– En del människor finner ro med mycket lite. Andra finner sin tillfredsställelse i religionen. En del söker mer, inte blott sinnesfrid utan även den Stora Friden, som ger Andens rikedomar.
– Hur förhåller det sig med religionen?
– För de som kräver mer än religionen är den sista uppenbarelsen blott början.
– Finns det då någonting bortom religionen?
– Bortom religionen finns doktrinen. […] Medlet för att komma fram till Gud själv.
– Och vad består dessa medel av?
– Varför skall jag berätta det för dig när du inte är intresserad att använda dem. Om du kom till mig i syfte att bli min lärjunge kunde jag ge dig ett svar. Men vad är meningen med att bara tillfredsställa egenkär nyfikenhet?
Shaikh Ahmad al-’Alawi i samtal med Dr. Carret (A Sufi Saint of the Twentieth Century, Cambridge: Allen & Unwin, 1993)
Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS
Café Exposé 
Hm..är inte vårt västerländska sökande fångat på ett suveränt sätt här?Vi vill ha kunskapen för vår nyfikenhets skull-inte för kärleken till Gud,den Barmhärtige,och vi vill ha den direkt utan att behöva gå en mödosam väg.
Vägfararen: Ja, den iakttagelsen är jag nog i hög grad beredd att skriva under på.
Att tro att det direkt går att kommunicera helheten i en levd kunskap är detsamma som att förvänta sig att kunna se utsikten och uppleva den klara luften på bergets topp utan att själv ta ett enda steg på Vägen dit.
Jag tänker på ordspråk som ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.” och därefter, när man inser att man mist det hela – ”Det är surt, sade räven om rönnbären.”
Tusen tack förresten för de fina orden om Cafét!
Enligt den instruktör som för några år sedan visade mig Zazen (zen-meditation) så brukade denna övning vara ”hemlig”. Man var tvungen att visa sin dedikation genom att exempelvis diska i 15 år, innan man blev initierad och instruerad i meditationstekniken.
Idag finns informationen tillgänglig för alla. Bra eller dåligt? Svårt att säga…
Jag har under åren fått en känsla av att de som inte ”är redo” att ta till sig andliga kunskaper kan läsa de mest intressanta böcker utan att förstå deras innebörd, eller så orkar de helt enkelt inte ta sig igenom dem.
Det Sufiska Helgonet ovan har i vilket fall en god poäng.
Me: De andliga gåvorna är i vår tid på ett sätt rikare än någonsin, för de få som fortfarande genuint söker. Det är en av kompensationerna för den i andlig bemärkelse mörka tid vi lever i. Idag har vi en närmast outsinlig tillgång till alla religioners sakrala konst, litteratur från mystiker etc som tidigare generationer inte kunnat drömma om. Alla österländska läror finns presenterade på ett för västerlänningar anpassat sätt. De religiösa urkunderna finns i auktoriserade och kommenterade översatta utgåvor etc etc.
Inom parentes måste också sägas att det idag även finns en enorm potential för förvridning och urvattning av lärorna, på ett helt annat sätt än vad fallet varit när de traditionella civilisationerna ännu var intakta. ”Fritt experimenterande” och modernistiska uttolkningar av religionerna är långt ifrån riskfritt (det är just sådant som lett fram till extremistiska rörelser i den islamiska världen).
Den esoteriska kunskapen har alltså så att säga i hög grad ”släppts fri”, från att tidigare i hög grad varit en muntlig skatt som bevarats inom slutna kretsar i respektive traditionell civilisation. Det finns en berättelse om hur Sioux-indianerna resonerar kring detta som tidigare citerats här i Cafét:
Men bara för att sådana outtömliga skatter av traditionell visdom numera finns att tillgå så gäller fortfarande shaikh Al-Alawis poäng. Det rör sig om två väsensskilda typer av kunskap. Den kunskapssyn som doktor Carret rör sig med är en diskursiv kunskap vars organ är den rationella förmögenheten i hjärnan (ratio) – en kunskap som lika gärna kan finnas i binär kod i en datamaskin, medan sufins traditionella initiatoriska kunskap är en andligt förverkligad och levd kunskap, vars organ är det andliga hjärtat (intellectus).
När man läser om andligt sökande/strävan hör man ofta talas om att det är farligt att göra den andliga resan på egen hand (dvs, utan en andlig vägledare). Kan den nya tidens informationsrikedom möjligen fungera så väl att vägledning av en fysisk människa inte längre är fullt nödvändig?
Vad tror Caféet och dess besökare?
Givetvis träffar man som andligt intresserad någon gång männniskor med vilka man diskuterar djupare frågor, men är den traditionella andlige vägledaren fortfarande en nödvändighet? Vad säger Ni?
Det är min uppfattning att vägen är smal och att man enkelt går vilse… men jag undrar om inte rikedomen av information i dagens samhälle kan ge tillräckligt på fötterna för att man mer på ”egen” hand skall kunna hitta rätt i labyrinten/självet.
???
Me:s fråga är intressant. De riktigt bra andliga vägledarna är få idag. Och de som kommer från traditionella kulturer och har traditionell skolning har svårt att förstå sig på oss västerlänningar med våra speciella psyken och speciella bakgrund. Jag tror att man inte ska förvänta sig för mycket från en vägvisare utan behålla ett inre rum för sig själv. Vi behöver en mångfald av relationer för att mogna andligligen, en Mästare kan vara en av dessa, men inte den ende. Det moderna samhället är alldeles för komplicerat och mångdimensionellt och de moderna psykena alldeles för splittrade.
För övrigt skulle jag vilja veta mer om Jungs relation till sophia perennis. Jag håller på med en antologi med titeln Jung och det andliga och finner både likheter och olikheter. Finns det någon som har skrivit om det?
Omar: Angående Jung och sophia perennis så det en förälskelse med förhinder, minst sagt (vilket jag antar att du hade på känn).
Guénon tar itu med hans teorier i kap. 5 i Symbols of Sacred Science, ”Tradition and the ‘Unconscious'”. Han talar om ”false spirituality” och ”much more subtle confusion [than Freud]” och menar att Jung gör det fatala misstaget att behandla den psykiska nivån som om den vore metafysisk och andlig. Guénon går även hårt åt psykoanalysen i The Reign of Quantity.
Jung och hans drömanalys kritiseras också ingående av Titus Burckhardt i kap 2.V i Mirror of the Intellect. Burckhardts text refererar även till ett brev från Frithjof Schuon, vilket kan vara värt att citera ur:
Samma passage finns förresten översatt till svenska av Kurt Almqvist ser jag nu (I tjänst hos det Enda, not s. 99).
Tack! Jag ska läsa referenserna. Jag har böckerna och har antagligen snubblat över Jung-kritiken tidigare, men minnet sviker. Informationsåldern…
Visst är jag på det klara med Jungs brister, men en del av Junglitteraturen kan vara användbar om man söker efter en subtilare sekularismkritik.
I antologin Jung och det andliga, finner jag exempelvis att Jung jämförde vår tid med Roms sista dagar och härförde neurosen till Guds död etc.
Nu har jag läst Burckhardts kritik i Mirror of the Intellect och bestämt mig för att inte slösa bort mera dyrbar tid på Jung.
Omar: Se där lite andlig vägledning från en bok! ;)
Apropå vad Me säger, om behovet av gurus eller om man klarar sig utan dem.
Själv har jag skaffat mig gurus bokvägen. Det har känts enklast och rättast.
När jag läste sanskrit på universitetet, då, ja då var det nästan som att ha en guru; jag var ende eleven på B- och C-nivån då. Men Klas Hagren (salig i åminnelse) var förvisso buddhist och jag var inte lagd åt det hållet. Inte så att han lärde ut buddhism, ånej, det var ju språkstudium för hela slanten.
Nåväl. Man kan säga: det är få förunnat i denna urbana, sena tid att finna gurus av den gamla sorten. Såna som undervisade gratis, som sa ”pay me for my time, with your time” (Don Juan till Castaneda). Det är få förunnat att hitta en don Juan/Ramakrishna/George Trevelyan/what have you.
Inte för att det gör någon större skillnad. Man söker sanningen och finner den lite här och där, skulle jag vilja säga. Man anar intuitivt vad det är man söker. Och en vacker dag kan man formulera denna sanning och bringa den åt andra.
En vacker dag har man, med andra ord, själv blivit guru och andlig vägledare…!
En andlig Mästare och vägledare kan också vara en utläggare av doktrinen (”doktor”), men rollerna behöver på inget sätt sammanfalla.
Man får inte blanda ihop det diskursiva tänkandet med det andliga förverkligandet. Det är just denna distinktion shaikh Al-Alawis utsaga i inlägget handlar om.
Varje ”prövning” på Vägen kan nog sammanfattas i frestelsen att utropa sig själv till Mästare och följaktligen tro att man också kan ge till andra vad man själv inte besitter.
Bibeltexten säger att ingen kommer till Himmelriket av egen kraft, hur mycket man än anstränger sig. Och detta är en sanning som i allra högsta grad gäller även andra traditioner.
Hela frågeställningen börjar också i fel ände. Det första man måste definiera är vilken funktion en andlig Mästare har och varför denna är nödvändig.
Kan det t ex inte vara så att de splittrade människorna i dagens komplicerade moderna samhälle har större behov av en reguljär, ortodox Väg än någonsin?
Du har rätt att vi behöver mästare som kan vägleda oss, men vad jag menar är, att i dagens värld är det näst intill omöjligt att hitta två personer som förstår varandra på grund av vår fluktuerande tillvaro. Så man kan som lärjunge inte begära att mästaren ska lösa alla ens problem eller förstå alla ens sidor. Man får lämna vissa dörrar oöppnade. Men jag hoppas och tror att någonstans där ute finns någon som har alla nycklar. Men man bör vara vaksam, försiktigt och spara vissa sidor tills man hittar någon som är lämplig att ta sig an just dem. För oss västerlänningar passar det bättre med en västerländsk mästare eller någon som vuxit upp här om vi vill ha en mer vänrelation. En traditionellt skolad mästare från en traditionell kultur kan vara nyttig men man kan inte förvänta sig att en sådan ska förstå hela ens splittrade psyke. Även om undantag naturligtvis finns såsom exceptionella helgon utrustade med karamat och förmågan att se saker såsom de är (kashf).
Värdet av psykologisk insikt ska inte undervärderas, men inte heller övervärderas tror jag. Om bara Mästaren kan få den andliga Solens strålar att bryta igenom egots skal så bör alla eventuella inre dimbankar kunna lätta och skingras, även om detta säkert kan vara en lång process och vara enklare sagt än gjort.
Dock är det väl en av de grundläggande kvalifikationerna för initiation på en andlig Väg – förutom uppriktig intention – att man har ett psyke i någorlunda balans, utan några allvarliga störningar.
Tilläggas kan också: ”Den som är helt frisk i denna värld är inte frisk” som en sufishaikh uttryckte det.
För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas Frithjof Schuons artikel Nature and Function of the Spiritual Master.
I am just an admirer of al alawi
http://www.babajahangir.com
Philophical Essence
Know Thyself, that is the most celebrated philosophical essence of human race. Man, whose comprehension has expanded from the minuscule atomic world to the collossum deatils of the galactic bodies and who has exerted great influence upon nature through the mastering of engineering is now facing the more important question of how much had we really learnt about our own self or how much self-control we could exert upon ourselves. In answering this we come close to Sufism which is an applied philosophy in the way to realize and communicate with the core driving force of our very existence.
Man is made by God in the style of all the other living things making him a slave to his own instinct and tendency. However, he has not also been spared with the potential of overcoming this trend and tendency. He has been blessed with the power to win the incompliable hurdles of our nature. More often than not, we are misled by the tricky six senses playing within us. We have inside us the unbreakable link between fear and inertia. Sufism holds in our hand and takes us away free from the fruitless burden of these senses, namely, sex, pride and fear. It then allows us to settle down with the pure soul living dormant deep down in our heart.
God exists in every soul that he has laid down to roam upon the earth. Man can attain the humane fullfilment by awakening the omnipotent Master in himself through focusing upon and purifying one’s soul. Because Creator is only the other name of that absolute soul.
As goes in the Hadith-e-Kudsi: I was always there hiding from your eyes, I desired to express myself and I created All and expressed myself. Creator expresses himself through his Creation. We can find him in the non-living things in the qualitative form and in human beings as the living soul. He who has been successful in waking up that dormant soul is considered an `Olee’ i.e. a friend of God. What he says and what does becomes the saying and the doing of God. He is the possesor of all his attributes. We are advised merely to follow him. Because He is the one who has been trully blessed.
To ensure this self-purification and self-awakening we need an effective Guru or Murshid or Peer and attain self-knowledge, self-purification and self-satisfaction through sitting for a Morakaba or Meditation under his able guidance. The Prophet himself set an example before us by doing the same for fifteen years at the Cave of Hera.
Sufism is an effective philsophy. It leads us to a peaceful and pragmatic life on this very dusty earth.
It is usually spelled ”walī” (and ”awliyā” in plural – e.g. Baron Eric Hermelin’s Swedish translation of Farīd ud-Dīn ‘Attār’s traditional collection of biographies of Sufi saints – Tazkiratú ‘l-awliyā – as ”Vännernas minne” (”memory of the Friends”)).