget vid Hastings… ;)

    Skämt åsido, så skulle jag nog vilja nyansera din beskrivning av Tolkiens konservatism något. Det är en vanlig karikatyr på en konservativ hållning att ge den en sådan kategorisk, eller rättare sagt schematisk prägel. När Tolkien talar om att alla sagor ytterst måste förhålla sig till ”fallet” gäller detta först och främst i kosmisk mening. Kritiken mot t ex industrialismen bör ses i ljuset av det stora makroperspektivet, d v s de tidsåldrar Tolkien laborerar med i enlighet med antik och inte minst hinduisk kosmologi.

    Men att Tolkien skulle motsätta sig ”allt” som hänt sedan 1789 är nog inte riktigt sant. Hans hembygdsideal Fylke är närmast hämtat från det viktorianska Englands landsbygd med fickur, monoklar och liknande. Tolkien var ju själv född på 1800-talet, så avståndet i tid är närmast försumbart.

    Nu för tiden tenderar jag ofta att att tala i termer av principer, och då kan uttalanden framstå som väldigt kategoriska. Men det är egentligen bara ett skifte i framställningssättet. För några år sedan brukade jag mer formulera det som att man t ex måste ”tränga igenom” upplysningen, att man oavsett om man vill det eller inte, är en del av den. Och det är så jag menar att man bör förstå Tolkiens verk, som ett slags ”offensiv nostalgi”. Han är i själva verket före sin tid och inte efter. Valet att behandla traditionella teman i en modern form (romanen) är inte en slump. Inte heller maskinen som centralt kosmiskt tema. Därför har Tolkien också av vissa kallats post-modern och fått utmärkelser som 1900-talets mest omtyckta författare. Hans verk handlar om modernismen och pekar bortom modernismen, utan att förlora dofterna från det traditionella.

    Det är också så man bör förstå Traditionen i största allmänhet. Dess etymologiska rot, tradere, d v s ”det som förs över” är presens tempus – tidlösa principer anpassade till ständigt nya omständigheter och förutsättningar. Traditionen är levande och dynamisk, annars är den snart inte alls. Då blir dess företrädare som Denethor som sitter på tronen i sin stensal och drömmer sig tillbaka till forna konungars storhetstider medan dammet samlar sig i mantelns fållar.

    En konservativ eller traditionell modernistkritik innebär med andra ord inte att avvisa samtiden, utan att avvisa de negativistiska aspekterna av den modernistiska världsåskådningen, dem som i sig inte affirmerar något positivt, utan endast avgränsar sig negativt mot det traditionella och det tidlösa. Det är att avvisa en brist, en avsaknad, förvanskning eller invertering av högre principer, inte att förkasta ett visst tidsskede in toto. Att vi lever i den tid vi lever i och inte i en annan, är i sig något av ett mirakel och måste vara något som Gud avsett, vilket ställer ytterligare krav på en nyanserad, icke-bitter och tacksam attityd. Som Gandalf säger: ”It’s not our choice to choose our time, but to choose what we do with the time that is given to us.”

    Kompositören John Tavener berättade en gång i en intervju hur han ville komponera i en traditionell anda, men att han ändå är mycket tacksam för allt han hade haft möjlighet att lära sig om modern musikteori. Hans lärare hade sagt att han säkert skulle komma att avfärda 93% av det hela. I själva verket avvisade Tavener 99%, men studierna var ändå inte bortkastade. Utan kontextuell förståelse blir det omöjligt att verka utan att falla. Det är inte minst ett intellektuellt självförsvar gentemot filosofiska tillämpningar och allsköns diskurser som är i svang och som man annars oundvikligen hade präglats av och som ofta i grunden är fientligt inställda till det man håller för sant, skönt och riktigt.

    Alla människor lever i en samtid, att avvisa samtiden som sådan skulle vara lika med att avvisa sig själv. Å andra sidan får man inte förfalla till att identifiera sig med tiden (det relativas domän). Det hela handlar om Jüngers désinvolture, att förhålla sig lätt och rak på ett skevt underlag.

  16. Me: Jag vill inte utge mig för att helt ha greppat det som skiljer våra perspektiv åt. Men det sättet du framställer det Absoluta på, verkar ha en tendens att så att säga ”distansera” sig från människorna och det relativas domän i den rena doktrinens namn. Det är kanske inte en nihilism, men verkar ha vissa tendenser till att betona någon sorts ensidigt ringaktande av människornas värld (dess behov av religiösa och sakrala former och symbolik etc), vilket jag misstänker därför kanske kan riskera att införa en dualism bakvägen (precis som att maya inte endast är ”illusion”, utan även ”lek”). Du får rätta mig om jag är fel ute. Se det här mer som en prövning av en tankefigur, ett sätt att börja formulera en förståelse.

    Dikotomin mänskligt relativt förnuft (som alltid är begränsat) kontra det Absoluta och obegränsade är inte endast en ”subjektiv” synvilla utan ett faktiskt tillstånd som endast kan upphävas genom centrering i Självet, den intellektuella intuitionen. Att lägga betoningen på detta andliga förverkligande är ett komplementärt och affirmerande förhållningssätt. Det Absolutas inträngande i världen gör att vi kan tala om det relativt absoluta, något som inte undandrar sig människorna, utan som kan och vill bli känt och som ger sig tillkänna genom uppenbarelser och teofanier.

    Den sanna metafysiken säger ju både att ”allt är Gud” och att ”ingenting är Gud”, med det tillägget att Gud ingenting annat är än Sig Själv och att Han icke är någonting av det som är i världen. Frithjof Schuon säger:

    »Vi utgår från idén att världen är falsk, eftersom endast Principen är verklig. Men eftersom vi befinner oss i världen, gör vi det förbehållet att världen återspeglar Gud, och det är ur detta förbehåll som den andra metafysiken springer fram, den enligt vilken den första är som en otillräcklig dogmatism. Här konfronteras, kan man säga, de båda fullkomligheter som heter ”Oförstörbarheten” och ”Livet”: den ena är otänkbar utan den andra, och det vore en farlig ”synvilla” både att ringakta läran i namn av förverkligandet och att avvisa förverkligandet i namn av läran.«

  17. Deleusion: Nu är det många bollar i luften här, flera parallelldiskussioner. Det hela börjar likna simultanschack :), men jag vill ändå backa tillbaka till vad du skrev om allegorin, för att återknyta till det som inlägget handlar om.

    Det du skriver om att du personligen anser att Tolkien misslyckats att helt överskrida allegorin själv må vara sant. Det finns ingenting som tyder på att Tolkien ansåg sitt verk fullkomligt. Tvärtom kan man se det som en bekräftelse på det faktum att all traditionell konst har sina brister, eftersom ingenting i världen kan vara fullkomligt (”även solen har fläckar”).

    Det väsentliga är inte heller att Tolkien kanske inte helt lyckades undvika det han inte avsåg att göra, utan att han lyckades ypperligt väl med det han faktiskt avsåg att göra, nämligen att skriva i enlighet med universell och tidlös symbolism, vilken i sig äger en obegränsad tillämpbarhet. Förstår man inte vad han menar med allegori och på vilka grunder han är kritisk till den riskerar man att allvarligt stympa sin läsning.

    Att Tolkiens verk inte är en allegori har nämligen blivit en vanlig ursäkt för att utesluta all symbolisk och principiell korrespondens med vår primärvärld som sådan! I diverse Tolkienforum och -sällskap är fascinationen för Tolkien vanligen huvudsakligen sentimental och känslobaserad och den intellektuella domänen begränsas till sina horisontella aspekter inom den subkreerade världens egen logik (i stil med diskussioner om hobernas pipgräs, om alverna hade skägg och hur dvärgarna gör när de fortplantar sig). Med andra ord ett knappologiskt nörderi som må ha sin relativa charm, men som är artificiellt frikopplat från intellektuella principer med en vertikal och därför också existentiell dimension. Tolkien själv tvekade inte att i sitt dagliga liv göra analogier med sagans värld. Ett orkiskt beteende är och förblir ett orkiskt beteende, även om det sker på en gata i Oxford.

    Symboler har ju en direkt inverkan på oss, vi ”deltar” så att säga i dem genom intellektets intuition. Att enterna är levande uråldriga träd gör ju att de så att säga personifierar och ger röst åt den tidlösa och universella symbolen träd, vilken inte minst symboliserar Traditionen. Även Traditionen har funnits här sedan urminnes tider, i sin kärna på sätt och vis oavhängig de temporala svängningarna och vid en viss tidpunkt utan hopp om få ett nytt tillskott av unga manifestationer (”entiskorna” är försvunna).

    Hos Tolkien är det även de ursprungliga (paradisiska) träden som gett solen och månen dess ljus och det vita trädet som först är kalt och sedan blommar står även som symbol för den legitima suveränitetens återkomst. Det finns även ”förstockade” enter likt det Bibeln talar om människornas hjärtan, s k huorner. Den livgivande saven i dem har stannat och därför har de förlorat kontakten med sin ursprungliga ”underjordiska”, d v s fördolda Källa. Precis som Traditionen utan sin levande esoteriska märg blir de ”förvridna”, knotigt hatiska och bittra.

    Trädet är även en symbol för det kosmiska korset, livsträdet (logos eller det vinträd Kristus jämför sig med där de troende är grenarna) med sin vertikala axel och många förgreningar, liksom sagans böcker med pärmryggen som vertikal axel och de oräkneliga bladen i olika färger och former. På den mikrokosmiska nivån är även varje människa ett träd i skärningspunkten mellan himmel och jord. Årsringarna är den inre solen eller Intellektet, hennes Centrum och grenarna är de olika mänskliga förmögenheterna.

    Ett träd kan enligt Kurt Almqvist verka som en upaguru, ett slags tillfällig andlig instruktör, genom sin orörlighet som antyder okränkbarhet och ogenomtränglighet. Speciellt om dess stam är rak och hög utstrålar det majestätisk obundenhet och konungslig värdighet. Dess grenverk uttrycker generositet och tacksam glädje över existensen. Trädet får sin existens ovanifrån genom solens strålar och regnet samt underifrån genom jordens mylla, vilket symboliserar respektive Sanning, Nåd och Dygdernas samverkan.

    Även sin egen sagosvit brukade Tolkien jämföra med ett träd, bland annat i Blad av Niggle, en av hans få tydligt allegoriska och självbiografiska texter.

    Och liksom varje träd i vår tid enligt Tolkien har sina fiender, men få försvarare, gäller detta ofta även traditionerna och sagorna i den moderna världen:

    »Every tree has its enemy, few have an advocate.«

    (Letters, 241)

  18. Det låter lätt omänskligt och kallt då man på något sätt försöker berätta om det Absoluta med hjälp av rationell logik, istället för hyllande poesi (Eckehart är ett bra exempel). Jag vill dock framhäva min tro på det Absoluta som absolut Ett. Detta innebär att det Absoluta inte har någonting utanför. Om det inte finns något utanför kan det inte finnas någon orsak eller verkan, och inte heller någon grund för det att agera. Vad skulle få det Absoluta att handla? Existensen och medvetandet är därför inom det Absoluta. Först då man ser sig själv som en individ (subjekt) med en omgivning (objekt) kan orsaker att agera uppstå. Först då kan man välja och föredra. Först då uppstår förändring, tid och konsekvens.

    Verkligheten som vi upplever den är inte Guds handling eller kreation, utan Guds essens och vara. Gud kan inte avse eller mena någonting med verkligheten som vi upplever den. Den är Guds väsen upplevd från vårt perspektiv. Den verklighet som varje individ och varelse upplever existerar som en upplevelsemöjlighet inom det Absoluta, men denna upplevelse är relativ och tillhör ”individen”. Då individen öppnar sig för den absoluta verkligheten, istället för att välja ut sina favoritdelar och älska endast vissa utsnitt, förändras medvetandet och individen upplöses i Gud. När individen väljer att se bortom sig själv vittrar självet sönder och kvar blir det gränslösa medvetandet. Detta gränslösa medvetande finns överallt. Det är inte begränsat till gott eller ont, och inte heller till fint eller fult. Först när ögonblicket accepteras till fullo, oavsett innehåll, uppnås klarhet. Den absoluta verkligheten är evig och oändlig. Den har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tiden och rummen vi upplever inom detta vara syns endast från vårt perspektiv. För Gud (i Guds absoluta ”skepnad”) finns inga sådana gränser.

    På inga vis ringaktar jag människor eller våra villkor. Jag vill dock säga att mycket av vår fruktan och smärta uppstår genom att vi ser oss själva som avskiljda från Gud. Då verkligheten betraktas som någonting vi har utanför oss blir den främmande, hotfull och hindrande. Men om vi kan se att ingen sådan begränsning finns och att allt är inom oss, försvinner det vi kallar för ont. Krokodilens käftar försvinner inte, men om jaget är villigt att upplösas i det Absolutas famn finns ingenting längre att frukta. Att leva är att uppleva Guds väsen (lämpligt kallad mirakulöst och underbart). Att leva i fruktan och med mentala murar resta mot verkligheten är också att uppleva Guds väsen (lämpligen kallad helvetiskt och fruktansvärt). Välkomna allt i dess nuvarande form. Först då kan vi leva, och först då kan vi förändra det som vi vill förändra. Om man tror på ett liv efter kroppens död. Om man tror på att själen är evig. Vad finns det då för faror kvar? Alla kedjor är borta. Länge leve livet och döden. Länge leve varje andetag och upplevelse! Länge leve varje själs äventyr och varje människas öde! Länge leve gnagaren och länge leve ormen! Länge leve deras källa!

    Jag tror fullt ut på varje världsreligions förmåga att hjälpa människan i sin strävan och i hennes behov. Själv dras jag mest till Eckeharts kristendom och till Vivekanandas (Shankaras) icke-dualism. Detta hindrar mig inte från bön riktad mot en Gud med ansikte, eller från ett tyst samtal med Jesus från Nazareth. Jag frodas av Rumis dikter och stortrivs i Zazen-meditationens stillhet. Det Absolutas gränslösas natur kan i själva verket inte beskrivas, och varje symbol eller saga som hjälper oss att ”närma” oss den är välkommen. Det som har givit mig personligen mest hittills är dock insikten om varat som ETT. I den ekvationen finns allt.

    Obs. Ovan ord är formulerade från min förståelse av livet, vilken sannolikt är ofantligt begränsad. För mig är detta dock av yttersta värde.

    Om de är ytterligare intresserade av vad just jag tänker finns mer att läsa på http://www.brandow.se/Page/me.html

    Jag bugar mig inför Caféets ambitioner, kunskaper och formuleringsförmåga.

  19. Me: Tackar och bugar för berömmet. Trevligt att diskussionen fortsätter.

    Angående den vedantinska enhetsdoktrinen hos Shankara (jfr. tawhîd inom islam) så knyter vi ju båda an till den, men frågan är hur man tolkar den, d v s vilka konsekvenser man drar av den, och här skiljer vi oss uppenbarligen. Skiljelinjen ligger sannolikt i att din tolkning av Shankara sker genom Vivekanandas neo-vedanta, medan jag i Frithjof Schuons efterföljd har en mer traditionell läsning.

    Det glädjer mig att du ser skönheten och sanningen i Eckeharts metafysik. Många som följer den neo-vedantiska läran verkar ha startat sin bana i reaktion mot kristendomen, för att i ett senare skede ofta upptäckt den kristna mystika traditionen och därmed återfunnit balansen i sin relation till den.

    Även Schuon följer Shankaras läror och menar att Ramakrishna på många sätt var ett mycket speciellt helgon, men har utifrån ett traditionellt perspektiv levererat kritik mot dennes lärjunge Vivekanandas tolkning, främst i Spiritual Perspectives and Human Facts (s. 113 och framåt).

    Som jag förstått det försvarar Schuon ortodoxi och ortopraxi inom de olika traditionerna som nödvändiga andliga ramverk, medan Vivekananda i sin doktrin och metod påverkades av hindunationalismens västerländskt influerade modernism. Han verkar stå för någon slags heterodox universalism med en eklektisk blandning av formernas värld och kanske en vilja till att göra vedanta till en ny över-religion i neo-yogin Radakrishnans efterföljd, en religionernas universalistiska esperanto (med ungefär lika stor sannolikhet att lyckas). Kom gärna med invändningar om jag har missförstått någonting.

    Här följer några excerpter som kan ge lite indikationer på vari kritiken ligger.

    »Nothing is more absurd than to affirm that the search for salvation is ”selfish”; a priori, it is even man’s duty, yet from the standpoint of the metaphysical consciousness of our nature, it is nonetheless a limitation, at least to the extent that it is exclusive. Vivekananda wanted one to be interested only in the salvation of others, which is nonsense, for only he who saves himself can save others; and to save others is to show them how to save oneself, Deo juvante

    Roots of Human Condition, s 36

    »Another aspect of the enigma of Ramakrishna is his universalism; here again there existed a fatal antinomy, inasmuch as integral universality, which leaves no dimension outside itself, requires by its very nature the prophetic function. The universality of Ramakrishna was a universality without prophethood. A deviation was inevitable from the moment when people sought to give to this unique universalism a collective and quasi-religious expression. Nothing could have been more contrary to the spirit of Ramakrishna.

    Then came a last fatality, the modernist influence, and it was decisive. The insufficiently doctrinal character of the jnana of Ramakrishna and his lack of discernment with regard to conceptual forms, (which seemed not to exist for Ramakrishna), then his ill-defined and somewhat imprudent universalism and, lastly, the dynamic and sentimental tendencies of Vivekananda —all this would have been free from drawbacks within the framework of a Hinduism that was whole, closed and free from fissures; for then the environment would have rectified, neutralized and counter-balanced whatever ‘subjective’, ‘fragile’ or ‘dangerous’ elements there might have been in certain attitudes of the Paramahamsa. Furthermore, an integral or total Hinduism would not have allowed Vivekananda to open his mind to that Occidentalism which was unknown and incomprehensible to Ramakrishna but which stimulated in the disciple exactly those tendencies the development of which had at times been feared by the master.«

    Spiritual Perspectives and Human Facts, s. 124-125

    Schuon citerar även uttalanden av Vivekananda, vilka han menar har något absurt över sig (”Such absurdities as these would be inconceivable in a Hindu who was not already modernized, just as they would be in an orthodox Christian. Ramakrishna could not forsee effects the causes of which he had not even imagined. What would he have said had he had a knowledge of the opinions quoted — and of many others — utterly contrary as they were to his own teaching? No euphemism can diminish the brutality of these contradictions.”):

    »Jesus was not perfect because he did not give woman a place equal to that of man. Women did everything for him but yet he was so much the slave of Jewish custom that not one of them was made an apostle.«

    »The visions of Moses are more likely to be false than our own because we have more knowledge at our disposal and are less subject to illusions.«

    (Inspired Talks)

    »The Buddhas and Christs we know are heroes of second grade compared with those greater ones of which the world knows nothing. Hundreds of these unknown heroes have lived in every land.«

    (Karma-Yoga)

    »We have seen that the theory of a personal God who created the world cannot be proved. Is there still today a single child who could believe in it? . . . Your personal God, Creator of this world, has he ever succoured you? This is the challenge now flung down by modern science!«

    (Conference on the Vedanta)

  20. Jag känner till trädets symbolistiska värde och framförallt centrala och starka roll i närmast all symbolism, inte minst i den gnostiska traditionen och dess vilda grenar. Din beskrivning om trädet som det kosmiska korset korresponderar med hur jag uppfattar enterna hos Tolkien även om jag inte av olika skäl klär det i samma språk.

    Träd står för något tidlöst, trots att de är ändliga existenser, och som sagt skogen är sagans källa. Men även mystikens. Ett av stormen eller girigheten fallet träd väcker sorg även hos en härdad människa som jag. Även om det öppnar upp för ett befruktande möte mellan underjorden och landskapet ovan.

    Sen vad gäller allegorin tror jag att en viktig komponent i Tolkiens ovilja mot den är att allegorin öppnar upp för nostalgin, som ju är en farlig och stark kraft hos reaktionen och politiken. Dessutom öppnar den upp för en knappologisk reduktionism, hober är engelsmän punkt, där komplexiteten utbyts mot påklistrade och ofta falska etiketter, som politiken och historien klistrat på nationen och den enskilde. Orchen må vara är en proletär, men proletären är inte blott en orch.

  21. Deleusion skrev: ”Orchen må vara är en proletär, men proletären är inte blott en orch.”

    Ja, det tror jag bestämt att även Tolkien skulle skriva under på! Ett oerhört viktigt tema i hans verk är ju adlandet av den enkle mannen.

    Tolkien var mycket sensibel även för samhällets olycksbarn. Han beskriver t ex i ett av sina brev om sitt möte med en fattig uteliggare som han uppfattade hade ett helgons ögon.

  22. Deleusion: Ja, om jag förstår det rätt det du skriver om nostalgins ”mörka” sida och falska etiketter är det i allra högsta grad ett viktigt tema hos Tolkien. Förmågan att skilja mellan innehållet i sann och falsk symbolism är helt avgörande för att inte falla för Ringens makt. När den vita handen övergår från att ha varit det Vita rådets symbol till att användas av Sarumans Uruk-Hai-arméer t ex.

    Tolkien är också (liksom René Guénon) på det klara med att ett bokstavligt ”återvändande” till ursprunget enbart skulle innebära att man fäller trädet för att enbart få kvar en stubbe… Den hyperboreanska traditionen från den första ålderns Nord är för evigt förlorad och skulle enbart kunna återskapas som parodi. Däremot finns det kvar en levande atlantinsk tradition med primordiala förbindelser: det monoteistiska Númenor i Väst.

    För en fördjupning i denna symbolism utifrån en läsning av René Guénons kosmologiska skrifter, och som i hög grad även är konsonant med Tolkiens sagovärld, se Charles Uptons Atlantis and Hyperborea (pdf).

  23. Tack för de vänliga orden om Vetsagatexten, bästa Café…

    Sedan Tolkiens konservatism. Intressant att du nämner kompositören Taverner, som visst ville vara traditionell, men som ändå gick en kurs i modern musikteori. På samma sätt tror jag det var Bela Bartók som ville vara traditionell, men han kände att det gick inte. För att uttrycka vad de gamla mästarna (Liszt, Wagner) uttryckt, måste han, Bartók, upplösa tonaliteten.

    Här kan man tycka att Tolkien inte vågade sig in riktigt i modernismens ”öde land”. Att hans Mordor är en enkel projektion av allt som är dåligt. Han riskerar inte så mycket, anser jag. Godheten är 1800-talsidyllen Fylke, ondskan och osäkerheten väntar där utanför. Jämför här Jünger som låter själva paradiset (Marina) ödeläggas, som vågar tänka tanken på att allt förgås.

    Nåväl. Visst är Tolkien stor, visst kommer hans verk att äga bestånd även i framtiden. Han har gestalt vissa tillstånd i symboliskt eviga termer. Men som konservativ eller antimodernist, dvs som ideolog var han inte så skarp. Han ogillade modern arkitektur; han skulle aldrig ha sett skönheten i ett funkishus från 30-talet, eller i Asplunds stadsbibbla. Gissar jag.

    ”Inte ett öre till Concordprojektet”: så skrev den gode JRR på en inbetalning av restskatten en gång. Kanske med rätta; det var ett dyrt projekt, försenat då i början av 70-talet. Men bortsett från att planet blev ganska bullrigt visade det sig välbyggt, det fungerade bra som världens enda överljudstrafikplan. Och visst var det vackert…!

    Jag förespråkar ingen naiv modernism här. Men nog kan man utvinna romantiska och mytologiska värden ur det moderna. Tolkien kunde det inte, och det gör mig en aning främmande för honom.

  24. Café Exposé:
    Det är min uppfattning att alla som fått insikt i saker och tings natur, även på det allra djupaste planet ibland gör ”misstag” då dessa skall vidareförmedlas via text eller ord till samtiden. Allt från personlighet till kulturell samtid och ögonblicket bidrar säkerligen till det sätt på vilket man formulerar sig… Då språket är inblandat för att beskriva det Absoluta går man alltid minst lite snett.

    Det väsentliga ligger i om det system och den filosofi som förs fram kan fungera för att stimulera klarsyn och andlig utveckling. Både Vivekananda, Ramakrishna och Shankara, samt äldre hinduism har lyckats få mig att se saker som jag tidigare inte förstod, eller kunde uppskatta/känna/uppleva. För mig innebär det att deras budskap fungerar – det är genuint.

    Personligen tror jag att ”frälsningen” är tillgänglig för i princip alla människor. Även de som aldrig har hört talas om det gudomliga, och som aldrig läst ett ord av profetisk natur (även om chanserna ökar med kunskap). Jag ser det dock inte som en skyldighet, utan som ett val att vandra den andliga vägen. Det finns ingen kosmisk agent som kan tvinga eller skapa skyldigheter, mer än de som är invävda i själva verklighens natur. Vi är fria att välja, men om jag hoppar upp faller jag ner, och om jag utför egoistiska handlingar förminskar jag min verklighet.

    Det relativa varierar inom alla traditioner. Symboliken, bönen, meditationsformerna, gudstjänster och ritualerna ser olika ut. Det finns förstås olika väl fungerande verktyg för andlig utveckling, men det viktiga är i min mening huruvida traditionen är grundad i tron på Ett Högsta, och på att människan till sin natur är gudomlig.

    Mystiker har enligt min mening, efter att de fått en inblick i det absoluta, nått frihet bortom sina traditioner och religionssystem. Många av dem fortsättar dock att använda terminologin som deras samtid/kultur är vana vid, då de försöker beskriva sina upplevelser. När jag läser Eckeharts predikningar är det tydligt för mig att han använder kristendomens språk för att beskriva sanningen. Han är dock inte längre bunden av kristendomen som system, utan använder den som verktyg för att predika om Gud och världen. Samma sak kan vi se i andra mystikers skrifter. Just Eckehart lyckades kanske inte så bra med att skyla sanningen i den kristna samtidens symbolspråk, då han blev anklagad och förföljd av sina kristna trosbröder. Theresa av Avila lyckades däremot vara ödmjuk nog.

    Sanningen (Gud) ligger bortanför religionerna. Religionssystemen är vägarna dit. Därför är diskussionen om religionen mindre viktig ur ett filosofiskt perspektiv, och mer viktig ur ett praktiskt perspektiv. Hur ser en fungerande väg ut? Vilka övningar och vilka handlingar leder till harmoni och en transformation från det mänskliga till det gudomliga? Ur mina ögon ser Jesus vägbeskrivning ut att fungera ypperligt, om den följs på allvar. Likaså ser Advaita Vedanta-filosofin ut att fungera väl. Inom alla världsreligioner finns vägbeskrivningar som leder oss vidare in i djupen. Det är upp till var och en av oss (i samråd med samtiden om så önskas) att tolka och pröva dessa system. Jag tänker dock inte sätta ner min fot och säga att någon av dessa fungerar mer eller mindre bra för samtliga av oss. För mig framstår tidigare nämnda namn som mer pedagogiska och mer rakt på sak. För vissa fungerar kärlek bättre än kunskap och meditation. För vissa fungerar bön bättre än avhållsamhet. För några människor går det lättare att närma sig Gud via en son, en gestalt, en ikon eller en staty, och för andra är fokus på total tomhet, eller fysiskt och monotont arbete vägen till Gud. Till och med ateismen kan ge vissa av oss den klarsyn som behövs för att skala av våra egoistiska hudlager och öppna kärlekens portar mot omvärlden.
    Har Vivekananda 100% rätt i vartenda ord han säger? Sannolikt inte. Presenterar han en filosofi och ett antal förhållningssätt som kan leda vissa av oss ”närmare” Gud? Ja, absolut, enligt min mening.

  25. Me: Jag håller såklart med i mycket du säger. Vi ska inte överdriva skiljelinjer.

    En sak som jag anser inte nog kan understrykas är dock att alla sätt och metoder inte är ”lika mycket värda” för en andlig sökare, tvärtom. Ju närmare en sökare kommer Sanningen, desto större sannolikhet att han eller hon måste vara mer rigorös i urskillningen av vilka former och medel som är gynnsamma för den andliga utvecklingen och vilka som är mindre gynnsamma, eller t o m skadliga.

    I de traditionella världarna behövde man sannolikt inte tänka lika mycket på detta, då själva luften man inandades så att säga var impregnerad av det heliga. Men i den moderna världen är detta viktigare än någonsin, eftersom man här ofta omger sig med en artificiell omgivning och en industriellt förfulad miljö som sist av allt lämnar några öppningar mot det gudomliga. Samt att man är ständigt bombarderad med sinnesintryck i trafiken, massmedia etc som upptar en stor del av ens uppmärksamhet, för att inte tala om allsköns modernistiska avgudar som sprids i alla riktningar och ständigt ansätter ens medvetande på djupet.

    Självklart har var och en sin unika väg som är omöjlig att förutse, men det innebär inte på något sätt en relativism i vilka medel som fungerar.

    När Rumi säger ”Ateisten är i själva verket inte så långt ifrån sanningen” betyder det knappast att ateismen är en rekommenderad väg för den andlige sökaren…

  26. Me: När Schuon säger att det är en plikt för människan att söka Sanningen är inte detta ett förnekande av hennes fria vilja. Det är snarare ett sätt att, i enlighet med de stora världsreligionerna, förstå varför människan existerar (som Guds ställföreträdare på jorden) och uttrycker en vilja att minnas och hålla det ursprungliga förbund som människans existens och intellektiva förmåga – Eckeharts intellectus – implicerar (precis som att fågelns vingar implicerar existensen av luft och förmågan att flyga).

  27. Me, ett förtydligande: Ju närmare en sökare kommer Sanningen, desto större sannolikhet att han eller hon får en större förståelse för vilka former och medel som är gynnsamma för den andliga utvecklingen.

    Det är alltså detta med objektiva kriterier igen. Det finns objektiva kriterier för sanning och skönhet.

  28. Café Exposé: Jag håller helt med om att det finns objektiva kriterier för andlig sanning, samt andlig skönhet.

    Dessa objektiva sanningar är dock objektiva från ett relativt perspektiv. Det är ur vår mänskliga synvinkel och ur våra behov som de får sin objektivitet.

    Exempel: Jag måste pussa Lisa för att jag skall kunna bli transformerad i min kärlek till henne. När jag ser att hon blir glad och ler mot mig förstår jag att hon älskar mig tillbaka och jag känner mig hel.
    Men Lisa älskade mig redan innan min puss, och hon har alltid älskat mig. Hennes kärlek är evig och lika stark oavsett vad jag än gör. Det är för min skull denna kärlekshandling – pussen – behövs. Jag kan inte slå Lisa och få samma resultat i mig som av pussen. På så vis är pussen objektivt sann. Men Lisas kärlek skulle kvarstå i lika hög grad oavsett mina handlingar, och för en annan människa kanske kramar eller ord fungerar bättre än en puss.
    Enligt mitt sätt att förstå verkligheten så kan inte Lisa välja bort sin kärlek till mig. Den är hennes natur till skillnad från hennes val.

    Så när en människa säger att; ”Gud har vänt sig ifrån mig”, så handlar detta om henne själv, och när någon talar om ett förbund mellan Gud och människa, så är detta förbund människans tolkning (eller vision) av Guds natur, och förbundet finns för människans skull. Det är vi som ’måste’ för att vi skall ’bli’. Kallt uttryckt, så skiter Gud i vilket.

    Den glädje som uppstår när våra handlingar leder oss ”närmare” Gud kan ur vårt perspektiv upplevas som om Gud ler mot oss – en upplevelse som kan vara mycket påtaglig och övertygande. Men det är vi som genom att ha öppnat oss upplever Gud annorlunda. Gud ler inte, men Guds natur är sådan, att när vi tillåter Gud att ”strömma” obehindrat in i oss, så känns det som det varmaste leende man kan tänka sig.

    Allt vi ser, hör, och känner är vår upplevelse/tolkning av det Absoluta. Det Absoluta i renodlad form (dvs, inte blickandes genom våra ögon) har ingen aning om oss. Vår värld och våra identiteter är en illusion/lek inom det Absoluta. Det är genom att ge upp oss själva och de fysiska tingen som denna illusoriska slöja faller undan och det Absoluta tar över. Detta uppgivande är inte nödvändigtvis detsamma som att förkasta, det kan också innebära att man älskar hela universum i lika stor utsträckning som sig själv. Då ingenting är mer värdefullt än något annat, och när vår kärlek strömmar i lika stor utsträckning åt alla håll kan vi också förskjuta vår fokus från oss själva till det stora oändliga varat.

    Formerna attraherar och lurar oss. De är alla gudomliga till sin natur. De är alla rena. Men först när alla former är lika mycket (eller lite) värda för oss kan vi komma bortom formvärlden och in i oändligheten. Denna slutsats innebär inte att vi skall äta grus istället för pasta, köpa vapen istället för kläder, dyrka pengar istället för profeter, eller slå ihjäl människor istället för mygg. Från vårt perspektiv vore sådana galna handlingar förödande. I människornas värld finns objektiva lagar. Detta är även sant för religionsutövande.

    Allt är dock ETT i ordets allra vidaste bemärkelse, och detta ETT är inte beroende av tid eller rum. Vi finns inom detta ETT, och även om någon av oss dyrkar pengar, käkar grus, köper vapen och skjuter oss andra så förblir detta ETT opåverkat.
    Det är sant att vår mänskliga värld då besudlas och förmörkas under lång tid, men denna objektiva sanning är en fråga om perspektiv. Den dag vi lyckas byta perspektiv och ”transformeras” från människa till Gud, kommer vi förstå att vi är osårbara, eviga och allestädes närvarande.

    Snöflingan smälter
    Vattendroppen fryser till is

    Friheten är vunnen.

    Så tror jag…

  29. Apropå ateism som Väg: Simone Weil stiftade begreppet ”ateismen som rening”. Det skulle vara ett sätt för en troende att ge sig ut i lite okända marker, tvinga sig ut i snålblåsten och föreställa sig en värld utan Gud. Då skulle ens tro fördjupas; man återvänder styrkt till fadershuset.

    Så visst kan ateismen ha sitt berättigande ibland.

    Att de flesta ateister bara har sitt credo som en anti-grej, som en bekväm etikett, är en annan sak.

  30. Ateismen är första steget i den islamiska bekännelsen, la ilaha, (det finns ingen gud, gudom). Utan förnekelsen (nafi) ingen bekräftelse (ithbat) som utgör andra delen av bekännelsen, il Allah (förutom Gud). Rumi har uttryckt det här förhållandet på olika finurliga sätt. Schuon har berört det i Quintessential Sufism. Om jag inte missminner mig.

  31. Me: Som vanligt håller jag med om mycket av det du skriver – i teorin. Det handlar om perspektiv, javisst. Men detta med att ”lyckas byta perspektiv” är inte någon liten sak för en människa, det är hela den andliga Vägen. De flesta – även de allra mest uppriktiga sökare – måste sträva på denna Väg ett helt människoliv och troligen ändå aldrig kunna uppnå fullständig objektivitet och klarhet i detta liv.

    Religionerna syftar till att vara en vägledning för just detta perspektivskifte. Själva begreppet religion betyder att återupprätta enheten och förbundenheten med det Ena. Det kommer ju från latinets re- (åter) och -ligare (knyta, binda).

    Och inom religionernas värld är värdet av att bevara de sakrala formerna intakta i tempel, i ritualer, i sakrament, i konsten, musiken och i den orörda naturen allt annat än överflödigt. Detta eftersom det endast är de begränsade formerna som på den jordiska nivån kan innehålla det Obegränsade. Det är endast genom formernas lek vi kan se och höra det heliga.

    Varje form kan dock verka både som en stängd och en öppen dörr gentemot det Absoluta. Därför behövs andlig vägledning, ortodoxi och ortopraxi i denna labyrintiska formvärld. De objektiva kriterier för vilka medel, former och skönhetselement som ”fungerar” på den andliga Vägen ges av uppenbarelserna, de inspirerade skrifterna, profeterna, helgonen samt de auktoriserade uttolkare och artistiska utövare som verkat inom och i enlighet med de traditionella ramverken.

  32. Är inte vägen till Gud kantad av två räcken att vila mot?Ortodoxin med sin trygghet i urkund och tradition samt Överblicken-att ibland stanna upp och se sig omkring för att ta nya riktpunkter i sökandet efter det absoluta?
    Att bara förlita sig på ortodoxi/tradition kan göra att man förlorar perspektivet och invaggas i en lättjefull säkerhet medan vådan av att bara ha Överblick är att man då förlorar kontakten med Vägen?
    Men båda tillsammans utgör en enhet tillsammans med vägen-se min liknelse om räcken.
    Vi måste både stanna ibland och se upp men även noggrant följa religionens sunna för att inte fara vilse.
    Vishet blir då att veta när man ska stanna upp och när man ska följa traditionen.

  33. Vägfararen: Ja, det låter rimligt med dessa räcken. Traditionens ortodoxi och ortopraxi (alltså läran och utövandet) är ju inte sig själva nog i den bemärkelsen att de skulle utesluta den sökandes eget omdöme, unika horisont och behov av att färdas etappvis i sin egen takt.

  34. Arabiskans ord för credo eller trosbekännelse (vad man tror på) är ”aqida”, vilket liksom latinets ”religio”, betyder bindning, koppling, sammanfogning, av verbet ”aqqada”, att binda.

  35. Omar: Kanske att roten till aqida och aqqada (dvs. -q-d) också är besläktad med arabiskans qudsi, ”helig”?

    Utifrån detta skulle man isåfall kunna säga att ”det man tror på” är det man håller för heligt. Därför skulle man även kunna säga att ens tro kan vara ”sann” eller ”falsk”, beroende på om föremålet för tron faktiskt är något heligt eller ej.

  36. Två räcken låter bra. Då är vi överrens… ;) … trots att de båda är samma räcke.

    En av orsakerna att jag framhåller ”vägens” illusoriska natur är denna tids övervärdering av symbolerna. Det materiella synsättet tycks ha förflyttat Gud och själen från det eviga rummet till moskén och synagogan. Människor är redo att döda då deras symboler attackeras.

    Jesus visade ett tydligt missnöje över kommersen i templet, men inte ens när hans kropp (det verkliga templet) attackerades var han redo att skada eller döda. Djupt rotad i det oändliga insåg han sin osårbarhet.

    Jag har många prylar (böcker, skivor, kuddar, mattor, skulpturer…) som stimulerar och hjälper mig i min andliga strävan. Men jag kommer aldrig att benämna dem heliga, eller skada någon annan människa för att skydda dem.

    Visst betyder också ‘Yoga’ länka samman?

  37. Hm Jag är tveksam till om ”aqida” är besläktat med ”quddus”, helig. ”Quddus” är däremot samma ord som hebreiskans (systerspråket) ”kadosh”. ”Al-Quddus”, den helige, är ett av Guds namn.

    Nu är jag ingen expert på arabiska, även om jag råkar vara arabofil, men jag tror att ”qudsi” är ett adjektiv som i exemplevis ”hadith qudsi”, ”de heliga traditionerna”.

  38. Me: Ja, det stämmer att även yoga betyder ”länka samman” eller ”förening [med det Absoluta]”. En yogi motsvarar en sufi.

    Vår tids ”anda” övervärderar inte symbolerna (som vägmärken till det Absoluta), den förstår dem helt enkelt inte (deras metafysiska transparens). Därav även den fundamentalistiska tendensen som absolutifierar formerna. (Fundamentalismen är den andra sidan av det mynt vi benämner modernismen.)

    Därmed inte sagt att det skulle vara fel att försvara möjligheten och rätten till trosutövande om detta skulle hotas. Det tror jag nog anhängare av alla religioner skulle hålla med om.

    Sedan är ju visserligen inte t ex ändamålsenligt byggda moskéer ett sine qua non för muslimskt trosutövande (även om de såklart underlättar på många sätt). Detta eftersom varje rituellt ren plats där bönen förrättas, såsom i den skapade naturen, i sig är en masjid (moské).

    Dock vore det ett stort misstag att utgå från att det i den nuvarande tidsåldern (kali-yuga) skulle vara möjligt att, som Kurt Almqvist säger, delta i den universella andningen genom ett obestämt och regellöst ”uppgående i naturen” – ”för oss som ej längre har den paradisiska omedelbarheten och okluvenheten i förhållande till tingen”.

    Det behövs med andra ord en uppenbarad Väg, och sådana har också givits alla folk, alla som söker.

  39. Nu har jag kikat i mitt arabiska lexikon.

    ”Aqada” betyder som sagt ”knyta” och är uppbyggt av roten ain, qaf, dal.

    ”Quddus” av qaf, dal, sin. ”Muqaddasat” är heliga platser eller föremål.

  40. Me: Apropå detta med försvar av trosutövande säger Koranen (22:39-40):

    Tillåtelse [att kämpa] har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs – och Gud har makt att ge dem stöd – de som i strid mot all rätt jagas bort från sina hem för att de säger : ”Gud är vår Herre!”

    Och om Gud inte höll tillbaka [vissa] människor med andra [som redskap] skulle helt visst kloster och kyrkor, synagogor och moskéer där Guds namn åkallas utan uppehåll, ha jämnats med marken.

    Även vers 5:2 som manar till besinning är relevant i sammanhanget:

    Troende! Vanhelga inte de riter och symboler som Gud har instiftat (…)

    Och låt inte hat mot dem som spärrade vägen för er till den heliga Moskén driva er till angreppshandlingar, utan samarbeta för att befrämja fromhet och gudsfruktan, och slut er inte samman för att befrämja synd och fiendskap.

    (Mohammed Knut Bernströms auktoriserade översättning)

  41. Omar: Det är möjligt att de arabiska bokstäverna qaf och dal i roten till aqida (”troslära”, ”vad man tror på”) och aqqada (”att binda”) inte är besläktade med qaf och dal i roten till quddus (”helig”). Men med tanke på arabiskans ställning som sakralt språk och att islam endast känner en fast punkt (Gud), så är ju innebörden av att tro eller att knyta an till något endast logiskt om föremålet för detta är något heligt – det vill säga på andra sidan en ”gräns”.

    Det finns väl även speciella mysterier knutet till just den arabiska bokstaven Qâf, vilket ju också är namnet på det berg som sägs varken kunna nås via land ändå till sjöss (lâ bil-barr wa lâ bil-bahr), liksom namnet på den femtionde suran som i hög grad berör eskatologi, uppståndelsen eller ”det nya livet” på andra sidan gränsen (alltså i Anden).

    Detta med mysterierna kring bokstaven qâf var kanske ett stickspår av rang, men oavsett vilket, så är ändå resonemanget det väsentliga, som sagt alltså “det man tror på” är det man håller för heligt. Därför skulle man även kunna säga att ens tro kan vara “sann” eller “falsk”, beroende på om föremålet för tron faktiskt är något heligt eller ej.

    Det förvirrande är ju att ”tro” på svenska lika gärna kan användas i yttranden som ”jag tror det kommer regna imorgon” eller ”jag tror [d v s gissar] att lyckohjulet stannar på ruta 27”. När man talar om tro (imân) eller troslära (aqida) i islam (eller i någon annan traditionell religion för den delen) kan det dock inte vara tal om något vagt antagande. Utan då handlar det ju om visshet och en uppsättning metafysiska principer inom ett väl beprövat religiöst ramverk som man håller för sanna och som man förbundit sig att vara trogen. Det är med andra ord mer likt ett trohets- eller äktenskapslöfte till en faktisk tradition med ett visst andligt klimat och tillhörande esoterisk metodik för den mystiska dimensionen och andligt förverkligande. Det är närmast så långt man kan komma från något löst, godtyckligt antagande om ”hur saker och ting skulle kunna förhålla sig”.

    Detta är inte helt oviktigt att påpeka tänker jag, eftersom det är vanligt att många idag tänker ganska ytligt kring sådana här frågor och också har en tendens att fälla alltför snabba omdömen utifrån sådana missförstånd.

    En religiös eller andlig/översinnlig sanning utgår från den Absoluta verkligheten och är därför något som går bortom dikotomin tänka/känna, ratio/psyche. Det är istället en integral helhet människan kan fatta med den intellektuella intuitionen eller det andliga hjärtat, vilket alltså står över och bortom den diskursivt rationella förmögenheten i hjärnan eller för den delen också transcenderar irrationella, sentimentala impulser. Det kanske mer kan liknas med den omedelbarhet den mänskliga intelligensen uppfattar och internaliserar den odiskutabla, omätbara och objektiva skönheten och den harmoniska helheten i ett vackert naturlandskap med klar luft och porlande bäckar under en öppen himmel. Det kan inte reduceras till något ”teoretiskt” medvetande, en uppsättning åsikter eller tomma rituella åtbörder, utan är snarare en ”existentiell” eller ”kosmisk” medvetandehorisont eller orientering, d v s ett enhetligt och på samma gång ändå mångfaldigt sätt att genom en inre hållning ”vara” eller ”förhålla” sig i – och därför också förstå och uppfatta – världen och det Absoluta.

  42. Ping: ”Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s