Frithjof Schuon on modernity and Tradition

F Schuon - Understanding Islam»The world is miserable because men live beneath themselves; the error of modern man is that he wants to reform the world without having either the will or the power to reform man, and this flagrant contradiction, this attempt to make a better world on the basis of a worsened humanity, can only end in the very abolition of what is human, and consequently in the abolition of happiness too. Reforming man means binding him again to Heaven, reestablishing the broken link; it means tearing him away from the reign of the passions, from the cult of matter, quantity and cunning, and reintegrating him into the world of the spirit and serenity, we would even say: into the world of sufficient reason.«

– Frithjof Schuon, Understanding Islam, s. 26

9 reaktioner på ”Frithjof Schuon on modernity and Tradition

  1. Vägen går genom HOLISM, helhetslösning.

    Man måste som Schuon säger inlemma MÄNNISKAN i receptet, och då gärna den enskilda människan, ja kort sagt: SIG SJÄLV.

    För att citera den nyss avlidne Michael Jackson:

    I’m looking at the man in the mirror,
    if you wanna make the world a better place,
    now look at yourself, there’s the change.

  2. Svensson: Ja, det stora kruxet är dock att svenskan har åtminstone fem olika inbördes motsägelsefulla kategorier av språkuttryck där begreppet ”själv” ingår: ”självförhävelse”, ”självkritik”, ”självaktning”, ”självförnedring” respektive ”att vara sig själv”… Kurt Almqvist reder ut paradoxen på ett exemplariskt sätt i ”Människans båda jag” i Himmelsstegen: Om människans möjlighet att finna en väg till Gud (Åsak, 1986).

    De olika språkuttrycken kan i sin tur kokas ned till självet i yttre/empirisk/horisontell mening respektive självet i inre/andlig/vertikal mening, där det förra (egot) av slöhet eller glömska ständigt tenderar att invaderas av världens förgängelse och upplösning och därmed genom sina ständigt kringirrande psykiska element och egen ”förställdhet” eller ”uppblåsthet” likt en vrångbild usurperar det ”tomrum” det (blint och likgiltigt inför den fördolda verkligheten som det är ”taget för sig själv”) uppfattar i det senare, vårt sanna och verkligt verkliga själv (det högsta Gudomliga i Sig, Självet eller Âtmân/den Helige Ande).

    Egots ändlösa mångfald av ”optiska illusioner” (för att använda Jüngers skogsvandrarparlör) som råder i det nihilistiska tillståndet kan endast förjagas – likt dimslöjor under en snabbt uppstigande Sol – om det inre självet så att säga är sant mot sig själv, med andra ord om det med den ständigt närvarande Nådens hjälp öppnar upp sig för och genomlyses av det supra-mänskliga Ordets makt – det vill säga ingenting annat än den livlina som erbjuds genom inlemmandet i ett ramverk för genuin traditionell andlighet (doktrin + disciplin). Återupprättandet av den brutna länken förmår – i likhet med kärlekens alkemi – det individen inte själv förmår: nämligen att rycka upp egot ur dess invanda nedsänkthet i ”självförgätenhet” och förvillelser.

    Almqvist skriver apropå de två kategorierna av avskärmande eller bortvändande från människans inre, odödliga verklighet – hennes Intellekt:

    ”Om det medvetna upproret mot ens inre själv är lik en totalförmörkelse eller ett fall i en avgrund, så är denna andra kategori bara liksom en själens skymning eller ett vilsegående på det vågräta planet: Rödluvans eller Dantes i jordelivets dunkla och snärjande skog.”

  3. SJÄLVET resp pronomenet SIG SJÄLV motsvaras perfekt i sanskrits ÂTMAN. Samma dubbelbetydelse där.

    Sedan ska så klart detta med fokus på SIG SJÄLV osv ses oegennyttigt, som IDENTITY och inte SELFHOOD (Blake). Ungefär som det bibliska JAG ÄR ska inte ses som ”jag är ett unikt ego, dyrka mig” utan fastmer som ”Gud är, och jag är i honom”.

  4. För att återknyta till Schoun citatet, den första reformen för människan innan man åtar sig en vertikal realisation torde i dessa tider vara att först och främst ha en klar insikt kring den ontologiska nivå som skiljer ”the physcial” från ”the corporeal”, även om den ”corporeala” nivån bara utgör en minimal aspekt av ”being” sett från ett universellt perspektiv så utgör det ändå den nivå vi som människor har genom vår individuella aspekt som start. I vilket fall perennialisten Wolfgang Smith har i mitt tycke gjort en stor tjänst i detta hänseende via sina böcker som berör kosmologi rensat ur alla populärvetenskapliga rester och ideologier som man har blivit utsatt för i det modernas weltanschuung. Som Oskar Milosz skriver ”Unless a man`s concept of the physical universe accords with reality,his spiritual life will be crippled at its roots”.
    Vad tycker cafe expose om W.Smiths koncept? Vad jag vill minnas har han inte nämnts på din blogg, men jag gissar på att du känner till honom?

  5. mleow: Ja, så vitt jag förstått så är W. Smiths bidrag både tillförlitligt och viktigt.

    Detta eftersom även det mest skarpa tänkande är mer eller mindre bortkastat såtillvida det utgår från felaktiga premisser, det vill säga en felaktig kosmologi. Ingen ”vertikal realisation” är möjlig utan inre balans, eller med andra ord: intellektiv kunskap förutsätter ”antropokosmisk” jämvikt.

    En klar förståelse för det kosmologiska korresponderar för övrigt även med det samhälleliga, och vad gäller detta kan med fördel Tage Lindboms böcker konsulteras.

  6. mleow: Här kommer lite mer respons angående Wolfgang Smith.

    Så som jag har förstått det så är det centrala i Smiths välgrundade uppgörelse med den moderna vetenskapstrons olika scientistiska avgudar – och speciellt då splittringen mellan objekt och subjekt (res extensa och res cogitans) – insikten om det fullständigt illusoriska och nihilistiskt icke-mänskliga i att reducera tillvaron till blott kvantitet. Enligt Smiths ”antropiska realism” och cosmologia perennis (med inspiration från thomismen, Aristoteles och Alfred North Whitehead) har den rationalistiska profanhumanismens schizomorfa bifurkation även kopplat ett järngrepp om den kristna teologin där Gud framstår som allt mer fjärran, vilket i många fall degraderat religionen – och därmed det sakrala – till en sidoställd, sentimental snuttefilt.

    För en oöverträffad principiell vederläggning av just den reduktionistiskt kvantifierande grundförutsättningen för den moderna vetenskapen sedan Descartes, se kapitel 4 och 5 i René Guénons The Reign of Quantity and the Signs of the Times. Guénon leder i bevis att matematiseringen av såväl tid som rum till blott kvantitativa storheter i själva verket är en verklighetsfrånvänd otillbörlig fiktion. Hans kritik av den moderna scientismen i sin helhet – inklusive alla dess materialistiska och evolutionistiska avläggare – är följaktligen enligt Evola ”den mest seriösa och radikala kritik som någonsin formulerats”.

    Även Smith svingar skickligt gnosis-visdomens svärd och visar att konsekvensen av det nyss nämnda är att den moderna fysiken, vilken bildar grunden till all modern naturvetenskap, opererar på en lägre – och dessutom i aristotelisk mening ej aktualiserad – nivå än den lägsta i den klassiska ontologiska triaden kropp–själ–Ande. Detta kunskapsmässiga bottenläges närmast totala dominans kan endast förklaras utifrån läran om mänsklighetens cykler och tidsåldrarnas tendentiella fall där vi nu befinner oss i kali yugas slutskede då den normala ordningen inverteras.

    Här blir det tydligt att det Guénon kallar den moderna urspårningen, d v s den extrema motsatsen till varje andlighet och sann intellektualitet, ja själva negationen av sanningen och av det element i människan som syftar till sanningen, nämligen intelligensen, är ett generalangrepp som först och främst revolterar mot och parodierar den sapientiellt vetande människans, homo sapiens’ intrinsikala natur, det vill säga hennes intermediära funktion som pontifex, förmedlare mellan himmel och jord.

    När människan träder ur det integrala, traditionella kosmos är hon – som Schuon skriver i det ovanstående citatet – dömd att leva under sig själv. Dessutom har hon svagt eller obefintligt försvar gentemot ett ändlöst antal ständigt fluktuerande ideologiska och scientistiska avgudar med absoluta anspråk utifrån sina respektive partiella och relativa ståndpunkter som med tilltagande intensitet invaderar och distraherar hennes medvetande, såtillvida hon inte kan söka skydd innanför Traditionens krenelerade murar i ”trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede” (Jünger).

    Detta är den uråldriga och cykliskt återkommande kampen mellan kaos och kosmos, de centripetala respektive centrifugala krafter vilka utkämpar en strid i varje människas själ och som skildras i alltifrån Gilgamesheposet till norröna myter, samt behandlas av Mircea Eliade i Heligt och profant (översatt till svenska av Alf Ahlberg som redan 1946 skrev artikeln ”Regnum hominis”. Filosofen och folkbildaren Ahlberg var en av få som delade Tage Lindboms förståelse av Människoriket om det paradoxala i att människans förmenta världshistoriska ”befrielse” tvärtom slår över i sin motsats. Begreppet Regnum hominis användes av Francis Bacon för att beskriva det samhällstillstånd där människan genom empiricistisk profanvetenskap erövrar naturen och därigenom sätter sig själv istället för Gud som högsta och självtillräcklig princip.)

    När människan förlorar sin ”kosmiskt uppräta ställning” och finner sig fången i en avförtrollad, endimensionell labyrintvärld kan vi tala om det infra-mänskligas intåg, eller med C. S. Lewis om ”människans avskaffande” – det vill säga människan som teomorf varelse, skapad till Guds avbild. Jüngers karaktäristik är träffande:

    ”Samma höga andar, som hade menat sig starka nog att bryta med den fäderneärvda tron, de överväldigades nu av de barbariska idolernas trollmakt. Deras förbländning var vidrigare än någon druckenhet vid middagsbordet. När de trodde sig flyga och berömde sig därav, krälade de i stoftet.” (På marmorklipporna)

    Wolfgang Smith visar att de scientistiska paradigmen inte enbart är mytoklastiska, utan dessutom själva tolkar sina fakta utifrån en bestämmande mytologisk hermeneutik, d v s en specifik Weltanschauung om människan och universum. De är inte kosmologiska då de snarast representerar ett ”okunnigt vetande” (sanskrit: avidyā), utan kosmografiska då är specifika sätt att skriva om universum. Smith kritiserar t ex inte bara darwinismens rent inom-vetenskapliga brister och motsägelser, utan definierar den även som en asurisk myt utifrån en del av Bhagavad-Gitās redogörelse för skillnaden mellan gudomliga och demoniska egenskaper:

    ”De säger att denna värld är overklig [asatyam] och saknar grund och att det inte finns någon härskande Gud. De säger att den är frambringad ur sexualdriften och inte har någon annan orsak än denna.” (vers 16:8)

    Även den gode Tolkien instämmer i den antropiska realismens kritik mot de scientistiska sagoberättarnas totalitära anspråk och det moderna sönderbrytandet av det kvalitativa kosmos som gjort att människan detroniserats från sitt förvaltarskap och blivit främmande för sig själv och varför hon egentligen befinner sig här på jorden:

    ”Fantasy does not blur the sharp outlines of the real world, for it depends on them. As far as our Western, European, world is concerned, this ’sense of separation’ has in fact been attacked and weakened in modern times not by fantasy but by scientific theory. Not by stories of centaurs and werewolves or enchanted bears, but by the hypothesis (or dogmatic guesses) of scientific writers who classed Man not only as ’an animal’ – that correct classification is ancient – but as ‘only an animal’”. (fotnot G i On Fairy-stories)

    Övrig litteratur om den traditionella kosmologins korrespondens med integral antropologi:

    * René Guénon, Man and his Becoming According to the Vedānta samt The Great Triad;

    * Frithjof Schuon, Light on the Ancient Worlds (med bl a artiklarna ”Fall and Forfeiture” och ”Man in the Universe”, varav den förra finns översatt till svenska och excerpteras här);

    * World Wisdom-antologin Every Branch in Me: Essays on the Meaning of Man (med bl a texter av Kurt Almqvist och Tage Lindbom);

    * Science of the Cosmos, Science of the Soul: The Pertinence of Islamic Cosmology in the Modern World av William C. Chittick (Ett mycket värdefullt och konstruktivt kunskapsteoretiskt bidrag om hur ett adekvat svar på den moderna världens kris kan artikuleras i den ännu levande islamiska intellektuella traditionen genom ett återupprättande av den kosmologiska doktrinen och därmed genuin självkännedom som en nödvändigt integrerad beståndsdel i allt vetande.)

  7. Svensson skrev (i kommentar nr 1): ”Vägen går genom HOLISM, helhetslösning.”

    Visserligen är jag väl medveten om Jüngers förebildliga råd att hålla inne med dispyter och polemiska yttranden. Jag är inte heller intresserad av att försöka göra en höna av en fjäder, utan skulle bara vilja ta tillfället i akt att i största allmänhet klargöra att ”holism” inte oproblematiskt kan likställas med ”helhetslösning” eller ”helhetssyn”. Det har kanske mindre med din kommentar att göra än att begreppet verkar ha kommit i svang på lite olika håll den senaste tiden (även i uttalat traditionalistiska och modernist-kritiska sammanhang), utan att det närmare klargörs vad detta egentligen innebär.

    Det är svårt att bortse från de starka konnotationerna till new age-lärans framstegstanke, där ”holism” i själva verket är det främsta nyckelordet i bemärkelsen att det kroppsliga och själsliga är ett helt, att det mentala därför helt skall komma att behärska den materiella världen genom en kosmisk ”transformation”. Detta innebär med andra ord ett annalkande språng till en ny post-kristen Vattumannens harmoniska tidsålder där det ”upplyst” mänskliga härskar över världen i ett socialt kosmos där människan av egen kraft övervunnit tillvarons motsatsspel på det jordiska planet och därmed lever och ”förverkligar” sig själv genom självtillbedjan och ett normlöst agerande.

    Faran med att inte närmare definiera vad som inbegrips i ”holismen” hänger med andra ord ihop med det fatalt avgörande i att förväxla det själsliga med det andliga, det som sagts ovan (i kommentar nr 2) om det yttre respektive inre självet. Jag har tidigare citerat René Guénon angående denna i vår tid minst sagt påtagliga risk:

    »De som begår detta ödesdigra misstag glömmer – eller är helt enkelt okunniga om – särskillnaden mellan “vattnet ovan fästet” och “vattnet under fästet”: i stället för att höja sig till det övre havet drunknar de i det nedres djup; i stället för att samla alla sina krafter i riktning mot den över-formella världen, den som ensam kan kallas “andlig”, slösar de bort dem i ändlöst skiftande och undflyende mångfald som den subtila manifestationens former erbjuder. De anar inte att det som de tar för fullhet av “liv” i verkligheten inte är annat än det rike vars signum är död och upplösning utan återvändo.«

    (I tjänst hos det Enda, s. 100)

  8. Hm, tänkvärt…

    Man ska såklart inte blanda ihop själ med ande, inte låta en vag KÄNSLA styra allt och kalla det holism.

    Men holism för mig: det är motsatsen till REDUKTIONISM. Att vägra tro på enkla formler, enkla steg-för-steg-metoder. Att vägra hålla sig till ENBART analys, dissektion och isärplockning.

    Att, till exempel, som naturvän sitta i kommittéer, skriva upprop, oroa sig för kvävehalten i markerna osv, är INTE holism. Och inte en i längden framkomlig väg. MEN att som naturvän gå ut i skogen och prisa skaparen – det är holism. En fungerande holism.

    Mer om holism får ni om ni klickar på mitt namn här ovan.

  9. Ping: ”Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s