Frithjof Schuon: On the traditional Indian

Citat ur The Feathered Sun: Plains Indians in Art and Philosophy (World Wisdom, 1990), s. 20–21.

»Man, while mediator in a determinate respect, is not opposed, in another respect, to the rest of creation. The Indian like all the yellow race – for he is a Mongoloid – stays in Nature and is never detached from it; psychologically he is like a samurai become hunter or nomad; his contemplativeness, where it is most intimate and exalted, is without doubt not unrelated to that intuitive and inarticulate method which is Zen, or in other respects, to the spiritualized Nature in Shinto.«

tipi1

»In the wisdoms of the Old World, what perhaps most adequately – and also most profoundly – expresses the spiritual attitude of the ”eternal Red Indian” is the Bhagavad Gîtâ. Combat is a modus vivendi – willed by Nature – on which is superimposed a silent and impassible contemplation in virgin solitude; in the teaching of Krishna there is a combative, but detached, engagement in the current of forms, and at the same time a contemplation which stays in the center, with the incorruptibility of rock. This is not how the Indians have always been in fact – but how their tradition would have them be, and how they have been as regards their elect and in their finest moments, if one may put it thus.«

indian-band-at-pond

»The traditional Indian was one of the freest men that can be imagined, and at the same time one of the most bound: the vast prairie, the forests and the mountains belonged to him; practically speaking, his vital space knew no limits; yet at no moment could he depart from his religious universe and the role which this imposed upon him. On the one hand he was enclosed within a space that was strictly symbolical – as though his credo had crystallized spatially around him – and on the other he was identified with the implacable course of that great trial which is life; whether in time or in space, the Indian never left the visible symbol, which he acted out and lived; it could be said that he underwent and realized it simultaneously. And it is from this combination of heroic liberty and divine constraint that he derives his fascinating originality and this part-warrior, part-sacerdotal grandeur which – along with other factors, such as the cult of silence and impassibility – relates him to the Zen samurai of ancient Japan.«

black-elk

Bilder: World Wisdom Books

Se även:

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

6 reaktioner på ”Frithjof Schuon: On the traditional Indian

  1. Lite indianromantik av bästa märke. ”Obegränsad i naturen, begränsad av sitt credo”… dvs med sitt credo fast förankrad i det osynliga, det outgrundliga. Bra där.

    Intressant annars hur långa satser den där Schoun skriver. ”Silverlatin” och semikolonets herravälde, tecknet med vilket man kan förlänga meningar i det oändliga. Bör användas mer restriktivt.

    Men på 1800- tidigt 1900-tal var det okej att länka sats till sats på det där viset. De sista utlöparna av denna gamla stil var kanske såna som Frans G. Bengtsson och H. P. Lovecraft; man gissar att de skrev så där lite på trots, för att visa att man minsann var bildade och poetiska i sin utblick, inte arytmiska stadsmänniskor skrivandes telegram på maskin.

    Men rytmisk prosa (med långa meningar osv) kan vara lite svår att läsa, seg att komma in i. Det visste redan FGB, som kortade ner sina satser när han nådde i 50-talet. Färre semikolon.

  2. Det stämmer mycket bra att den språkliga stilen i dessa passager inte är den arytmiska stadsmänniskans skrivandes telegram på maskin. Snarare är den i det närmaste perfekt överensstämmande med sitt föremål.

    De långa, svepande meningarna korresponderar med ”the vast prairie, the forests and the mountains belonged to him; practically speaking, his vital space knew no limits”.

    Exaktheten och den meditativa koncentrationen i själva de specifika sentenser som punktuellt fixerar den amerikanska indianens essentiella karaktäristika i en närmast kristallin form, korresponderar å sin sida med ”a contemplation which stays in the center, with the incorruptibility of rock.”

  3. Det kunde också vara intressant att ha den gode Jüngers anark i tankarna när man läser dessa betraktelser. Kontemplationen och det organiska förhållandet till symbolismen i naturen, striden som aristokratiskt modus vivendi, den fascinerande originalitet som uppstår i dialektiken mellan frihet och förbundenhet etc.

  4. Eller också så kan man verka för att omkullkasta kapitalismen, men det är väl inte tillräckligt verklighetsfrånvänt kontemplatoriskt i ditt tycke. (Äsch, jag vet inte ens varför jag bemödar mig.)

  5. X: Det kapitalistiska ”kvantitetens välde” är ett resultat av människans utträde ur kosmos (klyvningen subjekt-objekt som också utgör grunden för kapitalistisk arbetsdelning och mänsklig ”alienation”). Den utgör ett bristtillstånd, en metafysisk undernäring och förtvining. Ett återupprättande av ett socialt kosmos kan därför endast ske genom den ”levda” tidlösa och universella kunskap om onto-kosmologiska principer som varit den livgivande märgen och initiala gnistan i mänsklighetens alla civilisationer – metafysiska principer som den traditionella indianen personifierar. Detta är i allra högsta grad ”verklighetstillvänt”. Det är t ex inte minst ekologiskt hållbart.

    Ett socialt, hållbart kosmos kan däremot aldrig återupprättas med pseudo-metafysik eller någon profan, utopisk ideologi. Det leder endast till ytterligare upplösning, destruktivitet och olösliga konflikter mellan t ex individuell och kollektiv frigörelse.

    Tage Lindbom såg redan i början av 1960-talet att samhället alltmer liknade en fabrik, de politiska processerna ett likriktat skådespel och att den allmänna ”utbildningen” och den ”fria debatten” snarare slog vakt om att ingen skulle kunna undgå att dras med i infantilisering och tragisk substanslöshet, men han insåg också att frigörelsen från den ”babyloniska fångenskapen” och det modernistiska självbedrägeriet primärt är en inre, andligt-kvalitativ och inte en yttre, materiellt-kvantitativ fråga.

    Ägandet av makt är inte heller detsamma som rätten till makt, och därför är en etik grundad på objektiva metafysiska principer central. Endast en objektivitet som ju per definition transcenderar den mänskliga egoismen (i sina individuella och kollektiva former) kan göra anspråk på verklig legitim suveränitet och därigenom vara en motvikt till den nihilistiska rörelsen mot intet. Därför kan man inte rationalisera bort eller ”hoppa över” den inre processen av andligt förverkligande hos den enskilde.

    ”Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmöget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem.” /Ernst Jünger

  6. Ping: Frithjof Schuon – Sånger utan namn VII:CXLIII « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s