Frithjof Schuon – Animals

Most animals are horizontal, since
Their homeland is not other than this Earth;
But man’s essential stance is vertical;
Free will to choose Salvation proves his worth.

Nobility some animals possess:
The genius of their symbol lives in them.
They can be more than a corrupted man;
Only their possibilities are less.

Be humble when you meet creation, for
An animal may be a sacred door.
Do not despise a noble plant, a stone:
They bring a message from God’s blessèd Throne.

Frithjof Schuon, Road to the Heart, s. 70

(Källa: frithjof-schuon.com)

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

25 reaktioner på ”Frithjof Schuon – Animals

  1. När jag ser bilden tänker jag på en berättelse om när Muhammed var liten. Hon bodde då hos herdinnan Halima utanför Mecka. En dag var han ute och lekte med sina vänner då ett lejon uppenbarade sig. Alla barnen rusade iväg förskrämda, utom Muhammed. Lejonet kom fram till honom, inte för att sluka honom, utanför att visa sin skadade tass. Muhammed botade tassen, lejonet tackade och lunkade därifrån.

  2. Djur har förvisso inga individualsjälar (som människan) – men de har, för varje art, del i en kollektivsjäl. Alla vargar i vargsjälen, alla katter i kattsjälen osv.

    Så Aristoteles hade fel när han sa att djur är själlösa. Djuren har inget ”jag” men de har del i högre existensplan via sin kollektivsjäl. Och via denna själ sprids t ex instinktiva beteenden, och vissa inlärda beteenden. Varje individuellt djur behöver därför inte alltid lära sig vissa saker, de får dem via sin gruppsjäl.

    Denna hypotes om djurens högre liv efter Steiner. Någon som har en bättre tes?

  3. Svensson: Frågan är mycket relevant eftersom den berör synen på människans ställning i kosmos och hennes inneboende natur. Men den är inte helt enkel att utreda, och det är många som angående synen på djurens själsliv sätter upp en förenklad opposition mellan t ex kristendom och hinduism.

    Det som definierar människan och skiljer henne från djuren enligt Frithjof Schuon – och i enlighet med Augustinus dictum – är hennes intellektiva förmåga att transcendera sina egna kreaturliga gränser och söka det Transcendenta som sådant. Såsom varandes homo sapiens, den sapientiellt vetande människan, har hon begåvats med abstrakt intelligens och en oskapad del av själen (intellectus), vilken kan känna/spegla det Absoluta och därmed göra henne potentiellt kvalificerad att axla ansvaret att vara Guds ställföreträdare på jorden (pontifex).

    Djuren saknar inte själar, men däremot Intellekt, d v s en odödlig del av själen. De kan endast agera på instinkt och åkallar och hyllar/kontemplerar i själva verket konstant Gud eller det Absoluta genom denna, men är inte själva medvetna om det. Djuren saknar såväl fri vilja som abstrakt intelligens och kan därför inte heller ”falla”. De följer sin inre lag och har därför, till skillnad från människan, inte heller behov av religion, metafysiska läror, andliga vägar, sakral konst/ambience (annan än den skapade naturen) eller rituellt instiftade sakrament.

    Den profana humanismen är – i ljuset av den traditionella synen på människan – därför i själva verket en animalism, detta eftersom den endast erkänner den animaliska eller kreaturliga delen av människan. Men människans speciella vertikala position gör att hon, till skillnad från djuren inte enbart kan förlita sig på instinkter för att bevara kontakten med sitt transcendenta Alfa och Omega. Förlitar hon sig helt på instinkter, sina passioner och sitt relativa förnuft, faller hon därför i förhållande till det Absoluta lägre än djuren. Precis som när Lucifer (Koranens Iblîs) – full av högmod – vägrade att såsom de andra änglarna buga sig inför Adam och den intellektiva gåva människorna hade givits, besannas återigen sentensen optima corrupta pessima (”de bästa blir de värsta”).

    Det är enligt Schuon inte i sig en transgression av människan att livnära sig på djur, bortsett från specifika förbud och begränsningar som olika traditioner ålägger dess utövare. Men detta bör ske med begränsning av djurens lidande och tillbörlig respekt, d v s att blodet som offras gör detta för Skaparen, så att djurens själar inte lämnar in ”klagomål” och för att garantera så att inte detta på grund av en kosmisk balans så att säga ska komma att tas ut någon kompensation i form av spillt människoblod. Djuren kommer heller knappast att ”erkänna” människans suveränitet på jorden, såvida det inte bland dessa finns helgon och ”visa män” som kan besinna hennes herravälde.

    I en fotnot i sin första bok, The Transcendent Unity of Religions, berör Schuon något om vad som händer med djurens själar när deras jordeliv tar slut och hur olika traditioner formulerat detta på den exoteriska respektive esoteriska nivån, samt hur respektive lära lägger betoningen vid olika aspekter. Han menar att djurens själar hänger ihop med skapelsens cyklicitet, medan människan har tillgång till en direkt vertikal förbindelse med det Absoluta:

    »Semitic exoterism denies the transmigration of the soul and consequently the existence of an immortal soul in animals ; and it also denies the total cyclic dissolution that the Hindus call mahâ-pralaya, a dissolution that implies the annihilation of the entire Creation (samsâra). These truths are in nowise indispensible for salvation, and even involve certain dangers for the mentalities to which the exoteric doctrines are addressed; thus, an exoterism is always obliged to pass over in silence any esoteric elements that are incompatible with its own dogmatic form, or even to deny them.

    However, in order to forestall possible objections to the examples just given, two reservations need to be made. In the first place, with regard to immortality of the soul in the case of animals, it should be said that the theological denial is justified in the sense that a being cannot in fact attain immortality while bound to the animal state, since the latter, like the vegetable and mineral states, is peripheral, and immortality and deliverance can be attained only from the starting point of a central state such as the human one. It will be seen from this example that a religious negation that is dogmatic in character is never meaningless. In the second place, with regard to the refusal to admit the mahâ-pralaya, it should be added that this negation is not strictly dogmatic and that the total cyclic dissolution, which completes a ”life of Brahmâ”, is clearly attested by scriptural passages such as the following: ”For verily I say unto you, till heaven and earth pass, one jot or one tittle shall in no wise pass from the law, till all be fulfilled” (Matt. 5:18); ”They shall remain there [khâlidîn] for as long as the heavens and the earth endure, unless Thy Lord willeth otherwise” (Koran 11:107).«

    På ett annat ställe skriver Schuon att vissa speciella djur – som t ex vistats i ett helgons närhet – enligt traditionerna fyllts av nåd (barakah) och därför får beträda den paradisiska dimensionen, vilket bland annat sägs vara fallet med Jalal al-Din Rumis katt.

    Steiner är för övrigt problematisk måste tilläggas, då han i sin antroposofi kombinerar modern evolutionsteori med kristet dualistiskt-heretiska strömningar. Han medgav visserligen att vi lever i kali-yuga, men för honom innebar detta – tvärtemot de traditionella uttolkningarna – att människan nu står inför outtömliga möjligheter utifrån den moderna vetenskapens horisont. Enligt honom åsyftar de traditionella lärorna inte en tidlös Sanning. En skrift som t ex ”Herrens sång” (Bhagavad Gītā) relegeras istället till ett av den mänskliga evolutionen passerat stadium. Speciellt Steiners tankar om reinkarnationsläran verkar vara influerade av tankegods från den moderna evolutionsideologin.

    Lejonet är förresten enligt Schuon en solär symbol för Andens styrka. Lejonets passionella natur neutraliseras av dess konungsliga serenitet.

  4. Ang. optima corrupta pessima:

    ”Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skapnad, men därefter låtit henne sjunka lägre än de lägsta”

    Koranen 95:4-5

    Det nämns inte i kommentaren (som delvis är modernistiskt färgad) men ”bästa skapnad” syftar här antagligen på al mathal al ala, den högsta liknelsen, det vill säga till Guds avbild.

  5. Omar: Ja, där har du essensen. Jämför även med buddhismen som enligt Kanei Okamoto delar in tiden efter Buddhas död i tre perioder: en period av ”sann buddhism” (1000 år), en period av ”imiterande buddhism” (1000 år) samt de ”sista dagarna” av degeneration (nuvarande perioden).

    Eller för den delen Bibeln i var och varannan bok… Petrus sparar t ex inte på krutet i sitt andra brev (2:21): ”Det hade varit bättre för dem att aldrig ha fått kunskap om rättfärdighetens väg än att ha kunskapen om den och sedan dra sig undan de heliga bud som de har mottagit. Det har gått dem som det så sant sägs i ordspråken: hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen.”

    Obs! Petrus drastiska bildspråk vänder sig – precis som allt annat i de heliga Skrifterna – direkt till de troende för att de ska rannsaka sig själva och sina motiv. Det handlar ingalunda om något självgott moraliserande över andra (vars intentioner de inte har ansvar för), om nu någon trodde det… Det bör inte handla om att blåsa upp något ego eller stoltsera med en fasad av fromhet, utan tvärtom ödmjuka sig och erkänna sina brister.

    ”[I]n many instances to be objective is to die a little” som Schuon uttrycker det (i förordet till Sufism: Veil and Quintessence).

  6. På grund av vad som sägs i det sista citatet av Schuon i ovanstående kommentar kan ett objektivt studium och utläggande av andliga spörsmål inte anses illegitimt som sådant i ett andligt sökande och på en andlig väg som sätter den metafysiska kunskapen i fokus (jnâna-yoga), medan det däremot i ett mycket tidigare skede kanske skulle kunna klassas som självhävdande övermod eller obalanserade överträdelser enligt de (bredare) andliga vägar som sätter kärleken (bhakti-yoga) eller goda gärningar (karma-yoga) i fokus.

    Är någon av Caféts besökare av en annan uppfattning? Det talas ofta om ödmjukhet och liknande, men mer sällan specificeras det vad som menas.

    Visserligen är en sådan uppdelning (kunskap/kärlek/goda gärningar) också i sig endast idealtypisk, då det i praktiken kan finnas stora överlappningar dem emellan.

  7. Bäste Café-föreståndare – tack för ymnig förplägnad i vanlig ordning.

    Ödmjukhet – är det möjligen så att den individuella kunskapsinstans vi faktiskt måste så att säga erövra och begagna oss av (förnuftet), för att alls kunna beträda vägen i jnâna-yoga, är subjektets bugande för det objektiva? Vi är ofrånkomligen subjekt och kan inte utge oss för att vara objektiva – det tillkommer inte oss – utan måste just ”ödmjuka” oss, ”dö en smula”. Dvs. egodöden är egentligen att placera subjektet/egot på dess rätta plats – subordinerat intellektet.

    Beträffande Okamotos indelning av perioden efter Buddhas död kanske den kan ses som speglande de tre idealtyperna och ”fallets” riktning? Sann buddhism – jnâna; imiterande buddhism – bhakti (kärleken som inlevelse, identifikation) och vår ”göra-tid”, handlingens och den goda gärningens tid som så lätt glömmer både metafysik och sann kärlek. Ödmjukheten ett sätt att förena förnuft, kärlek och handling och därigenom möjliggöra nåden – intellektet?

  8. Fuldskaeg: Tack för fint utlåtande och värdefulla synpunkter! Reflektionen kring Okamotos periodisering öppnar för ett fruktbart sätt att tänka och resonera kring frågor som dessa.

    Jag tror också att det inte nog kan betonas att egodöden – och därmed ödmjukheten – inte är någonting annat än en ”tillåtelse” för det intellektiva ljuset att tränga genom. Att låta hjärtats ”täckelse” falla och därigenom låta saker och ting framträda i sina rätta proportioner.

    Ett närmande av objektivitet blir först möjligt när egot eller subjektet genomströmmas av Sanningen, eller med andra ord andlig Närvaro.

    Och det är i de traditionella ramverken med tillhörande esoteriska Vägar (religio perennis), som ett andligt nådeflöde kan bli verksamt med tillräcklig kontinuitet och varaktighet för att en verklig omvandling ska kunna komma till stånd.

  9. Apropå ymnig förplägnad kommer här ett rikt antal utdrag om ödmjukhet ur Frithjof Schuons Spiritual perspectives and human facts. Vart och ett av utdragen kan läsas som en aforism, en skimrande pärla av tidlös visdom.

    Truth has, in its manifestation, something of both humility and charity; humility is false if it has neither truth nor charity, and charity is false if it has neither truth nor humility. The virtues mutually control one another.

    It is true that every man has a tendency to attribute to himself what he is merely able to conceive: there is no proud man who does not deem himself humble, if, that is to say he admits that humility is a virtue.

    Every man must resign himself to the thought that he is of necessity a little foolish; humility is not a luxury.

    False humility never has its roots in truth. Virtue can be an idolatry like anything else.
    Man has need of humility to the extent that he does not think of God; to the extent that he does not forget himself in thinking of God.

    It is possible for man not to know that he is nothing and yet to cultivate a feeling of humility. He may believe he is far more than he is in reality and cultivate a sentimental humility.

    When humility takes a quasi-unique form, in the sense that it obliges man to believe himself to be literally and individually the worst of sinners, it has something in common with what the same individualistic perspective calls ‘pride’.

    The most perfect — or the least imperfect — of ascetics can only realize humility in certain respects; otherwise he would end by sinning from humility. This proves that humility, in the exclusively ascetic meaning of the word, is only of value in a quite conditional way, that it is relative, like all penitence. It is not on the ascetic level that humility can be total.

    Humility that is individualistic, sentimental and penitential is opposed to pride as the colour green is opposed to the colour red. It is always an affectation, either useful or harmful according to the case, and it is incompatible with a way which does not admit of subjective positions that are contrary to objective truth.

    Humility, in so far as it is a spontaneous expression of virtue, is distinguished from pride as white is distinguished from red. It is not an affectation, but a natural, or more exactly, a primordial state. It is in no way opposed to a sane affirmation of oneself or to an objective knowledge which a man may have of his own worth; on the other hand, it does not constitute a way, but is to be found in every good man.

    Humility, in so far as it is knowledge, is distinguished from pride as pure light is distinguished from every colour. It properly belongs to those ways which exclude individualistic sentimentalities or to those states which have passed beyond such a level.

    Humility towards men may be an aspect of humility towards God, but it may also be the opposite of this, in view of the antinomy that exists between the human order and the Divine Order. It will be said then that man must humble himself before God, not before men, while being free from all pride. One must, moreover, distinguish between humility and humiliation.
    If humility is an essential attitude, it cannot be limited to a sentimentality, ascetic or not; humility is profound in so far as it is lucid; and the more intelligent it is the greater will be its detachment from forms.

    From the psychological point of view, logical humility is required because it is impossible to be at the same time and in the same connection in potency and in act, or to be simultaneously subject and object, and therefore to be judge in one’s own cause. Man cannot at one and the same time ‘be’ good and define himself as good; he cannot bring his mind to bear at one and the same time on a particular content of his knowledge and on the act of knowing. The eye cannot see itself. ‘Let not your left hand know what your right hand doeth.’

    We can without difficulty understand the meaning of humility before God; but what is the objective value of humility with regard to our neighbour? It resides in the fact that our neighbour can always teach us something, even if only in a quite indirect way. In this respect he assumes a quasi Divine function.

    Pride consists in taking ourselves for what we are not and disparaging others. Self-respect is knowing what one is and not allowing oneself to be humbled. Self-respect does not prevent a man from humbling himself before what surpasses him; it is far from being the opposite of true humility, whatever the more superficial moralists may say.

    Adoration of the world inevitably brings with it in some degree adoration of self, so that it is legitimate to attribute ‘pride’, even if only as a virtuality, to every man. In its universal sense ‘humility’ is thus a sine qua non of all spirituality, the more so because, as soon as man tears himself away from adoration of the world, he must pass through the temptations of ‘pride’ in order to approach God; for the ‘I’ wants to appropriate this movement of approach to itself and to glory in it to the detriment of what is its sufficient reason.

    When the proud man learns that humility is a virtue he wants to appropriate it to himself because he cannot bear to be inferior to others. If humility is the concealing of the virtues one has, hypocrisy is the counterfeiting of the virtues one has not.
    In a general way, men readily believe that they possess virtues just because they are able to conceive them.

    According to the Buddhists, after purifying oneself from one’s defects one must purify oneself from one’s virtues; everything must be brought back to the Divine Cause; this is the perfection of humility.
    To think that ‘I have’ such and such a virtue is almost as false as to think ‘I am’ God.

    The loftiest gnosis and the most perfect humility go together: the one is the knowledge of the Divine and the other knowledge of the human. Pride is to treat the human as the Divine and vice versa; it is therefore to be ignorant both of the one and of the other.

    Humility is a state of emptiness in which our thoughts and actions appear to be extraneous to ourselves, so that we judge them as we judge the thoughts and actions of others.
    Pride is a blind plenitude which monopolizes everything.
    Humility is the vacare Deo in all its aspects, and for this reason it is perfect simplicity and primordial purity of the soul in the face of the Divine influx. On the one hand it conditions incessant prayer and on the other it is conditioned by it. He who is not humble, that is, simple and pure — we would willingly say ‘impersonal’ and ‘objective’ — cannot persevere in this incessant prayer, and he who does persevere in it cannot rest in the imperfections that are contrary to simplicity, purity and humility.

    St. Bernard defined humility as ‘a virtue through which a man who has a true knowledge of himself becomes contemptible in his own eyes.’ And he adds that ‘the Lord, who is gentle and just, gives them the law of humility that by this means they may return to knowledge of the truth.’ This is to say that knowledge of oneself is indispensable for the knowledge of God. And this is also the meaning of this teaching of the Prophet: ‘Who knows his soul, knows his Lord.’

    St. Bernard connects humility with truth. He understands it in a sense which has nothing exclusively moral about it, and this appears even more clearly when he speaks of the third degree of truth, which is ‘to purify the eye of the heart to contemplate things Heavenly and Divine.

    Meister Eckhart said that humility consists in ‘being below’, for otherwise it is impossible for God to give; thus lack of humility, egotism for example, does violence to the nature of God, which consists in giving.

    Christ said to St. Catherine of Siena in a vision: ‘I am He who is, thou art she who is not.’ This is the metaphysical foundation of all humility expressed in direct terms.
    For Thomists humility is the measure of our nothingness in the face of God.

    ‘Humility’, says St. Teresa of Avila, ‘is to walk according to the Truth.’ For St. Ignatius Loyola also, humility is first of all the simplicity of soul which makes man submit himself quite naturally to the Divine Law, then indifference with regard to worldly things, and finally the ascetic will to live in privations, material and moral, for the sake of God.

    There is an inner dignity and there is an outer dignity, just as there is an inner humility and an outer humility.
    Dignity is the ontological awareness an individual has of his supra-individual reality.
    The criterion of true humility is its truth and its dignity.
    The criterion of true dignity is its truth and its humility.

    There is no legitimate connection between humility and a levelling down, for the last mentioned is a form of pride since it denies the natural hierarchy of values and of men; by this negation it is also opposed to dignity. Humility — or simplicity — is never a synonym for egalitarian mediocrity, nor yet for weakness.

    The spiritual content of dignity is not, like that of humility, accessible to all men, although in principle every man possesses the same dignity of being made in the image of God, of being the vicar of God on earth, of having access to the Divine.

    Dignity is a way of remembering corporeally the Divine presence. It has need of effacement, as self-respect has need of humility. More precisely, effacement is already comprised in dignity and humility in self-respect. If there could be a humble pride, it would be self-respect.

    Dignity is consciousness of a universal quality. Effacement is consciousness of our own nothingness.
    Sentimental humility individualizes this nothingness, and therein lies its contradiction. The same applies to affected dignity:
    it individualizes the theomorphism of Adam, which is just as contradictory, for it is not the individual who resembles God, but man as such, the human form which includes all individuals.
    Dignity is a repose, not an activity like affectation. It is not an individual affirmation but, on the contrary, a retreat towards the impersonal centre.
    Dignity reflects the sacred aspect of man.

    This perspective makes it possible to understand why in Islam, humility is founded less on consciousness of sin than on consciousness of powerlessness before God. In this connection the following sentence from the Koran is very revealing: ‘Walk not on the earth in a proud manner, for in truth thou canst neither cleave the earth nor attain the mountains in height’ (Surat of the Nocturnal Journey, 37.). Here the source of humility is the daily experience of our physical limitations, a meaning which also appears in the rite of ablution, the occasional cause of which is impurity of the body, and which is also contained in the word bashar, man. This term designates man, not in his more or less theomorphic aspect (for he is then called insän), but in his aspect of mortality, powerlessness and impurity.

    Leaving aside the fact that humility has everywhere the same fundamental reasons, we can say in a relative sense that the Christian is humble because he knows himself a sinner, and the Moslem because he can neither displace the moon nor abolish death.

    Why is social benevolence not in itself a virtue, and why does it not bring with it knowledge of God? It is because it can perfectly well go hand in hand with complacency, which annuls its spiritual quality. Without the inner virtues, such as humility and generosity, good works have no connection with spirituality; they may even indirectly take man further away from God.

  10. Med tanke på ovanstående funderingar om möjligheten av själar och intellekt (i Eckharts bemärkelse) i djurriket kom jag att tänka på en text jag läste för ett tag sedan: ”Raven’s appearence: The language of prophecy” av en Peter Kingsley som jag inte alls känner till. (Återfinns i Open-Access tidskriften AntiMatters på http://anti-matters.org/ojs/index.php/antimatters/issue/view/2/showToc). Kingsley berättar om ett tillfälle då han finner sig apostroferad av en korp utanför hans hus: ”As soon as it saw me, it started crying out continuously without stopping. I had no idea what it was saying, but I was sure it was communicating something. Then it stopped. I remember this so vividly. I said to it: “What’s the matter?” It started flapping its wings and calling out again, still on the branch in front of me. I could not understand. It stopped and I asked again: “What are you trying to tell me?” This time it flapped its wings even more intensely. It started rising from the branch and kept on flapping its wings while hovering right in front of me. I was completely attentive. By now I knew it had a message. I listened to it not just with my ears but from deep inside myself. And in that moment it spoke to me, inside me. Its message came straight through to me in English words: not in raven language, or in any indigenous language, but in words I could understand. It said to me, “I have come here to tell you that there is about to be terrible death and destruction.” And from the way it communicated I knew it was referring to death and destruction which would affect not me or my wife particularly, but the whole world.” Detta skedde enligt utsago den 8:e september 2001, det vill säga tre dagar innan det olycksaliga datum vi känner som 11:e september.

    Han frågar sig vad det betyder att en korp har ett språk och hävdar att dylika frågor kan vi inte besvara idag med vår typ av vetande. (Texten är ursprungligen ett tal på en konferens på temat ”Language and Spirituality” i Albuquerque, New Mexico, 2003.) Så efter att ha påstått att frågor av denna typ framstår som obegripliga idag så antyder han också en äldre innebörd vilket tycks implicera att annorlunda utgångspunkt möjliggör annorlunda svar.
    “These are the questions that no one in the modern Western world we live in, with all its apparent knowledge, can answer anymore. But they are also questions that come from an infinite depth and, if we allow them, can take us straight back into the infinite depth they come from. That is the depth of oneness where every culture and language and creature has its origin.”
    Av intresse är också när han tidigare i texten påpekar att vår uppfattning och vårt språk (det ”västerländska” profana) kan bara tala om saker och ting, men att det finns ett alternativ till detta: ”If you sense oneness you talk from oneness; and that oneness is communicated through the magic of the word in a way that our minds may find incomprehensible but that, even so, fascinates and endlessly obsesses them.… The founders of logic and science in the West were sorcerers. They knew what they were doing even if, now, no one knows what they did.” Citatet belyser också Kingsleys intresse för just Parmenides, ofta ansedd som logikens fader – något som antyder logikens ursprungliga koppling till Logos.

    Distinktionen är för övrigt inte helt olik den som Martin Buber förfäktat mellan de olika grundorden Jag-Du och Jag-Det med deras respektive sätt att relatera till människor, värld och Gud. Språk, eller vad vi normalt uppfattar som definierande för denna term, har med andra ord olika funktion beroende på utgångspunkt, något den moderna och ”logiskt” orienterade språkfilosofin tycks främmande inför, vilket återför oss till ödmjukheten och vad som sägs om detta i ovanstående vackra inlägg:
    ”From the psychological point of view, logical humility is required because it is impossible to be at the same time and in the same connection in potency and in act, or to be simultaneously subject and object, and therefore to be judge in one’s own cause. Man cannot at one and the same time ‘be’ good and define himself as good; he cannot bring his mind to bear at one and the same time on a particular content of his knowledge and on the act of knowing. The eye cannot see itself. ‘Let not your left hand know what your right hand doeth.’”

    Andra utdrag av Schoun kunde ha valts. Ymnigt var ordet.

  11. Fuldskaeg: Det verkar som att Kingsley (i bokstavlig snarare än symbolisk mening) refererar till ”fåglarnas språk”, Salomos ullimnâ mantiq at-tayr (Koranen 27:16). Även Siegfried i den nordiska mytologin får ta del av fåglarnas visdom när han besegrat draken Fafner och slickat i sig dennes blod.

    I metafysisk bemärkelse rör sig detta enligt René Guénon om det lägre egots (nafs-al-ammara) död genom åkallan (mantras, dhikr) och en upplysande reintegration i människans Mittpunkt eller den vertikala axis mundi där en harmonisering och kommunikation kan upprättas med högre tillstånd av Varats enhet – d v s devas eller änglar (al-malâ’ikah eller grekiskans aggelos, ”sändebud”), vilka ju ofta symboliseras av fåglar eller bevingade väsen.

    Även i Tolkiens Hobbiten förekommer ”fåglarnas språk” i samband med drakdödande. Ett centralt underliggande tema i hela Tolkiens legendarium är just det som nämns i ditt citat, dock i detta formulerat på ett inte helt tillfredsställande sätt:

    The founders of logic and science in the West were sorcerers. They knew what they were doing even if, now, no one knows what they did.

    Det otillfredsställande är alltså att det är bedrägligt att tala om ”founders of logic and science” när det borde stått ”founders of rationalism and modern science”, och inte ens ”founders” är helt korrekt då det enda de egentligen åstadkommit är en lossbrytning, fragmentarisering eller reduktionism av en tidigare integral helhet. Och eftersom ”kvalifikationen” för detta inte är kunskap, utan snarare ”tanklöshet” och brist på verklig insikt, eller tillämpning av i grunden initiatorisk kunskap för profana ändamål, är det inte heller säkert att alla inblandade verkligen alltid var så medvetna om vad de gjorde, eller i varje fall inte vilka konsekvenser det skulle få. Även den kategoriska formuleringen ”now, no one knows what they did” är tveksam, eller närmare bestämt en överdrift, som antyder att det principiellt sätt inte längre skulle kunna vara möjligt att nå insikt om vad de gjorde. Vad som däremot inte längre är möjligt att nå kunskap om är merparten av tillämpningarna av de traditionella, ”högre” vetenskaperna, vilka för alltid fallit i glömska genom ratios revolt mot intellectus och dess enväldiga, illegitima och svartsjukt bevakade usurpering av tronen i människans medvetande.

    Just en sådan intellektuell förflacknings- och sönderbrytningsprocess skildras som sagt även i Tolkiens sagovärld, vilket tagits upp tidigare här i Cafét – i senare delen av inlägget om Johannes Bureus runforskning:

    De ursprungliga alvrunorna kom sedan att utvecklas till tengwar av högalven Fëanor. Detta gjorde visserligen deras användning mer spridd, men på samma gång också mer bedräglig för det ouppmärksamma ögat. Runskriftens funktion kunde nu nämligen instrumentaliseras och därmed frikopplas från den tidlösa visdomen och istället användas för själviska ändamål (de förföriska alvrunorna i inskriptionen på den Enda ringen är till exempel skrivna av Sauron på det svarta språket).

    Fëanor beskrivs följdriktigt av Tolkien som “subtle” och “skilled”. Denna beskrivning gömmer i sig även en mörk sida. “Subtle” brukar förknippas med ormen i paradiset, “the most subtle of the beasts of the field”. “Skilled” rymmer etymologiskt även ett skil-jande, det vill säga ett uppdelande och söndrande av visdomen och den ursprungliga enigheten – ett fall.

    Något som är mycket viktigt att betona i samband med detta är att Parmenides och de andra eleatiska filosoferna ingalunda var de första logikerna, utan de första rationalisterna, vilka bröt loss ratio från intellectus, logiken från transcendensen eller logos – eller med ett mer teologiskt språkbruk, avskärmade himlen från jorden. En sådan olycklig tudelning eller lossbrytning är det som föranleder Tolkiens Gandalf att leverera skarp kritik med anspelning inte minst på Sarumans härjningar:

    He who breaks a thing to find out what it is, has left the path of wisdom.

    Det är mycket olyckligt att även många av de som intresserar sig för gnosis, esoterism och liknande i vår tid, har fått för sig att detta skulle stå i motsättning till logiken som sådan. Och det är just denna tudelning som den tidlösa visdomen åter gör ”hel” eller smider samman i slutfasen av den i andlig bemärkelse mörka tidsåldern. Som Seyyed Hossein Nasr skriver i Hela naturen talar om Gud (svensk översättning av kap. 3 i Man and Nature):

    [I]nstitutionerna för filosofi och humaniora vid universiteten lever vidare i logikens instängda värld, en värld blottad på all transcendens, medan ”marginalen” eller ”motkulturen” söker efter transcendens (ofta i immanent dräkt) men är otillgänglig för logiken, det vill säga en logik som emanerar från det inre intellektet, och även för uppenbarelsen, som också är en manifestation av det Universella Intellektet eller Logos. Hur enastående är dock inte denna vision fångad i Frithjof Schuons storslagna verk Logic and Transcendence, där han ur traditionens perspektiv utvecklar ett universellt panorama i vilket såväl logik som transcendens får sin beskärda del.

  12. Vad är det för kristet dualistiskt-heretiska strömningar som Steiner öser ur? Det låter intressant, ingenting som brukar ingå i de schablonbilder av antroposofin som man ser, där antroposofin framställs som en holistisk lära.

  13. Ett annat utdrag från Schuon apropå människor och djur:

    ”To cut off man from the Absolute and reduce him to a collective phenomenon is to deprive him of all right to existence qua man: if man deserves that so many efforts should be spent on his behalf this cannot be simply because he exists, eats and sleeps, or because he likes what is pleasant and hates what is unpleasant, for the lowest of the animals are in similar case without being considered for this reason our equals and treated accordingly. To the objection that man is distinguished from the animal by his intelligence, we will answer that it Is precisely this intellectual superiority that the social egalitarianism of the moderns fails to take into account, so much so that an argument that is not applied consistently to men cannot then be turned against the animals; and to the objection that man is distinguished from animals by his ”culture” we will answer that the completely profane and worldly ”culture” in question is nothing more than a specifically dated pastime of the human animal; that is to say, this culture can be anything you please, while waiting for the human animal to suppress it altogether. The capacity for absoluteness which characterises human intelligence is the only thing conferring on Man a right of primacy; it is only this capacity that gives him the right to harness a horse to a cart. Tradition, by its above-worldly character, manifests the real superiority of Man; tradition alone is a ”humanism” in the positive sense of the word. Anti-traditional culture, by the very fact that it is without the sense of the Absolute and even the sense of truth—for these two things hang together—could never confer on man that unconditional value and those indisputable rights that modern humanitarianism attributes to him a priori and without any logical justification.”

    Frithjof Schuon, ”No activity without truth”

    http://www.studiesincomparativereligion.com/Public/articles/browse.aspx?ID=111

  14. Anonym: Här är en referens.

    ”Steiner assumed leadership of the Theosophical Society in Germany, Switzerland and Austria-Hungary. Under Steiner’s leadership, the German Theosophical Society turned out popular editions of Gnostic texts and books about Gnosticism for the lay public through Leipzig’s Eugen Diederichs Publishing Company (Stark 74). These volumes appeared between 1903 and 1910. While Steiner’s interest lay in promoting knowledge of the esoteric side of Christianity contained in the Gnostic texts, the publications also served the publisher’s ideological agenda, namely, to subvert orthodox Christianity by making available texts that the church considered heretical (Noll 88). In 1913 Steiner split off from Theosophy to found a rival movement called Anthroposophy which, like its parent school, remains active to this day.“ Kirsten J. Grimstad, The Modern Revival of Gnosticism and Thomas Mann’s Doktor Faustus, s. 21.

    Dualistiska tankegångar hos Steiner verkar senare ha klätts i zoroastriansk terminologi, såsom i boken The Incarnation of Ahriman: The Embodiment of Evil on Earth.

  15. Det hävdas alltså, utan några vidare referenser, att Steiners interesse låg i att främja kunskap av den esoteriska sidan av kristendomen i de gnostiska texterna. Det säger ju egentligen inte mycket om saken och behöver heller inte innebära vare sig dualism i någon absolut mening, eller heresi.

  16. Anonym: Den vidare referensen i det här fallet är ju Noll 88…

    Att antroposofi är heresi fastslogs av Romersk-katolska kyrkan redan 1919, efter en brett upplagd undersökning av rörelsens olika delar. Det bör inte vara kontroversiellt att framhålla för en neutral betraktare. Steiners lära om ”Sonnenwesen”-Kristus håller sig inte på något sätt inom ramarna för kristen ortodoxi, och har heller aldrig haft avsikt att göra detta. Tvärtom är den antroposofiska läran en synkretism som placerat sig helt utanför den kristna traditionen som sådan, även fattad i bredaste bemärkelse.

    Steiner verkar onekligen på många sätt ha varit en mycket begåvad man. Han ville skapa något nytt, ta ett nytt steg i människan ”kosmiska evolution”. Men eftersom han befann sig utanför de autentiska traditionernas nådeflöden och saknade någon som helst reguljär initiation blev resultatet föga förvånande… just en modern ”pseudo-religion”. Det finns ingenting sakralt med den.

    Steiner och liknande ”nyandliga” rörelser ligger långt utanför Caféts fokus. Men trots det ljumma intresset är det är svårt att undgå att hans världsuppfattning framstår med starka dualistiska inslag (axeln Ahriman-Lucifer dyker upp gång efter annan). Att antroposofin håller fram sig själv som den helande, holistiska kraft som förmår transcendera en sådan dualism är föga förvånande. Men det gör den inte till en icke-dualistisk (och därmed rent metafysisk) lära, såsom t ex hinduismens advaita vedanta.

    Om någon här är påläst om huruvida gnosticism och/eller dualism är viktiga inslag i Steiners lära eller ej, får den gärna ta till orda.

  17. Caféets utskåpning av varje lära som saknar helgon, saknar lärjungesuccession och initiation och som saknar tradition, är häpnadsväckande.

    Jag anser Steiner vara en idérik sälle, väl värd att läsas. Det Kristensamfund han bildade i Tyskland ansågs inte så udda (men det var kanske ur protestantisk synvinkel).

    Och vad med Swedenborg då? Han hade ingen sedvanlig lärare, ingick inte i någon succession. Ändå är hans credo ”philosophia perennis” om något. En ”advaitya”-lära som bland annat gör rent hus med den felaktiga treenighetstanken (som är en applikation av den antika triaden Uranos-Kronos-Zeus, fin pyramid kanske – men irrelevant).

    Förstår man Swedenborg förstår man veda, och omvänt. Och med Swedenborg förstår man kristendomen vill jag hävda, bättre än om man lyssnar på en ack-så-traditionell präst i svenska kyrkan. Eller katolska…

    Och vad med Simone Weil, citerad av Caféet? Hon hade ingen guru, var inte initierad i någon lära på sedvanligt vis. Ändå går hon att läsa och ta intryck av. Hon var i min bok något av ett helgon, inte erkänd såklart, men…

    Eller talar Caféet om ”icke-initierad”, ”icke-ortodox”, ”utanför de autentiska traditionernas nådeflöden” etc bara i formell mening? Att det bara är defintionsfrågor, ”accidentia” och inte ”essentia”?

  18. Richard Noll, får förmodas. Kan du se efter vilken publikation som refereras till? De böcker som är publicerade tycks ha utgivits på nittiotalet. En gissning är dock att ej heller han skulle ge oss information i frågan.

  19. Svensson: Steiner var säkert på många sätt, som du säger ”en idérik sälle, väl värd att läsas”. Men det gör inte antroposofins andliga evolutionslära till en autentisk, integral tradition. Tvärtom är den betydligt vansklig att harmoniera med tidlös visdom. Därför ligger den också som sagt klart utanför intresseområdet här. Det hindrar inte andra från att försöka fiska tankvärda filosofiska och moraliska guldkorn där, men man bör vara medveten om begränsningarna i andlig och metafysisk bemärkelse. Det kan helt enkelt vara så att man söker olika saker.

    Angående Swedenborg och Simone Weil så ser jag dem i stort sett som ”solitära” exempel på mystiker av religio perennis-typ, ty ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden”.

    Bara för att det går att resonera i termer av principer och traditionsordningar, så betyder det inte det inte finns speciella helgon, begåvade mystiker och andra som under mer irreguljära omständigheter fått sina inflytelser direkt (vertikalt) från Gud. Varken en Simone Weil eller en Swedenborg skulle nog dock ha varit möjliga utan den kristna traditionens inflytelsesfär med den potentialitet och ambience som ryms däri.

    Steiner ville uttryckligen bryta sig loss från traditionen, Simone Weil och Swedenborg vill återupptäcka den sanna kristendomen. Ingen eufemism kan överbrygga denna klyfta.

  20. Anonym: Det låter sannolikt att det är Richard Noll. Jag har dock tyvärr inte tillgång till boken här. Om du nu tvivlar på dessa källor, kanske du själv kan rekommendera någon mer tillförlitlig?

  21. Jag har tyvärr inte tillräckligt med kunskap om antroposofin för att kunna erbjuda dig en bättre källa, det skulle väl vara att du går direkt till Steiners verk i så fall. Det är nog säkrare än att förlita sig på andrahandsinformation, om man är ute efter att få en riktig bild.
    Men faktiskt skulle det inte vara utan intresse att läsa den romersk-katolska undersökningen, kanske kan du vägleda oss till denna?

  22. Anonym: Jag föreslår att du vänder dig direkt till Troskongregationen med din fråga.

    En artikel som kan vara av intresse för den som inte skyr en kritisk granskning av Steiners läror är för övrigt Carrie Tomkos ”The Occult Influences of Rudolph Steiner” i Spiritual Counterfeits Journal, Vol. 25, Feb. 2001. Rama P. Coomarawamy rekommenderar den i sitt magistrala verk The Destruction of the Christian Tradition.

  23. Guds ljus/medvetande/vara uttrycker sig bäst det kan i olika former. Det är dess natur/väsen att skina så klart som möjligt genom varje ting och varelse som betraktaren skådar och definierar. När en hjärna kapabel till komplexa tankemönster, abstraktioner, musik och konst finns tillgänglig används denna (av Gud) till att filosofera och skapa. När enklare hjärnor, som djurens, finns tillgängliga används dessa (av Gud) till att lukta, böka, smaka, njuta och böla etc. Den ena hjärnan är inte heligare eller mer utvald än den andra. Gud finns överallt till 100%. Enda skillnaden mellan människa och djur är att människan, som hon förstår sig själv, kan tänka på sätt som djur inte kan, och därmed också grubbla kring det Absoluta. Detta innebär inte att hon står högre eller skiner mer. (Ett piano klarar komplexare melodier än en flöjt, men de är båda 100% musikinstrument.)

    Människans tankar, inklusive filosofiska funderingar, föds i mötet med omvärlden. När man pratar om människans fria vilja, och högre förstånd, bör man påminna sig om att en isolerad hjärna helt utan omgivning är inkapabel till att formulera tankar, eller skapa någon vilja. Hjärnan måste ha tillgång till ett tankestoff och energi (en värld) för att överhuvudtaget kunna tänka, ta beslut och formulera ett avgränsat ’jag’. Det är inte hjärnan som tänker på universum. Det är universum som tänker, med hjälp av hjärnan.
    Universum skapade hjärnan, underhåller hjärnan, och ger hjärnan dess leksaker – tankestoffet. Med dessa kan den sedan jonglera, glömma av sitt ursprung, kalla sin vilja fri, och skapa sig ett i många fall för starkt ego.

    Min åsikt är att det görs alltför komplexa kartor, och idéer om djurens plats och väsen. Ur mitt perspektiv är djuren en fullständig del i det vi kallar verkligheten, och därmed en fullständig del av Gud. Den energi – det ljus – som bildar djuren har samma källa som den energi som bildar oss. Vi kan göra oss en mängd teorier om våra egna och djurens själar, och deras eventuella resor efter kroppens död. Dessa idéer är dock oväsentliga i förståelsen av det Absoluta i min mening, och behövs heller inte för religionsutövande. När ni ser ett djur så ser ni Gud. Betrakta det och förundras över varats fantasirikedom och skönhet. När ni ser en växt, en sten, eller en vätska så ser ni Gud. Bevittna det och gläd er över varats variationslust och rikedom. När ni ser en vanlig människa eller en helig man så hälsa den välkommen i ert hjärta och sjung en sång till Herren över era sinnens förtrollande kraft. Allt är här. Ett har kommit som många. Dela det när ni behöver eller vill. Men placera er inte bakom, framför, innanför eller ovan. För varje djur, jordplätt, pinne och droppe finns i ert hjärtas centrum, precis på samma plats som Ni.

    Människan ser ’synd’ där barnet och djuret ser handling. Människan ser ’ondska’ där barnet och djuret ser förlopp. När vi som individer kan urskilja goda handlingar från onda – dvs, när vi formulerat en dualistisk världsbild – har vi bundit oss och gjort oss påverkbara av denna dualism. Därefter är vi fångade och från denna plats kan endast goda handlingar befria oss. Dessa bojor saknar djuren, och är liksom barnen fria från ansvar.

    Jag drar mig till minnes ett visdomsord som går något i stil med: ’Använd den goda taggen för att pilla ut den onda. När det är gjort kan du slänga den goda.’

    För att inte dra på mig några missförstånd vill jag avsluta med att säga att jonglerandet – tänkandet – är av största vikt då det kan befria individen från egots bojor, och låta oss skåda Gud fritt från våra sinnens och tankars begränsningar. Vilket betyder: att Gud ser Gud.

    (Steiner är för detaljerad i sina beskrivningar av bla eftervärlden för att jag personligen helt skall kunna ta till mig hans texter… inga mystiker jag beundrar beskriver så ingående efterlivets/varats natur. Sannolikt för att det ligger bortom ordens räckvidd… och kanske för att nuet är av större vikt.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s