Tage Lindbom om tolerans

Tage Lindboms Agnarna och vetet utkom 1974 och är den av alla hans böcker som har översatts till flest språk. Boken är en direkt fortsättning på Mellan himmel och jord (1970), i vilken han hade modet att gå mot strömmen genom att lägga fram ett alternativ till den profana föreställningsvärlden och i korta, laddade kapitel ställde väsentliga frågor som: vem skall härska, Gud eller människan, vad är tro och vad är vetande, vad är auktoritet och vad är frihet? I den efterföljande volymen syftar han till att, precis som titeln antyder, söka skilja agnarna från vetet genom att fråga: vad är sanning, och vad är objektivitet, vad är fördom, vad är tolerans, vad är kärlek och vad är rättfärdighet?

Här nedan följer ett utdrag ur kapitlet ”Tolerans”, där Lindbom redogör för hur just detta begrepp kommit att systematiskt missbrukas och demagogiskt förvridas, då människan förnekat varje högre makt och utropat sig själv till jordens härskare (och således etablerat Människoriket). Det är närmast överflödigt att göra läsaren uppmärksam på hur vissa distinkta tendenser,  vilka ytterligare utvecklats sedan nedanstående rader skrevs för 35 år sedan, slående bekräftar iakttagelsernas riktighet på punkt efter punkt.

Vissa passager i det aktuella avsnittet har med nödvändighet även implicita innebörder som går utöver det specifika sammanhanget. Dessa framträder med desto tydligare konturer vid en korsläsning av Lindboms övriga skrifter, vilka är utformade i enlighet med en balans mellan upprepning och variation för att belysa olika aspekter av ett antal huvudsakliga temata. Här gäller det till exempel sådant som förhållandet mellan Centrum och periferi, det andliga hjärtat som suprarationell intellektiv förmögenhet för transcendent sanning, eller hur han ställer jämlikheten som en kvantitativ och därmed nivellerande storhet gentemot friheten som en kvalitativ dito med en differentierande verkan. Utdraget kan även ses som något av en mindre provkarta på Lindboms karaktäristiskt kondenserade prosa med dess drastiska, men aldrig osakliga, formuleringar och på sina ställen ett närmast Jüngerskt vokabulär.

Lindbom behandlar av naturliga skäl ofta etiska spörsmål, då hans tänkande kan sägas befinna sig i skärningspunkten mellan religions- och samhällsfilosofi. Det innebär att han aldrig är likgiltig, och därför kan inte heller läsningen av det han skriver vara det. Tar vi fasta på omdömen från personer som av en eller annan anledning fått upp ögonen för Lindboms verk, handlar det ofta om beskrivningar av en ”tillnyktring”, att ”perspektiven är uppfriskande”,  ”en omtumlande upplevelse”, ”en besk men nyttig medicin”. I likhet med Arena-redaktören Håkan A. Bengtsson intresserar sig många också uppenbarligen för hur en såpass vital och slipad teoretiker och skriftställare som Tage Lindbom intellektuellt motiverade sin omsvängning från kulturradikalism till kulturkonservatism.

tage-lindbom-agnarna-och-vetet

Här följer ett utdrag ur kapitlet ”Tolerans” i Tage Lindboms Agnarna och vetet, s. 98

»Då människan förklaras vara en tabula rasa och då varje beslutfattande skall föregås av ”trial and error”, måste full frihet i tankar och gärningar råda. Varje ortodoxi, varje hävdande av ovillkorliga sanningar av orubbliga värden måste därmed avvisas. Men för att detta skådespel, en mänsklighet i full frihet med sina tankar och sina gärningar, skall kunna fortgå, förutsättes en etisk huvudregel: tolerans. Ty i detta myllrande liv av idéer och aktiviteter skall även de mest avvikande, de mest kontroversiella ting ha sitt fria spelrum.

Tolerans är ett begrepp som uppstår i sekulariseringsprocessens begynnelsestadium såsom en polemisk negation av den kyrkliga och furstliga absolutismen. Att vara tolerant i denna ursprungliga mening är givetvis icke någon betungande uppgift. Att ”krossa det skändliga” är för Voltaire ett stridsrop, riktat mot Kristi kyrka. Att denna utmaning, förenad med en skoningslös förföljelse av all kyrklig ortodoxi och all kyrklig ritualism, är ett uttryck för tolerans – det är vad Voltaire och hans meningsfränder vill hävda.

Helt annorlunda blir situationen, när de ”skändliga” tingen krossats. Tolerans som en protest mot en verklig eller förment ofrihet är ett, tolerans inför alla de konfliktladdade mötena i en frihetssituation är något helt annat. I det förra fallet är det fråga om att upplösa normer och lärosystem. Målsättningen är då lika enkel som kortsiktig: den totala heterodoxin. I det senare fallet möter vi en helt ny situation. När templens väggar står nakna och de heliga tingen kastats på sophögen eller stoppats in i museernas lagerlokaler, när varje norm och princip är betraktad som ett provisorium, då ställs Människorikets barn under ett belastningsprov, varunder det sannerligen har anledning att svikta. Hur skall nu ”intressemänniskorna”, uppfyllda av högmod och egoism, stimulerade att taga för sig av ”livets” rikt dukade bord, samtidigt vara mäktiga att på ett storsint sätt möta varandra, när alla kontroversiella åsikter, önskningar och handlingsmotiv drabbar samman?

Det som i Människoriket går under benämningen tolerans, är i verkligheten en gemensam benämning för två skilda processer. Den ena är den destruktiva strävan hän mot en fullkomlig heterodoxi, hän mot en värderelativism, där varje åsikt, varje princip, varje norm skall förvandlas till ett provisorium. Detta är en mänsklig samlevnad, där ingenting kan försanthållas utöver det sista forskningsresultatets giltighetstid, där ingenting har moralisk giltighet utöver den enskildes eller intressekollektivets subjektiva ståndpunktstaganden, där ingenting har längre rättslig giltighet än den tid, som förflyter mellan de lagstiftande församlingarnas majoritetsbeslut.

Därmed är vi framme vid den andra av de två processerna, som går under beteckningen tolerans. Värderelativismens provisoriska tillstånd är liksom ett slagfält, där alla skall ha rätt att fritt ge uttryck åt sina tankar och önskningar. Den form av krigföring, som nu i toleransens namn har införts, är debatten. Debatten bygger på den förutsättningen, att en preexistent sanning icke finns utan att ”det sanna” och ”det bästa” är liksom fragment, som kan samlas ihop främst genom de fria debatternas åsiktskollisioner. Detta förutsätter då i sin tur, att alla debattörer är besjälade av en gemensam vilja: att med förenade ansträngningar nå fram till det som de positivistiskt tror sig kunna finna som en ädel slutprodukt av debatten, sanningen. Hur denna ädla frukt skall kunna mogna fram ur Människorikets egoistiska, intressebundna inbördesstrider – om detta torde Människorikets invånare knappast kunna övertyga ens sig själva.

Ingen förnuftig människa bestrider värdet av tankeutbyten. Ett fritt meningsutbyte måste emellertid vila på två förutsättningar: att en verklig tolerans visas oliktänkande och att tankeutbytet rör väsentliga ting och leder till varaktiga resultat. Ingendera av dessa förutsättningar uppfylls i Människorikets debatterande. Debatterandet är ett stridsmedel i händerna på egoistiska krafter, som söker ”sitt” och därför måste betrakta toleransen som en i dessa intressestrider helt onyttig lyxartikel. Debatten i Människoriket måste vidare nogsamt undvika att fördjupa sig. Ty skulle de debatterande därvid möta de eviga sanningarna, skulle falskheten i föreställningen om debatten som en selektiv process att samla ihop alla omkringvirvlande ”sanningsfragment” bli uppenbar. Därmed skulle debatten upphöra.

Detta får icke ske – och den ängslan, varmed Människorikets debattörer avvisar varje försök att fördjupa debatterna uppdagar, att dessa också har en ”terapeutisk” uppgift, ett medel att ge det mentala livet spänning, att förjaga den ständigt hotande tristessen, att ”engagera” människorna i ett dialektiskt spel utan någon egentlig målsättning. Denna ”terapeutiska” effekt vinns genom det ivriga debatterandet, ett debatterande, som tilltager i intensitet, ju mer det förläggs ut i periferin. Därmed uppnås avsikten: att förhindra att de eviga sanningarna aktualiseras och att därmed den inre stillheten inställer sig.

the-tares-and-the-good-grain

Över detta kaleidoskopiska spel håller Människorikets styresmän sin vakande hand. Toleransen har för längesedan upphört att vara den polemiska negationen av kyrklig och monarkisk absolutism. I dag är det som kallas tolerans ett medel att utrota de sista resterna av en normativ ordning, förankrad i den gudomliga ordningen själv. Därmed finns icke längre utrymme för verklig tolerans i denna sekulariserade värld. Ty när den egoistiska, av sina sinnliga intressen behärskade människan lever i full frihet för att endast söka ”sitt”, då blir begreppet tolerans ett meningslöst ord. Varje medmänniska blir då förvandlad till en vägspärr.

Är då toleransen ett falskt ord? Så länge vi uppfattar ordet som ett uteslutande profant begrepp, måste frågan besvaras jakande. Fattar vi däremot toleransen som ett uttryck för fördragsamheten med den mänskliga ofullkomligheten, får den sin sanna innebörd. Fördragsamhet kan endast grundas på kärlek till medmänniskan, och kärleken till medmänniskan är ett tomt ord, om den icke i sin tur är förbunden med den kärlek, som råder mellan Skaparen och Hans verk. ”Att älska sin nästa” upphör att vara en meningslös fras först när vi upplever att vi har en gemensam Fader och att vi därför i den meningen har våra medmänniskor som medbröder.

Det finns alltför mycket av ofullkomlighet och uselhet i världen för att vi skall kunna ”älska” alla våra medmänniskor på samma sätt, som vi känner tillgivenhet för våra närmaste. Vad vi däremot skall söka hålla kvar i vårt medvetande är, att vi – alla har en gemensam Fader och att vi därför har en medmänsklig förbundenhet, som konkret kan uttryckas på många sätt.

(…)

Den verkliga toleransens väsen är fördragsamhet. Det är här oförenligheten med Människorikets så kallade tolerans visar sig. Där får var och en bli ”salig på sin fason”, var och en får företräda vilka meningar som helst. Detta är icke tolerans. Det är likgiltighet – likgiltighet inför medmänniskan och hennes andliga liv. Därför kan också Människorikets fria debatterande förgripa sig på vilka värden som helst och av vem som helst. Därför kan jag, säger Människorikets invånare, förgripa mig hur mycket som helst på allt vad som i andlig mening är heligt – ty jag kan alltid säga till det heligas försvarare: ni har ju er frihet, er frihet att försvara er – ni har ju er ”religionsfrihet”.

Därmed blir Människorikets så kallade tolerans i verkligheten det motsatta. Debatterandet blir den legitimerade formen för ofördragsamhet. Ty i ”frihetens” namn har vi då rätten att i princip skända allt, ty den skändade har ju å sin sida samma rätt! Den sanna toleransen däremot, grundad på fördragsamhet, är icke och kan icke vara likgiltig för de åsikter jag och mina medmänniskor omfattar. Vi är alla delaktiga av en transcendent sanning medvetandegjord i våra hjärtan. Därför strävar vi att bringa oss själva och våra medmänniskor till en så vitt möjligt riktig och samstämmig uppfattning av denna sanning. Det är här vi möter toleransen, och det är här toleransen sätts på prov. Det är här vi blir medvetna om toleransen som en fördragsamhet, och det är här som vi blir medvetna om att vår fördragsamhet måste inrymma ett moment, som är totalt främmande i Människoriket: tålamod.

Vi måste alltid vara beredda att möta en avvikelse, en falsk lära, liksom vi alltid måste vara beredda att själva bli beskyllda för åsiktsmässiga avvikelser från sanningens väg. Ständigt måste fördragsamhet och tålamod sättas på prov. Vi kan icke utan vidare ”krossa det skändliga”, som vågar ha en annan uppfattning än den vi själva finner riktig.

(…)

Skenbart ser det ut som den stränga ortodoxin alltid är ett system för andlig ofrihet, och det är ju mot detta, som den profana toleransens apostlar under århundraden gått till storms. Men för det första måste maktinnehavarna i den ortodoxa ordningen noga se till att de icke förtrycker och kränker. Ty detta vore ett maktmissbruk och därför djupt orättfärdigt. Vidare ger den orubbliga läran om den gudomliga sanningen ett stöd och ett skydd åt varje människa, varigenom hon i sitt jordiska liv tryggt kan ge sig hän åt utvecklandet av sina personliga egenarter.

I Människoriket däremot, där mänskligheten utropats till den sanna gudomen, utrustad med sina ”eviga mänskliga rättigheter”, blir följden en strävan att denna miljardhövdade ”gudomliga” skara skall bli så enhetlig, så ”jämlik” som möjligt. Följden har heller icke uteblivit. Vi bevittnar som en skenbar paradox – men i verkligheten är det en inre logik – att de gamla ortodoxa, auktoritära samhällena uppvisar en vida större differentiering och nyansering i människornas liv på jorden, under det att vår sekulariserade värld med all dess frihet och allt dess debatterande tvärtom uppvisar en växande konformism. I de moderna massdemokratierna finns en ostracism, som sannerligen icke har något gemensamt med de liberala löftena om en mänsklighet i frihet och tolerans.

Människoriket befinner sig i en återvändsgränd. Även den profana toleransen visade sig vara en illusion.«

Fler inlägg om Tage Lindbom

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

21 reaktioner på ”Tage Lindbom om tolerans

  1. Tack för detta! Synd att Lindboms böcker är så svåra att få tag på.

    Snubblade f.ö. över en kärnfull sammanfattning av ovannämnda problematik:

    ”Västerlänningen yvs över sin frihet och över sina frihetsmöjligheter, och därvid glömmer han lätt att han lever i en labyrint, som erbjuder till synes ändlösa vägar och möjligheter men som ej erbjuder någon väg ut.” (Före solnedgången, s. 24)

  2. Mycket bra formulerat av Lindbom! Ett stort tack för utdraget.

    Så… tillbaka till ortodoxi? Eller nu till någonting annat?
    Min åsikt är att människan är totalt fri att välja. Denna åsikt kommer från min tro att Gud är helt fri. Då jag tror att Gud är allt som existerar finns det inga lagar som kan binda Gud och därför inte heller binda någonting inom Gud – exempelvis människan. Det finns dock en Gudsnatur. Universum fungerar på ett visst sätt. Vissa handlingar medför ofrånkomligt lidande medan andra medför lycka. Här menar jag både på ett fysiskt, mentalt och andligt plan, samt gällande både individ och kollektiv.
    Ortodoxin får inte utöva förtryck säger Lindbom, men vart går egentligen gränser för förtryck?
    Jag håller helt med honom om det samtidens debatterande och dess ofrånkomliga ytlighet. De djupare sanningarna (Universums lagar/Guds natur) är möjligtvis öppna för upplevelse-tolkning, men de kan knappast skrivas om, eller justeras efter en debatt. Samtidigt vill jag dock framhäva den absoluta frihetens vikt. Jag känner ingen mänskligt skapad ortodoxi som har givit utrymme för denna frihet. Det är viktigt, enligt mig, att vi förstår att vi är fria. Att vårt val finns är tydligt. Att vi kan skapa och möta helvetet istället för himmelriket, och att vi kan välja isolering istället för samhörighet är uppenbart. Då vi väljer vägen till kärlek/frälsning är det viktigt att detta val sker av fri vilja. Det får inte finnas någon institution eller ordning som tvingar oss, och det tycks mig som om varje andlig och världslig ordning, åtminstone i västvärlden, har medfört ett sådant tvång. Det är en oerhört stor skillnad på att utgå från neutral mark, där (en tragisk?) värderelativism råder och frivilligt välja Gud, och på alternativet att födas in i ett system där vägen till Gud är förbestämd och där varje avstickare är spärrad med spjut. Då och då kommer varje rådande system att utmanas och alternativen att testas. Människans natur är sådan. Vi känner i vårt väsen att vi är gudomliga/fria och om vi inte upplever att vår väg är fri/självvald, kommer åtminstone några av oss att göra uppror. Idén om en skolordning för alla eller en kyrka för alla är dömd att misslyckas. Några människor kommer fortsätta att känna hur den yttersta friheten berövats då man föds in i ett system skapat av någon annan, sprunget från en tid innan man ens var född. En kultur utan regler/normer – skrivna och oskrivna, är knappast eftersträvansvärd. Men att vi, som kultur, just nu testar var gränserna för individ och frihet går anser jag vara helt naturligt. Vi har sannolikt för länge sedan passerat gränsen för vad vi mår bra av, men detta kan också vara början på en ny och demokratiskt vald avhållsamhet (rökning på krogen är ett exempel), där åtminstone en stor andel av oss kan känna att vi/jag (inte adeln, eller kyrkan) på egen hand funnit och valt en väg som leder ”rätt”.

    Jag själv är född i en socialdemokratisk ateistisk familj. Att jag aldrig behöver ifrågasätta om mitt andliga val kommer från uppfostran eller söndagsskola ger mig en trygghet i att jag faktiskt ser det jag ser, och att min syn inte är påklistrad utanpå av någon socialt förutbestämd ordning som redan från dag ett matat mig med rätt och fel inom detta, för mig livsviktiga område. Nu hade jag gärna valt klostret. Nu, när jag är redo, kan jag tänka mig ett liv i Kristi fotspår…

    Hail Shiva – the destroyer! He, who makes new life possible.

  3. Me skrev ”Så… tillbaka till ortodoxi? Eller nu till någonting annat?” och ”Jag känner ingen mänskligt skapad ortodoxi som har givit utrymme för denna frihet.”

    Det är ofta av helt avgörande betydelse hur man formulerar sina frågor. I detta fall måste vi, för att undvika åtminstone några lätt förutsebara missförstånd, för det första definiera vad som menas med begreppet ”ortodoxi” (och ja, detta – och vad det implicerar – har diskuterats tämligen utförligt i Cafét förut – t ex här). En vag, tvetydig eller till och med förvrängd definition kan ju såklart inte vara en adekvat utgångspunkt om vi vill försöka nå ett tillfredsställande svar.

    Ortodoxi, ”rätt lära”, är i en samstämmigt traditionell bemärkelse, och till skillnad från varje upptänklig heterodoxi, inte något mänskligt påfund (psykologiskt, sociologiskt etc), även om den i sina tillämpningar även tar hänsyn till sådana aspekter. Istället är den till sin essens en ontologisk och supraontologisk princip, det vill säga något absolut och objektivt – en metafysisk kunskap om allt som är. Friheten sammanfaller därmed med nödvändigheten, vilket garanteras av att ortodoxin inte syftar till någonting annat än att bevara öppenheten mot det som å ena sidan transcenderar jaget och det jordiska, och å andra sidan in principio skänker dessa deras relativa verklighet.

    Du skriver att det enligt dig är viktigt ”att vi förstår att vi är fria”. Jag menar, med tanke på ovanstående, att det är betydligt viktigare att vi förstår att vi är förbundna, samt att ingenting kan existera (ex-sistere) utan denna förbundenhet. All förment ”frihet” som förnekar detta förhållande kan endast vara illusorisk och vänds till syvende och sidst till sin motsats (se Frithjof Schuons essä ”Fall och förfall”).

    En traditionell ortodoxi, om den behålls levande och intakt, har, tillsammans med en tillhörande ortopraxi, däremot som sitt yttersta raison d’être ingenting annat än att erbjuda just en framkomlig väg för att på ett medvetet och aktivt sätt återknyta denna preexistenta kosmiska förbundhet (re-ligare) i enlighet med människans innersta natur (den intellektuella intuitionen). Därmed står ortodoxin, som Lindbom mycket riktigt påpekar, endast i skenbar motsättning till andlig frihet.

    Att det finns exempel på företrädare för traditionella doktriner och institutioner som historiskt sett har missbrukat sin ställning i ortodoxins namn, kan aldrig förändra eller vara ett giltigt argument mot denna principiella sanning. Att det kontingenta och relativa skulle kunna rucka på det tidlösa och absoluta är ju liktydigt med att ställa saker och ting på huvudet par excellence. Ett dylikt resonemang är med andra ord en illegitim och illogisk invertering av de verkliga förhållandena, vilket de facto dock är ett fullständigt accepterat förfarande enligt den nutida, profana mentaliteten (en mentalitet vars benägenhet att framhärda i just den typen av kardinalförvrängningar tenderar att i intellektuell bemärkelse anfräta och svärta ned allt den tar sig an).

    Det är och förblir därför viktigt att i alla sammanhang behålla sinnet för proportioner, och inte kasta ut barnet med badvattnet – ty usum non tollit abusus.

    Även ett relativt korrupt prästerskap som förlorat kontakten med ”Anden”, men ändå fortsätter åtnjuta sitt ämbetes prerogativ i ”bokstavens” och de yttre formernas namn, och därmed dragit på sig förtjänt kritik från vissa håll, erbjuder åtminstone en virtuell länk till det Absoluta, till Sanningen som sådan – och därmed också till friheten, ty det är ju just Sanningen, och ingenting annat, som gör människan fri. I en av sina oumbärliga och mycket klargörande böcker har René Guénon formulerat en träffande liknelse apropå just ett sådant fall:

    »This case is comparable to that of a man who has inherited a treasure in a sealed box that he cannot open, and who thus knows nothing of its real nature. Such a man would nonetheless be the authentic possessor of the treasure, for the loss of the key would not deprive him of its ownership; and if certain outward prerogatives were attached to this ownership, he would still retain the right to exercise them, though in what concerns him personally it is obvious that under these conditions he could not enjoy his treasure fully.«

    Spiritual Authority and Temporal Power, not 5, s. 57

    I anslutning till detta skulle jag också vilja framhålla att Lindbom inte är någon utopist, utan fullt på det klara med människornas jordiska ofullkomlighet. Det är ju i själva verket med hänsyn till just dessa ofrånkomliga brister han motiverar behovet av fördragsamhet och tolerans som ”en dygdig förebild i vår jordiska samlevnad” (s. 103).

  4. Ping: Tolerans och respekt « Alla dessa åsikter

  5. En upplysning. Jag har äran att meddela att René Guénons The Reign of Quantity nu har översatts till svenska av Lars Adelskogh.

    Du hittar de 23 första kapitlen på hans hemsida.

  6. Omar: Det är onekligen en stor och imponerande översättarbedrift han håller på att ro i land med. Behärskar man att översätta från franska så är Guénon helt rätt att ta sig an. (Samtidigt så tror jag inte att jag är ensam om att höja något på ögonbrynet över i vilket sammanhang det publiceras.)

  7. Ser ingen akut anledning till att översätta Guenons verk till svenska , dem som är intresserade av Guenon är nog tillräckligt kapabla i engelska för att istället köpa SP:s publikationer.
    Sen är det som du säger en viss ögonbrynshöjare varifrån initativet kommer, hursomhelst så hoppas vi på att nästa översättning från Lars blir ”Theosophy:History of pseudo-religion” :=)

  8. Angående tolerans: Hur ser islam på dhimmistatus gällande t ex buddhister och asatroende? Täcks dessa, och liknande religioner in, eller ses de som avgudadyrkare och månggudadyrkare och då står skyddslösa?

  9. Hej.
    Jag frågade Omar om skillnaden mellan Islam och Kristendom i fråga om andligt/världsligt, alltså frågan om det går att säga att islam är en i grund och botten politisk religion, medan kristendomen präglas av splittringen mellan kyrka och stat. Han hänvisade mig hit.

  10. Anarkokonservativ: Det har funnits olika tillämpningar av dhimmistatusen under olika perioder av kalifatets historia. När det gäller frågan om de religioners status som inte nämns explicit i Koranen, har det i hög grad berott på om det funnits intellektuella som kunnat visa på bryggor. Detta var t ex fallet med al-Bīrūnīs skrifter, vilka var ett viktigt bidrag för att förklara, uppvärdera och legitimera hinduismens status som skyddad.

    Vad jag känner till har det från officiellt muslimskt håll aldrig funnits anledning att ta ställning till asatrons status, och detta helt enkelt av territoriella skäl. Visserligen finns det ju belagda kontakter via östliga handelsleder, och runorna som ristades i Hagia Sofia i Konstantinopel på 1000-talet vittnar om de vikingar som var anställda som vakter i sultanens tjänst. Men avståndet mellan å ena sidan det Ottomanska riket respektive det muslimska Spanien och å andra sidan Norden, är ju trots allt åtminstone ett par-tre hundra mil.

    Buddhismen verkar av flera muslimska lärda periodvis faktiskt ha uppfattats som en gren av hinduismen. Detta kanske kan förklaras av att dessa kontakter har varit mer sparsamma och begränsade, och verkar på bredare basis framförallt ha förekommit i utkanten av eller utanför kalifatets jurisdiktion, såsom i västra Kina. Dock finns det flera exempel på att buddhister garanterats skyddsstatus. En snabb sökning ger t ex följande i Annemarie Schimmels The Empire of the Great Mughals:

    ”The conqueror Muhammad Ibn Al Qasem gave both Hindus and Buddhists the same status as the Christians, Jews and Sabaeans in the Middle east”. They were all ”dhimmi” (‘protected people’).”

  11. JN: Ja, du fick ett klargörande svar om att islam inte är utopisk eller ”världslig”, men frågeställningen är ju såklart mycket omfattande.

    All politik är beroende av etik och all etik kommer ytterst sett från religionen, och i den meningen är alla religioner indirekt ”politiska”, utan att för den skull reduceras till ideologier. Politiken och den temporala makten är således i en mening alltid beroende av – eller måste förhålla sig till – religionen, även om den själv skulle förneka detta. Det är detta jag menar man ser klart i islam, utan att för den skull behöva göra religionen till en politisk -ism, eller tro att det går att återupprätta ett kalifat.

    Den skillnad mellan islam och kristendom du beskriver är i en mening korrekt, då kristendomen saknar samhällelig lag och därmed är beroende av en ”extern” temporal makt. ”Separationen” eller ”dragkampen” mellan påve och kejsare behöver dock inte vara negativ eller splittrande, utan fungerar i normala fall balanserande. Kejsarens suveränitet är då inte sidoställd, utan dess legitimitet kommer ytterst från den sakrala makten. Men även i den islamiska världen har det parallellt med den religiösa lagen – sharī’ah – också funnits en ”värdslig” lag (‘urf eller qanun), vilken dock inte stått i motsättning till sharī’ahs grundläggande målsättningar.

    Som det är i de moderna staterna har dock den sakrala och temporala funktionen i praktiken i hög grad sammansmält, dock med konsekvensen att den sakrala fullkomligt har vattnats ur och blivit betjänt i skuggan av det världsligas nycker. Ur traditionell synpunkt vore därför en relativ åter-separering och restauration av den sakrala domänen att föredra.

    När det gäller islams andlighet, som profeten Muhammed är arketyp för, syftar den inte till att avskilja människan från världen, utan till att överskrida världen och därmed återsakralisera och införliva denna i Mittpunkten eller i en högre verklighetsordning. De till synes ”sinnliga” beskrivningarna av de paradisiska fröjderna implicerar att njutningarna i denna världen endast är ett ofullkomligt återsken av det himmelska. Konsekvensen av detta är bl a att islam inte har något asketiskt munkväsen. Att traditionen ändå kan bevaras intakt under seklernas gång och inte sjunker ned i blind dekadent hedonism, kommer sig av förekomsten av Koranen och religionens fem pelare, samt delvis av det faktum att läran är mer utpräglat jnânisk, d v s kunskapsmässig, än kristendomens mer bhaktiska inriktning.

  12. OK, tack Café Exposé!

    Jag tolkar det som att islam prövar varje nytt fall om det inte är ett bokfolk? Det går inte, som med bokfolk, att säga något på förhand med samma säkerhet?

    Buddhister har haft dhimmistatus, blir det då ett prejudikat då islam kommer i kontakt med buddhismen ånyo?

    Malaysia och Indonesien har buddhistiska minoriteter inom sitt territorium -har de månne varit vägvisande på något vis (dessa länder är kanske som stater sett sekulära och inte islamiska)?

  13. Anarkokonservativ: Ja, det stämmer att de som ej nämns explicit som Bokens folk i Koranen måste bedömas från fall till fall. Och även om en religion inte klassar in som skyddad i juridisk mening, så betyder det såklart inte att allt utbyte och samexistens för den skull måste avbrytas. I Persien klassades t ex zoroastrierna som Bokens folk, men ej manikéerna (av teologiska skäl). Detta hindrade dock inte ett intellektuellt utbyte med de senare. Du finner t ex ett visst manikeiskt inflytande i ismailitisk kosmologi (ismailiterna är alltså en gren av shiaislam).

    Exakt hur den juridiska proceduren och bevisföringen gått till i detalj när en specifik status upprättats för en viss religions anhängare har säkerligen varierat, men naturligtvis måste det ha varit ett mycket tungt vägande argument om man kunnat visa på tidigare prejudikat.

    Vad jag förstått så används inte dhimmi-statusen i juridisk mening längre vad gäller t ex den buddhistiska minoriteten i Malaysia och Indonesien, liksom den i hög grad verkar ha avskaffats i resten av den islamiska världen. Sannolikt är det för att det uppfattas som oönskat och praktiskt svårgenomförbart att förena en separat beskattning av olika religiösa grupper med en modern statsbildning, vars makt över den individuella sfären är så mycket mer allomfattande och allt annat än en makthavare som så att säga enbart skyddar undersåtarna med sitt svärd.

  14. JN: Om du själv skulle vilja gå direkt till en auktoritativ källa, så kan jag rekommendera kapitlet ”Divine and Human Laws” i The Heart of Islam av Seyyed Hossein Nasr.

  15. (Jag skulle bara säga att jag bloggat en del om JÜNGER sen sist, tre nya genomarbetade inlägg nås om man klickar på mitt namn.)

  16. Ping: Människan är dömd till dogmatik « Perennial

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s