”Tro” och ”vetande”

Den bedrägliga uppdelningen mellan ”tro” och ”vetande” tas upp för genomlysande granskning i senaste inlägget i nätloggen Perennial.

Med långa, flytande meningar och en knivskarp logik visas här hur uppdelningen i å ena sidan reduktionistisk vetenskapstro och sekulära reflexer (”materialism”), och å andra sidan sentimentalism och moralism (”idealism”), i själva verket är ett förvanskat och urvattnat arv från en kristendom i förskingring.

Här finns onekligen mycket att ta fasta på, inte minst betraktelserna kring betydelsen av viljan respektive intellektet i kristendom och islam.

Resonemanget använder sig av den typologiska distinktion mellan den jnâniska och bhaktiska vägen som även Cafét skrivit om apropå hinduismens metafysik och som bland annat diskuterats här.

Det avsmalnade synfält som gynnar avgudadyrkan och bokstavstro ger också upphov till korresponderande antagonister som tror sig förkasta religion när de attackerar dessa fantomer, och i slutändan har denna rationalism fogats samman, i den profanerade verklighet som oundvikligen är frukten av dess hegemoni, med allt som återstår av en sekulariserad kristendom: sentimentalism och moralism. Här fungerar materialismen som sammanhållande kitt och gemensam nämnare på alla plan, och resultatet är ett mycket modernt och svårintagligt fort.

Det är också värt att notera att det arabiska begrepp som i Koranen avser de som inte tror (la ya’qilun) i själva verket betyder ”de som inte använder sin intelligens korrekt”. Det är mycket instruktivt att ”icke-tro” i det koraniska språkbruket avser ett intellekt som inte fungerar ordentligt, snarare än en korrumperad vilja.

– Citat ur inlägget Intellige ut credas (“förstå för att tro”) i nätloggen Perennial

21 reaktioner på ””Tro” och ”vetande”

  1. Stort tack för den hedrande omnämningen! Cafét har varit en förebild i artikelns disposition och tema. Betraktelsen kring viljan och intellektet har för övrigt sitt ursprung i S. H. Nasrs ”Ideals and realities of Islam”, där en mer omfattande utläggning finns i första kapitlet.

  2. Det citeras ovan att materialismen skulle vara ett svårintagligt fort.

    Det är den inte alls; materialismen är absurd, medan idealismen (andligheten, esoterismen eller vad den ska kallas) är förnuftig.

    Materialisten kan till exempel säga: ”Jag iakttar den materiella världen med mina materiella sinnen, ergo existerar den materiella världen och inget annat”.

    Detta är som alla ser ett cirkelbevis.

    Esoterismen å sin sida hävdar att idéer, tankar och drömmar är eviga, har en högre verklighet, medan den materiella verkligheten blott är en temporär spegel av denna.

  3. På ett samhälleligt plan är den praktiska materialismen mycket besvärlig att rucka på. Vetenskapliga framsteg rättfärdigade av teknisk utveckling, trivial propaganda som när en bedräglig eskapism, utopiska ideologier vars mål aldrig överstiger det sinnliga; listan kan göras oändlig på budskap som varje människa dagligen bombarderas med och som underbygger och befäster en materialistisk världsbild, absurd eller ej. Jag tror att mycket få människor självmant skulle erkänna sig vara materialister, men det är inte heller poängen.

  4. Vist har du rätt asv, vi lever i ett materialistiskt Imperium. Men en dag ska Imperiet falla…

    Jag brukar säga till mig själv, när jag stöter på inbitna materialister och nihilister: om fem år är det ni som får förklara er…

    Det där ”fem” kan utbytas mot ”tio”, ”trettio” eller vad man nu känner för – men Imperiet kommer att falla, en ny mentalitet kommer att komma. Det kan inte fortsätta i evighet som nu.

    Utvecklingen kommer att ha sin så kallade gång. ”Sit back and enjoy the ride”, de kommande åren lär inte bli tråkiga…

  5. Tanken på ett mänskligt utopia är en fälla jag tror att man ska akta sig för oavsett om det rör sig om materialism eller idealism. Den moderna människan kommer varken att kunna lyfta sig själv i håret eller avskaffa gravitationens lag; om det är någonting som kommer att ha sin gång i vår nuvarande situation så är det ”avvecklingen”.

    Om man ska tro den hinduiska kosmologin så kommer en framtida guldålder – en ”ny” mentalitet – att vara oändligt separerad från oss som med en oöverstiglig barriär. En sådan eventuell utveckling kommer i vilket fall som helst inte att röra oss, utan är angelägenheter som vänder sig till en annan mänsklighet.

    Därmed inte sagt att man som människa idag inte har någon viktig roll att spela; en fatalistisk pessimism kan inte heller vara acceptabel. Vår angelägenhet är att bärga det som går ur skeppsvraket (för att tala med Guénon), och detta kräver i mångt och mycket att man fokuserar på nuet.

  6. Assalam alaykum

    Vi får heller inte glömma att Islam poängterar att en andlig renässans föregår domedagen och att många stora händelser fortfarande inte inträffat. Imam Mahdi (frid vare med honom) antas av de absolut mest tillförlitliga Ulama komma innan Jesus (frid vare med honom). Stora saker är i antågande..

    Imam Al-Suyuti har tydligen sagt följande om Imam Mahdi (saxat från Wikipedia..)

    ”This is the belief of Ahl al-Sunnah, this is the belief of the Sufis, this is the belief of our Shaykhs, and this is the belief of the true Shadhili Shaykhs, whose path both al-Suyuti and al-Haytami followed. Whoever differs with them is a liar and an innovator.”

  7. asv: att drömma om utopia är kanske fel. Men jag känner på mig att saker inom cirka 50-100 år blir annorlunda.

    Annorlunda är vad de blir. De kan med nödvändighet inte bli som de är idag, saker måste förändras. 1800-talet skilde sig från 1900-talet, och 1900-talet skiljer sig från 2000-talet som vi känner det.

    Saker kommer att förändras, på sikt till det bättre. Tuffa tider kan stunda på kort sikt – men då blir det en undergång för denna kultur, inte för mänskligheten as such.

    Det är bara att se sig om. Och förändra sig själv som ett första steg, bort från materialism och egoism och öppna blicken för det osynliga.

  8. Annorlunda kommer det garanterat att bli, och på (mycket lång) sikt är det förmodligen till det bättre. Men vad gäller vår kultur tror jag inte att detta är en uppåtlutande kurva, tvärtom.

    ”Whoever predicts the coming of the Hour is a liar” (Hadith). Vi bör alltså, precis som du skriver, reformera oss själva i första hand – oberoende av en eventuell andlig renässans.

  9. asv:
    Den hadith du citerar innebär att ingen kan veta exakt när timmen infaller. Men den innebär inte att timmen inte kan komma snart, nu eller imorgon. Vi kan anta att den är nära eftersom tecknen tyder på det.

    Men eftersom tecknen har förekommit många gånger förut under historien så kan vi inte veta om det är de definitiva tecknen vi bevittnar.

    Varje människa bör därför tänka, leva och känna som om hon befann sig i den yttersta tiden (akhir zaman) men ändå behålla hoppet om vi inte är där ännu och verka för att förbättra sig själv och sitt samhälle.

    Det kan ju vara så att vi inte befinner sig i akhir zaman utan i skymningen av ett tidevarv, en epok, i så fall står vi inför en andlig renässans inshallah.

  10. Ja, det jag i klumpiga ordalag försökte förmedla var just att man bör dra konsekvenserna av att det inte är möjligt att avgöra när timmen infaller, vilket innebär att man får fokusera på nuet, förbättra sig själv och bidra till att detta förgrenar sig i omgivningen.

    Hopp är en sak, fatalism en annan. Jag tror att det blir svårare att reformera sig själv om man litar på att en ständigt framåtskridande utveckling ska lösa problemen per automatik.

  11. Materialismen, ”kvantitetens välde” eller ”solidifieringen” av världen är endast en övergående fas. Redan 1945 skrev Guénon att ”nutidens materialism och mekanism på sätt och vis nästan kan uttryckas med tempus för förfluten tid”. Men rör vi oss uppåt eller nedåt?

    Som Svensson mycket riktigt påpekar så är den konsekventa materialismens filosofiska begränsningar inte överdrivet svåra att påvisa. Så fort väsentliga frågor börjar ställas om medvetandets natur visar den sig såklart absurd och otillräcklig. Det är ju bland annat detta som Schuon fångat så väl i detta citat:

    Att vara till är ingenting obetydligt, vilket bevisas av att ingen kan få fram ett enda dammkorn ur intet. Och medvetandet är ej heller lika med ingenting: vi skulle inte kunna förmedla en enda gnista av det till ett livlöst föremål. Gapet mellan intet och det minsta föremål är absolut, och denna absoluthet tillhör i grund och botten Gud.

    (Tidlös besinning i besinningslös tid)

    Vad följer då i ”solidifieringens” efterföljd? Ja, de traditionella lärorna är ju överens om att en upplösning följer, att förfallet under överblickbar tid måste komma att fördjupas. ”The best of the people are my generation, then those after them, then those after them…” (hadith).

    En intensifierad kvantifiering av världen går oundvikligen mot upplösning, och detta är logiskt eftersom ”ren” kvantitet frikopplad från kvalitet är ett virtuellt ”intet” och kan därför inte äga någon existens. Nihil est. Det är detta som gör att varje kvantitativ ”vetenskap” i själva verket (och långt ifrån alltid medvetet) utgår från ett nihilistiskt postulat när det kommer till ontologi. Kvantfysiken har visat att även den mest ”materialistiska” vetenskapen, fysiken, är immateriell i sin kärna. En atom är snarare ett ”moln” utan någon fast, fixerbar punkt. Den princip Arkimedes söker för att kunna ”rubba världen” står med andra ord inte att finna ”nedåt”, i det materiella.

    Precis som att människokroppen till 70% består av vatten, är normaltillståndet (fitra) för det andliga hjärtat ett ”upptinat”, mjukt och följsamt tillstånd. Solidifieringen av världen, som vi alla är en del av, leder däremot till att hjärtana fryser till is och förhärdas. Ett andligt uppvaknande innebär ett gradvist återställande eller upptinande av ”vår frusna tankeförmåga” och förmår ”sätta hjertats vågor i svallning” för att tala med Eric Hermelin.

    Men det stora överhängande hotet är att det andliga uppvaknandet inte sker, eller att det klingar av för tidigt. De fragmentariserande eller centrifugala, upplösande tendenserna innebär nämligen oundvikligen allt fler och allvarligare sprickbildningar i det som förhärdats. Utan återanknytning (re-ligion) ”uppåt” saknas också varje möjlighet att överhuvudtaget upptäcka, och än mindre laga sprickorna (endast det heliga kan göra ”helt”). Allt som har ”frusit till is” riskerar därför att spricka itu och definitivt gå under för alltid, och fördärvets krafter vill såklart inget hellre än att vi ska bidra till detta med ett leende på läpparna.

    Eftersom det endast är ortodoxin som kan öppna upp mot det andliga kommer det stora hotet inte från materialismen som sådan, utan från de illusoriska pseudo-metafysiska läror som följer i dess spår, som förväxlar det ”själiska” och infra-rationella med det andliga och supra-rationella, som inte förmår bryta ”skalet”. Det räcker inte, att som neo-vedantisterna, tro att man kan ”se igenom” materialismen och mayas slöjor med en logisk tankeoperation, och sedan luta sig tillbaka och betrakta skådespelet.

    Tanken på en sådan privilegierad position är i sig ren och skär maya, utan vi befinner oss alla i ”nedåtglidning” där det ligger i vår tilldelade roll att ändå försöka ”plantera ett träd” och hålla oss lätta och raka på ett sluttande plan (vilket ej är möjligt av egen kraft). Mycket tyder dock på att det på samma gång finns särskilda kompensatoriska ”öppningar” uppåt i varje skymningstid, som gör att delaktighet i nådeflöden och en andlig renässans i någon mån ändå alltid är möjlig för den enskilde (såvida man inte förkastar de traditionella ramverken). Och det är där fokuset bör ligga.

    Jag tror också att vi måste vara noga med att skilja mellan å ena sidan den allmänna tendensen till söndervittring och å andra sidan den Yttersta tidens eskatologiska och ”återställande” skeenden (vilka de som har ”öron att höra med” och ”ögon att se med” enligt de traditionella lärorna i någon mån redan borde kunna se föregripande tecken av – och i sådana gynnsamma fall, om Gud vill, också borde dra de minst sagt förpliktigande konsekvenserna utav!).

    Utan den traditionella eskatologin varken hopp eller besinning där vi kan betrakta vår situation i ett objektivt ljus, men ett gemensamt drag för varje falsk profet lär ju vara listigt attraktiva lögner och planterandet av falskt hopp, utropandet av någon form av utopi, eller i varje fall någon form av jordisk självtillräcklighet, som kan rättfärdiga varje transgression (oavsett om det sker i form av new age-charlataner, som fundamentalistisk islam-ism, som något slags bedräglig ”vitalism” , ”transhumanism” eller något annat – variationerna är ändlösa). ”Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.” (Matt. 18:7)

    Tillämpningarna av tesen om Vattumannens tidsålder är som jag har förstått det väsensskilda från läran om Mahdins eskatologiska ankomst. Mahdin är vad han är, däremot har ingen evolutionär utopi i världen någonting att sätta upp mot ”Gogs och Magogs horder” när dessa börjar sitt förintelsearbete i ”isens” sprickbildningar såsom druckna orker på kraschkalas i en glasbutik…

    Enligt alla traditionella läror är människan så att säga tredimensionell: kropp – själ – ande/intellekt. Själen är så att säga ”amfibisk” och står inför ödet att ”räddas” eller ”förtappas”, ”upprätas” eller ”falla”. Guénon påminner oss därför gång på gång om det fatalt avgörande i att förväxla det själsliga med det andliga:

    De som begår detta ödesdigra misstag glömmer – eller är helt enkelt okunniga om – särskillnaden mellan ”vattnet ovan fästet” och ”vattnet under fästet”: i stället för att höja sig till det övre havet drunknar de i det nedres djup; i stället för att samla alla sina krafter i riktning mot den över-formella världen, den som ensam kan kallas ”andlig”, slösar de bort dem i ändlöst skiftande och undflyende mångfald som den subtila manifestationens former erbjuder. De anar inte att det som de tar för fullhet av ”liv” i verkligheten inte är annat än det rike vars signum är död och upplösning utan återvändo.

    (I tjänst hos det Enda, s. 100)

  12. Kloka ord. Men beträffande ”Vattumannens tidsålder vill jag inflika – utan att hamna i en debatt om vad detta begrepp kommit att få för innebörd – att detta är ett rent astronomiskt begrepp.

    Nu, i denna epok vi nu lever, går solen vid vårdagjämningen upp i Fiskarnas tecken. Om cirka 150 år kommer den att gå upp i Vattumannens tecken.

    Således lever vi nu i Fiskarnas tidsålder, och i en snar framtid i Vattumannens tidsålder. (Och före Fiskarna var det Vädurens tidsålder, ungefär vid bronsålderns början, och före det var det Oxens tidsålder. Allt detta är astronomiska elementa och har att göra med den så kallade precessionen. Läs mer på Wikipedia.)

  13. Ja, jag får erkänna att jag inte är speciellt insatt i ämnet. Vet du hur dessa ”tidsåldrar” förhåller sig till den hinduiska läran om tidsåldrarna (yugorna)?

    Astrologin är tyvärr en av de traditionella kosmologiska vetenskaper som idag endast verkar återstå i sina allra mest parodiska former, som en ”neo-astrologi”. Redan på rosencreutzarnas och Johannes Bureus tid innan den Westfaliska freden verkar astrologin av allt att döma redan varit stadd i förfall här i Väst. Inom sufismen och taoismen var nog situationen något bättre, vilket antyds av Ivan Aguélis studier.

    Givetvis kan man fortfarande studera den traditionella astrologin med viss behållning i de fall där åtminstone en partiell kunskap om dess symbolism finns kvar (se t ex Titus Burckhardts Mystical Astrology according to Ibn ‘Arabî). Men att den skulle gå att tillämpa idag tror jag att man måste ställa sig betydligt mer tveksam till, och definitivt utesluta när det gäller förutsägelser om framtiden.

  14. Om yugas och stjärnbildernas epoker vet jag intet.

    Dock är det intressant att man under epokerna ifråga varit medvetna om dem, som till exempel kopplingen fiskar-Jesu tid (chiffret ICHTYS), och att efter fiskarna följer vattumannen (i ett evangelium nämns en vattenbärare). Så har vi oxens tidsålder, med Apis’ oxe som var en kultsymbol i det gamla Egypten. Och, i andra Mosebok, övergången från att dyrka guldkalven (oxens tidsålder) till att offra lamm (vädurens tidsålder).

    Det kan verka lite vagt det här, orsakssammanhangen är inte glasklara. Men ser man helheten så finner man intressanta drag – och den som söker han finner…

  15. Om vi tar fasta på de tre symbolerna efter Oxen och uttåget ur Egypten – dvs Väduren, Fisken och Vattumannen – påminner de inte så lite om Joakim av Floris distinktion mellan Faderns, Sonens och Andens (Parakletens) ”rike” eller epok. Dessa motsvaras uppenbarligen av karma yoga, bhakti yoga och jnâna yoga, eller vad som framförallt kännetecknar de tre traditionerna inom den abrahamitiska familjen: judendom, kristendom och islam med sina respektive fokus på lagiskhet, kärlek och kunskap.

    Att Joakim menade att det Tredje riket skulle inledas år 1260, d v s mitt i sufismens blomstrande guldålder där Andalusien på Iberiska halvön i och med Ibn Arabî spelade en nyckelroll, och att ett inre ljus utan yttre tvång skulle genomsyra den nya eran, kan mycket väl tolkas som att Förbundet numera även i Väst är möjligt inte endast genom Förbundsarken för det utvalda folket eller Kommunionen genom det apostoliska prästerskapets officians, utan även genom Sakinah i hjärtat på varje enskild troende, d v s en hänvisning till islams oförmedlade Gudsrelation, samt Koranens utfästelse om att ”Det finns inget tvång i religionen.” (2:256), vilket ytterst garanteras av profetens Muhammeds andliga wilaya i sufiordnarnas initiationkedjor.

    Vattumannen eller Vattenbäraren skulle då kanske kunna syfta på det ”övre vatten” som Guénon talar om i kontrast till det ”undre” som kännetecknar den syndaflod varje ark syftar till att ”gå över” för att bevara Essensen, liksom Noas ark, Jonas valfisk; Khidrs fisk som tar honom över livets flod och Jesus (Ichtys) samt Buddhas ”gående på vattnet”, d v s som ej drunknar eller sjunker i formernas (mayas) illusoriska vågspel.

    Vattenbäraren är då inte någon annan än den enskilde troende som bär ”det övre vattnet” inom sig i och med att det andliga hjärtat har ”tinat” upp från sitt förhärdade frusna tillstånd. Sufismens symbolism är ju för övrigt snarare det speglande och porlande vattnet än den inre ”brand” eller ”låga” som brukar förknippas med kristen hängivenhet. Och hjärtat hos den som är ”andligt fattig” (faqîr) är då behållaren (”graalen”) för det nådeflöde som faller vertikalt som regn. Det andliga hjärtat (qalb, med den arabiska roten q-l-b) har så att säga ”speglats” och istället för att ”gå vilse” vänts rätt (qibla, med roten q-b-l) på en rak väg (den universella korssymbolens lodräta axel).

    Detta är en av flera möjliga tolkningar om vad Joakims profetia syftar på när det gäller vad som ska föregå den Yttersta domen. I mina ögon är den betydligt mer plausibel än den sekulära framstegstankens utopiska avarter som profetian gett upphov till i form av alltifrån Hegels ”Världsande” till Tysklands ”Tredje rike”.

    Men en sådan tolkning förutsätter förstås att Västerlandet radikalt omprövar sin självförståelse alltsedan den ”neo-paganistiska”, eller kanske vi skulle säga ”relativistiska”, renässansen som nämns i artikeln på Perennial…

  16. Ping: Perennial om buddhismen « Café Exposé

  17. Caféet skrev:
    Enligt alla traditionella läror är människan så att säga tredimensionell: kropp – själ – ande/intellekt. Själen är så att säga ”amfibisk” och står inför ödet att ”räddas” eller ”förtappas”, ”upprätas” eller ”falla”. Guénon påminner oss därför gång på gång om det fatalt avgörande i att förväxla det själsliga med det andliga:

    ”De som begår detta ödesdigra misstag glömmer – eller är helt enkelt okunniga om – särskillnaden mellan ”vattnet ovan fästet” och ”vattnet under fästet”: i stället för att höja sig till det övre havet drunknar de i det nedres djup; i stället för att samla alla sina krafter i riktning mot den över-formella världen, den som ensam kan kallas ”andlig”, slösar de bort dem i ändlöst skiftande och undflyende mångfald som den subtila manifestationens former erbjuder. De anar inte att det som de tar för fullhet av ”liv” i verkligheten inte är annat än det rike vars signum är död och upplösning utan återvändo.”

    Kan du förklara detta? Jag har svårt att greppa det och förstå innebörden.

  18. Innebörden är att det verkliga alternativet till en krackelerande materialistisk världsbild står att finna i de uppenbarade, ännu levande religionerna med sina traditionellt ortodoxa nådemedel. Detta då till skillnad från allsköns nyandliga, pseudo-religiösa läror som må kunna smeka själen, men som definitionsmässigt saknar förmågan att verkligen så att säga lyfta vårt huvud ovanför vattenytan.

    Vår ovilja eller oförmåga att erkänna dessa sakernas tillstånd kan med andra ord få katastrofala följder, såväl i jordelivet som i det Hinsides ”livet efter detta”. Istället för att fatta den hjälpande hand som finns där för att dra upp oss ur vågornas brus, riskerar vi att intet ont anande förgås i havets djup.

    Den moderna människans syn på tillvaron är dock exklusivt horisontellt, det vill säga hon har kommit att bli i det närmaste helt avtrubbad och blind för den andliga dimensionen av verkligheten, vars sanningar finns förborgade i djupet av hennes eget hjärta. Hon anar därför varken vilken akut, överhängande fara hon faktiskt befinner sig i, eller att en räddande hand finns alldeles nära – och att det enda hon behöver göra är att fatta denna.

  19. Ping: Mäster Eckhart – kristenhetens främste perennialistiske filosof och det tyska språkets nydanare « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s