Med Ernst Jünger genom nihilismens vändpunkt

Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. Jesaja insåg det under en liknande vändpunkt. Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. (…) Det finns områden på jorden där man förföljer enbart ordet ‘metafysik‘ som kätteri. Att all hjältedyrkan och varje betydande människa måste dras ned i smutsen där är självklart.

Värdenas nedgång är framför allt de kristna värdenas nedgång; det motsvarar oförmågan att frambringa högre slag av människor eller ens att koncipiera sådana och utmynnar i pessimismen. Denna utvecklas till nihilism genom att rangordningen, som till att börja med var en besvikelse, betraktas med hat och förkastas.

Nihilismen kännetecknas i Ernst Jüngers essä Över linjen (1949) av att (1) ”kontakten med det absoluta har blivit omöjlig”, att (2) det inte finns ”någon högsta ordning i tänkandet”  (Eckharts intellectus) och att (3) det därför följaktligen ”saknas en furstlig uppenbarelse av människan” (vad man i enlighet med österländska läror såsom taoismen skulle kunna kalla en Högsta Identitet eller en sann – det vill säga andligt förverkligad – människa, chen-jen).

Nihilismen erkänner inte det heliga eller möjligheter till glimtar av fullkomlighet i konsten. Det problematiska ligger dock inte i nihilismens förmenta ”ondska”, utan i dess oförmåga till urskillning:

Om nihilismen kunde betecknas som det specifikt onda skulle diagnosen bli gynnsammare. Mot det onda finns det säkra botemedel. Mer oroande är själva sammansmältandet, ja rent av ett fullkomligt utsuddande av gott och ont, som ofta undandrar sig även det skarpaste öga.

Verklighetsfrånvänt postulat

Att, som många av dagens självutnämnda nihilister, ta fasta på Nietzsches begrepp ”Guds död” utifrån ett (post-)modernt perspektiv, är lika med ett förnekande av ett absolut Vara, av en metafysisk ontologi. Nihilismen måste då även logiskt innebära ett förnekande av ett relativt föränderligt vara, eftersom det relativas domän per definition endast kan äga verklighet i kraft av det absolut oföränderliga.

Nihil est betyder ju också bokstavligen ”inget finns”. Konsekvensen av det nihilistiska postulatet är därför verklighetsfrånvänt i ordets sanna bemärkelse. Det leder oundvikligen till förtvining och defaitism, då man enligt Jünger inte längre finner ”något att sätta emot det man ser komma, vare sig värden eller inre styrka”.

Teologins brister

Inte ens den negativa teologin blir då till någon hjälp, utan kan förleda snarare än vägleda, eftersom dess egentliga syftemål och anagogiska raison d’être förnekas. Som Jünger mycket riktigt påpekar har Leviatan inga problem att fylla tomrummet om man i dess ställe likt en Bataille artificiellt skulle försöka att ”hugga huvudet” av själva begreppet suveränitet eller att framhärda i att anropa en pseudo-metafysik:

Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmöget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem.

Teologin som sådan är ingalunda obefläckad av nihilismen i och med att den måste ”kämpa med upplysningens eftertrupper” och därmed själv således är ”invecklad i det nihilistiska samtalet”.

Förtvining och reduktionism

Jünger spårar även förtviningens reduktionism på intelligensens och vetenskapens område:

Den nihilistiska världen är till sitt väsen en värld som reduceras mer och mer, vilket ju med nödvändighet överensstämmer med rörelsen mot nollpunkten. Den däri rådande grundkänslan är reduktion och att reduceras. (…) Vi ser detta framför allt i förenklingen av den vetenskapliga teorin. Den skär ut syftlinjerna utan att ta hänsyn till dimensionerna. Det leder till slutledningar långa orsakskedjor, ett bra exempel på detta återfinner man i darwinismen.

Nihilismens möjlighet att i hög grad realisera sina totaliserande anspråk är något unikt för just vårt tidsskede. Hela planetens öde står nu på spel:

Det är inte sällan i mänsklighetens historia, vare sig det är hos den enskilde eller hos större och mindre enheter, som odödliga hierarkiers fall med alla dess följder har kunnat skådas. Mäktiga reserver stod då alltid till förfogande, antingen i den mer elementära världen eller i den bildade. Vildmark fanns ännu i överflöd och hela kulturer förblev oberörda. I dag bemäktigar sig förtviningen, som ju inte enbart är förtvining utan på samma gång acceleration, förenkling, potentiering och en drift mot okända mål, hela världen.

”Ersättningsreligioner”

Från en ursprungliga kvalitativ ordning via en kvantitativ sådan slår utvecklingen oundvikligen alltmer över till en inverterad kvalitet – förfall och upplösning. Nihilismens innerlighet blir härigenom till en ersättning för religionen och i samband med att de ”högsta värdena blir värdelösa” uppstår ett oöverskådligt antal ”ersättningsreligioner”:

Ja, man kan säga att vad som helst nu får en möjlighet att bli kultiskt belyst och tolkat genom att de högsta värdena detroniserats. Det är inte bara naturvetenskaperna som tar på sig denna roll. Världsåskådningar och sekter frodas; det är en tid för apostlar utan uppdrag. Till sist tar också de politiska partierna sig an apoteosen, moral är det som tjänar deras doktriner och skiftande mål.

Den enskilde dras in i det nihilistiska spänningsfältets förtrollning och kan sedan inte ta sig ur detta. Det vore därför mödan värt att undersöka vilket förhållningssätt man kan rekommendera en person som är utsatt för denna anfäktelse.

Vändpunkten

Jünger fortsätter med att uppställa följande till synes hoppfulla utgångspunkter i sitt sökande efter ”nya brunnar” bortom den nihilistiska Linjens horisontalitet:

Om Hölderlins ord är sanna så måste ‘det räddande’ växa till sig ordentligt. I dess första strålar bleknar det meningslösa.

Vi är här snarare fängslade av effekterna av vändpunkten, som, obemärkt av massorna, har föregått dessa.

Det finns därför också en fråga om grundvärdet som idag kan ställas till personer, verk och inrättningar. Den lyder: i vilken mån har de passerat linjen?

Fiat lux

Läs även

Svenssongalaxens inlägg om Ernst Jünger, såsom Att besegra Leviatan, Esoterikern Jünger, Det vanligas metafysik och en mängd andra. Svensson framstår alltmer som bloggosfärens obestridlige Jünger-kännare. Ett intryck som knappast blir svagare av att Reseanteckningar inte har uppdaterat på länge. Där kan man annars bland annat läsa en ypperlig analys av mytologin i Jüngers roman Heliopolis.

Fler inlägg om Ernst Jünger

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

16 reaktioner på ”Med Ernst Jünger genom nihilismens vändpunkt

  1. Ypperligt inlägg (och tack för länkar; även jag har skrivit om ”Över linjen”…)

    Roligt att Cafét fokuserar på Jüngers i min bok centrala tankar, hans övergång till sans och måtta, till det mänskliga och bort från det titaniska. Det märkliga är att många fortfarande fokuserar på de ”hårda” böckerna, som ”Der Arbeiter” och ”Über den Schmerz” (den sistnämnda har nyss getts ut på engelska, ”On Pain”). Skarpsinniga böcker förvisso, men de leder delvis ut i sterila marker.

    Det är kort sagt Jüngers ”Nya testamente” (hans egna ord) man måste läsa, typ från Das Abenteuerliche Herz II 1938 och framåt. Där förvisso ”Über die Linie”, med sina sköna rader om att uppsöka de helgade platser dit Leviatan inte har tillträde, intar en central plats. Så även ”Der Waldgang”, om man nu ser till essäerna.

  2. Vad var det nu Jesus sa apråpå GT, ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla”. Utan några jämförelser i övrigt tror jag det är olämpligt även när det kommer till Jünger att fokusera på det ”nya testamentet” allena.

    Inte minst för att jag menar att skillnaderna mellan hans äldre och yngre produktion ofta överdrivs. Nu är jag för egen del förvisso bäst bekant med hans krigsböcker (och har således begränsade kunskaper om hans politiska journalistik med mera cirka 1925-38) men redan där finns otvivelaktigt många av de drag som senare framträder så mycket tydligare. Inställningen till tekniken är verkligen inte rakt igenom affirmativ, sökandet efter en autonom sfär pågår ständigt.

    Likaledes tycker jag mig se en hel del likheter i inställning mellan Jünger och Spengler. Moderniteten är någonting som beklagas, men samtidigt ses som oundviklig (även Weber har samma inställning). Man har med Spenglers ord bara att välja mellan att låta sig styras eller släpas av ödet. Tiden för högkultur är förbi, frågan är enbart vilken slags civilisation man vill vara.

    Samtidigt har du givetvis rätt i att de ”delvis [leder] ut i sterila marker”. Fokus på det tidiga och ”hårda” förvånar däremot inte, det finns i det titaniska en närmast satanisk lockelse.

  3. Jünger själv sätter det titaniskas locktoner i samband med den existentiella rädslan för tomrummet, horror vacui:

    ”Uppgörelsen med Leviatan, som än tvingar sig på som yttre tyrann, än som inre, är den mest omfattande och allmänna i vår värld. Två olika slags ångest behärskar människorna när nihilismen kulminerar. Det ena bottnar i rädslan för det inre tomrummet och tvingar henne att manifestera sig utåt till varje pris — genom att utveckla makt, behärska rummet eller genom ökad hastighet. Det andra verkar utifrån och in som ett angrepp från en på samma gång demoniskt och automatiskt mäktig värld.” (s. 40f)

    I sammanhanget hänvisar han till vad som högst sannolikt är baserat på egna erfarenheter:

    ”Ett av Leviatans schackdrag består i att förespegla ungdomen att hans uppbåd är identiskt med fosterlandets. På det viset inhöstar han sina allra finaste offer.” (s. 42)

    Leviatans inre och yttre framträdelseformer är möjligtvis också besläktat med förstörelsens negativa och positiva sida, en kluvenhet som delar intelligentian mitt itu ”av en babylonisk förvirring vars tema är nollpunktens exakta position”. (s. 37)

    Jünger drar inte detta till sin spets i explicit eskatologiska termer, men man skulle möjligtvis kunna se en sådan söndring och tudelning som analog med de Gog och Magogs (hinduismens Koka och Vikoka) uppbåd, vilka sekonderar Leviatan i den Yttersta tiden.

    Förutsättningarna för en uppgörelse med Leviatans så att säga ”dubbelhövdade” inre och yttre järngrepp bör därför också ses i ljuset av att jämvikten i världen endast är möjlig att återställa genom ”att tänkandet hämtar sina svar ur det andliga kosmos som ännu är överlägset det materiella”. Denna fullständigt essentiella princip utgör det nödvändiga förbindelseledet till slutorden om vikten av självrannsakan:

    ”Förebråelsen för nihilism hör idag till de vanligaste, och var och en använder den gärna om sina motståndare. Det är troligt att alla har rätt. Vi borde därför förebrå oss själva och inte uppehålla oss vid dem som rastlöst är på jakt efter skyldiga. Den som inte själv har erfarit intets ohyggliga makt eller gett vika för frestelsen, känner tiden minst av alla. Det egna bröstet: det är, liksom en gång i Thebesagan, öken- och ruinvärldens centrum. Här finns hålan där demonerna flockas. Här befinner sig varje människa, oberoende av klass och ställning, i direkt och suverän kamp, och med hennes seger förändrar sig världen. Om hon är den starkare drar sig intet tillbaka. Skatterna, som låg översköljda, lämnar det kvar i strandlinjen. De kommer att uppväga offren.” (s. 48)

    Inlägget innehåller med andra ord bara några av alla de ovärderliga insikter som står att läsa i essän.

  4. @Cell: Spengler och Jünger fiskade delvis i samma vatten. Men där Spengler bara propagerade kapitulation inför moderniseringens krafter (q v ”Människan och tekniken”), betonade ju Jünger (”den nytestamentlige”) att den personliga ståndpunkten, viljan till godhet osv har betydelse. Med personligt engagemang, personliga samtal, odling av sin trädgård etc skapar man en oas dit Leviatan inte har tillträde.

    Spengler dog förvisso på tidigt 30-tal så vi vet ju inte vart hans väg hade fört om han levat. Dock syns mig Spenglers verk såsom det blev, väl rätlinjigt och förutsägbart. Jüngers texter däremot överraskar på varenda rad så gott som.

    Om man nu ska jämföra. Spenglers ”Der Untergang…” kan ju vara nyttig att läsa för den som är alltför indoktrinerad med liberala framstegsmyter.

  5. Den nihilism som uppstår i religionernas och livsåskådningarnas vakuum är farlig och skadlig om tomrummet fylls med ytliga lösningar eller tillfälliga ”distractions”

    Den har dock också en spänning i det att när den utmanas utan fruktan – då man helt enkelt sätter sig ner och lyssnar till den, faktiskt kan upptäcka att detta ”inget” snarare är ett ”något”. (Att det absoluta från ett relativt perspektiv ärligare benämns med namn).

    Frågan är vem som utan tradition eller visdom vågar/klarar lära känna tystnaden idag?

    En hoppfull tanke är; att om samhället först gör sig av med alla värden sedan kan återfödas och hitta en renare ”religion”, fri från den historiska börda som exempelvis kristendomen och islam nu bär på. Fenix kräver förstås sin aska.

    Love equals action.
    Alltid ny, alltid fräsch.

  6. Me: Man kan inte nog betona det djupt vanskliga i att utan någon som helst reliabilitet hävda saker och helt oförpliktigande använda sig av begrepp med såpass ambivalenta definitioner. (Vad menas egentligen med ”tystnaden” i nihilistiska sammanhang? Hur skulle denna kunna bidra till ”renhet” och att ”ärligare” benämna det Absoluta med namn? Och vad ska en fras som ”love equals action” betyda?)

    I det stora hela anser jag mig ha bemött det neovedantinska insisterandet på heterodoxt ”fritänkeri” i polemik mot (fr a den kristna) traditionen som en förment dogmatisk fundamentalism, samt den heltigenom bedrägliga illusionen om att ensidigt kunna fokusera på intellektet och att förneka (och nu t o m nära ett hopp om att på något kontra-mirakulöst vis ”göra sig av med” (sic!)) Kristus och den koraniska uppenbarelsen, i kommentarerna här.

    Du har fortfarande inte klargjort hur individen ska kunna passera sig själv, och överhuvudtaget kunna ha någonting att sätta upp emot rörelsen mot nollpunkten utan något traditionellt ramverk! Buddha själv kanske ”helt enkelt” kunde ”sätta sig ned och lyssna”, men för vem i vår tid är detta ett möjligt och rekommenderat tillvägagångssätt? ”Ögat kan inte se sig självt, tanken kan inte tänka sig själv”, för att citera Platon. Ser du inte risken med att det du kallar ”utan fruktan” i själva verket kan innebära en fullständig aningslöshet?

    Det är också mycket viktigt att inte glömma att esoterismen är tidlös, vertikal och därmed a-historisk och saknar allt som kan kallas en ”börda” (den kan karaktäriseras som sattva guṇa om vi ska använda hinduiska termer, det vill säga motsatsen till det nedtyngande, rajas guṇa). Den är per definition med andra ord ”alltid ny, alltid fräsch” och så att säga ”innovativ” i ljuset av nya omständigheter, utan att på något vis förändras i sin essentiella kärna.

    Att framhärda i att förneka detta är att försöka invertera sanningen till lögn, eller åtminstone hävda saker utan någon form av belägg. Vad är man då ute efter? Vem vill man övertyga? Och i vems intresse?

  7. Cafét: Jag tror på Guds ständiga närvaro i Världsalltet. Jag tror inte att Kristus eller Buddhas uppenbarelser var engångshändelser som aldrig kommer att upprepas. Jag tror med andra ord att människan i alla tider har möjlighet att uppnå samma nivå av enhet med det Absoluta. Jag tror att detta har skett före Jesus, och jag tror att det kommer att ske igen. Gud må vara svår att upptäcka, men inte omöjlig. Så länge tiden kvarstår kommer nya kontakter att skapas.

    Buddhas sanning om alltings lidande kommer i alla tider få oss att ställa frågan om mening, och i detta sökande efter svar kommer vi att åter finna. Knock and you shall find var sant även innan uttrycket myntades.. och så kommer det att förbli.

    Du tolkar mig fel om du tror att jag vill göra mig av med Kristus, eller Kristendomen för den delen. (I andra sammanhang har jag argumenterat starkt för Kristendomens vikt och betydelse) Vad jag ställer mig mycket frågande till är den negativa ton kring samtiden som råder här. På inga sätt är det för sent att verka. På inga sätt är det för sent att älska. Love equals action… jag kan se det varje dag, hur människor förändras och växer.

    Jag ser inte heller någon nihilism bland de människor jag möter. Någon form av ideal, historia, känsla, tro, väg eller kunskap finns alltid kvar.
    Framförallt så finns Gud kvar… vi andas, vi tänker, vi älskar, vi sjunger, vi skapar, vi leker, vi äter, vi undersöker, vi hoppas osv. Vad kommer dessa möjligheter ifrån om inte Gud verkar i oss här och nu?
    Skulle det vara så att en utplåning på något sätt är kosmiskt förutbestämd så kommer den att ske oavsett, och om detta inte är fallet får vi förlita oss på det absolutas närvaro i ALLT och fortsätta agera för dess synlighet.

    Det vakuum, ”tomt” från traditionsuppburen sanning (eller mytisk historia), som framförallt många av västvärldens ungdomar idag befinner sig i, måste inte generera något negativt. En tom duk är konstnärens utmaning. Vissa klarar inte av att stiga in i den skapande processen och tomheten tar övertaget, men för att något vackert skall kunna träda fram måste den vita ytan fram. Kill your darlings! Sudda ut och börja om igen.

    På min arbetsplats – en gymnasieskola – umgås all personal över yrkesgränserna. Vaktmästare, städpersonal och lärarkår fikar och umgås i samma rum på rasterna. På personalfester är alla med och välkomna. Det råder en stor respekt och en påtaglig vänlighet alla emellan. Sig mig, när i historien har detta tidigare varit möjligt? När har en sådan förståelse tidigare varit möjlig? Vad var det Jesus förkunnade om inte detta? I den gammaltestamentliga världen hölls både tjänare och slavar, och fram till för ca 40 år sedan var detta något helt otänkbart. När jag samtalar med eleverna på min skola framgår det att det i stort sett inte pågår någon mobbing på skolan… När någonsin har det tidigare hänt att folk inte satt sig upp över andra? Visst vet jag att denna bild inte går att applicera på hela riket, eller världen, men bara att den överhuvudtaget existerar gör samtiden till en välsignelsens tid.

    Om en Jesusgestalt hade framträtt idag ibland oss och hånat dagens prästerskap och lärde på det sätt som Jesus gjorde då, vilket sida hade Cafét då valt? (Traditionen eller det nya?) Jesus visdom och förkunnelse är tidlös. Den är obunden av organisation, byggnader, kultur och plats. Vem som helst som tar till sig detta budskap är Kristen. Om hela vår civilisation går under och några enstaka överlevande hittar en bibel i ruinerna, tar till sig orden och försöker förändra sina liv efter denna visdom, så har vi en ny kyrka, lika värdefull och meningsfull som den som finns idag.

    När man idag kallar sig Kristen hamnar man så gott som automatiskt i försvarsposition. Inte bara får man försöka prata bort korståg, häxjakter och kåta kyrkomäns övergrepp på barn, utan också på ett tydligt sätt förklara att kreationismen är något helt annat än en förnuftig kristen tro. Det är mycket vanligt att höra uttalanden som; jag tror på Jesus men inte på kyrkan. Vad kommer det sig? Massvis med människor har helt enkelt förlorat förtroendet för denna organisation. Så Kristendomen 1.0 fungerade inte särskilt bra… Varför inte kolla om version 2 håller bättre? Återigen handlar inte detta om att utrota traditionen. Det handlar om att lära sig av den… tömma bägaren och fylla på med nytt och rent vatten. Alltid ny, alltid fräsch. ALLTING förändras…

    Jag tror att denna tids eventuella nihilism är långt ifrån så destruktiv som många vill påstå. Min övertygelse om det absolutas skönhet och väsen säger mig att allt är i sin ordning (in the greater scheme of things), bara en pessimistiskt och relativt begränsat titthål får oss att tro annorlunda. Detta är en ny tid. Förbered er på förändringar av tidigare icke skådat slag. Håll gärna ett hårt tag kring de tidlösa sanningar ni har funnit, men alla älskvärda former kommer att blåsa förbi som en falk på jakt (..förlåt viggen, nej rymdraket, nej supertron..) …Skynda ut snabbt i rummet som Leviathan inte når… för här går det undan. 3.0 … 4.0…

    Världen håller sanningen om Gud (Det absoluta) i sin barm. I varje enskilt gruskorn är detta urskiljbart, och i varje människas hjärta vibrerar en längtan efter denna närvaro. Att måla upp sin samtid som förlorad eller gudalös hjälper inte till. Här finns allt, precis som det alltid har funnits.

    I ingen annan tid har så många människor mediterat. I ingen annan tid har människor varit så måna om demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors lika värde, omsorg om djur, minoritetsgruppers villkor etc. Var kommer denna glöd ifrån? Helvetet? Nihilism? Knappast…

    Att byta spår är inte det samma som att förinta historien. Då det brinner försvinner inte askan. Phoenix rise!

  8. Me: Du har helt rätt i att man aldrig ska sluta fokusera på det positiva. Men en extra dos urskillning gentemot framstegsideologiska dimridåer och profanhumanistiskt önsketänkande skadar inte.

  9. Antingen är Gud; dvs. idolen är.
    Eller så är hela skapelsen i födslovåndor.
    Däri finns vårt antingen-eller.

    A L L E S
    was man von Gott zu denken vermag,
    das ist alles Gott nicht.
    Was Gott in sich selber sei,
    dazu kann niemand kommen,
    er werde denn in ein Licht gerückt,
    das Gott selber I S T .
    (Meister Eckhart.)

    Ontologi vs. teologi = Natur vs. Historia

    Das ist Gottes Natur, dass er ohne Natur ist. (Meister Eckhart)

    Rensa skallen inte bara med Eckhart utan även med (den svenska översättningen av) Nicholaus Cusanus Gudsseendet. Det är brygden!

  10. opo: Meister Eckhart och Nicolaus Cusanus i all ära – deras skrifter rekommenderas varmt som livgörande elixir – men det måste sägas att dina utsagor och slutsatser verkar något tillskruvade. Redan första meningen raden innehåller en uppenbar självmotsägelse när du helt oproblematiskt likställer Gud med en idol, d v s en avgud eller någonting skapat.

    Att Eckhart skiljer mellan Gott och Gottheit (d v s med resp. utan egenskaper i överensstämmelse med Shankaras Saguna Brahman resp. Nirguna Brahman) innebär visserligen att den rena metafysiken har flera nivåer (är hierarkiskt emanerande), men inte någon radikal klyvning mellan Skapare och skapelse.

    Enligt Eckhart undandrar sig det ontologiska Varat dessutom varje reducering till vare sig natur eller historia. Därför blir det märkligt att, som du, ställa upp motsatsen ”Ontologi vs. teologi = Natur vs. Historia”. Hur menar du då?

    Definitionen av natur, från latinets nâturâ, är egentligen ”födelse”, d v s det som manifesteras, skapas eller frambringas och omfattas av den gudomliga Principen, d v s av det enda som i egentlig mening Är. Och tiden/historien är en integrerad aspekt av det manifesterade.

    (Tiden är dock inte enbart kvantitativ, utan rymmer även kvalitativa aspekter, vilka skiljer olika faser åt genom dialektisk cyklicitet. Detta förklarar den universellt förekommande traditionella läran om tidsåldrarna, vilken mest utförligt formuleras i hinduiska källor).

    Dock är det Över-naturliga hos Eckhart naturligt genom att dess ingripande närvaro är en ständigt aktualiserbar möjlighet. Omvänt så är det naturliga transparent över-naturligt, nämligen att speglande motta och spegla den gudomliga verkligheten.

    För det diskursiva, rationella tänkandet kan det hela framstå som en paradox, eftersom det betingade inte kan omfatta eller begripa det obetingade, men det betyder inte på något sätt att Eckhart tar sin tillflykt till det irrationellt psykiska hos individen. Nej, tvärtom, det här är fråga om hel-iggörande kosmos (d v s inte bara ordning utan även skönhet, då ordet är besläktat med kosmetik) och inte dess infernaliska negation: fragmentarisering, upplösning och kaos.

    Den intellektiva förmåga Eckhart därför talar om och i kraft av, intellectus (hinduismens buddhi), är den suprarationella, icke-skapade, icke-formbundna aspekten av människans intelligens, vilken visserligen är manifesterad som den icke-manifesterade aspektens direkta utstrålning, men som hör till den över-individuella Verkligheten. Det är detta Eckhart åsyftar med den kända passagen om Intellectus som increatum et increabile:

    ”Om hela själen vore sådan [som det oskapade och oskapbara något – Anden [der Geist/die Vernuft] – den hyser i sig], vore den oskapad och oskapbar”.

    Kristus liknar detta, alltså intellektet, med ett senapskorn, som ”väl är mindre än alla andra frön, men när det har vuxit upp är större än andra kryddväxter och blir ett träd, så att himmelens alla fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar”.

    Förverkligandet av enheten med det Gudomliga är från födelsen människan givet, som någonting virtuellt, som en möjlighet. Och eftersom detta förverkligande är fråga om oförmedlad och omedelbar kunskap, så måste kunskapens organ vara ett med dess objekt och alltså själv vara transcendent. Detta villkor uppfylls endast av intellektet / den intellektuella intuitionen (Anden) som kan förena sig med Anden.

    Föreningen benämns som unio mystica eller yoga (språkligt besläktat med latinets jungere och engelskans join, ”förena”). Den som uppnått detta tillstånd är följaktligen en yogi, eller vad man med islamisk terminologi kallar en sufi. Paulus säger apropå sådan andlig upplysning:

    ”Nu ser vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.” (1 Kor. 13:12)

    Denna vers står omedelbart före den som avslutas med de bekanta orden: ”…tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst bland dem är kärleken”. Det är alltså tydligt att Paulus med ”kärleken” – åtminstone i en av dess aspekter – menar den direkta och därigenom fullständiga kunskapen, d v s just den traditionella metafysiska kunskap vi här talar om.

    Intellektet tillhör oss ej i egenskap av människor, men det slumrar i oss likt ett frö – Kristi och Upanishadernas senapskorn/Atmâ, kabbalas ”längre bort än himlarnas himmel och närmare än mitt eget kött” samt Koranens vittesbörd om att Gud ”är närmare [människan] än hennes egen halspulsåder” (50:16). Det är detta och ingenting annat David syftar på med ”I ären gudar” i Psaltaren 82:6.

    Till skillnad från det rationella förståndet, som har sitt säte i hjärnan, förläggs den gudomliga, intellektuella intuitionen sinnebildligt till hjärtat, ”hjärtats öga” (’ain al-qalb) i islamisk tradition eller det ”inre ögat” som Paulus nämner i Efesierbrevet 1:18. Det är just intellectus som den modernistiska tendensen i Väst, som vuxit sig stark alltsedan renässansen, gjort allt för att förneka och förvränga.

    Istället har den underordnade, individuella och formbundna ratio och rationalismen despotiskt intagit tronen och utropat sig själv till den högsta förmögenheten i det mänskliga medvetandet. Följden av denna ödesdigra kosmiska rubbning har inte låtit vänta på sig. Den innebär en oundviklig klyvning mellan subjekt och objekt, samt en förlorad kontroll av det lägre egots eller ”det undermedvetnas” passionella och förgängliga drifter. Det naturliga förhållandet inverteras i eskalerande takt.

    Zombiefilmer som George A. Romeros The Night of the Living Dead (1968) eller filmer med ”body-snatch”-tema som till exempel Ridley Scotts Alien (1979) illustrerar med all önskvärd tydlighet temat med de lägre själsförmögenheternas usurpation av människans högsta (eller om man så vill – innersta och mest centrala) och därför bestämmande fakulteter. Dock är det sällan dessa filmers parafraser på den andliga striden förmår finna ett verkligt hopp och återställa balansen mellan den metafysiska och den fysiska polariteten, vilket även detta säger något väsentligt om graden av förtvivlan i det nihilistiska tillstånd Jünger kallar ”det troslösa”.

    Viktiga undantag som är exemplariska i sitt sätt att bryta detta undergrävande nihilistiska mönster och istället återupprätta den försummade andliga dimensionen – och därmed tillmötesgå den enkla människans allra innersta primära önskningar, primordiala värdighet och mikrokosmiska integritet – är George Lucas’ film The Return of the Jedi (1983) samt Tolkiens bok The Return of the King (1955).

    Den moderna människan har så att säga ”tappat tyglarna” och löper därför en överhängande risk att när allt kommer omkring förlora sin själ och så att säga döma sig själv till undergång och förintelse, då hon inte längre kan hålla sig på den raka, smala vägen om vi ska använda oss av en kombination av 1.) den kända hinduiska liknelsen av människan som en vagn med förspända hästar, samt 2.) Koranens resp. Bibelns beskrivning av den andliga vägens karaktär.

    Den moderna människan riskerar att likt Tolkiens Gollum eller Saruman helt förslavas under sina begär och därmed tappa förmågan till objektivitet, saklighet och varje sinne för proportioner, såväl som den ödmjukhet, tacksamhet och ansvarskänsla som är förutsättningen för att kunna uppfylla kallelsen att efter bästa förmåga förvalta och vårda skapelsen.

    Att tillvaron dock har en inre jämvikt eller justitia kan de som ”har ögon att se med” och ”öron att höra med”, d v s de som inte är besinningslöst förblindade av modernistiska förvillelser, redan se prefigurerat i exempelvis skövlingen av miljön och den störda balansen med naturen. Ja, överhuvudtaget i det industriella förfulandet av människans omgivningar i aldrig tidigare skådad omfattning med närmast planetariska dimensioner, vilket oundvikligen slår tillbaka mot hennes välbefinnande som en bumerang med oöverskådliga bieffekter. Dessa symptom är dock endast externaliseringar av en betydligt allvarligare, inre kris.

    När man säger att verklig intellektualitet saknas eller enbart parodieras i vår civilisation är det alltså förlusten av den intellektiva förmågan man syftar på. ”The rise of the vaishyas spells intellectual night.” (Guénon) Denna förlust har också sin motsvarighet på det samhälleliga planet, där allt fler områden reduceras till diskursiv ideologisering och där inte minst ekonomiska nyttokalkyler och teknokratisk instrumentalisering i allt högre grad kommit att hävda sin överhöghet och marginalisera alla andra hänsyn.

    Kvantitetens välde utgår dock från ett verklighetsfrånvänt postulat och är endast en negation av det Goda, det Sanna och det Sköna, eller med andra ord ett förnekande av själva det faktum att existensen som sådan är avhängig de kvaliteter som i varje ögonblick emanerar ur en enda högre metafysisk gudomlig Princip.

    Där nihilismen härskar uppstår också ständigt ett oräkneligt och växande antal reaktioner och konglomerat av motrörelser som dock inte förmår bryta, utan oaktat sina egna bevekelsegrunder snarare bidrar till att intensifiera den horisontella och därmed titaniska logiken. Finns det då ingenting som kan transcendera denna till synes ”eviga” och tilltagande nihilistiska återkomst och allt skyndsammare karriär mot intet?

    Jo, det är just en sådan befrielse (sanskrits moksha) från varje instans av saṃsāra som de traditionella och väl beprövade andliga vägarna alltid har syftat till och anvisat medlen och de nödvändiga ramverken för. Idag föreligger en faktisk möjlighet att komma i kontakt med dem alla. Inte minst kan man se hur de esoteriska traditionerna i så påfallande hög grad verifierar varandra i sin essentiella djupandlighet. Detta förhållande skulle mycket väl kunna ses som en uppfyllelse av det klassiska ordstävet att ”när nöden är som störst är hjälpen som närmast”.

    Vincit omnia Veritas.

  11. Ping: Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt « Café Exposé

  12. Ping: Tage Lindboms omprövning: Muren och porten « Café Exposé

  13. Ping: Konservatismens dilemma enligt Tage Lindbom « Café Exposé

  14. Ping: En gemensam grund för islam och buddhism « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s