Det ädla spelet

The Spirit is Truth; through Truth, man is free; outside truth, he is the slave of fate. That is the teaching of the game of chess; the Kshatriya who gives himself over to it does not only find in it a pastime or a means of sublimating his warlike passion and his need for adventure, but also, according to his intellectual capacity, a speculative support, and a ”way” which leads from action to contemplation.

Titus Burckhardt, The Symbolism of Chess

33 reaktioner på ”Det ädla spelet

  1. I Jüngers bok Subtile Jagden förekommer schack. Jag kan dock inte tyska, så jag kan endast återge ett kort citat. Från sidan 20

    Chess gives an intimation of what is possible in wholly different places, among spirits, in alien worlds.

  2. Jüngers far var tydligen en schackspelare av rang. Varje år ordnade han månadslånga turneringar i familjens hus. Jünger själv vågade dock aldrig möta honom i ett parti. Han ville inte riskera möjligheten att besegra honom.

  3. Sig mig idag att hoppet är en skenföreställning avskuren kunskapen och kärleken.

    Sig mig idag att demokration är död och att denna värld saknar framtid.

    Sig mig idag att lösningen är inåtvändhet och separation från människorna.

    Sig mig idag, i återupprättelsens stund, att sanningen inte har med vårt eget skapande nu att göra.

    Sig mig idag att vi endast faller, att vår tillvaro på jorden saknar lösning, att den nedåtgående centrifugala kraften inte har sin överlägsna motpol i vår förenade, skapande ansträngning för en bättre värld.

    Historien har återigen vänt blad, drömmen om mänskligheten lever. Låt alla goda krafter samlas i och under den drömmen, låt oss återigen tro på det omöjliga, tro på föreningen, allas förening, i sanningen.

  4. JK: ”Historien har återigen vänt blad, drömmen om mänskligheten lever. Låt alla goda krafter samlas i och under den drömmen, låt oss återigen tro på det omöjliga”

    Det där låter som någonting ur ett tal av Obama!

  5. Jag tyckte referensen med min lilla predikan var tydlig nog. Självklart handlar det om Obama och allt vad de senaste dagarnas händelser synlig och tydliggör.

  6. JK: Obamas vinst är givetvis historisk men det är ingenting som säger att världen kommer att förändras i sin helhet. Obama vill fortsätta satsa mer på armén och skicka fler trupper till Afghanistan. Själv hade jag gärna sett Ron Paul som president, han vill förändra från grunden, återta makten från storföretagen som idag dikterar all politik oavsett färg och ta bort all amerikansk truppnärvaro i världen och mellanöstern.

    Vad beträffar perennialisterna så kan de inte vara annat än pessimistiska eftersom de har anammat ett koncept som i grunden är pessimistisk, nästan fatalistisk. De är mer anti än pro vilket utan det blir svårt för hela filosofin att existera. Risken är att det leder till samma ressentiment som Nietzsche ansåg att kristendomen var så drabbad av.

    Världen är i stor förändring, inte pga av det nya presidentvalet, utan på medvetna krafter som arbetar för världens enande. Människor börjar mer och mer ifrågasätta sina inlärda beteenden och identiteter och närma sig ”det outsägliga” där alla gränser och separation mellan människor upphör. På denna vandring är Cafét en gemytlig viloplats, men vi behöver fortsätta längre fram, till handling!

  7. Skeptisk: Vad är det i det perennialistiska som du menar är pessimistiskt, en källa till ressentiment? Eller kanske i detta fall närmare bestämt – pessimistiskt gentemot vad?

    Är man t ex pessimistisk och ”anti” för att man menar inte delar den handlingsetiska utopi du skissar på i inlägget om ett ”enande av världen” bort från ”gränser” och ”inlärda beteenden”, att man anser den i hög grad vara en illusorisk modern humanism eller kanske t o m en dystopi av den mest bedrägliga sort?

  8. Exposé: Perennialism existerar bara som en antites, ett motstånd till ”det moderna samhällets tillstånd” och tycks bara kunna identifiera sig som en antimodern icke- bejakande kraft i motsättning till någonting.

    ”The ego creates the illusion of an enemy, a cause that can be ”blamed” for one’s own inferiority/failure” (wikip: ressentiment)

    Egot, om vi nu kan använda den terminologin, hittar väldigt lätt olika sätt att luras, genom att upphöja någonting till högre, lägre, bättre, sämre, allt för att kunna överleva.

    Vad är det till exempel med moderniteten som är så förkastligt och varför tror sig vissa människor stå utanför eller ovanför denna utveckling? Det varje seriös sökande människa borde fråga sig är: vad är det inom mig själv jag förnekar när jag vänder mitt ressentiment utåt? Vilka sidor inom mig själv är det jag hatar? De djuriska? Sinnenas ständiga sökande efter njutning?

    Ett tydligt exempel på perennialismens fatalism är den på hinduistisk metafysik baserade idén att vi lever i Kali Yuga, den mörkaste tidsåldern vilket vi förmodligen kommer fortsätta göra tusen år till.(enligt mayakalendern är vi på väg in i en guldålder 2012 om jag inte minns fel) På så sätt bekräftar allt perennialisterna ser deras redan färdiga, helgjutna världsbild om en avtrubbad mänsklighet utan kontakt med det tidlösa. Det är ett bra sätt för egot att kunna fortsätta ruva i lugn betraktandes samhällets dekadens men utan att låta individen involvera sig känslomässigt, öppna sig för nya idéer och möjligheter. Varför kan vi inte mötas bortom våra vedertagna bilder av verkligheten? Varför ser du ett samarbete över gränser, mellan religioner, traditioner och individer som du och jag, som en utopi eller dystopi?

    Pessimistisk tanke=pessimistisk värld
    affirmativ tanke=affirmativ värld

    människan skapar sin egen verklighet utifrån sina tankar och desto fler som ”lever filosofin” desto större möjlighet till förändring.

  9. Islam uppmanar inte människor att strunta i världens affärer, utan uppmanar oss att ta itu med oss själva innan vi ger oss i kast med resten. Det handlar ingalunda om att dra sig tillbaka helt från världen utan att ändra fokus. Energin och förvandlingslustan måste först och främst vändas inåt. Vi måste helt enkelt förbättra oss själva. Vi måste hitta och hålla oss till den raka vägen Det är särskilt viktigt i tider då det ofta kan vara stört omöjligt att skilja vän från fiende.

    Hur kan man i en sådan situation välja att kasta bort sin enda, Gudagivna, kompass?!

  10. skeptisk: Världen innebär form och därmed gränser och motsatsspel. Att tro att dessa i grunden kan upphävas av människorna själva är en farlig illusion.

    De traditionella kosmologierna ser till skillnad från den modernistiska förståelsen (kosmografin) dock inte världen som ett slutet system. Det finns en allestädes närvarande öppenhet mot det transcendentas vertikala dimension, d v s det essentiella och livgivande. Detta innebär också en möjlighet för individen att passera (vilket inte är detsamma som att upphäva) sitt empiriska ego här och nu.

    Detta anknyter till vad enp skriver om – den ”väg” som i Koranen benämns som den raka.

  11. Exposé: det är väldigt lätt att säga ”världen innebär form..” som ett simpelt argument för att fred skulle vara ouppnåeligt. Vilka gränser är det du menar inte kan överskridas? Hur upplever du enhet, om inte en känsla av enhet med människor oavsett religion elle bakgrund? Eller är du av den åsikten att enhet med Gud skiljer sig från enhet med människor?

    Du skriver ”Att tro att dessa i grunden kan upphävas av människorna själva är en farlig illusion.”

    Om inte människorna ska ÖVERBRYGGA skillnaderna vem ska göra det? Att vänta på ett mirakel eller ett gudomligt ingripande känns lite väl apokalyptiskt. Vad är det som är så farligt? Tjänar inte de sufiska mystikerna som exempel för denna förening? Eller är de återigen endast begripliga för den med rätt bildning? (Förmodligen räcker inte 6 års studier i persiska och arabiska heller..)

    Vad är det med människan och hennes egen vilja som är så förkastlig? Är det inte samma förkastlighet som rationalisterna anklagar de religiösa i sin ovilja till förändring för?

    Om du accepterar att individen ”kan passera sitt empiriska ego” till ”den vertikala dimensionen” så betyder det ju också att om fler människor når denna dimension så möts människor också över gränserna på ett djupare plan. Hur kan du vara så säker att detta endast är möjligt genom att välja RELIGIONENS väg? Hävdar du att alla mystiska upplevelser utanför den religiösa sfären är illusioner?

    Enp: att tänka själv är en stor utmaning, men befrielsen av att göra det skänker en oerhörd frid.

  12. Expóse: Att återuppfinna ett sant språk är vår första plikt och ironins död är en del av detta. Vidare bör adresat och adreserad inte vara centrala begrepp på detta anonyma ”Vägens forum” där subjekt och objektsrelationens upplösande är så central. Snarare bör vi väl sträva efter den rena idén och i all ödmjukhet ha ett sanningsanspråk i det skrivna samtalet.

    Skeptisk: Du fångar kärnan i min kritik av perenialismen i din kommentar till teorin om ”kali yuga”. Traditionalisternas fokus på den uppenbarade sanningens oundvikliga tidsliga degradering har en tendens att leda till pessimism, passivitet, inåtvändhet och ett högmodigt fördömande av samtiden och medmänniskan.

    Min respekt för Caféts djupa kunskaper och betydelse för sökande svenska själar är stor, varför mitt inlägg inte skall tolkas konfrontatoriskt. Många sköna insikter har fångats i Era artiklar och i efterföljande forum och jag är tacksam för allt Ni bidragit med på den korta resa jag gjort och den desto längre som återstår.

    Syftet med inlägget är snarare att försöka peka på faran i tanken om en sanning inte bara existerande utan de facto erövrad. De bilder traditionell kosmologi, astrologi etc bidrar med är trots allt endast bilder, försök att beskriva det obeskrivliga. Vidare skulle jag önska ett perspektivförsjutande från passivt skådande till aktivt skapande, i genomskinlighet.

    En större andes försök att beskriva det jag försöker peka på finner ni i Adonis, ”Bönen och Svärdet, essäer om arabisk kultur”, utgiven 1994 på Alhambra.

  13. Människan, skapt till ”Guds avbild”, är gjord för att överbrygga sig själv. Hon är med andra ord beskaffad för transcendens och därmed för Gud. Den moderna världen erkänner varken det transcendenta i sig eller människans naturliga delaktighet däri, och är utformad i enlighet med detta.

    Den modernitetskritik som kritiseras ovan har således som främsta mål att göra människan uppmärksam på att det helt enkelt finns vissa saker här i livet som är oerhört mycket viktigare än andra, till skillnad från de vanemässiga, hedonistiska förströelser som utmålas som existentiell norm för oss moderna människor genom ständigt förnyade, ständigt påskyndande marknadsföringskampanjer.

    Att fokusera på kritiken som sådan – att vägra urskilja någonting annat än det negativa – är att glömma den underliggande intentionen, vilket är helt och hållet avgörande. Den positiva aspekt av världsbilden från vilken kritiken kommer är allt, och låt oss då inte glömma att vi här är inne på frågor som vad som utgör människans existensberättigande och yttersta syfte. Att ta denna fråga på allvar och agera därefter är allt annat än negativt. ”To destroy a destruction is already to construct.”

  14. skeptisk: Apropå det djupt vanskliga och potentiellt direkt avhumaniserande med försök att uppnå enhet och fred i humanismens eller människosläktets namn, har Carl Schmitt mycket relevanta passager i The Concept of the Political (1927):

    ”Humanity as such cannot wage war because it has no enemy, at least not on this planet. The concept of humanity excludes the concept of the enemy, because the enemy does not cease to be a human being – and hence there is no specific differentiation in that concept. That wars are waged in the name of humanity is not a contradiction of this simple truth; quite the contrary, it has an especially intensive political meaning. When a state fights its political enemy in the name of humanity, it is not a war for the sake of humanity, but a war wherein a particular state seeks to usurp a universal concept against its military opponent. At the expense of its opponent, it tries to identify itself with humanity in the same way one can misuse peace, justice, progress, and civilization in order to claim these as one’s own and to deny the same to the enemy.

    The concept of humanity is especially useful ideological instrument of imperialist expansion, and in its ethical-humanitarian form it is a specific vehicle of economic imperialism. Here one is reminded of a somewhat modified expression of Proudhon’s: whoever invokes humanity wants to cheat. To confiscate the word humanity, to invoke and monopolize such a term probably has certain incalculable effects, such as denying the enemy the quality of being human and declaring him to be an outlaw of humanity; and a war can thereby be driven to the most extreme inhumanity.*”
    p. 54

    ”* Pufendorf quotes approvingly Bacon’s comment that specific peoples are “prescribed by nature itself,” e.g., the Indians, because they eat human flesh. And in fact the Indians of North America were then exterminated. As civilization progresses and morality rises, even less harmless things than devouring human flesh could perhaps qualify as deserving to be outlawed in such a manner. Maybe one day it will be enough if a people were unable to pay its debts.”

    ”The adversary is thus no longer called an enemy but a disturber of peace and is thereby designated to be an outlaw of humanity. A war waged to protect or expand economic power must, with the aid of propaganda, turn into a crusade and into the last war of humanity. This is implicit in the polarity of ethics and economics, a polarity astonishingly systematic and consistent. But this allegedly non-political and apparently even antipolitical system serves existing or newly emerging friend-and-enemy groupings and cannot escape the logic of the political.”
    p. 79

  15. skeptisk: Apropå att ”tänka själv” (vad menas med detta egentligen?) så lyder det verkliga förhållandet som en svensk filosof en gång formulerade det:

    ”Att tänka fritt är stort,
    att tänka rätt är större,
    att tänka heligt är störst.”

  16. JK skrev: ”Traditionalisternas fokus på den uppenbarade sanningens oundvikliga tidsliga degradering har en tendens att leda till pessimism, passivitet, inåtvändhet och ett högmodigt fördömande av samtiden och medmänniskan.”

    Anklagelser om högmod är en vanlig invändning mot alla andliga kunskapsvägar. Sådana inslag kan visserligen förekomma som ”hinder prövningar på vägen”, men då ska vi komma ihåg att den typen av anklagelse mot den direkta gnosis-kunskapen som sådan är ogiltig och kan istället innebära en falsk ödmjukhet. (På samma sätt har det faktum att den högsta Verkligheten ytterst är ofattbar ofta förrädiskt missbrukats som ett argument mot metafysiken som sådan och därmed en förnekelse av människans möjlighet att träda i förbindelse med det Absoluta). Det är inte högmod eftersom alla människor begåvats med latent supra-rationell intelligens (intellektuell intuition) i olika mått och därigenom getts en möjlighet att potentiellt ”passera” jaget och det jordiska (uppnå objektivitet) och för att hon måste bli vad hon kan veta.

    Sedan kan det inte nog betonas att doktrinen om kali-yuga inte innebär en pessimism per se, utan kanske framförallt en extraordinär andlig möjlighet beroende på tillvarons inneboende kompensation.

    För att citera en tidigare kommentardiskussion från i somras:

    Me skrev: “Denna värld – denna moderna värld – har tänt min längtan efter Den Eviga Guden.”

    Precis så, och det är därför en kritik av den moderna världen är relevant. (Observera i princip endast den moderna världen “inom” oss, vår egen själs vilsenhet och fruktan för att helt tappa bort sig bland mayas dimslöjor, inte andras vilka vi inte heller kan ställas ansvariga för.)

    Det till synes kompakta andliga mörkret i slutfaserna av kali-yuga är inte bara negativt. Det för även helt oväntade personer mot Ljuset. Det finns en kosmisk balans i att det i en svår tid på samma gång skänks rika nådegåvor och oanade öppningar för de relativt få som öppnar sitt hjärta för det Enda och beträder en autentisk andlig väg.

    I Songs for a Spiritual Traveler beskriver Frithjof Schuon dessa speciella nådegåvor som omätbara, “ohne Maß”:

    In einer Welt, wo aller Glaube schwindet
    Wird Gott den Menschen, die noch gläubig sind,
    Ganz ohne Maß verzeihen; so verzieht
    Die Vielbesorgte Mutter ihrem Kind.

    In schweren Zeiten ist ein gutes Zeichen –
    Leicht wird es sein, den Himmel zu erreichen.

    ***

    In a world where all faith is disappearing,
    God will forgive without measure
    Those who are still believers,
    Just as an anxious mother forgives her child.

    In hard times, there is a good sign:
    It will be easy to reach Heaven.

  17. skeptisk skrev: ”Hur kan du vara så säker att detta endast är möjligt genom att välja RELIGIONENS väg? Hävdar du att alla mystiska upplevelser utanför den religiösa sfären är illusioner?”

    Ett andligt uppvaknande eller glimtar av det heliga (alltings metafysiska transparens) behöver inte på något sätt ske inom ett religiöst ramverk, detta eftersom Anden ”blåser vart den vill” och människan trots allt bär ”himmelriket” inom sig. Men möjligheten till att kontinuerligt följa upp detta på något säkert, välbeprövat och varaktigt sätt i vår tid ges endast inom de reguljära andliga traditionernas ramverk tack vare de nådeflöden dessa begåvats med.

    Religionerna har missbrukats till mycket (eftersom vi har med människor och därmed ofullkomlighet att göra) och har på grund av sina nödvändigt exoteriska former vissa sentimentala och dogmatiserande inslag, men bara för detta får vi inte upprepa rationalismens misstag att kasta ut barnet med badvattnet!

    Rationalisten är typiskt retrospektivt överkritisk och på samma gång prospektivt okritisk, i det närmaste aningslös. Denna hypertrofiska ”känslighet” mot ”den mörka medeltiden” osv. innebär att rationalismen dömer sig själv till en antikosmisk atomistisk position, vilket i förlängningen även förklarar hela den ekologiska krisen.

    I sin essens syftar religionerna till att just ge människorna i vår tidsålder fungerande doktriner och metoder för att återknyta förbindelsen med det Absoluta och därmed sitt eget primordiala tillstånd, vad det innebär att vara helt och fullt mänsklig.

    De esoteriska vägarna, speciellt de kunskapsorienterade, fokuserar på religionens inre sanningar och förmår därför förklara sådant som kan verka motsägelsefullt på den exoteriska nivån.

  18. Exposé: det är något tragiskt att allt utanför religionens sfär klassas som ”illusoriskt” och ”humanistiskt”. Hela grundtanken att den ”vertikala dimensionen” endast är tillgänglig via religionen och initiering. Ändå använder cafét gång på gång exempel tagna utanför religionen, hos icke-religiösa tänkare, för att befästa denna grundtanke.(det finns kolossalt många fler inlägg på Cafét som anknyter till europeiska tänkare än till själva de religiösa grundtexterna) Då ska vi också ha i åtanke att den höga grad av öppenhet som finns inom perennialism gentemot andra spirituella traditioner är ytterst sällsynt hos de stora religiösa grupperna. Detta beror till stor del också på att den gnostiska kunskapen inte tillåts komma de stora grupperna tillhanda, pga alla svårigheter som är förknippade med språk,elitistiskt tänkande och ett fåtal människor som tjänar både andligt och ekonomiskt på att splittring råder. Att ha imamer, präster eller rabbiner som skulle förklara likheten mellan traditionernas olika begrepp istället för att upphöja ”en väg” framför andra som bättre, mer genuin osv ses inte som en möjlighet till fred utan som ett utslag av ”en humanistisk” ”rousseansk” filosofi. Återigen måste man återvända till grunden till varför religion finns överhuvudtaget? Idag snarare som ett sätt för makter att styra människor emot varandra än ett redskap för att transcendera sig själv. Expose: genom att kasta fram citat från tänkare undviker du fortfarande frågorna; om hur gränserna kan överbryggas och hur du kan vara så säker på att de nivåer ”på den vertikala axeln” inte kan nås utanför religionens sfär. Faran är att perennialism blir till en ”statisk världsbild” där sanningen är en ”klar, färdig modell” och i vilken perennialisten blir till en statist, blind för alla de öppningar och ”nådeflöden” som idag finns runtomkring oss. Min vilja är att överbrygga skillnaderna, för riktiga möten kan ske.

    Med allt detta sagt är Cafét och perennialism, som Antoon antyder, ett sätt att skifta fokus från ”hedonistiska förströelser” till det som är viktigt och essentiellt. Det är inget fel med att gotta sig i metafysiska alster eller att vidareutveckla sitt kunnande, men för en verklig förbättring och förändring, för att ”ta ner våldsmonopolet” krävs någonting helt annat.

  19. skeptisk: Religionerna finns kort och gott för att de har uppenbarats, närmare bestämt som ett providentiellt sätt att 1) erbjuda alla människor ett ramverk att efter sitt specifika ”temperament” och kynne uppnå det som i kristen terminologi heter själens ”frälsning” och ”ett evigt liv” genom goda handlingar, kärlek och/eller kunskap om det Absoluta; samt 2) utgöra ett socialt och etiskt jämviktstillstånd, ett socialt kosmos, d v s ett specifikt andligt ”klimat” av ordning och skönhet, som förmår bevara en mänsklig civilisation eller mänskligt samhällsliv intakt under relativt normala (d v s med hänsyn till den vertikala dimensionen eller Normen) förhållanden under en längre tid (i storleksordningen över tusen år) så att de kan undvika att störtas i upplösning och kaos.

    Återigen: att tro att gränserna mellan människor i grunden ska kunna suddas ut och upphävas är en omöjlig utopi som i sig visat sig kunna generera gränslös och destruktiv självrättfärdighet. Olika ”fundamentalismer”, religiösa som icke-religiösa, bygger just på en sådan pseudo-metafysisk tanke om upprättandet av ett ”paradis” här på jorden genom mänskliga initiativ.

    Den rena metafysiken står inte inom räckhåll för alla människor då deras intellektiva kapaciteter av naturliga skäl är begränsade. Om det inte hade förhållit sig på detta vis hade det inte existerat några ateister. Det ligger alltså i sakens natur och inte i något konspiratoriskt, intrigant maktspel i att inte presentera den tidlösa visdomens kvintessentiella esoterism på något populistiskt, urvattnat vis. Tvärtom måste de som vill nå kännedom om den höja sig upp till dess nivå och integrala renhet.

    Faktum är att den tidlösa visdomen i sina olika doktrinära och artistiska uttryck i yttre mening kanske är mer tillgänglig för oss idag än någonsin tidigare. Det beror på den kosmiska balans som tidigare nämnts. Den esoteriska kunskapen har så att säga i hög grad “släppts fri”, från att tidigare i hög grad varit en muntlig skatt som bevarats inom slutna kretsar i respektive traditionell civilisation.

    Risken för att den esoteriska kunskapen ska korrumperas eller skapa förvirring och upproriskt högmod (förväxling mellan ratio och intellectus), och därmed fall och förfall hos den religiösa menigheten, bedöms i detta tillstånd av redan så långt gången upplösning som delvis överspelat och mindre prioriterat än att det fåtal inom varje befolkningsgrupp som har den andliga kunskapsvägen som sitt ”kall” överhuvudtaget ska få en möjlighet att komma i kontakt med den. Som ett kabbalistiskt talesätt lyder: ”It is better to divulge Wisdom than to forget it.”

    Även sioux-indianernas traditionsbärare är tydliga med detta, vilket tidigare citerats här i Cafét:

    ”Förr i tiden ansåg indianerna – och det med rätta – att dessa ting … är alltför heliga för att omtalas utan urskillning. Men nu – så säger de få visa gamlingar av Sioux-stammen som ännu är vid liv – nu är förhållandet ett annat: vi närmar oss slutet av en cykel, människorna faller överallt ifrån kunskapen om och deltagandet i de sanningar som uppenbarades för dem i begynnelsen, och som en följd av detta härskar oordning och kaos på varje område av livet. Under sådana förhållanden – så säger dessa visa män – är det tillåtet och till och med önskvärt att frisläppa den heliga kunskapen. Ty de tror att sanningen genom själva sin natur kommer att skydda sig mot profanering, och det är till och med möjligt att den kommer att nå fram till dem som är i stånd att fatta den på ett djupt sätt, så att de kan förstärka den bro som måste byggas ut från denna mörka tidsålder.” (Joseph Epes Brown, The Sacred Pipe, Black Elk’s Account of the Seven Rites of the Oglala Sioux, Norman, University of Oklahoma Press, 1953, s XII [Boken finns även på svenska med titeln ”Den heliga pipan”]).

  20. Skeptisk:

    Varför finns religion? En relevant fråga. För att Gud valt att, på grund av sin enorma barmhärtighet, sända sina Profeter (frid vare med dem alla) hit till oss människor. Därför att vi inte kan röra ett enda finger, tänka en enda tanke, allra minst nå kunskap om Hans innersta väsen, utan Guds hjälp.

    Jag blir mer och mer undrande över vad du menar med ”den vertikala dimensionen” och ”gnosis”. Ibland låter det som en information vem som helst kan delges och vem som helst kan ta del av, andra gånger verkar det som att du menar att det är en personlig upplevelse. Menar du att informationen är nyckeln som öppnar dörren till upplevelsen?

    Det verkar också som att du, och många andra, missförstått ”gnosis”, ”esoterism” osv med någon cirkusföreställning där man, om man har möjlighet, lika gärna kan titta under tältduken som att behöva betala inträde och stå i kö som ”alla andra”. Tältet verkar också vara vaktat av rabbiner, imamer och präster som inte vill släppa in någon som inte lyder dem och betalat inträde. Men ”esoterism” är ingen cirkus som skyddas av ett tält. Tältet och cirkusmanegén är inte av olika väsen. Tvärtom är tältduken, eller ”resan” helt integrerad med själva målet. Jag menar inte att det är samma sak att träda utanför det skapade universumet som att vara inom det. Snarare så att den religösa resan, Vägen eller internaliserandet av Sharia inte är något fullständigt godtyckligt. Som att det vore samma sak i Guds ögon att handla gott som att inte göra det. Uttryckt på ett annat sätt; Sharia och Haqiqa är inte varandras motsatser utan komplementära aspekter av i grunden samma sak. Det faller också tillbaka på en sak som jag inte helt har förstått men som, enligt många tongivande sufier, är av yttersta vikt. Att en del av Guds enhet är att Hans ”beslut” (rulings på engelska) inte innehåller någon ”medskapare”. Dvs, människor kan inte säga att en metallbit väger 500g om den väger 600g. Vi kan inte påstå att en viss trosuppfattning leder till paradiset om den egentligen leder till helvetet. Det betyder inte att världen är helt mekanisk, ungefär som romarnas religion. Sätt in 50kr på offerkontot så får du 60kr mer nästa skörd. Nej, bara att vi människor inte kan bestäma sjävla vilka konsekvenser våra handlingar får. Gud bestämmer och tillåter vad som sker och varför en viss handling får en viss konsekvens. Gud kan göra vad Han vill, men han har delgett oss att han inte ”accepterar” vilket beteende som helst. Gud säger genom sin sista Profet (frid vare med honom):

    ”On the authority of Abu Harayrah (may Allah be pleased with him), who said that the Prophet (PBUH) said: Allah the Almighty said:

    I am as My servant thinks I am. I am with him when he makes mention of Me. If he makes mention of Me to himself, I make mention of him to Myself; and if he makes mention of Me in an assembly, I make mention of him in an assemble better than it. And if he draws near to Me an arm’s length, I draw near to him a fathom’s length. And if he comes to Me walking, I go to him at speed.”

    ”On the authority of Abu Hurayrah (may Allah be pleased with him), who said that the Messenger of Allah (PBUH) said: Allah (mighty and sublime be He) said:

    Whosoever shows enmity to someone devoted to Me, I shall be at war with him. My servant draws not near to Me with anything more loved by Me than the religious duties I have enjoined upon him, and My servant continues to draw near to Me with supererogatory works so that I shall love him. When I love him I am his hearing with which he hears, his seeing with which he sees, his hand with which he strikes and his foot with which he walks. Were he to ask [something] of Me, I would surely give it to him, and were he to ask Me for refuge, I would surely grant him it. I do not hesitate about anything as much as I hesitate about [seizing] the soul of My faithful servant: he hates death and I hate hurting him.”

    Den sistnämnnda hadithen är och har varit av yttersta vikt för sufier genom hela islams historia. My servant draws not near to Me with anything more loved by Me than the religious duties..

    Och Gud vet bäst och mest.

  21. enp: min önskan är att diskussionen kunde föras ansikte mot ansikte för att lättare kunna kringgå ordens begränsningar. Tyvärr är det alltför många som väljer ensamhet och isolering framför ”naturliga möten”.

    ”Jag blir mer och mer undrande över vad du menar med “den vertikala dimensionen” och “gnosis”. Ibland låter det som en information vem som helst kan delges och vem som helst kan ta del av, andra gånger verkar det som att du menar att det är en personlig upplevelse. Menar du att informationen är nyckeln som öppnar dörren till upplevelsen?”

    Enp: Min förhoppning är att alla människor får möjligheten att närma sig Sanningen på sitt eget personliga sätt. Enda sättet för att nå denna Sanning är att lära känna sig själv. ”Den som känner sig själv känner sin Skapare” som profeten sade.

    På denna resa mot självkännedom, ty all kunskap kommer inifrån, måste varje människa grundligt genomskåda sig själv, egots alla knep, de falska spelen, de mörka tankarna, de små och stora lögnerna tills hon tydligt kan se sin egen spegelbild i den vattenyta som nu är klar och stilla. Detta innebär att UPPLEVA Sanningen snarare att tänka den. Tänkandet ställer sig ofta i vägen som en mur mellan människan och upplevelsen.

    Det som vi har sett ske med religionerna under en lång nedgångsprocess är att tänkandet, i takt med den kollektivt medvetna utvecklingen, har tagit alltmer plats inom religionen och alla andra områden för den delen. Splittringen inom religionerna i alla olika möjliga grupper och sekter som alla slåss för sin egen överlevnad. Diskussioner som urartar på grund av olika uppfattningar om personen Jesus, slöjans vara eller icke-vara, evolution, hur det ena och det andra ska tolkas, listan kan göras hur lång som helst. Allting yttre företeelser som skapar splittring. I en sådan tid RÄCKER INTE bokkunskap eller ens heliga texter.

    Du skriver: ”Det verkar också som att du, och många andra, missförstått “gnosis”, “esoterism” osv med någon cirkusföreställning där man, om man har möjlighet, lika gärna kan titta under tältduken som att behöva betala inträde och stå i kö som “alla andra”.

    Gillar din liknelse med cirkusen. ”Gnosis” och ”esoterism” är ord för någonting. Allah, Gud, Jahve är också ord för någonting. De pekar mot någonting. Konflikter, hat och i slutändan krig handlar om att alla vill ta patent och äga Sanningen. Ingen människa kan tala om för dig och mig vad ”gnosis” är men en sak är säker: när man påstår att man har den då kan man vara säker på att man har fel! Min kritik handlar inte om att underminera de som betraktar haqiqa och tariqah som två delar av samma helhet. Det viktigaste är VÅGA tänka själv och inte låta de religiösa reglerna tänka åt människan.

    Skapar ens tankesätt och ens egen utövning av religionen ett ego som känner sig ”bättre” ”renare” ”närmare Sanningen” än alla andra religiösa, sekulära och ateister då kanske det är dags att byta approach. Målet måste vara fred, försoning, ödmjukhet och kärlek och en vilja att MÖTA människor bortom inlärda beteenden, fördomar och föreställningar som tas för givna.

    En annan sak som kan vara värt att begrunda. 600- talets ”Arabien” var inte särskilt civiliserat. Vi har alla läst om tiden före profeten, ständiga stamkrig, en rättvisa som alltför ofta skipades med hjälp av våld, flickor begravda i öknen. (Det profeten gjorde var beundransvärt och människan återfick sin värdighet.)

    Förändringarna, lagarna och reglerna måste dock ses i sin historiska kontext. Kanske hade reglerna och påbuden en större betydelse då? Kanske var Sharia och rädslan för straffet det enda sättet att hindra människor från att skada varandra? Förändringarna kunde bara ske i en viss utsträckning allt beroende av den tid människorna levde i då. Att slakta djur med värdighet var ett sätt att erkänna djuren som en del av skapelsen, men att till exempel göra människorna till vegetarianer hade varit uteslutet.

    Idag krävs ännu mer av oss.. det är varje människas eget ansvar att göra sitt yttersta och tänka själv.

  22. skeptisk: Här fanns det onekligen en del att bita i! Jag har delat in svaret i stycken för att ge det någorlunda struktur.

    ”Upplevelsen” eller assimileringen av Sanningen
    Du har såklart rätt i att man måste uppleva Sanningen och närma sig denna på ett personligt sätt. Och så har det alltid varit. Det skulle inte kunna förhålla sig på något annat sätt, givet människans själskonstitution och fria vilja, och – inte att förglömma – den därmed sammanhängande risken att i varje situation gå vilse bland mâyâs slöjor.

    Sanningen som sådan är per definition fullständigt objektiv, men måste assimileras utifrån människornas olika förutsättningar, och det är just i våra personliga, själsliga och intellektuella konstitutioner som problemet ligger, alltså i ”subjektiviteten” eller om man skulle vilja spetsa till det, i ”existentialismen”. Ljuset slutar inte lysa, men hjärtats spegel rostar och blir oemottaglig.

    Antalet varianter på ideologiska, utopiska, teologiska och pseudo-metafysiska förvillelser som skär ned den moderna människans intelligens till blott konceptuellt tänkande – eller kanske rättare sagt parodier på ett sådant (eftersom logik strikt sett inte kan skiljas från Logos) – har nog aldrig varit större. Därmed öppnas även dörrarna på vid gavel för sentimentalitet, irrationalitet och förvirring istället för objektivitet, saklighet och förvissning. Därför är det också orimligt att göra sig en föreställning om psykologin och självförståelsen hos människorna i tidigare skeden i civilisationernas och religionernas historia, något som idag är alltför vanligt att fälla obetänkta och generaliserande omdömen om.

    Tänkandet ställer sig, som du mycket riktigt påpekar, ofta i vägen som en mur mellan människan och ”upplevelsen”, eller alltså mellan människan och assimileringen av och delaktigheten i Sanningen. ”Upplevelsen” är egentligen bara den subjektiva följden av ett andligt förverkligande och som sådan kan den själv bli föremål för fåfäng dyrkan av förgängliga former. Att sträva efter upplevelsen är såklart vilseledande i den mån det leder till att man vill äta kakan utan att baka den.

    Betoningen på upplevelsen i så måtto att man ringaktar doktrinen – vilket innebär ett slags semi-esoterism – kan säkert i hög grad fungera tillfredsställande i de delar av världen där man fortfarande lever i relativt traditionella sammanhang och därmed kan skörda frukterna av en viss konventionalism. Inställningen blir dock tandlös och otillräcklig när den måste konfronteras med modernismen på bred front. Detta kanske delvis kan förklara det oerhört snabba uppbrytandet från traditionen som idag sker i stora delar av Asien.

    Att den västerländska människan så att säga tänker för ”mycket” och inte minst fel, innebär dessutom för vår del att behovet av en korrekt doktrin inte är mindre, utan desto större.

    ”All kunskap kommer inifrån”

    Assimileringen (eller avtäckandet) av den intrinsikala Sanningen, ska inte heller blandas ihop med rent passionella upplevelser baserat på psykism och sinnliga retningar, vilket i själva verket snarare handlar om ett hjärtats förhärdande och dissipation.

    I samband med detta är det därför bedrägligt när du skriver att ”all kunskap kommer inifrån”. I vår tid är det bara alltför lockande att i Lucifers efterföljd tolka ”inifrån” som ”nedifrån” (d v s från det betingade och individuella) och därmed riskera att återupprepa det ursprungliga fallet.

    (Inom parentes kan här tilläggas att det finns människor i Sverige idag som på fullt allvar ger som argument för varför de inte tror på Gud ”för att han inte är demokratiskt vald”. Förutom att uttalandet såklart är fullständigt absurt så är det kanske mest skrämmande att det verkar implicera att en demokratisk procedur skulle kunna legitimera absoluta maktbefogenheter!)

    I en mening har du rätt när du skriver ”inifrån”, men denna intellektets immanens är endast en slumrande potentialitet inom människan som måste väckas till liv genom transcendensens andliga alkemi. Med andra ord: förutsättningen för att vår tids människa ska kunna vara i stånd att upptäcka sina inre skatter – och därmed även det sakrala i den orörda naturen – är att hon erkänner och intar en såpass ödmjuk hållning till det uppenbarade Logos (Skriften) att hon i denna kan finna sig själv, eller mer korrekt, att hon där kan finna vad som i de österländska lärorna betecknas som Självet, till skillnad från det empiriska egot.

    Intellekt och Uppenbarelse
    Erkänner man att människan kan finna Sanningen genom Intellektet, eftersom det i själva verket föreligger en identitet dem emellan, och alltså instämmer i doktrinen om Tat Tvam Asi, måste man samtidigt erkänna denna Enhets bestämmande princip, Logos, och därmed inse Sanningen även i de uppenbarade skrifterna. Följaktligen måste man då också erkänna sakramentens eller de heliga handlingarnas orubbliga giltighet i de olika religiösa “världarna”.

    Religionernas yttre regelverk och påbud är ett uttryck för denna transcendens och att människor fritt väljer att följa dessa yttre lagar kommer sig av att dessa föreskrifter i praktiken konfirmerar och sammanfaller med en inre visshet, orientering eller ”kompass”.

    Den allomslutande Enheten, eller unio mystica, mellan det yttre (det ”uppenbarade”) och det inre (det ”dolda”) framställs i Koranen (57:3) på följande vis:

    ”Han är den Förste och den Siste; Han är den Uppenbare och den Dolde och Han har kännedom om allt.”

    Eftersom vi har att göra med det Absoluta, så bekräftar Intellekt och Uppenbarelse varandra. Individen står inte över Sanningen, utan innesluts tvärtom i denna. Frithjof Schuon skriver i diktsamlingen Adastra:

    »Inward thou mayest look, into thy depth –
    Et hoc est Intellectus. But this is not
    Enough. For the Godhead is self-existent –
    Before thou wert. ‘Tis thou, who art contained in It.«

    Det cirkulära tältet
    Det är inte fel att symbolisera universum eller det andliga ”komplexet” med ett (cirkulärt) tält. Ett sådant får ju all sin ”höjd” och därmed även sin relativa ”verklighet” från den lodräta axel i dess Mittpunkt som är En. Detta är Sanningens princip eller den Absoluta Verklighetens utflöde som ger varje tänkbar tidslig och rumslig punkt innanför tältduken dess relativa verklighet. Tältet utgör således ett komplett andligt kosmos eller ”klimat”.

    Med en islamisk eller sufisk term är tältets vertikala Mittpunkt haqîqah (Sanning/Verklighet). Radien mellan denna och den cirkulära tältdukens omkrets symboliserar med (ja, symboliserar med, vilket metafysiskt sett är det mest korrekta sättet att skriva) den esoteriska vägen, tarîqah vilken utgörs av doktrin och metoder för kvintessentiell bön/meditation/kontemplativ koncentration. Det finns ett ändlöst antal radier eller andliga vägar, motsvarande människornas olika själar. (Detta betyder dock inte att de kan klara sig på egen hand eller utan tålamod, disciplin, regularitet och gemensamma förhållningssätt.)

    Tältduken är den andliga disciplinens yttre form, dess exoteriska ramverk, vilket utgör startpunkten för varje autentisk andlig resa. Inom islam är minimidefinitionen av religionen de fem pelarna och denna yttre lag eller det andliga kosmos yttre form från Koranen, ahadîth och sunnah betecknas som sharîah eller ordagrant ”vägen till vattenkällan”. Här blir det tydligt att såväl religionens exoterism som esoterism bestäms av och orienteras mot en och samma vertikal Princip eller Mittpunkt. Att tillhöra detta specifika andliga kosmos innebär att träda in genom tältduken och sedan kontinuerligt bekräfta och bevara denna förbundenhet.

    Eftersom vi har att göra med ett kosmos finns det även en fullständig överensstämmelse mellan makro- och mikronivån, d v s varje troendes hjärta är i sig en mikrokosmisk instans av hela tältet som sådant, inklusive dess Mittpunkt. Människans andliga resa, och hennes livscykel som sådan, är med andra ord ingenting annat än Mittpunktens eller Självets återförening med Självet.

    Koranen återkommer gång på gång till att det som kännetecknar en troende är den intellektiva vissheten som förmår henne att se tecknen i universum, vilket i sig kommer an på sådant som ödmjukhet och tacksamhet. ”Vi skola låta dem se våra tecken i världen och i dem själva.” (24:35) Tecknen (ayat) i horisonten heter detsamma som tecknen i den heliga Skriften. Detta gör att man kan tala om den kosmiska (takwînî) respektive den uppenbarade (tadwînî) Koranen, vilka båda utgår från en och samma celesta prototyp eller kosmologiska matris.

    Utträdet ur kosmos
    Du skriver om en ”nedgångsprocess” inom religionerna och att ”Idag krävs ännu mer av oss.. det är varje människas eget ansvar att göra sitt yttersta och tänka själv.” Då får du det att låta som att det är tälten som har krympt ifrån människan, när det i själva verket är tvärtom. Det är människan som ”krympt” ur tälten, eftersom hon inte längre har full och normal tillgång till sin intellektiva förmögenhet.

    Det låter också nästan som att de olika tältens former skulle kunna transcenderas utifrån, vilket modernistiska villoläror som neovedanta aldrig verkar tröttna på att predika. Förekomsten av helgon måste ju ses som ett säkert tecken på att en andlig tradition är operativt giltig. Att helgon inte förekommer utanför de uppenbarade religionerna talar sitt tydliga språk. Att stanna ute i kylan är när allt kommer omkring inte någon lösning.

    Observera att avsaknaden av tältets kosmos (ordning/skönhet) är lika med kaos, och att det inte tillkommer människan att välja bort detta antingen-eller. Människan står genom sin intelligens, fria vilja och därmed förmåga till objektivitet högre än djuren då hon såsom ”Guds avbild” kan vara en ”spegel” för det Absoluta, d v s de immateriella principer eller arketyper Platon beskriver som det Goda, det Sanna och det Sköna. Men hon riskerar också att falla lägre än djuren och därmed tillintetgöra den kosmologiska jämvikten.

    Den andliga vägen är inte en bred väg, och allt smalare blir den allteftersom manifestationen uttömmer sina möjligheter och människornas mikrokosmiska integritet solidifieras och ”upplöses”. Å andra sidan kompenserar religionerna för detta, vilket kan ses i Jesus parabel om dem som kommer sent till arbetet på vingården, men ändå får lika mycket betalt som de andra (Matt. 20:1-16), respektive Muhammeds hadith om att det kommer en tid då de troende kan nå likvärdighet med den första generationens följeslagare (sahâbah) genom att uppfylla endast en tiondel av det som krävdes av dessa. (Att uttalanden som dessa inte är en uppmaning till andlig lättja kanske inte behöver tilläggas.)

    Inre klyvning och ressentiment

    Det är just förpassandet ut i kylan utanför de andliga traditionernas tält som kommit att bli den västerländska humanismens öde, ett djupt främlingskap för sin egen essentiella natur, en antikosmisk och ekologiskt förödande inre klyvning. Denna har också alltmer kommit att fördjupas sedan Descartes lade grunden för den positivistiska atomiserade världsbilden med en definitiv klyvning mellan res cogitans (betraktaren) och res existensa (det betraktade). När modernismens rationalistiska världsåskådning dessutom intar och ödelägger teologins domäner, accelererar såklart förfallet. Låt oss även komma ihåg att denna process började i Väst, och således drabbat kristendomen hårdast.

    För den som trätt ut från tältet och således tappat kontakten med varje normerande Centrum (inklusive sitt eget andliga hjärta och därmed förmågan till supra-rationell objektivitet) är det istället för självrannsakan och förpliktigande omprövning då lättare att ta till den plausibla förklaringen ”det är surt, sa räven om rönnbären”, antingen som svepskäl eller rent och skärt självbedrägeri. Och för den som aktivt söker efter missbruk och oegentligheter inom religionens sfär för att självrättfärdigt och triumferande kunna peka på för att bevisa sin förmenta ”upplysthet”, ja då finns det såklart gott om exempel att ösa ur, eftersom människan som sagt är ofullkomlig såväl innanför som utanför de religiösa ramverken. Utanför finns det dock ingenting som kompenserar för brister och felsteg. (Vilket inte ska tolkas som att man skulle förbise med missdåd för att de görs i Guds eller i religionens namn. Tvärtom finns det då en normerande etisk måttstock som, om den behålls intakt, de inblandade måste stå till svars inför inte bara i världslig, utan även i principiell mening.)

    Det är för övrigt också i och med utträdet ur kosmos som ressentimentet kommer in. Jünger skriver om värdenas nedgång som utvecklas till nihilism ”genom att rangordningen, som till att börja med var en besvikelse, betraktas med hat och förkastas”. Denna negativistiska och oppositionella anti-position (a-teism, a-gnosticism etc) är en direkt följd av att man fallit offer för det kontingenta, då denna i sig själv inte kan utgöra något värde eller mening, utan måste finna detta genom att avgränsa sig negativt mot andra. Drivkraften i detta är med andra ord ytterst en vilja att försöka kompensera för sitt eget existentiella tomrum. “Ateisten är i själva verket inte så långt ifrån sanningen” som Rumi säger.

    Den glömda dimensionen
    När man talar om att religionerna missbrukats eller tappat fokus, så är det också viktigt att göra klart att dess esoteriska inre dimension har en adamantin och inkorruptibel renhet som står helt oberoende av förändringar i tid och rum. På den transcendenta, överformella, nivån är den dessutom identisk i varje uppenbarad religion, ty sanningen är En. Det är därför vi kan tala om philosophia perennis (den tidlösa filosofin), sophia perennis (den tidlösa visdomen) och religio perennis (den tidlösa eller primordiala religionen).

    Det förklaringsvärde som den konceptuella distinktionen mellan esoterism och exoterism kan ge är extremt användbart och fullständigt nödvändigt för att förstå hur den traditionella skolan presenterar respektive traditions ortodoxi och ortopraxi i ljuset av den rena metafysiken. Se t ex Frithjof Schuons The Transcendent Unity of Religions och René Guénons Insights into Islamic Esoterism & Taoism. Guénon använder sig här just av symbolen med cirkeln och Mittpunkten för att beskriva förhållandet lag–Väg–Sanning/Verklighet.

    Resonemanget om den symboliska korrespondensen mellan det ”yttre” tältet och det ”inre” andliga hjärtat, samt den kosmiska respektive uppenbarade Koranen, leder oss även in på förståelsen av religio perennis som dels ett naturligt, universellt och primordialt tillstånd – som utgör förutsättningen och motivet för den mänskliga existensen som sådan – och dels som ett specifikt religiöst ramverk.

    Enligt Koranen är alla människor i en ontologisk mening muslimer, d v s underställda en högsta Absolut Verklighet som genom sina attribut och egenskaper gentemot den manifesterade formvärlden och människan yttrar Sig och uppfattas som en personlig Gud. Dock är det bara de som bejakar detta oundvikliga ontologiska faktum, som räknas som muslimer i religiös bemärkelse. Muslim är med andra ord den som aktivt och medvetet har antagit islam som sin religion (ar. dīn), därför att han eller hon funnit dess budskap vara överensstämmande med Sanningen och Verkligheten, och därmed också med människans ursprungliga och innersta primordiala natur (ar. fitra).

    Koranens ställning inom islam kan för övrigt jämföras med Jesus’ inom kristendomen. Muhammed är genom sin analfabetism i en mening en motsvarighet till Jungfru Maria. Båda personifierar därmed så att säga ”rena speglar” eller idealiskt förebildliga själstillstånd, d v s ”mottagningskärl” för respektive emanation av Logos eller Ordet (som människa respektive bok, vilket är två möjliga varianter som för övrigt båda förekommer inom hinduismen.)

    Syftet med diskussioner
    Slutligen kan man inte annat än hålla med dig om det tröttsamma i diskussioner kring religion och andlighet som uppehåller sig kring det perifera, medan essensen ofta kommer helt i skymundan. Diskussioner och samtal kan såklart vara nyttiga och nödvändiga av flera skäl. Men om intentionen inte är att ”putsa” den egna spegeln och på så sätt nå ökad klarhet är det såklart ett meningslöst Sisyfosarbete som döljer och distraherar snarare än fokuserar och uppenbarar. För att återigen citera Frithjof Schuon:

    ”What always surprises me with people discussing spirituality is that they are not aware of the essential or else lose sight of it, and in the absence of the one center they get lost in the many-sided periphery. One would like to interrupt them every time with the question, ”What is the issue?” and then remind them that what matters first of all is discernment between the world and God, the transitory and the Permanent, the relative and the Absolute, the illusory and the Real, and then union – by means of quasi-permanent orison – with what is known to be Absolute, hence Real. All the rest is but a question of means or outward covering.

    What is essential in this context is the extrinsic as well as intrinsic virtues, such as patience, trust, gratitude, generosity – in short, humility and charity; I mean real humility and charity, not their childish counterfeits. For truth remains sterile in us without the beauties of the soul, and it becomes impossible for us not only to pray for time to time but to pray all the time, and with fruits. What counts in prayer is the fact of praying and that one prays with sincerity, and what makes life finally worth living – what allows one to live with trust and without despair – is the quasi-permanence of a sincere orison.”

    – Utdrag ur brev, Spiritual Perspectives & Human Facts, s. 241

  23. All min respekt till ditt djupande kunnande, de egna perspektiven vidgas och måste onekligen ifrågasätts i läsningen av dig.

    Detta sagt måste jag trots allt komma med några invändningar. Jag anar ett sanningsanspråk som inte kan annat än de facto dölja den sanning vi eftersträvar. Det är två fundamentalt skilda åskådningar att accepetera och söka en objektiv sanning å ena sidan och att tro sig inneha denna sanning å andra sidan. Att själv tro sig inneha eller kunna omfatta hela sanningen, alternativt tro sig känna en sådan person liknar i mina ögon avgudadyrkan.

    Du skriver; ”Att helgon inte förekommer utanför de uppenbarade religionerna talar sitt tydliga språk.”

    Om detta kan vi inte veta mycket, bortsett från i en hållning där det enda helgonskap som godkänns är ett inomreligöst av auktoriteten på korrekt vis auktoriserat sådant. Vilket är cirkelbevisning.

    Vidare skriver du;
    ”förutsättningen för att vår tids människa ska kunna vara i stånd att upptäcka sina inre skatter – och därmed även det sakrala i den orörda naturen – är att hon erkänner och intar en såpass ödmjuk hållning till det uppenbarade Logos (Skriften) att hon i denna kan finna sig själv”.

    Inte heller om detta vet vi mycket. Vi skall visserligen sannerligen inta en ödmjuk hållning till all klokskap, skriven och talad. Att Koranen och evangelierna här intar något av en särställning kan vi väl också godta. Dock, som du också skriver, har intellekt och sanning mycket med varandra att göra och i det fall den skrivna doktrinen blir ett fängelse för tanken blir den det likaledes för sanningen.

    Slutligen; På tal om helgon utanför tältet. Simone Weil lät sig icke döpas och stannade utanför Kyrkan. Detta för att kunna undvika kollektivets tvångströja på tankens område och därigenom vittna om sanningen.

  24. JK: Mycket av detta kommer an på att Sanningen är ett ontologiskt faktum, som sann gnosis genom Anden kan nå kunskap och visshet om eftersom kunskapen om Sanningen och den intellektiva medvetenheten om denna är en identitet. Vi har alltså att göra med en intellektets förenande dialektik, till skillnad mot den falska gnosticismens dualism.

    Detta är allt annat än avgudadyrkan, däremot är det högmod (pride, superbia), d v s en dödssynd, att avvisa och förneka denna Andens verklighet:

    ”Därför säger jag eder: all annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten. Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsålder eller i den tillkommande.” (Matt. 12:31-32)

    Denna sanna gnosis’ esoteriska källflöden återfinns just inom ramarna för den traditionella ortodoxin. Inom kristendomen t ex hos Origenes, Clemens av Alexandria och Dionysios Areopagita, inom hinduismen hos Shankara.

    Liberalteologi och heterodoxi innebär endast ytterligare relativism och förvirring för den enskilde. Kriterierna för de sanna lärorna går då förlorade och öppnar portarna på vid gavel för allsköns andliga förfalskare.

    ”Ingenting kan vara felaktigare än att uppfatta ortodoxin som ett hot mot det andliga livet. Det är tvärtom i levande andlighet, som ortodoxin ger religionen dess jordiska kraft. Och ingenting kan vara felaktigare än att tro att boten mot en av förstelning hotad ortodoxi skulle bestå i en liberaliserande, heterodox förvirring.”

    – Tage Lindbom, Den gyllene kedjan – Falsk och äkta gnosis, s. 32

    Angående Simone Weil så ser jag henne i stort sett som ett “solitärt” exempel på mystiker av religio perennis-typ, ty “Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden”.

    Bara för att det går att resonera i termer av principer och traditionsordningar, så betyder det inte det inte finns speciella helgon, begåvade mystiker och andra som under mer irreguljära omständigheter fått sina inflytelser direkt (vertikalt) från Gud. Undantagen bekräftar regeln, men det vore högst sannolikt högmod att tro att man själv skulle kunna utgöra ett sådant undantag. Detta eftersom man då sätter sitt ego över Anden, det relativa över det Absoluta, det temporalt föränderliga över det tidlösa.

    Varken en Simone Weil eller en Swedenborg skulle heller knappast ha varit möjliga utan den kristna traditionens inflytelsesfär med den potentialitet och ambience som ryms däri. De ville inte bryta sig loss från traditionen, utan återupptäcka den sanna kristendomen.

  25. Det ligger mycket i vad du säger. Kanske måste vi erkänna det Absoluta men också det Relativa. För en människa kan korvgubben på gatan vara en mästare, medan för en annan en sufi Shaykh från Egypten. För en människa är de yttre formerna nödvändig för att bringa ordning i kosmos för en annan människa räcker begrundandet. Vissa vill hellre vara ”gudsfruktiga” än ”gudsälskande”. För vissa är gnosis överkurs för andra är det själva essensen.

    Det enda jag förespråkar är ett större fokus på det andliga (dhikr, zazen) innanför ”tältet” och ”utanför” det. Det är nämligen den absolut sista möjligheten som finns till hands för människan. Alla möjliga olika system, från socialistiska, filosofiska, religiösa och kapitalistiska har visat sig leda människan till en återvändsgränd. Det som finns kvar är Fana, Nirvana, och Satori mfl.

    ”Därför är det också orimligt att göra sig en föreställning om psykologin och självförståelsen hos människorna i tidigare skeden i civilisationernas och religionernas historia, något som idag är alltför vanligt att fälla obetänkta och generaliserande omdömen om.”

    Hur menar du att man skulle studera religionernas historia annars? Läser man exempelvis tidig islamisk historia så ser vi att redan 50 år efter profetens död hade samhällena återgått till för- islamiska seder och bruk. Religionen användes, framförallt hos abbasiderna, som ett vapen för att utöka makt för härskare och klaner. Flera av profetens efterträdare mördades under det att de förättade sina böner.

    Det var under den dekadensen sufierna uppträdde som vägvisare tillbaka till ett mer andligt liv. Är motsatsen mer sann, att vi har att göra med en ”upplyst” tid trots alla de historiska fakta om krig och tyranni som finns nedskrivna så berätta. Det finns ett enda långt glorifierande av religion och intellektuella i dina resonemang. Vidare att försöka särskilja ett ”äkta” ”ursprungligt” från ett ”falskt” ”pseudo-metafysiskt” sätt är just ett ”vi- och dom tänkande”, den dualism som mystikerna försöker överbrygga.

    ”Ingen kan ha hela sanningen och ingenting kan rymma alla Guds aspekter”. Därför blir det också svårt om det gång på gång hävdas att ”den rätta vägen är religionen”.Vilken religion för övrigt? Du har ju helt rätt i att det är i subjektiviteten det avgörs, vilket förhållande och vilken nivå en människa har förutsättning att ligga på. Därför måste man också anta att en glad människa tar till sig de glada aspekterna, en auktoritär människa tar åt sig de hårda verserna, en hämndlusten människa tar till sig den straffande aspekten, en öppen människa en mer accepterande aspekt.

    Så långt borde vi alltså vara överens om att det är människans psykologiska och själsliga konstitution som avgör på vilket sätt en människa har förmågan att med hjärtat ”förstå” sanningen.

    Det religiösa och intellektuella glömmer är att individens ”längtan” efter förening och upplysning inte längre tillvaratas inom den religiösa sfären, eftersom den inte längre tillhandahåller den esoteriska kunskapen, den rena upplevelsen. (sufismen och andliga metoder som dhikr är fortfarande djupt kontroversiella ämnen) De psykologiska inre sjukdomarna som har uppstått i den abnorma tid vi kallar modernitet har inte kunnat mötas med fungerande läkemedel.

    Den moderna psykologin har också misslyckats med att försöka ”hela” människan med ytliga metoder där själen har uteslutits. Det idag enda ”fungerande” sättet mot djupa depressioner i Sverige är elchocker.

    Vidare har varje människa sin egen speciella historia, en barndom med (eller utan) föräldrar, smärtfulla erfarenheter, förnekanden, sorger och så vidare. Emotionella störningar, narcissistiska böjningar.. etc. Hur är det tänkt att ”doktrinen” som sätts så högt ska hela dessa? Genom bön och världsfrånvändelse? du skriver:

    I vår tid är det bara alltför lockande att i Lucifers efterföljd tolka ”inifrån” som “nedifrån” (d v s från det betingade och individuella)

    Så länge smärtan finns kvar så styr den människan genom det undermedvetna oavsett vilka vackra tankar och idéer som tycks uppträda genom intellektet eller i form av böcker. (det vill säga att börja inifrån snarare än utifrån med metafysik) Tvärtom är risken med ett sådant förhållningssätt att man redan spär på den dubbelmoral som till stor del är ansvarig för det moderna destruktiva beteendet.

    Att säga att människor inte kan få användning för populärkulturella tolkningar håller jag inte med om. (Böcker om dalai lama, sufism, gnosticism och buddhism öppnar upp människors medvetande för andra värden än de rent materiella) Däremot att sentimentalism, som ju Guénon menade gick hand i hand med materialism, utbreder sig till exempel inom kyrkan kan man ju se tydligt.

    ”Koranen återkommer gång på gång till att det som kännetecknar en troende är den intellektiva vissheten som förmår henne att se tecknen i universum, vilket i sig kommer an på sådant som ödmjukhet och tacksamhet.”

    Tacksamhet och ödmjukhet kan man nog kalla dygder, men för den som upplever hat och frustration kommer alltid dessa ”påtvingade” dygder att upplevas som ett ok. Där har vi ytterligare en punkt vari religionen, i synnerhet kristendom, har skapat ett (Jesus) ideal som för del flesta är omöjligt att nå. Istället för acceptera de mörkare sidorna förträngs de eftersom de inte är ”värdiga” eller tillhör de människans ”lägre” egenskaper. Sexualiteten är ett ämne för sig men ett tydligt exempel för den rädsla som finns för människans ”drifter”. Rädsla för att känna attraktion, att ”tänka fel” osv. Hela uppdelningen av gott och ont skapar en osund människa med en stor del omedveten dynamit som förr eller senare måste explodera. (Läs exempelvis Nietzsches tragedins födelse om de antika gudarna och hur Platon med sitt ”högsta goda” inledde en ny era)

    Människan står genom sin intelligens, fria vilja och därmed förmåga till objektivitet högre än djuren då hon såsom “Guds avbild” kan vara en ”spegel” för det Absoluta, d v s de immateriella principer eller arketyper Platon beskriver som det Goda, det Sanna och det Sköna.

    Du förutsätter att människan har en fri vilja. Fri vilja kommer först med en medvetenhet, en obundenhet från de själsliga sjukdomar som styr människan. Fram till dess kan vi inte prata om en fri vilja utan vi befinner oss då på djurens nivå.

    ”När modernismens rationalistiska världsåskådning dessutom intar och ödelägger teologins domäner, accelererar såklart förfallet”.

    Studerar man de religionernas historia så upptäcker man också att teologin ”uppkom” efter att religionerna hade uppenbarats. Teologin är för många tecken på att religionen har stelnat i systematiska, tankemässiga konstruktioner som inte längre har någon direkt relevans i människors liv. Skolastiker som Thomas av Aquino, försökte med hjälp av förnuftet bevisa Guds existens. Anselms cirkelbevis är ett annat exempel på försöket att genom förnuft förstå Gud. Genom upptäckten av ”dödahavsrullarna” och Tomas evangeliet har också nytt ljus kastats över kristendomens tidiga historia. Det visar sig att kristendomen varit starkt influerad av gnostiska tankar, om människans egen förmåga till urskillning genom intuitionen. En idé som fått hamna i skymundan för kyrkans maktanspråk och de mellanhänder som präster, biskopar och påvar har utgjort.

    För övrigt finns det en stor mängd mystiker som rört sig utanför religionerna. Många har fötts in i en religion, hämtat inspiration och sedan gått sin egen väg. (Jiddu Krishnamurti, Ramana Maharshi, Jacob Böhme, Plotinos, Hafiz, Paracelsus, Spinoza och Frithjof Schuon var väl inte heller religiös i den bemärkelsen att han till fullo uträttade de religiösa yttre föreskrifterna?)

  26. skeptisk: Diskussionen blir allt vidlyftigare, samtidigt som det är tydligt att vi på många sätt utgår från diametralt olika grundantaganden, syften och problemformuleringar.

    Resultatet riskerar med andra ord att, trots ökade ansträngningar, snarare gradvis tunnas ut än att vara speciellt fruktbart. Det blir med nödvändighet så att man måste begränsa sig till att fokusera på vissa aspekter, och med detta ändå riskera att upprepa sig och tala förbi den andre.

    För det första måste någonting sägas om människans ställning i universum och hennes möjlighet att nå välgrundad, d v s objektiv kunskap. Den mänskliga identiteten ligger inte i sinnligheten, i vår individualitet, vilket ”humanismen” och liberalteologin falskeligen hävdar. Den ligger i det odödliga Självet som samtidigt förenar alla människor.

    Utgångspunkten för en traditionell ortodoxi är med andra ord inte mångfalden utan det Ena, inte det subjektiva utan det Objektiva. Objektiviteten undandras dock per definition det moderna filosoferandet, eftersom detta utgår från en fragmentarisk synpunkt, eller med andra ord från skepsis och systematiskt tvivel.

    Ett underskattande av religionerna och de traditionella civilisationerna går hand i hand med ett överskattande av det rationella förnuftet.

    Det är möjligt att svara relativt adekvat på de flesta frågor som formuleras utifrån en sådan utgångspunkt, men långtifrån alla dessa frågor är meningsfulla att ställa. Autentiska företrädare för traditionell visdom har ofta såpass hög integritet att de överhuvudtaget inte svarar på den typen av frågor. Detta gäller inte minst indianernas visa män som i dessa fall snarare sluter sig likt orubbliga klippor med en blick som om de på samma gång fixerade horisonten och blickade djupt inom sig själva.

    Ur evighetens synvinkel är ett människoliv varken långt eller ämnat för att uppehålla sig vid, eller uppmuntra till, distraherande relativism som genom själva sin subjektiva karaktär fritt och hitom all transcendens visar sin likgiltighet inför människans essentiella natur och det som verkligen Är. Den nutida subjektiviteten tar illusionen för verkligheten och Verkligheten för illusion.

    Det är också en nyfikenhet på den typen av fåfänglig och förgänglig kunskap som orsakade människornas ursprungliga fall och som sedan ständigt upprepas och fördjupas. Schuon skriver i essän Fall och förfall:

    ”Ett meningslöst vetande, ett vetande som vi inte har rätt till, både på grund av dess egen natur och därför att vi saknar förmåga och följaktligen kallelse att äga det, ett sådant vetande berikar inte utan tvärtom utarmar. Adam blev fattig genom att få kunskap om det relativa som sådant, det relativa som gräns. Mohammed har sagt: ”Jag tar min tillflykt till Gud från det vetande som inte tjänar något till”. Man måste förbli i den ursprungliga oskulden, avstå från önskan att känna till världsalltet i detalj. Denna törst efter vetande – så har Buddha sagt – håller kvar människan i samsara, tillvarons kretslopp. Vi måste misstro den tjuskraft som avgrunderna kan utöva på oss. Det ligger i de kosmiska återvändsgrändernas natur att förföra och suga ut oss som vampyrer: formernas ström vill inte att vi ska undgå den. Former kan vara fällor, liksom de kan vara sinnebilder och nycklar: skönheten kan kedja fast oss vid formerna, liksom den kan vara en port mot det över-formella.”

    Objektiviteten måste vara någonting oberoende av det empiriska egot och det mänskliga psykets ständiga föränderlighet. Det måste så att säga komma ”utifrån”, och det är denna roll uppenbarelserna fyller. Deras syfte är att ge människan en möjlighet att genom det rituella i en andlig disciplin bli delaktig i det Absoluta och på så sätt kunna passera jaget och det jordiska.

    Olika meditationstekniker etc. får sin effektivitet just genom att de förlänats som essensen av uppenbarelserna. Att tro att de kan vara verkningsfulla separerade från respektive traditionellt ramverk är en bedräglig och sentimental illusion som inte har någonting med den andliga dimensionen att göra. Istället utgår den från den artificiella uppfattning av ”verkligheten” som är produkten av modern vetenskap och psykoanalys. Det du skriver om att ”acceptera de mörkare sidorna” går i helt linje med den här typen av anti-traditionell upplösning och splittring av människosjälen. Det är en fullständig invertering av alla former av autentiskt andligt utövande och mål.

    Esoterismen är religionernas inre dimension och det som ingjuter livskraft och mening i dem. Samtidigt behöver esoterismen ett skydd för att inte profaneras, och detta är exoterismen. Varje kärna behöver ett skal.

    Förnekar man esoterismen, eller är okunnig om den, innebär det att man istället försöker blåsa in något annat, och därmed främmande, ”liv” i de religiösa formerna. (Det hela påminner om ett slags nekromanti.) ”Fundamentalismen” är t ex ingenting annat än en grotesk formalism kombinerad med modernistiska idéer, vilka i grund och botten delas även av religionens sekulariserade kritiker. Allt nedskärs till sina blott mänskliga och formmässiga dimensioner, vilket i själva verket innebär att den moderna människan lever ”under” sig själv och därmed inte heller har något som balanserar upp eller kan motverka en ytterligare nedåtglidning mot intet.

  27. Exposé: Problemet med dina resonemang är den återkommande, stränga uppdelningen mellan gott och ont, rätt och fel. Samma dualism som ”splittrar människan” i rädsla för helvetet och törst efter paradiset, i nästa liv det vill säga. Istället för att rikta uppmärksamheten mot en tänkt Gud och ett hypotetiskt liv efter döden, kanske vi ska rikta den mot det som är betydelsefullt, människorna omkring oss, livet själft. Det glada budskapet är att himmelriket finns inom människan, inte i ett liv efter detta och att leva som om Guds rike är här, inte bara ha det som tanke eller åsikt, så befinner man sig redan i himmelriket.

    Den stränga dikotomin du uppställer mellan ”äkta” och ”falska” vägar tenderar att ”döma” ut en stor skara andligt sökande människor som ”vilsna” och ”av Lucifer besatta”. Det du säger är helt enkelt att TÄNKA RÄTT och att TILLHÖRA RÄTT RELIGION är viktigare än själva handlingen. Samma tankesätt som resulterade i västerlandets förtryck av oliktänkande, ”kättare” och ”icke- troende”. Den som tror på Gud men inte upplever Gud blir överlägsen den som inte ”tror” på Gud men som upplever honom.

    Det motsäger också som tidigare nämnts själva kärnan i den österländska filosofin i kontrast till den aristoteliska uteslutande metoden. Hur kan den seriöse sökaren undgå att upptäcka att det pågår ett globalt uppvaknande? Att det mänskliga medvetandet befinner sig i konstant förändring och utveckling.

    Det är just denna utveckling som du och perennialisterna förnekar. Istället företräder ni en statisk världsbild vars former och principer ska appliceras på människan oavsett i vilken tid hon lever i.

    Abu Bakr Shibli: ”En sufier blir man ej, förrn man betraktar hela mensko- slägtet som sin egen älskade familj”. Persiska antologin s.99

    Utvecklingen sker på många olika sätt. För att förtydliga lite vad jag menar med denna utveckling så hänvisar jag till idéerna om de religionens utvecklingsfaser. Det har bevisats att det har funnits tidiga matriarkaliska religioner. I den matriarkaliska religionen är modern det högsta väsendet. Moderskärleken är ovillkorlig och kan därför inte kontrolleras. Modern älskar sina barn för att de är hennes barn och inte för att de är lydiga eller följer hennes befallningar. Nästa fas är den patriarkaliska fasen. Där är det annorlunda, faderskärleken kräver att principer, lagar följs. Fadern älskar den son som gör som han vill och är som lydigast. Från fadersgestalten går mänskligheten in i en ny fas där Gud blir till en symbol för sina principer. Erich Fromm skriver i Kärlekens konst:

    ”I alla teistiska system, förutsätts att den andliga världen är en realitet, en värld utanför människans räckvidd (jmf Platon). I ett icke- teistiskt system existerar det inte någon andlig värld utanför människan eller utanför hennes räckvidd. Kärlekens, förnuftets och rättvisans värld existerar som en realitet endast därför att och i den utsträckning som människan har kunnat utvecklat dessa krafter inom sig under hela sin utvecklingsprocess.”

    I denna fas är Gud inte längre en yttre, straffande makt utan människan och Gud har blivit Ett! Det är denna fas som vi är inne i just nu.

    Uppdelningen fortsätter:

    ”Det du skriver om att “acceptera de mörkare sidorna” går i helt linje med den här typen av anti-traditionell upplösning och splittring av människosjälen. Det är en fullständig invertering av alla former av autentiskt andligt utövande och mål.”

    Detta är en ganska allvarlig anklagelse och för att motbevisa dig kan jag återge vad som står i introduktionen till ”Den persiska antologin” av Eric Hermelin:

    ”Nej, säger de hermelinska texterna, den som på detta sätt mer älskar sina goda sidor än sina dåliga, mer älskar sina dygder än sina synder- den kommer att bli grundlurad!
    En utifrån bestämd moral, som har förnuftets sanktion och som på grund av sin väntade samhällsnytta upprätthålls genom en ansträngd disciplin ger snart upphov till en ödesdiger dualism- gäller både privat och politiskt- man fördömer, men talaren vet inom sig att vad han fördömer, det åtrår han hemligt. Men han är mån om sitt anseende och låtsas inte om nånting.”

    och vidare ”Människor är liksom städer beroende av ett fungerande kloaksystem. Är kloaken täppt, visst ser det ut vid utloppet rent och änglalikt ut. Är det kanske inte bäst att genom lagar och förordningar se till att alla kloaker ordentligt proppas igen”

    Som Nietzsche själv skriver i Morgonrodnad: ”När människan inte längre anser sig vara ond, upphör hon att vara det”.

    Bayizid Bistami: ”Fjermast, från Gud är det folk, som pekar ut sig sjelft som såsom, Gud, närmast. Närmast, till Gud är det folk, som bär på menniskornas synda-börda med ett muntert solskens- lynne.”79

    ”I vår tid är det bara alltför lockande att i Lucifers efterföljd tolka ”inifrån” som “nedifrån” (d v s från det betingade och individuella) och därmed riskera att återupprepa det ursprungliga fallet.”

    Som svar på detta rekommenderar jag Rumi: ”Åt ångest dig gläd, åt ångest och förnedring, ty ångest och förnedring är den repets snara, hvarmed Den Högste drar dig Hem till Sig. På denna Väg, på Vägen hem till Gud, går kosan uppåt ideligen nedåt.”

    Vad menar Rumi med ”…går kosan uppåt ideligen nedåt.”? Nedåt i den bemärkelsen att det vi kallar ”dåligt” ”negativt” eller ”ont” hos oss själva och i våra liv egentligen är GODA möjligheter att lära känna oss själva och närma oss själva, ”bli dem vi är” som Nietzsche säger och inte dom vi ”vill utgöra oss för att vara”.

  28. Det föreligger en enorm missuppfattning kring att sufier som uppmanar oss att inte rädas svärtan inom oss själva (för att konfrontera den givetvis), uppmanar oss att inte vara självgoda (för att allt gott vi har kommer från Gud och ingen annan), uppmanar oss att bekämpa högmodet (för att det är den egenskap Gud avskyr mest) osv osv. Men ingenstans finns eller fanns bland seriösa sufier, vilket alla de du citerar givetvis var, någon sanktion eller uppmuntran att handla utanför Sharia. Absolut inte. Allra minst för dem själva. För att hålla fast vid Koranen och Sunna var och är sufierns livslina. Den typ av sufilitteratur som är överlägset vanligast är också de manualer som beskriver människans dåliga karaktärsdrag och hur man blir av med dem. Som den här.

    Jag klipper in lite spridda citat från eller om stora sufisheikher:

    Ibn Ajiba (i Shadhili-Darqawi tariqan) har sagt:

    ”Someone said to Junayd, ”there is a group who claim they arrive to a state in which legal responsibility no longer applies to them.” ”they have arrived, ” he replied, ”but to hell”

    Sheikh al-Akbar, Ibn Arabi har sagt:

    ”When we see someone in this Community who claims to be able to guide others to Allah, but is remiss in but one rule of the Sacred Law – even if he manifests miracles that stagger the mind – asserting that his shortcomings is a special dispensation for him, we do not even turn to look at him, for such a person is not a sheikh, nor is he speaking the truth, for no one is entrusted with the secrets of Allah Most High save one in whom the ordinances of the Sacred Law are preserved.”

    Rumi säger om sig själv:

    ‘I am the servant of the Qur’an, for as long as I have a soul.
    I am the dust on the road of Muhammad, the Chosen One.
    If someone interprets my words in any other way,
    That person I deplore, and I deplore his words.’

    Om Sheikh Abdal Qadir Jilani:
    ”He was strict in his observance of the Shariah and chided those who were remiss in their observance of its injunctions. In the intense spiritual atmosphere of the age, many self-proclaimed ulama claimed that their spiritual insights into religion gave them an excuse not to observe the obligatory prayers, fasting and zakat. Shaykh Abdul Qader chided them and declared that any position not based on the Shariah was atheism.”

    Intressant att du nämner Rabias kända yttrande att hon endast ville ha Gud för ögonen och inte rädslan för helvetet eller det hoppfulla budskapet om paradiset. Det är ett exempel på en enorm himma, eller andlig ambition att endast söka Gud och Honom allena. Det utesluter dock inte rädslan för helvetet och budskapet om paradiset, tvärtom förutsätter en sådan hög ambition de tidigare. För ingen kan ta sig någonstans på den andliga vägen om man inte hade Gudsfruktan. Vad sufism handlar om är dock att ”sublimera” exempelvis Gudsfruktan och nå en högre andlig nivå där det tidigare fenomenet så att säga bildar grunden för den senare nivån. För att som Sheikh Nuh Ha Mim Keller säger; ”the highest states presupposes the ones below”. Att tro att man själv är så utvecklad att man inte behöver känna exempelvis Gudsfruktan (som är en av religions viktiga aspekter) är en måttlös självförhävelse. Ett sådant hus, som helt skulle sakna grund, skulle säkerligen rasa.. om inte förr så definitivt senare.

  29. Enp: Självklart har många sufier följt lagen, och de som inte har gjort det har blivit kallade för pseudo- sufier. Själva kärnan i diskussionen rör dock någonting annat, nämligen den av förnuftet skapade uppdelningen av rätt och fel. Utan att försvinna bort i svåra abstrakta terminologiska utsvävningar ska jag istället skissa konkreta exempel på vad jag menar.

    Världsberömda Oprah hade under ett av sina många program uttalat att det fanns miljoner vägar till Gud. En kvinna i publiken replikerade därefter med frenesi att den enda vägen till Gud var genom Jesus! Kvinnan menade på allvar att den kristendom hon följde var den enda rätta. Att alla religioner vill ha exklusiv rätt till sanningen är ingenting nytt. Men alla människor, religiösa såsom icke- religiösa, vill glänsa och höra segerropets ljud: ”jag har sanningen och ni andra har fel”. Författare och vetenskapsmän som Dawkins anser sig ha funnit sanningen i vetenskapen och ser religionen som ”roten till all ondska”. Hans förhållningssätt är lika svartvitt som de religiösa fundamentalisternas.

    Fundamentalistiskt tänkande finns alltså hos de flesta människor. Fundamentalisten vill hela tiden ÄNDRA på den andre men aldrig på sig själv, få den andre att tänka på samma sätt. Ja fundamentalisten kan i vissa fall gå så långt att han dödar den andre ”av kärlek” för den andre. Det kan inte finnas 2 rätt. Det ena måste utesluta det andra eller?

    Kampen mellan gott och ont fortsätter och slutar inte med Tolkien. Det som förväntas ske är ett apokalyptiskt krig (förmodligen med kärnvapen) i verkligheten mellan det ”goda” och det ”onda” där både Antikrist, Dajjal och slutligen Jesus kommer att vara inblandade.

    Det är i det sammanhanget Bayizid Bistami ord blir så kraftfulla:

    “Fjermast, från Gud är det folk, som pekar ut sig sjelft som såsom, Gud, närmast. Närmast, till Gud är det folk, som bär på menniskornas synda-börda med ett muntert solskens- lynne.”79

    Den kärlek som sufierna talar om är universell. Det är inget kodspråk som bara kan tolkas av lärde eller intellektuella utan vänder sig just emot den dogmatiska och boklärda kunskapen som separerar och klumpar människor i olika kategorier och ger dem etiketter.

    Vad var då poängen med de ovan förda exemplen på fundamentalistens psyke? Jo, de visar att så länge vi utesluter andra människor, grupper eller nationer från det vi kallar rätt eller sanning, så länge vi själva påstår ha de rätta svaren och alla andra som motsäger dem svaren vara våra fiender, så länge kommer konflikter och splittring att fortsätta. Nuförtiden tycks de som tror på fred, både inre och yttre, tillhöra en liten minoritet emedan ”mediepersonligheterna” och bildade” antagit en mycket mer pessimistisk ställning.

    Att låta världsreligionerna mötas och enas om universella principer är ett steg på vägen. Men är det steget bara ett sätt att återge religionerna ”makten” över människornas medvetanden, att skapa en djupare avgrund mellan religiösa och icke- religiösa, då är det enligt min mening bara ett hinder på vägen för den utveckling som idag är på gång.

  30. Skulle du vilja säga att det är sant att varje försök att greppa och propagera sanningen är bedräglig? Isåfall är jag, i enlighet med logiken i detta förslag, den första att sluta lyssna.

    Den kärlek som sufierna talar om är ett ”finger pointing at the moon”; ett symbolspråk som allt som oftast avser själens förbindelse med Gud. Den uppfattning som söker reducera innehållet i kärleksbegreppet till en urskiljningslös foglighet på ett mellanmänskligt plan är minst sagt diskutabel, och denna bokstavstolkning utgör för övrigt också den moderna protestantismens ”toleranta” flykt från sin egen ortodoxi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s