Seyyed Hossein Nasr om sufism – islams mystik – och boken The Garden of Truth

Till sist tröttnar man på allt utom hjärtats längtan efter själens resa.

– Jalal al-din Rumi

[M]aintain yourself in the Spirit, in your own centre, and you will have the garden and in addition all possible gardens.

Frithjof Schuon

Even here is the Garden of Ultimate Refuge.

– The Holy Qur’an, LIII:15, i översättning av Martin Lings

Den 17 mars i år berättade Seyyed Hossein Nasr om sin senaste bok The Garden of Truth – The Vision and Promise of Sufism, Islam’s Mystical Tradition. Det var Rumi Forum Washington D.C. som anordnade ett lunchföredrag med efterföljande frågestund och boksignering. Presentationen filmades och finns nu tillgänglig här på ”världsväven” i fem delar med en sammanlagd speltid på drygt 40 minuter.

Nasr klargör att The Garden of Truth skiljer sig från många andra böcker om sufismen på västerländska språk. Det är inte är en bok om sufismen – det är en sufibok. Som förlaget skriver på bokens baksida:

Open this book, open your heart, and enter the beautiful garden that awaits you.

Vidare är Nasr tydlig med att han velat bryta med den speciellt inom academia utbredda konventionen att skriva om sufismen ur ett övervägande historiskt perspektiv. Religion (i det här fallet islam) och dess inre dimension (här: sufismen) bör enligt honom först och främst studeras utifrån sin ständiga aktualitet – för vad de är här och nu och alltid. Hade det gällt matematik, fysik eller för den delen vilket annat humanistiskt ämne som helst, hade det blivit tydligt hur absurt och otillräckligt det vore att anlägga ett snävt idéhistoriskt perspektiv. Även Nasr bifogar visserligen ett ypperligt historiskt-sekventiellt kondensat, men placerat längst bak i boken i form av ett appendix.

Den oundvikliga existentiella frågan

The Garden of Truth utgår istället från den för alla människor oundvikliga och ständigt aktuella existentiella frågan om vad det innebär att vara just människa: ”who are we and what are we doing here?” Hur vi svarar på denna fråga, medvetet eller omedvetet, bestämmer våra liv. Boken är ett ödmjukt men också komplett, rikt och generöst bidrag till att försöka formulera sufismens svar på detta – det vill säga vad som är människans inre Verklighet och hur vi kan gå tillväga för att vara sanna mot oss själva, vilket är liktydigt med sökandet efter denna ”Island of Truth, Peace and Tranquility”.

För att sammanfatta det Nasr talar om i presentationen:

  • Sufiordnarnas inre lära, vilken hänger samman med metoderna för meditativt-andligt utövande, har på grund av sin esoteriska natur alltid varit förbehållen de invigda. Sufilitteraturen, såväl poesin som de metafysiska traktaten, kan endast alludera till frågan. Nasr har ansträngt sig för att skriva så explicit och öppet som möjligt med bibehållen respekt för denna integritet.

  • Sufismen framställs ofta, åtminstone i USA, som ett mer eller mindre ”nytt” påfund, som något ”annat” än islam (”likt en kanin som plötsligt trollats fram ur en trollkarls hatt”), medan den i själva verket är djupt rotad i den islamiska traditionen sedan den koraniska uppenbarelsens ”dag ett”. Ja, sufismen utgör i själva verket dess andliga kärna. Alla sufiordnar utan undantag spårar sina inititationskedjor och nådeflöden tillbaka till profeten Mohammeds välsignelse (al-barakat al-muhammadiyyah).
  • Sedan slutet av 1800-talet står två starka krafter mot varandra i den islamiska världen – modernism och ”fundamentalism”. I sin opposition till sufismens och islams autentiska  och intellektuella tradition är de dock enade och utgör endast två sidor av samma mynt. Det gäller även deras inställning till det kontemplativa skönhetselementetet som varit så framträdande i den islamiska civilisationen, vilket de båda förhåller sig till som något närmast icke-existerande eller fullständigt irrelevant. Båda sidorna talar också gärna och mycket om islam, men inte om Gud, som om islam vore ett självändamål och möjligt att förstå skilt från det Absoluta.

  • Hur bevara den egna traditionen intakt på samma gång som man respekterar andras i en så tydligt mångreligiös värld? Det är enligt Nasr den största utmaningen idag för anhängare av alla religioner. Nasr själv är allt annat än dogmatisk, utan betonar som alltid starkt sufismens universella budskap. Sufismen är ett tillgängligt alternativt – även för sökare i Väst – men inte den enda möjliga andliga vägen. Erkännandet av den principiella validiteten i alla de uppenbarade religionerna är en uppfattning, vilken ingalunda endast är förbehållen Nasr och andra företrädare för den Traditionella eller perenniella skolan för jämförande religionsstudier, utan anges också tydligt i Koranen (2:285, 5:48, 5:69, 22:67, 40:78, 66:12, 83:13). Som den sista uppenbarade Sanâtana Dharman i denna mahâyuga (för att i enlighet med Frithjof Schuon använda hinduismens och sanskrits på samma gång både precisa och inkluderande termer) utmärker sig dock islam och sufismen genom att fortfarande vara en förhållandevis levande och intakt tradition. Detta providientiella faktum, tillsammans med dess universella prägel, gör att den autentiska sufilitteraturen med sin porlande visdom kan fungera som ett inspirerande källsprång – en ”ingång” även för anhängare av andra traditioner som kan bidra till att ge djupare förståelse också av den egna religionens inre dimension. När det gäller t ex den kristna mystiken så har ju denna i praktiken varit på ganska markant nedgång under flera hundra år. Enligt Nasr och den Traditionella skolan kan den nutida tillgången till alla de olika religiösa världarna – inklusive deras respektive konst-, litteratur- och musikskatter – på så sätt fungera som ett ömsesidigt stärkande nådemedel och en överflödande kompensation för den andliga skymningstid vi lever i. Uppenbarelserna är inte likställda i allt, utan var och en dem har partikulära aspekter som är upphöjda över de andra på sitt sätt. Ytterst är det också denna kvalitativa åtskillnad i ”andligt klimat” som motiverar att de olika religionernas och deras respektive symbolvärldar överhuvudtaget manifesterats och fått anhängare bland skilda delar av mänskligheten.
  • Kreativitet, vitalitet och dynamik behöver inte stå i motsättning till traditionens permanens och Sanningens tidlösa principer. ”Innovationer” inom ramen för islams enhetsdoktrin (tawhid) är något som sker organiskt, det vill säga genom ett tillämpande av oföränderliga principer utifrån förändrade omständigheter (ordet tradition kommer från latinets tradere i presens, ”det som förs över”). I den meningen är varje ortodox sufishaikh en ”innovatör”. Den traditionella innebörden av ”originalitet” handlar om att vara andligt rotad i det Ursprungliga, ”the Origin”, och innebär därmed ett potentiellt transcenderande av varje begränsning – ett överskridande av såväl jaget som det jordiska.

”Gud är skön och älskar det sköna” (hadith)

Skönheten är som sagt ett viktigt inslag i islamisk tradition i allmänhet och i sufismen i synnerhet. Skönheten i den orörda naturen och den sakrala konsten är så att säga impregnerad med doften av det Oförgängliga. Nasr nämner att de stora mästarna inom islamiska konstformer som kalligrafi, arkitektur och lyrik nästan undantagslöst har dragit sin inspiration från religionens esoteriska hjärta och livgivande märg.

Att färdas på den mystiska vägen handlar i hög grad om att rena sina egna avsikter, att polera sitt hjärta genom dygder som ödmjukhet, generositet och sannfärdighet. Här finns det ett tydligt samspel mellan inre och yttre skönhet. Som Nasr säger så är dygd och skönhet samma ord på arabiska – husn. Dessa goda egenskaper är i själva verket ingenting annat än avspeglingar av Guds 99 skönaste namn, Asma’ Allah al-Ḥusná.

Den persiska poesin av Rumi, Hafez, Sa’di och andra lyriska mästare på den sufiska vägen, lärde sig Nasr att memorera verser av redan som 4–5-åring. I The Garden of Truth är de didaktiska dikterna oupplösligt sammanvävda i framställningen. De gnistrar likt slipade kristaller och skjuter fram som friskt doftande knoppar och skott, vilket bidrar till att ge texten en interioriserande verkan av närmast musikalisk kvalitet.

O Saki, with the light of wine kindle our cup,

O musician, play, for the world has to our wish surrendered.

We have seen in the cup, the image of the Face of the Friend,

Oh how ignorant thou art of the delight of our constant drinking.

– Hafez

Nasrs sista bok om sufism

Nasr berättar också att The Garden of Truth av allt att döma blir den sista boken han skriver om sufism. På sätt och vis är detta generösa delgivande därför också ett slags offentligt bokslut över ett helt livs intima och mångfasetterade bekantskap med islams mystiska väg från en eminent nutida företrädare för sacra scientia; en företrädare som – förutom ovärderliga insikter i sufismens jnâniska befriande kunskap (ma’rifah) för verklig universalitet, objektivitet och självkännedom – också begåvats med tillgången att vara synnerligen väl förtrogen med det metafysiska, filosofiska, teologiska och konstnärliga arvet och klimatet i såväl öst som väst.

Att The Garden of Truth är den nu 75-årige Nasrs sista bok om sufismen betyder dock inte nödvändigtvis att det är hans sista bok alla kategorier. Som han tidigare sagt i en intervju har han lagt allt annat åt sidan för en omfattande kommenterad Koran-tolkning. Det är tänkt att bli den fjärde boken han ger ut på HarperCollins efter triaden

Här skulle man kunna tillägga Deo volente, ”om Gud vill”, som i Paulus hälsning till invånarna i Efesos (Apg. 18:21) och Korinth (1 Kor. 4:19), eller i Jakobsbrevets varning för övermod (4:14-15):

Ni som säger: ”I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer”, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det.”

Helt i enlighet med detta säger man ju som bekant också insh’Allah i islamisk tradition, med arabiskan som sakralt språk.

Länkar till föredragets olika delar: Del ett, Del två, Del tre, Del fyra, Del fem

Fler inlägg om Seyyed Hossein Nasr

Angående Jalal al-din Rumis sufipoesi rekommenderas inlägget Rumi och vassflöjtens sång.

Se även

Bild nr 2: Islamisk trädgård i Alhambra, Spanien

Bild nr 3: Hassan II:s moské i Casablanca, Marocko

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

En reaktion på ”Seyyed Hossein Nasr om sufism – islams mystik – och boken The Garden of Truth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s