Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (1984–1992) – Ett förebådande tecken i tiden

I stället för människans myndigförklaring kom sekulariseringen att medföra en reducering av människan till ett slags biologisk maskin. Dagens nyvaknade andliga intresse innebär ett återställande av tillvarons sakrala dimension och av människovärdet.

– Ur premiärnumret till tidskriften Gnosis (nr 1/84)

Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur utgavs 19841992 och är än idag en veritabel skattkista för den seriöse och intellektuellt orienterade sökaren i dagens Sverige. Det är en tidskrift för ”orädda fiskare”, en motmedicin mot andlig lättja och stagnation, samt inte minst ett viktigt och djuplodande ”tecken” att tyda i den omvälvande brytningstid som på gott och ont har kommit att bli vår egen.

Den esoteriska enhetsprincipen (unio mystica) och det andliga kunskapselementet (gnosis) är teman som knappast blivit mindre aktuella med åren, snarare tvärtom. Det är just ett sådant tidlöst fokus som i många av tidskriftens bidrag lyser igenom som ädla stenar i en skattkista, vars lock de flesta av oss hittills endast varit och gläntat på.

I totalt uppemot 2000 sidor kvalitativa artiklar och essäer inom filosofi, religion och humaniora gifter sig här andligheten med intellektualiteten och intellektualiteten med andligheten. Problemformuleringarna utgår från vad som är särskilt relevant för andliga sökare och vandrare idag. Speciellt ska redaktionen och de medverkande ha en eloge för att existentiella frågor om varför ständigt är närvarande, liksom hur-resonemang kring andligt utövande, sakral konst, musik och symbolism.

Innehållet i Gnosis uppvisar djup såväl som bredd. Här samsas Åke Hultkrantz’ forskning om meditation bland Nordamerikas indianer med Jacob Böhmes mystiska traktat ”Födelse på nytt”, Sven Heilos tolkningar av Thomas Mertons prosadiktning med Bengt Åbergs betraktelser om mystik i Svenska kyrkan, liksom Bo Dahlins belysning av ”perspektivet” i Theologia Germanica och Upanishaderna med Dr Husayn Mursis utläggning om den kristna ståndpunkten jämförd med islams. Om man tillägger att alla dessa exempel är tagna ur ett enda nummer (1/90-1/91), vilket innehåller ytterligare 49 illustrerade artiklar, får man en bild av hur överflödande rikt detta smörgåsbord är.

På ett sätt kan man se tidskriften Gnosis som något av en föregångare till vad dagens Minaret (2001-) är på det muslimska området, med den skillnaden att Minaret numera vid sidan av det teoretiska även lättar upp med mer kulturella inslag och aktualiteter. Jämförelsen blir inte mindre giltig med tanke på att Minaret har återpublicerat Kurt Almqvists artikel om Ivan Aguélis sufism ur Gnosis nr 3–4/88 – 1/89.

Inom parentes kan sägas att Almqvist även publicerades i Katolsk årsskrift (1976-1995) på 70-talet, där han bland annat skrev om östkyrkans mystik och Jesusbönen. Detta tema återvänder han till i artikeln ”Uppenbarelsen i hjärtat och religionen” i Gnosis nr 1/90-1/91:

[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.

Även andra skribenter från Katolsk årsskrift har sedermera dykt upp i Minaret, såsom Tage Lindbom och Florence Vilén. Detta bör dock inte tolkas som att det har skett någon tendentiell övergång från katolicism till islam under de här 30 åren, snarare att båda dessa tidskrifter, liksom Gnosis, har varit forum som utmärkts av en generös och öppen redaktionell policy med relativt ”högt i tak”.

Det briljanta lilla bokförlaget Åsak var även det associerat med tidskriften Gnosis och dess redaktör Björn Sahlin. Under perioden 1983-2003 utgavs ett 80-tal böcker, bland annat av samtida författare som den Traditionella skolans Kurt Almqvist, Swedenborgkännaren Anders Hallengren, religionsfilosofen Catharina Stenqvist (som skrev sin avhandling om Simone Weil), prästen och författaren Håkan Eilert (som bl a skrivit artikeln ”Philosophia perennis – den glömda vägen” i Svenska kyrkans forskningsråds tidskrift Tro & tanke nr 3/01), liksom klassisk kristen gnosis-litteratur av Serafim av Sarov, Angelus Silesius och Nicolaus Cusanus. Många av böckerna har fascinerande titlar som:

För att sammanfatta så är tidskriften Gnosis en föredömlig föregångare på det andliga kunskapsområdet. Dess urskillningsförmåga framstår inte bara som extraordinärt fingertoppskänslig, utan även alltmer oundgänglig i denna ”globaliseringens” brytningstid och generationsväxling. Istället för att urvattna, relativisera eller sluta sig i en exklusivistisk hållning står Gnosis för ett alternativ som på långt sikt framstår som det enda hållbara i en så tydligt mångreligiös värld – ett alternativ som innebär fördjupad innerlighet, traditionsbevarande förnyelse och teoretisk genomlysning.

Håller man en dörr öppen för gnosis behöver man med andra ord inte sky den religiösa mångfalden för att bevara enheten, och inte heller riva ned några legitima skiljelinjer. I detta ljus framstår den i våra dagar lika olycksbådande som omhuldade nihilistiska och socialdarwinistiska devisen om ”the clash of the civilizations” snarare som en obalanserad och ressentimentsfylld ”clash of the uncivilized”.

Jämförande studier av de universella principer som ligger till grund för de traditionella civilisationernas och religionernas doktriner, symboler, sakrala konst och andliga praktiker innebär inte nödvändigtvis att man ger upp det egna för något annat (”bosätter” sig någon annanstans), utan snarare att man får impulser till en mer genomreflekterad livsåskådning. Som Ashk Dahlén skriver i inledningen till Tage Lindboms I Frithjof Schuons fotspår:

För den nutida människan ter sig religioner, som tidigare betraktats som ”främmande”, minst lika levande som den egna religiösa traditionen. Kulturkretsarna är inte längre slutna, utan möts kors och tvärs i det globala tillstånd som kännetecknar den postmoderna livsformen, och i takt med den ökande globaliseringen torde intresset för interreligiös dialog öka. Mänsklighetens framtid tycks i själva verket bero av huruvida hon lyckas åstadkomma ett modus vivendi; inte bara i samklang med sitt egen inre hjärta utan även i harmoni med andra religiösa och kulturella traditioner. Kanske kan vi lära oss att på ett nytt sätt uppskatta andra religioner än vår egen, och därigenom också belysa många dunkla gåtor. Som den amerikanske religionsvetaren Huston Smith skriver, kan den nutida interreligiösa utmaningen skänka oanade möjligheter och stimulera till ett rikare andligt liv. En fördjupad syn på den egna religionen kan i dialog med andra religioner ytterst sett ge impulser till en mer genomreflekterad tro.

Exemplar av tidskriften Gnosis går att låna på bibliotek eller köpa i antikvariskt skick på bokbörsen.se och antikvariat.net. Antikvariat Lyktan är specialiserade på religion, livsåskådning och teologi och brukar vara speciellt välsorterat. Bokförlaget Åsaks utgivning listas här. Litteratur av och om de kristna mystikerna, som många av artiklarna i Gnosis kretsar kring, ges ut av Artos & Norma.

Nedan följer Gnosis-redaktionens programförklaring ur premiärnumret nr 1/84, samt en förteckning över de olika numrens teman.

En tidskrift för andlig kultur…

Att vi kallar denna tidskrift för Gnosis kräver sin förklaring. Det är en utmaning! I vår lutherska ankdamm är ordet belastat. Det förknippas ofta med gnosticism, med villolära och kätteri. Men faktum är att ordet förekommer inte mindre än ett trettiotal gånger i Nya testamentet. Det borde alltså vara en central term i kristet språkbruk, i evangelisk teologi. Ordet betyder kort uttryckt ”kunskap”, ”insikt”, ”visshet”, ”förståelse”.

Genom alla tider har tron trots allt innehållit ett kun­skapsmoment, även om denna kunskap avsett en dimension som inte är materiell och omedelbart påtaglig och följaktligen inte heller formuleringsbar på samma sätt som vanlig kun­skap. Vägen till denna annorlunda kunskap går över aning och intuition och inte över grövre, vetenskapliga mätmetoder – även om vi i dag genom forskning i tillvarons ”ytter”-områden börjar registrera denna dimensions närvaro.

I senare tiders lutherska teologi har man tenderat att negligera kunskapsmomentet i tron och istället betonat dess karaktär av tillit och förtröstan, hopp. Detta är naturligtvis ett sätt att försöka komma undan sanningsfrågan, att göra tron oåtkomlig för kritik från filosofins och naturvetenskapens sida. Alltsedan renässansen har tron på detta sätt varit på defensiven i takt med att vetandet och tänkandet alltmer gripit omkring sig.

Men vi tror att den utvägen inte bara är fruktlös utan också på sikt förödande, därför att den leder till intellektuell och andlig stagnation och till ett konserverande av primitiva trosföreställningar.

– Vi utmanar därför dem som vill upprätthålla den gamla gränsdragningen mellan tro och vetande, där tro är tro och vetande är vetande. Vi ser det urgamla bruket inom religio­nerna av ordet ”kunskap” som en uppfordran till nyoriente­ring ifråga om problematiken tro/vetande.

– Vi utmanar dem som ser tron som en överbyggnad, ovanställd vetandets dimensioner, oåtkomlig för kunskap. Vi ser en sådan hållning som lättja och flykt, som underminerar religionens trovärdighet och stöter bort de intellektuella. Vi vill granska och pröva kunskapens möjligheter på trons område och göra upp med föråldrade föreställningar. Trons innehåll är inte en gång för alla fastlagt, utan vår kunskap i trosfrågor kan vidgas, förökas och fördjupas.

– Vi utmanar dem som använder tron som ett bedövnings­medel och som ett rättfärdigande av sin brist på kunskap, kunskapssökande och självtänkande. Polariseringen av tro och vetande är falsk, eftersom världen är en och allt har ett och samma ursprung.

– Vi utmanar dem som vill se tron som ett utslag av förvetenskaplig primitivitet. Vi vill vidga kunskapens område och möjligheter. Därför vill vi också forska i nya, oprövade kunskapsvägar till en andlig dimension, eller till andliga dimensioner.

– Vi utmanar också dem som behandlar tro och religion som en isolerad företeelse i samhället. Vi tror att hela tillvaron är genomsyrad av en andlig dimension. Följaktligen vill vi arbeta för ett förutsättningslöst sanningssökande på alla områden, främja en inspirerad humanistisk kultur, konst och musik, tvärvetenskapliga studier.

Under åttiotalet har vi fått en helt ny andlig situation, som verkar ytterst fruktbar och inspirerande. Plötsligt är det vetenskapsmännen, inte prästerskapet, som har väsentliga erfarenheter att förmedla till oss om de dimensioner i tillvaron som pekar mot ett yttersta gudomligt mysterium. Det är fysiker och biologer som i dag kan övertyga oss om existensen av en andlig dimension.

De senaste forskningsresultaten inom fysiken visar sig ha mycket gemensamt med de allra äldsta vishetslärorna. För oss är det därför också väsentligt att gå tillbaka till urkunder­na och försöka vaska fram den dolda kunskap som de förmedlar, oberoende av sekteristiska och tidsbundna van­tolkningar. Vi är beredda att gå långt utanför fäderneärvda och traditionella föreställningar i detta studium, som i stället har sanningen som riktmärke. Ingen Gud som vill vara universell och hela världens Gud kan ha något emot ett sådant sanningssökande.

Religion har i vår tid, åtminstone i västvärlden, blivit en fråga om respektabilitet, anständighet och upprätthållande av konventioner, ett medel att konservera rådande för­hållanden. Att detta är en grov förvanskning av själva religionens väsen säger sig själv. Är det inte denna falska religion som Gamla testamentets profeter, Jesus, Muham­med, Krishna och Buddha försöker väcka oss ur? I själva verket rör det sig om att som Kierkegaard kasta sig ut på sjuttio tusen famnars djup, eller att åtminstone kasta ut sina nät på djupet (Luk 5:4). Sökande människor i dag – och de är många! – låter sig inte nöja med studiecirklar och ungdomsaftnar. I deras fall gäller det livet – och ett meningsfullt sådant liv! För ett sådant sökande finns det inga gränser, inga traditions- eller samfundsgränser, inte ens gränser mellan religioner. Man får upp ett spår och följer det till slutet, även om det innebär ett uppbrott ur barndomstro och fädernekultur.

En tidskrift för orädda fiskare vill Gnosis vara. I ett antal temanummer samlar vi artiklar som ur olika aspekter speglar dagens andliga situation och siar om framtidens. En del bidrag måste vara horisontella, andra går på djupet, en del kommer förhoppningsvis att vara andligt genomlysta. Vår hägrande målsättning är att främja en andlig kultur, vattna dess rötter och stimulera dess växt. Länge har vi levt på vårt andliga arv utan att sörja för återväxten. Religionen i dag omhänderhas i hög grad av en generation som brukar kallas ”Guds barnbarn”, dvs människor som lever på reminiscen­serna av vad som en gång varit levande andlig kultur. Det de har förvaltar de pietetsfullt – men saknar kraften och djupet att ge det innehåll, sammanhang, angelägenhet och tro­värdighet. Följaktligen har religionen förpassats till subkulturens domäner av primitiva och naiva, ja rentav farliga föreställningar. Officiellt lever vi i ett sekulariserat samhälle – medan vi i själva verket lever i och av en andlig dimension utan att veta om det! Det är denna andliga dimension som vi i dag försöker beskriva och formulera på nytt, på vår tids språk, med hjälp av vetenskapens senaste rön. Det finns i dag en andlig längtan och strävan, mer eller mindre uttalad, i både vetenskap och skönlitteratur, musik och poesi, i matematiska beräkningar och, inte minst, i varje enskild människa. Det är detta fascinerande skeende som pekar mot en andlig renässans som vi vill spegla och aktivt delta i, medverka till, genom Tidskriften Gnosis.

Varje nummer av tidskriften kommer att ha ett tema. Det nummer Du håller i handen behandlar till exempel ”Mötet mellan öst och väst” samt ”Vårt andliga klimat i dag”. Det är vår förhoppning att tidskriften Gnosis skall upplevas som ett nytt fräscht och väsentligt inslag i det svenska kulturklimatet.

Redaktionen

Teman för de olika numren av tidskriften Gnosis

Nr 1/84. Mötet mellan öst och väst. Vårt andliga klimat i dag. 48 s.

Nr 2/84-1/85. Religion och psykologi. 96 s.

Nr 2/85. Religion och samhälle. 48 s.

Nr 3-4/85. Själen och Gud. 64 s.

Nr 1-2/86. Den moderna mystiken. 96 s.

Nr 3-4/86. Världsreligioner ser på varandra. 96 s.

Nr 1-2/87. Mystiken, kvinnan, religionen. 96 s.

Nr 3-4/87. Den gränsöverskridande människan. 112 s.

Nr 1-2/88. Den heliga dårskapen. 112 s.

Nr 3-4/88-1/89 Helig dårskap, hemlig vishet. Innehåller bl a ”Påven Alexander VI och den ockulta teologin” och ”Från viljekult till kvietism – Klassiskt och kristet hos Vilhelm Ekelund”. 176 s.

Nr 2-4/89. Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt. 207 s.

Nr 1/90-1/91. På spaning efter helighet och mening. Delteman: På spaning efter helighet i vår tid. Kvinnor söker andlighet. Den meningsskapande mystiken. Mystiken i luthersk tradition. Den gränsöverskridande mystiken. 352 s.

Nr 2/91-3/92. Skatten i åkern. Med kvinnan som vägviserska till andlig förnyelse. 352 s.

Illustrationer

Läs även bloggen Perennial om Religionens glömda dimension.

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

27 reaktioner på ”Gnosis: Tidskrift för en andlig kultur (1984–1992) – Ett förebådande tecken i tiden

  1. Just det: ner med talet om ”clash of civilisations” som politiska analytiker tenderar odla. De ser bara problemen, vi andligt sinnade ser möjligheterna.

    Det är en synkretismens tidsålder. För varje tänkande religionsutövare är broslagning idag ett måste. Att osökt foga in element ur andra kulturer och läror, som Lindbom (?) ovan i citatet om att åkallandet av gudens namn är det bästa nådemedlet.

    Det må finnas konflikter i världen, ja även mellan läror. Men mitt måtto, och synbarligen även tidskriften ”Gnosis”, är: Man måste alltid kunna räcka varandra handen.

  2. Svensson: I bästa fall ser man möjligheterna, en objektivitet vilken kanske förutsätter ödmjukhet mer än något annat.

    Eftersom alla de stora religionerna eller visdomstraditionerna i sin kärna är principiellt universella och sanna är det såklart både möjligt och värdefullt att ha kunskap om även andra traditioners ”språk” än det egna om man råkar ut för möten med dessa. Men det får å andra sidan inte betyda att man avskaffar det egna ”språkets” grammatiska struktur eller vokabulär. Aktning för ”andra” kan inte komma utan aktning för det ”egna”.

    För att en verklig ”kompatibilitet” och balans ska vara möjlig förutsätter detta i själva verket att man behåller traditionernas integrala inre enhet intakt och inte blandar formerna på ett eklektiskt vis (synkretism).

    En traditionell ortodoxi och ortopraxi må med viss rätt kunna uppfattas som ”dogmatisk”, men likväl är den fullt tillfredsställande vad gäller det andligt ”operativa”. Detta kan man däremot inte säga om någon sorts andlig ”esperanto” som saknar rotning i en specifik tradition där Ordet uppenbarats. Vi kan inte vara buddhister på morgonen, kristna på eftermiddagen och hinduer på kvällen.

    De traditionella formernas integrala enhet är till för att, även för de allra enklaste människorna, förmå bevara ett för andliga syften nödvändigt jämviktstillstånd som kan stå pall för tidens tand under seklernas gång. Detta betyder inte att esoterikern kan undvara att verka inom ett specifikt traditionellt ramverk. De exoteriska formerna är i själva verket behållare för nådeflöden och en förutsättning för varje vidare steg mot sann universalitet och sann objektivitet, det vill säga ingenting mindre än gnosis.

  3. Håller helt med. Man ska inte söka likheter till varje pris.

    Jag säger som Goethe sa, när han en gång fick sig tillsänd teckningar av iskristaller på ett fönster. Det vore såklart nära till hands att likna dessa vid blommor, men Goethe ansåg istället att man i fall som dessa först ska konstatera skillnader, sedan kan man dra paralleller.

    Alltså: särarten först, inlevelsen i varje fenomen för sig. Sedan kan man associera, göra liknelser.

    Vad gäller andlighet och religion är idealet detsamma för mig: man ska först fördjupa sig i någon tradition, gärna med klassiska språk i botten (latin, grekiska, sanskrit, arabiska, persiska, hebreiska). Själv valde jag sanskrit. Sedan kan man utifrån det slå broar till andra länder, andra tillstånd, andra traditioner. Även till den av Cafét så föraktade nyandligheten

    Vi går på lång sikt mot synkretsim och världsreligion. Vi är inte där än, men vägen dit är att först fördjupa sig i ”det egna” (kunde själv uppskatta kristendomen bättre efter att ha duvats i vedafilosofi). Då faller fjällen från ens ögon och alla floder visar sig utmynna i havet.

  4. Man kan se de olika traditionerna som baslinjerna på en pyramid med gemensam Topp. Det är precis vad Kurt Almqvist gör i essän ”Den osynliga pyramiden” i sin kanske mest esoteriska bok – Människan: Det glömda templet.

    Pyramidtoppen är i själva verket immateriell, eftersom avståndet mellan baslinjerna där är lika med noll. Var och en av sidorna är en avsmalnande Väg mot det Högsta. Var och en av dem ligger i olika andliga ”klimatzoner” utformade i enlighet med olika förutsättningar och mentaliteter. Baslinjernas lika längd och inbördes lika ställning symboliserar deras principiella likvärdighet inför Ordet/Pyramidspetsen.

    Pyramidanalogin understryker att ingen synkretism eller formblandning får förekomma i varje enskild människas religionsutövning. För att bestiga pyramiden måste man använda sig av någon av dess sidor. En människa kan inte ta sig upp längs flera av sidorna samtidigt.

    Den konfessionelle religionsutövaren tar sin sida av pyramiden för helheten (en avskärmning från tredimensionaliteten). Den moderna vetenskapen ”ser inte pyramiden för alla delfragment”. Och den nyandliga synkretismen försöker bygga nya konstruktioner från element tagna från olika baslinjer av pyramiden – ett företag som endast kan sluta i bortkastad tid och talang. Detta eftersom dessa självsvåldigt uppförda ”Babelstorn” inte kan vara annat än illusoriska vägar (”inom” maya), då de inte längre har en intakt förbindelse med pyramidens Topp. Återigen kan vi erinra oss Gandalfs skarpa varning: ”He who breaks a thing to find out what it is, has left the path of wisdom.”

    Avgudar är numera sällan av trä, sten eller lera utan desto oftare ideologiska, filosofiska och utopiska tankekonstruktioner. Hur besviken och grundlurad skulle man inte känna sig om man ägnade sitt liv åt att försöka bestiga ett eller flera sådana torn?

    Vi människor är inte odödliga och kan inte undkomma det ögonblick när vårt jordeliv en gång tas ifrån oss. Det enda vi kan göra är att försöka göra det bästa av den tid som givits oss. Därför är vi i stort behov av urskillning. Om en tradition kan uppvisa helgon och andliga vishetslärare som förverkligat den kunskap man internaliserar genom att nå Toppen är detta ett gott bevis på att Vägen är tillförlitlig. All information är inte kunskap och all kunskap är inte visdom, hur gärna den moderna människan än vill se alltings ”lika värde”. Om det finns en Sanning så finns det också sådant som i olika hög grad distanserar oss från den, falska profeter och bedrägliga cul-de-sacs. Att kritisera och påtala sådant kanske kan verka bryskt, men att inte göra det är likgiltighet som i sig kan vara nog så brutal i sina konsekvenser.

    Det kan vidare mycket väl vara så att man för att finna Vägen upp till pyramidens Topp först måste rekognoscera någon annan sida av pyramiden än den där man först befann sig. Först då kanske man kan få den nödvändiga insikten och intentionen.

    Det kan även vara så att den till synes ”främmande” sida man gått till för att få vidgad och fördjupad förståelse i själva verket inte bara gav nödvändig orientering för att initiera färden, utan även faktiskt också visade sig vara ens egen Väg.

    Erkänner man pyramidanalogins giltighet, tycks det också som att man i likhet med Almqvist har tillåtelse att omskriva det fullständiga, dubbla kärleksbudet på följande sätt:

    Du skall älska den gudomliga Sanningen över allting och din nästas sanningsform – om den är riktig – såsom din egen.

    ”Riktig” här, tillägger Almqvist, betyder inte ”överensstämmande med den egna formen”, utan ”överensstämmelse med ifrågavarande religions gudomliga Uppenbarelse”.

    Endast den esoteriska ekumenism som kommer sig av insikten om religionernas transcendenta enhet kan formulera en såpass radikal positivitet.

  5. Det kanske bör tilläggas att den enskilda människans andliga hjärta är en upp-och-nedvänd spegling av pyramidsymbolen. (Människan är skapad till Guds avbild med syfte att genom ett rent, blankpolerat hjärta och utan själviska avsikter spegla Guds egenskaper på jorden.) Hjärtan brukar ju också symboliskt avbildas så, med en topp nedåt.

    Den transcendenta Sanningen finns med andra ord immanent såsom i ett frötillstånd i varje människosjäls innersta okränkbara Mittpunkt (Eckeharts Seelengrund, Självet eller Âtmân). En kabbalistisk text använder formuleringen ”längre bort än himlarnas himmel och närmare än mitt eget kött”.

    Såväl Matteusevangeliet (13:31-32) som Upanishaderna använder ”senapskornet” som liknelse.

    Denna Âtmâ, som bor i hjärtat, är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Âtmâ, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.

    (Chândogya Upanishad, 3, 14, 3)

    Koranen (50:16) talar om att Gud är närmare människan ”än hennes egen halspulsåder”. Detta motsvaras av en helig profettradition (hadith qudsi):

    Varken himlen eller jorden rymmer Mig [d v s Gud] men Min trogne tjänares hjärta rymmer Mig.

  6. Är inte kristendomen såväl som hinduismen och islam under ständig (om än ibland långsam) förändring? Har inte buddhistiska tankar blandat sig in i några av hinduismens skolor? Har inte islam två stora floder? Finns det inte inom kristendomen och buddhismen ett stort antal olika riktingar? Jag, liksom Svensson, tycker mig förstå kristendomen bättre genom hinduismens visdom. Jag finner större andlig verkan genom zen-meditation än kristen bön. Få dikter berör mig så mycket som Rumis och inga prediktningar ger mig mer än Eckeharts. William Blakes måleri och japansk kampsport kombinerar jag gärna.

    Jag har svårt att se att det skulle vara bättre att hålla sig till en reliogion, när dess olika skolor skiljer sig mer än olika religioner skiljer sig från varandra. Jag har ingen intention att lösa upp religionernas (föränderliga) form-system, men visst finns det trappor även på insidan av pyramiden.

    Kristendomen förändrades så fort Jesus lämnade lärljungarna till att tänka själva, och den dag då Kristendomen blev statsreligion i 300-talets Rom förvandlades den igen. Den har förändrats, förvanskats, förskjutits, förstärkts, förtappats och varit föremål för alla sorters yttre påverkan sedan dess uppkomst. Så? Vilken av alla dessa kristna former och skolor är linjen på pyramidens utsida? För visst finns det former av så kallad kristendom i världen som inte leder uppåt alls! Hur kan man i detta breda spektrum av kristna trosformer tala om EN pyramidlinje? Kristendomen söker sig fram inte bara längs pyramiden, utan i hela Egypten, och Islam finns i varje sandkorn och sten. Idéerna blandas, och färgas av fjärran österns läror. Koranen och Bibeln finns kvar, men i människors hjärnor sker en förändring. Det har aldrig funnits några rena läror. De har debatterats, tolkats, trotsats, formulerats om och utövats i miljontals former från den dag då deras upphovsmän försvann. Visst går det fortfarande att hitta kärnan i lärorna. Men varför skulle detta göras bäst genom att hålla sig till en linje? Bestäm så småningom gärna en riktning, och irra inte för mycket fram och tillbaks. Men om du väljer att läsa Nya Testamentet på morgonen, ägna dig åt Raja Yoga på eftermiddagen, och Tibetansk barmhärtighetsmeditation på kvällen så ser jag inga problem i detta. Jag ser mycket mer hoppfullt på en sådan persons utveckling än på en fundamentalistisk evangelikansk kreationist som ihärdigt utropar: Jesus loves you! och Pro Life! i en enfaldigt rak linje.

    Dock: Om man vill göra en egen måltid, utan att falla tillbaka på ett traditionellt recept, bör man göra så med stor tålmodighet, ödmjukhet, alternativt en gedigen kunskap.

  7. Handlar det inte väldigt mycket om att böja sig inför en sanning. Jag tänker på min egen förhållning till kristendomen. Det finns en ortodoxi (ortopraxin bör vara förutsatt), som jag kan förhålla mig till. Om jag tar det som passar blir det en spegling av mig istället för av den högste. Den väg som kan verkar svår att följa är fullt möjlig att finna, men knappast på egen hand. Andliga fäder och mödrar är en nödvändighet, och mycket bön, bildning och begrundande.

  8. Islam har en otroligt rik historia och man bör definitivt inte försöka sänka taket alltför mycket. Det finns mycket som ryms under beteckningen ”muslim”. Men om man endast skulle peka på skillnaderna och trosstridigheterna skulle man missa att ortodox islam är ganska lätt att definera. Det har varit någorlunda samma sak väldigt länge. Man följer en av de fyra lagskolorna, en av de två skolorna inom troslära (som är ganska enkla att följa) och sedan om man känner sig hågad en tariqa. Och vad det gäller ortopraxi så kan det inte bli mycket tydligare än islams fem pelare som utgör grunden i det som kan kallas ”ortopraxi”. Islam rymmer mycket inom ortodoxin, icke desto mindre så är det otvivelaktigt så att det finns ett ortodoxt islam.

    Håller man sig inom dess ramar kan man med gott samvete vara muslim utan att för den skull behöva stänga dörren till andra religioner.

  9. Excelsis: Jag hade varit beredd att hålla med dig om jag trodde att kristendomen (som den generellt utövas) är en perfekt reflektion av den högstes vilja. Tyvärr tror jag inte det. Inte heller tror jag att Bibeln är sprungen i sin nuvarande form direkt ur Gud. Jag tror att kristendomen som filosofi är ett flertal begränsade tolkningar av det Absoluta. Varje religion har i mina ögon en mängd mänskligt färgade missförstånd och konstigheter inkapslade i sina läror. För att förstå lärorna korrekt (dvs, skala bort det förvirrande) måste man lita på sig själv. Det är absolut nödvändigt att spegla sig själv genom religionen för att se vad som är äkta och vad som är trams. Ju större erfarenhetsbredd man har, och ju fler religioner man studerar, desto större chans är det att man når fram till kärnan. Hur skulle man kunna finna kristendomens kärna utan att tolka? Hur många texter i Bibeln är så tydliga att deras betydelse är självklara? Det nyligen citerade, ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” kan exempelvis betyda; ”För att nå Gud måste man leva som jag – dvs Jesus” (min tolkning). Hur många präster i detta land är homofober? Hur många olika individuella uppfattningar om den sanna kristendomen kan vi inte hitta? Vem skall man lita på? Om kristendomen hade varit ett fenomen som tolkades och utövades på samma sätt överallt och av alla människor hade jag gärna underkastat mig denna religion i sin helhet. Tyvärr är situationen dock den omvända. Sanningen finns att finna i människans inre, och kristendomen är en av de vägar som kan hjälpa henne dit.

    Så, om jag själv tar på mig tolkarens glasögon, och själv vågar påstå att jag kan hitta religionens essens. Hur kan jag då vara säker på att inte hamna fel, och hur kan jag vara säker på att jag inte bara tar åt mig godsakerna, och stoppar det obehagliga och krävande åt sidan? (Vilket tycks vara så vanligt… Hur många lyssnar exempelvis på liknelsen om kamelen genom nålsögat, och tar den på allvar?)
    Jag har tyvärr inget bra svar här, men en ödmjukhet inför så kallade sanningar hjälper gott på vägen. I sökandet efter Gud är det viktigt att inte ha en förutbestämd bild, eller en önskan om vad man vill finna. Man måste göra rent hus med alla guds-ideal och vara beredd att omfamna den sanning man finner. Läs böcker, men tro inte att svaren finns i orden. Lyssna till präster, imamer, brahminer och psykologer, men inse att deras ord som bäst är en vägledning. Allt finns här för att blotta gnistan i dig. Där finns allt. Använd gärna en religion för att hitta dit, men låt inte religionen binda dig. Så tycker jag.

    enp: Jag önskar att fler inslag i media-diskussionen om Islam vore fokuserade på dess fem pelare, effekten av att rigoröst underkasta sig dem, samt deras djupare innebörd. Istället får vi höra allt och inget om slöjor och andra kulturella yttringar. Om de fem pelarna är vad som krävs för att göra människan till en sann och god muslim, skulle jag gärna acceptera även denna titel. Tyvärr är det nog många som vill lägga dit en hel del annat i kappsäcken… eller?
    Jag har inga bekymmer med att godta Muhammed som budbärare av sanningen, men den detaljrikedom med vilken Koranen beskriver människans villkor och levnadsregler kan jag inte själv förstå som gudomlig. Den må vara vis, och kanske även rättvis, men här uppstår en konflikt med andra kulturer som jag anser vara lika gudomliga, visa och rättvisa. Därför kan Koranen i mina ögon inte vara allmängiltig sanning. Även den innehåller dock en fungerande väg, och många sufier bevisar och vidareutvecklar Islams möjligheter och skönhet. Allahu Akbar!

  10. Me: Tolkning är givetvis nödvändig, och man bör väl söka sig bortom det vilsna och ytliga. Min upplevelse är dock att frihet i andliga ting infinner sig i traditioner (eller kristendomen åtminstone) istället för mellan dem.

  11. Excelsis: Visst finns andlig frihet att hitta inom traditionerna. Det är dock inte så, enligt mig, att man befinner sig ‘mellan’ traditionerna när man använder sig av flera religioners visdom, övningar, eller ritualer för att vidareutvecklas. Då målet med religionsutövandet är det samma, oavsett tradition, befinner man sig hela tiden ‘i’.

    Om jag ber till den Allsmäktige om styrkan att behandla mina medmänniskor med ödmjukhet och respekt, vilken tradition följer jag då? Om jag sitter rakryggad i tystnad i en lugn miljö för att rensa mitt sinne från brus och egoistisk vilja, vilken tradition följer jag då? Om jag ger av min tid och min kraft för att hjälpa en vän i nöd, vilken tradition tillhör jag då? Är jag mellan traditioner, eller mitt i dem alla?

    Givetvis kan man säga att exempelvis nattvarden hör kristendomen till. Men om jag deltar i nattvarden, i hopp om att få del av Kristi mod, för att förstå mitt gudomliga ursprung, och för att påskynda min ”förvandling”, kan jag inte se att detta måste låsa mig till enbart kristen dyrkan och ritual. Förvandlingen i sig är inte enbart kristen. Och jag kan mycket väl genom studier av Buddhas visdom senare på kvällen vända mig till honom i hopp om djupare visdom och frihet. Visdomen och friheten är inte enbart Buddhistisk.

    Jag föreställer mig ibland Buddhas närvaro vid meditiation. Det brukar hjälpa mig med att ta stunden på allvar och känna vördnad inför närheten till Gud. Det kanske inte gör mig till Buddhist, men då meditationsformen är Buddhistisk och Buddha stärker mig i stunden, kan jag inte känna att jag finns i ett mellanrum. Religionernas texter, ikoner och ritualer är verktyg för oss i vår strävan. För mig är denna mångfald en fasetterad spegel av det Absoluta, och kunskapen om alla delar hjälper mig att se klarare in i djupet. Om det blir förvirrande med många, bör man förstås hålla sig till en tradition. Det finns inget som säger att man måste byta fil ibland för att komma framåt. Jag vågar dock påsta att det i mitt fall varit fördelaktigt. Än så länge…

  12. Me: Excelsis och enp sätter fingret på något viktigt. Att följa en andlig väg innebär från en ortodox synpunkt att man måste öppna sig för någon uppenbarad traditions nådeflöden. (För att det inte ska uppstå några missförstånd så är 2+2=4 ortodoxt, 2+2=5 oortodoxt. Det handlar m a o om att ha möjlighet att träffa målet eller inte, ingenting annat.) Man måste därför följa vad man på sanskrit kallar en upaya (vilket motsvarar vad islam kodifierat i de fem pelarna, men alla traditioner har ju någon form av upaya). Annars är det nästan utan undantag så att den andliga strävan reduceras till rent cerebral tankeverksamhet och sentimentalism. Egot kan inte på egen hand höja sig över sig själv, liksom ögat inte kan se sig självt.

  13. Café Exposé:
    Ingenting går att göra på egen hand. Begreppet ”egen hand” är över huvud taget en falsk idé.

    Vi behöver vår historias och våra medmänniskors visdom för att kunna ta ett klokt nästa steg. (Jesus använde Judendomen då han gav upphov till Kristendomen, och Buddha använde sig av Hinduismen när han satte Buddhismen i rörelse t ex.)
    Ortodoxi behöver inte innebära något annat än att hålla sig till lärans sanna anda, och detta går i min mening att göra även när man låter andra flöden nå och påverka den pöl i vilken man står. Jag är medveten om risken med att skapa sig en simplifierad och förenklad religion, men det finns inget som säger att en religiös verksamhet ”utanför” de traditionella ramarna måste innebära en ”vilsen” väg. Dessutom är många av de yttringar som kallar sig traditionella idag långt ifrån den essens som upphovsmännen avsåg att förmedla. Det är fullt möjligt att nå Sanningen utan att ha genomfört nattvarden och jag vågar även påstå att det går att lära känna Jesus i sin allra mest äkta gestalt utan en enda visit i en nutida kyrkobyggnad… även för en människa född och uppfostrad i ett Lutheranskt land.

    Det vore intressant att höra någon formulera exakt vad som behövs för att vara en ortodox kristen – dvs, en som kan träffa målet. Vilka böner bör man be, och vilka skall man inte be? Vilka sakrament bör man ha genomfört? Trosbekännelsen, hur är det med den? Måste den accepteras ordagrant och i sin helhet? Måste man till kyrkan varje söndag? Kan man äga rikedomar och ändå vara ortodox etc? Hur är det med homosexualitet, abort osv? Finns det någon chans att enas kring innehållet i termen ortodoxi?
    Vad händer om man ligger på en arabisk bönematta och vänder sig mot Mecka, men riktar sina innerliga och väl valda ord till Jungfru Maria? Vad händer om man utför Hatha Yoga i en kyrkobyggnad, för att nå högre koncentration? Vad händer om jag med mitt allra mest innerliga hjärta tillber Jesus dagligen, och till punkt och pricka följer alla de uppmaningar och riktlinjer han lämnat efter sig, men samtidigt vägrar tro på hans kroppsliga återfödelse? Är jag då bortom räddning?

    Vägen är, när man läser om olika människors andliga resor högst personlig i min mening. Vissa kämpar i årtionden för en glimt av det absoluta, andra tycks halka in på ett bananskal. Det är beundransvärt att sträva efter kärnan, eller ortodoxin inom ens religion. (Dogen kom exempelvis tillbaka till Japan från sin vistelse i Kina och hävdade att han tog med sig en ny religion, trots att Buddhismen funnits i Japan i flera hundra år. Hans syn på ortodoxin var tydligen en helt annan än hans Japanska landsmäns. Han lämnade ramverket för att söka kärnan i sin egen religion. Mycket beundransvärt av denna unga, modiga och sanningstörstande förnyare…)

    Dock vill jag påstå följande: För att följa i Jesus spår, och för att hitta det Himmelrike han sade vara nära, behöver vi inte nödvändigtvis en fastställd kristen ortodox modell, hur den nu ser ut. Den må fungera hur väl som helst, men många andra vägar leder även de till fri-halsning. Det väsentliga är huruvida våra handlingar, våra övningar, vår mentala hållning och vår strävan går ton i ton med den essens som alla stora traditioner delar. Om man lär känna den essensen spelar det ingen roll vilken religion eller tradition man följer. Man har då förstått att lagen står skriven i hjärtat. Detta är inte att agera på egen hand. Detta är att låta hela regnbågen tala lika högt, och att kunna hoppa från blått till rött utan att lämna det vita ljus som är deras inneboende väsen. Jag känner personligen en ”hippie” som genom en högst egenartad och udda resa nått vad jag anser vara ’högt’ på den andliga stegen. Jag känner även en ateist som pga av sin kamp för mänskliga rättigheter, demokrati, rättvis politik och stor omsorg om sina nära utvecklats till en av de mest finpolerade själar jag känner. Hippien har omedvetet använt sig av bhakti-yoga, och ateisten även av karma-yoga. De har inga namn eller symboler för deras handlande, men de följer sina själars övertygelse och lyckas ändå hamna på rätt väg.

    Behöver vi religionerna? Ja. Kan de förnyas/förändras och ändå behålla sin essens? Ja, ty om de inte kunde det skulle dagens samtliga versioner vara falska, då de inte längre är exakta kopior av sina ursprungsformer.

    Personligen betvivlar jag inte att världsreligionernas ursprungsgestalter alla har blickat in i det Absolutas öga. Det jag betvivlar är att texterna och religionerna som uppstått därifrån är perfekta i sin totalitet, samt att de regler och ritualer som uppstått därigenom måste antas i paketform.

  14. Me skrev: ”Det jag betvivlar är att texterna och religionerna som uppstått därifrån är perfekta i sin totalitet, samt att de regler och ritualer som uppstått därigenom måste antas i paketform.”

    Varken texterna eller religionerna kan vara helt perfekta eller fullkomliga, då de är anpassade efter ofullkomliga människor. Däremot är Skrifterna och religionerna som sagt vägar som pekar mot det Absoluta. Därför kan de heliga Skrifternas ”ofullkomlighet” inte vara ett giltigt argument för att förkasta de traditionella vägarna och istället mixa ihop ett individuellt recept. Är inte detta att sätta sig själv och sitt eget relativa förnuft som yttersta auktoritet på bekostnad av den uppenbarade visdomen?

    De moderna människan har inte ”vuxit” ifrån de integralt intakta traditionerna, snarare ”krympt” ur dem. Detta eftersom dessa upayas i sin rena form är ”öppna” system som inte bara är fullt ”fungerande”, utan även förmår täcka in varje potentiell variation hos sina anhängare.

  15. Café Expose: Jag vill inte förkasta de traditionella vägarna. Jag har tidigare skrivit, och jag är fortfarande säker på att de fungerar jättebra på många platser och för många människor. Organiserat religionsutövande tycks dock närmast ofrånkomligen urvattnas med tiden.(avlatsbrev och häxjakter är extrema exempel.) För många av de inom-organisatoriska utövarna blir organisationen så mycket värd att den förväxlas med den levande religionen själv. (Och ofta är det dessa människor som styr organisationen – de organisatoriskt lagda.)

    Jag håller helt med om att den moderna människan har tappat något (krympt), men hon har samtidigt vunnit något i informationsflödet (växt). Nya former måste få lov att testas, och nya sätt att närma sig det Absoluta måste få prövas. Protestantismen är ett gott exempel, enligt mig, på ett förnyande av traditionen, och inom Buddhismen blev Mahayana-formen en ny fläkt. I dagens globala värld där vi har tillgång till alla religioners visdom är det ofrånkomligt att många människor försöker hitta personligt stöpta former av religionsutövande, både av praktiska och spirituella skäl. Några kommer att missa kärnan och några kommer att lyckas. Detsamma har tyvärr varit gällande även inom traditionerna…

    Även om termen ‘uppenbarad’ går att diskutera så förstår jag vad du menar. Jag vill dock påpeka att jag ingenstans velat lämna uppenbarad visdom åt sidan. Jesus sade dock aldrig att vi inte skulle utöva zazen. Inte sade han heller att vi inte borde vallfärda till hinduistiska tempel. Det står heller ingenting om hur ofta man skall gå till kyrkan (vilket ju från början inte ens var en byggnad.). Flera religioner baserar sig på uppenbarad visdom, och då vi idag lever i en global värld kan vi inte säga att den ena uppenbarade visdomen är mer sann eller fungerande än den andra. Problemet ligger inte i huruvida vi använder oss av flera källor eller ej. Problemet ligger i om vi lyckas ta visdomen på allvar, samt orkar forma våra liv efter den.

    Om styrkan att hitta den energin så går via kristaller, totempålar, goth-rock eller uråldriga böcker så hyllar jag den som når dit. Den som på allvar söker gnistan (knackar) kommer att finna, för till och med en sådan människas snedsteg är en del av vägen.

    I USA är kyrkolivet hundrafaldigt rikare än i Sverige. Kan vi se på det amerikanska samhället, eller i amerikanska människors val och handlingar, att alla dessa kyrkotimmar har haft en positiv påverkan?… jämfört med det svenska samhället och svenska människors val?

  16. Skeptisk: Precis!
    En sanning som går att uppleva på ett oändligt antal sätt, och som går att knyta an till (bli ett med) på många olika vis.

  17. Me: vad gäller relationen mellan traditionella och modernare former av andlighet så finns det en markant skillnad. Den förra är strängt knuten till ”vertikala hierarkiska system” medan de nyandliga rörelserna sätter individens egen moraliska förmåga högst.

    Risken för att gå vilse i en djungel av kunskapsreducerade andliga produkter är som tidigare sagts förmodligen större idag än någonsin. Men samma sak är det med de traditionella lärorna också, där regler och maktstrukturer hindrar människan från att nå kärnan. I den ”traditionella världen” tenderar andlighet att reduceras till metafysiska principer som dock aldrig riktigt kan anknytas eller relateras till ”mannen på gatan”. För en intellektuell människa skapar kanske dessa kunskaper en sinnesretning och lust efter mer, men den genuina sökaren vill ha en djupare kunskap.

    I de nyandliga rörelserna sprids den esoteriska kärnans budskap direkt, utan mellanhänder som präster, imamer eller brahminer, och tillåter människan att på allvar finna friheten själv, och det ska inte underskattas! Betyder det att man inte behöver någon lärare? Nödvändigtvis inte. En bra lärare är någon som hjälper dig att finna ”din väg” och inte någon konstlad förbestämd väg där ”rätt och fel” är för evigt inristade.

    Se gärna min lilla filmtrailer:

    http://www.youtube.com/user/davidovic12345

  18. Skeptisk: Jag ser att du fortfarande verkar vilja ersätta Salomos visdom Timor Dei initium sapientiae (”Gudsfruktan är vishetens begynnelse”) med det moderna filosoferandets Dubium initium sapientiae (”Tvivlet är vishetens begynnelse”).

    I själva verket måste man både tvivla på det som är falskt och överlåta sig helhjärtat åt det som är sant. På den nivån finns det med andra ord ingen motsättning mellan de två. (Tvivlet är dock inte en nödvändig komponent, eftersom ett ”ja” till sanningen per definition innebär ett ”nej” till det falska. Endast ett ”ja” är affirmativt och som sådant också fullt tillräckligt.)

    Felet uppstår när man tror att ett jaguppgivande/andligt förverkligande kan ske enbart genom egots rationella omdöme, genom skepticism, genom förnekelse. På denna nivå är skepticismen ingenting annat än ett fåfängt uppror mot att ödmjuka sig för principer av en högre ordning, och därmed är den också oundvikligen ett fall.

    Den protestantiska mentaliteten, som så gärna vill se ”genom” formerna, kan vara såväl en tillgång som en försvårande omständighet. En tillgång om den öppnar sig för essensen som gör formerna metafysiskt transparenta, en försvårande omständighet om den hamnar i en negerande position, där den närmast vill förneka de traditionella formernas symbolism (och därmed deras legitimitet).

    Och i det fall man, helt i enlighet med tidens anda, sätter sitt eget tidsbundna och relativa förnuft över de uppenbarade visdomsvägarna blir det superbia, högmod mot den Heliga ande, vilket enligt Jesus är den enda av dödssynderna som inte kan förlåtas.

  19. Abdur Rahmnan kommenterar detta: http://thecorner.wordpress.com/2008/06/26/loves-ancient-inward-road/

    Jag föreställer mig att det naturliga sättet att reagera på ett löfte om frälsning och inre upplysning borde vara ett rungande Alhamdulilah! Att Gud sedan anvisar en Väg att sträva på blir nästan ”tårta på tårta”. Hur skulle vi kunna återbetala denna enorma barmhärtighet? Omöjligt. Men att vara tacksam och varsam med det Gud skänkt tycker jag är en bra början.

  20. Café Exposé: Angående ditt sista kommentar-stycke om högmod:

    Det finns många problem med denna tolkning av högmod, varav jag vill påpeka några stycken.

    1. Om vi inte själva känner Sanningen i våra hjärtan, utan bara blint följer det som vår kultur kallar för ”uppenbarade visdomsvägar” är det omöjligt att helhjärtat ta till sig dem. För att dedikera sig till exempelvis kristendomen på den nivå som krävs för att den skall bli verkande måste man tro på vad man gör helhjärtat. En sådant helhjärtat beslut/liv kräver att hjärta såväl som hjärna är överrens. Vi måste alltså lita på vårt eget förnuft och på vår egen känsla om vårt ”dop” skall få en verkan. Annars blir vår förvandling bara ytlig – och då om någon gång finns risk för högmod.

    2. Om det egna förnuftet faktiskt lyckas greppa det förnuftiga i att följa traditionen, och ser med hjärtat det goda budskapets goda verkan, så kan det också skilja det sanna från det falska. Om denna visdom nås finns också visdom nog att följa Guds ”vilja” även om alla kyrkor brann ner och alla andra kristna dog. Sanningen finns då i själen, och vägen till den är utpekad. I detta tillstånd är det inte högmod att följa sitt hjärta utan visdom.

    3. Den form av kristendom som utövas i exempelvis Sverige idag är en kristendom urtolkad av människor. Deras enda källa till Kristus väg är Bibeln (vilken skrevs lite efter hans död), resten är tolkningar som skett i dialog människor emellan. Om jag läser bibeln och samspråkar med andra människor, läser mystikers och teologers tankar, och efter det gör en tolkning av budskapet, vad är det då som gör min egna tolkning till högmod? Vems tolkning är inte högmod? Intervjua inofficiellt ett hundratal präster inom Svenska Kyrkan och se på hur många punkter de är oense. Och varför skulle just Svenska Kyrkan ha det rätta svaret? Jag kan exempelvis inte förstå påvens motstånd mot abort. Jag kan inte förstå hur kristna människor i ett land i Sydamerika idag är så stora motståndare till abort att när minderåriga flickor utsätts för våldtäkt av sina fädrer, tillåts de inte abortera utan måste föda fram avkomman av denna våldsakt. Detta är landets lag. Är ett motstånd mot denna kristna tolkning av Bibeln ett högmod? Och om det inte är högmod att vända sig mot Påvens ord, vad är då högmod?

    4. Mäster Eckeharts egna tolkning av kristendomen fick honom förföljd och ställd under rätta av ”traditionen”… av de som var mån om de ”uppenbarade visdomsvägarna”. Han är inte den enda till synes sunda uttolkare av Bibeln som blivit förföljd i Guds namn. Högmod av vem?

    5. I århundraden har många av de som sagts sig ledas av den Helige ande (högt uppsatta män inom kyrkan) missbrukat sin makt för att legitimera våldsdåd, och skaffa sig personliga rikedomar (till och med våldfört sig på barn som de varit beskyddare av…). Om vi inte ständigt ifrågasätter de som säger sig vara utvalda att föra traditionen vidare, och ifrågasätter hur ”visdomsvägarna” verkligen ser kan det gå riktigt illa. Om vi reducerar oss själva till viljelösa dockor kommer vi aldrig att hitta sanningen. Även den ödmjuka Theresa av Avila har ett och annat ont ord att kasta över de av sina religiösa vägledare som hon anser har fördröjt hennes resa mot Gud. Jesus hade inte mycket till övers för sin tids religiösa ledare, och Dogen lämnade sitt hemland för att söka efter sanningen. Var de alla offer för högmod?

    Jag vill i det allra starkaste vädja alla sökare att använda era egna förnuft så långt det bara går. Lyssna på traditionernas förespråkare, men filtrera deras ord genom visdomen från era egna liv. Känn efter med era hjärtan och väg varje ord med omsorg. Se till at ni förstår Jesus innan ni följer honom i blind lydnad.
    Odla er tro. Men lämna för Guds skull inte förnuftet vid vägkanten. Då är ni snart hårt fastklämda i fundamentalismens olycksaliga städ.

    Skeptisk: Jag skulle gärna ha haft en genuin lärare/mästare, och det hade gärna fått vara en inomtraditionell sådan – oavsett religion. Jag har dock inte funnit någon ännu. Intressant trailer.

  21. Me: Ursäkta att svar dröjt. Du berör en hel del saker i ditt inlägg som skulle kunna leda till långa utläggningar och ytterligare avstickare i diskussionen.

    För att det ska bli hanterligt skulle jag vilja försöka fokusera på vad Svensson i en tidigare kommentar benämnt som “essentia” skiljt från “accidentia”. Har jag missat något väsentligt eller feltolkat dig får du gärna flika in i resonemanget.

    Jag har tidigare citerat Geijers »Gud är ej i kyrkan, Han är ej i boken, ej i bibeln, om Han ej är i det egna bröstet.«

    Citatet pekar på Immanensen och Intellektet. Men detta är ju bara ena sidan av saken. Erkänner man Intellektet och instämmer i Tat Tvam Asi måste man samtidigt erkänna dess princip, Logos, och även inse Sanningen i de uppenbarade skrifterna och därmed också sakramentens giltighet i de olika religiösa ”världarna”. Intellekt och Uppenbarelse bekräftar varandra. Schuon skriver i diktsamlingen Adastra:

    »Inward thou mayest look, into thy depth –
    Et hoc est Intellectus. But this is not
    Enough. For the Godhead is self-existent –
    Before thou wert. ‘Tis thou, who art contained in It.«

    Det finns en visdom i denna tempererande balans som gör att man inte som Vivekananda riskerar några övertramp när man talar om kristendom, prästerskap och kyrka. Glömska och världsliga deformeringar av den uppenbarade ortodoxin må vara en sak, men det förändrar inte att den kristna religionen (upâyan) i princip – om än inte alltid längre i praktiken – också måste förstås i relation till ett utflöde av Logos. Medelvägen här är varken heterodoxt ”fritänkeri” eller någon dogmatisk fundamentalism.

    Apropå kyrkans anklagelser mot Mäster Eckeharts rena metafysik måste även denna förstås i en vidare kontext. Schuon skriver:

    »That the Church condemned Meister Eckhart is no more astonishing than the fact that ‘ulamâ’ condemned al-Hallaj. If gnosis was suppressed in the West, this is no more the fault of the Church than that of the Western race. The Church’s attitude reflects the lack of aptitude Europeans have for pure metaphysics.«

  22. Obs! Apropå länken hit från Axess TV, måste det klargöras att tidskriften Gnosis inte handlar om den ”gnosticistiska” läran hos Elaine Pagels eller Dan Brown, med deras minst sagt tendentiösa (eller fiktiva) uppfattning om ortodoxin.

    Det som står i fokus här är istället religionens kunskapsdimension som sådan, vilken utgör den livgivande märgen i varje traditionell ortodoxi.

    Redan i första stycket i tidskriftens programförklaring står det apropå ordet gnosis:

    ”Det förknippas ofta med gnosticism, med villolära och kätteri. Men faktum är att ordet förekommer inte mindre än ett trettiotal gånger i Nya testamentet.”

    Sammanblandningen mellan synkretistisk och traditionell gnosis kan vara förvirrande. Tage Lindbom reder ut begreppen i Den gyllene kedjan: Falsk och äkta gnosis (Norma, 1984).

  23. Det är värt att komma ihåg att Al-Hallaj dog efter att en fatwa givits av Junayd, hans egen Sheikh. Och en av de största sufierna i islams historia. Inte för att det skulle göra hans död per definition rättfärdig. Men för att problematisera den idé som alla orientaliser tycks samlas kring; ”den torra lagen” mördade ”den fria andligheten”. Vi kommer troligtvis aldrig få reda på exakt vad som hände när Al-Hallaj avrättades.. men jag tror inte att man kan jämställa den händelsen med kyrkans fördömande av Eckehart.

  24. Ja, Al-Hallaj är ett bra exempel på hur orientalister tolkat en islamisk kontext utifrån vad som gällt specifikt kristna samhällsförhållanden (vilket för övrigt är mer regel än undantag även i vår ”upplysta” tid).

    Att Al-Hallaj är speciellt tacksam för detta beror väl dels på att han blev martyr för sufismen (något mycket ovanligt) och dels att han av allt att döma var ett îsāwi-helgon, d v s att hans andliga tillstånd (maqâm) var präglat av den profetiska visdom som karaktäriserar Jesus (Sayyidnā Īsā) – allt utifrån Ibn ‘Arabîs profetologi i Fusûs al-hikam.

    S. H. Nasr menar i The Garden of Truth att det var Al-Hallajs roll eller öde att öppet träda fram och yttra esoteriska läror, för att återupprätta balansen mellan den esoteriska och exoteriska dimensionen. I en mening verkar han med andra ord ha varit en sanningssägande ”helig dåre” eller hovnarr av Hamlet-typ. Detta i en tid när religionens läror sannolikt riskerade att reifieras av att den temporala makten började tappa besinningen och medvetenheten om sina egna begränsningar.

    Kanske handlade martyrskapet isåfall om att offra sig själv för att på längre sikt återupprätta legitimiteten i den temporala makten i den traditionella islamiska civilisationen, genom att så att säga rädda den från att bli ”ingrodd” och ”förstockad” och därmed potentiellt tyrannisk? Al-Hallaj lär ju ha bidragit till det återupplivande av de esoteriska lärorna som innebar inrättandet av sufiordnarna på bred basis. De har ju bevisligen kunnat fungera inte minst som sådana revitaliserande och ”balanserande” institutioner under seklernas gång. (Åtminstone så länge kalifatet bestod – sedan dess finns det väl knappast stater som har någon öppning för att i någon mån ödmjuka sig på ett sådant sätt, och sufismen har ju föjaktligen också i mångt och mycket hamnat i skuggan av den högröstade syskonbråksalliansen mellan modernism och fundamentalism.)

    Jesus och kyrkan, Al-Hallaj och sufi-ordnarna? Jämförelsen haltar såklart och ligger på olika plan, men visst finns det paralleller.

    Från Wikipedia:

    »He also referred to the martyrdom of Christ, saying he also wanted to die ”in the supreme confession of the cross” (Olivier Clément. Dio è carita, p. 41) Like Christ, he gave his execution a redemptive significance, believing as he did that his death ”was uniting his beloved God and His community of Muslims against himself and thereby bore witness in extremis to the tawhid (the oneness) of both.” (Mason, 25)«

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s