Frodo och Sam vid det klara morgonljuset

Nymåne & vit stjärna

När de två hoberna Frodo och Sam, uttorkade av törst, banar sin farofyllda väg genom skuggorna i Mordors förödda och ofruktbara rike i Tolkiens legendarium, så får de flera avgörande förebud som skänker mod och hopp. Textpassagen där Sam skådar en vit stjärna i väster högt över Ephel Dúath (Skuggbergen) – efter att likt en klassisk Gral-hjälte framgångsrikt ha kämpat mot att falla i sömn – brukar inte sällan citeras så som varande en klassisk ”inre vändpunkt” i Dante-alluderande stil:

Far above the Ephel Dúath in the West the night-sky was still dim and pale. There, peeping among the cloud-wrack above a dark tor high up in the mountains, Sam saw a white star twinkle for a while. The beauty of it smote his heart, as he looked up out of the forsaken land, and hope returned to him. For like a shaft, clear and cold, the thought pierced him that in the end the Shadow was only a small and passing thing: there was light and high beauty for ever beyond its reach.

Vad som inte lika ofta verkar uppmärksammas är att denna vision föregås av att den önskan Sam riktar till ”alvfrun” Galadriel – om att det enda han begär är rent vatten och vanligt dagsljus – tämligen omedelbart går i uppfyllelse. Gällande den ena av denna ödmjuka önskans två delar: just efter att en Svart ryttare passerat strax över hoberna, som en tät skugga mot den svarta himlen, vänder vinden och det första förebådande tecknet om hopp visar sig. En svag ljusrand bryter plötsligt fram och sprider sig snart längs hela Ephel Dúaths rygg.

Crouched under a great boulder they sat facing back westward and did not speak for some time. Then Frodo breathed a sigh of relief. ‘It’s passed,’ he said. They stood up, and then they both stared in wonder. Away to their left, southward, against a sky that was turning grey, the peaks and high ridges of the great range began to appear dark and black, visible shapes. Light was growing behind them. Slowly it crept towards the North. There was battle far above in the high spaces of the air. The billowing clouds of Mordor were being driven back, their edges tattering as a wind out of the living world came up and swept the fumes and smokes towards the dark land of their home. Under the lifting skirts of the dreary canopy dim light leaked into Mordor like pale morning through the grimed window of a prison.

Situationen påminner inte så lite om inbrytandet av islams helgade fastemånad ramadan – en tid av frid, självdisciplin och inre rening då man traditionellt talar om att Shaytan ligger fjättrad och paradisets portar står öppna. Det var under denna månad uppenbarelsen av Koranen inleddes under Allmaktens natt, ”som ett eko av Evigheten i människornas hjärtan” för att tala med Tage Lindbom, (och likt ett barn ”nedsänt” i den nionde månaden om analogin tillåts), ett ljus ”för att ge människorna vägledning” och ”en måttstock med vilken rätt kan mätas och skiljas från orätt” (Koranen 2:185).

Ramadan delar den arabiska ordstammen rmḍ med ord som ramiḍa och ar-ramaḍ, och konnoterar därmed betydelser som för tankarna inte bara till ett tillstånd av fasta, utan kanske i än högre grad till Frodos och Sams belägenhet i Skuggornas rike: “att vara uttorkad av törst” samt “ofruktbar, förbränd mark”.

Avståendet från mat och dryck under dygnens ljusa timmar inleds vid den första strimman gryningsljus efter att årets nionde nymåne siktats. I år sker det på denna dags morgon, lördagen den 22:e augusti. Till alla dem som i den rådande mörka tidsåldern, och mot alla skenbara odds, skänkts möjligheten att hålla fast vid den oskattbara livlina, vilken utgörs av den koraniska uppenbarelsen, är det då läge att önska en välsignad ramadan: Ramadan karīm!

Eller som Sam utbrister när det klara morgonljuset oväntat bryter fram i Skuggans rike: – Titta där, herr Frodo! Titta bara! Vinden har vänt.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

4 reaktioner på ”Frodo och Sam vid det klara morgonljuset

  1. Off topic: för en tid sedan skrev du om innebörden i GULD, RÖKELSE OCH MYRRA.

    Jag läser själv evangelierna rätt intensivt nu. Och gläds bl a åt egna marginalkommentarer, sådant som belyser vissa ställen. Och nu vore jag glad om du kunde säga vad guld, rökelse och myrra har för esoterisk betydelse så att jag kan anteckna det i min Bibel!

    Tack på förhand.

  2. Svensson: Trevligt att höra om din läsning!

    Om du nu vill få plats med det som marginalkommentar i ett exemplar av Skriften, så skall jag försöka fatta kärnan i mitt svar kort, men utöver en exakt och kärnfull definition av de tre gåvornas symbolism, tycker jag även att det har sina poänger att skissa något på den vidare innebörden.

    De tre vise heliga konungarna eller magerna Kaspar, Melchior och Balthasar från Österlandet är inga mindre än företrädare för den primordiala Traditionen, vilken legenden förknippar med det ”underjordiska”/inre/fördolda riket Agartha (ursprungligen förlagt till Nordpolen och till vilket öppet tillträde endast var möjligt under tidigare tidsåldrar). Deras vördnadsbetygelser guld, rökelse och myrra är insignier, vilka symboliserar den kristna lärans ortodoxi vad gäller konungsliga, prästerliga respektive profetiska prerogativ. Genom att Kristus på detta vis hälsas som kung, präst och profet har alltså den sanna kristendomen – i likhet med sina abrahamitiska systertraditioner – en länk till den primordiala, hyperboreanska/norröna Traditionen (om än indirekt).

    Dessa tre hierarkiskt ordnade funktioner motsvarar med andra ord timlig makt, sakral myndighet respektive deras gemensamma metafysiska (Logos-)Princip (jämför värdigheterna hos respektive kshatriyas, brahminer och Brahātmā i den indiska kastdoktrinen). Funktionerna syntetiseras för övrigt av de tre fonemen i den heliga sanskrit-stavelsen ॐ (AUM), liksom av förkortningen AVM av ängeln Gabriels hälsningsfras Ave Maria. René Guénon skriver initierat om allt detta i kapitlet ”The Three Supreme Functions” i The King of the World: ”The Mahānga offers gold to Christ and hails him as ‘King’; the Mahātmā offers incense and hails him as ‘Priest’; and finally the Brahātmā, hailing him as ‘Prophet’, or Spiritual Master par excellence, offers myrrh (the balm of incorruptibility, symbol of Amrita*.” (Not: ”The Amrita of the Hindus or the Ambrosia of the Greeks (two words etymologically identical), draught or food of immortality, is represented notably also by the Vedic Soma and the Mazdean Haoma.”)

    Att de tre funktionerna återfinns esoteriskt syntetiserade i en helig stavelse som AUM kastar även ljus över det som Kurt Almqvist skrivit angående åkallan av ett Gudsnamn inom ramen för en ortodox tradition, så som varande det verksammaste Nådemedlet för andligt/metafysiskt förverkligande (operativ interiorisering) i vår tidsålder:

    ”[O]m det är sant som den indiska skriften [Vishnu-Dharma-Uttara] säger, att i vår tidsålder [kali-yuga] åkallandet av ett Gudsnamn är det verksammaste Nådemedlet, så har därmed ett avgörande argument givits för religionernas nödvändighet. Ty det är just genom dem som Gud har delgivit oss sina olika Namn, dessa Namn som är olika uttryck för Ordet [Logos], som är Ordet i olika former. De människor som åkallar dem i skilda delar av världen gör alltså ingenting annat än väcker till liv Ordets vibration i sina hjärtan.”

    För svenskt vidkommande kan det vara intressant att notera att ovan nämnda doktrin om de tre högsta funktionerna även ger ledtrådar till den symboliskt esoteriska (”heimliches”) – och därmed den djupaste, mest verkliga och bestående – innebörden av de tre kronorna i riksvapnet. (De tre gyllene kronorna återfinns förresten även i Oxfords universitets heraldiska vapen åtföljt av devisen Dominus Illuminatio Mea, ”Herren är mitt Ljus”).

    Kanske kan man se det som ett tecken i tiden att nu – när strax över 1000 år har gått efter att Olof Skötkonung (”skatt- eller myntkonungen”) döptes i Husaby källa – de tre kronornas symbol utelämnas på alla enkronor som präglas i år. Denna integrala, universella symbol för axiomatisk enhet och legitim suveränitet har alltså istället ersatts med ett dualistiskt mönster som närmast ser ut att föreställa en illusorisk klyvning mellan Himmel och jord, mellan Principen och dess manifestation – som om en skugga skulle kunna lösgöra sig från vad som kastar den. (Se kapitlet ”The Degeneration of Coinage” i Guénons The Reign of Quantity and the Signs of the Times om hur mynt- och penningväsendets urartning till en blott materialistisk funktion speglar och delvis föregriper modernismens – det vill säga den i metafysisk bemärkelse nihilistiska principlöshetens – centrifugala, fragmentariserande verkan, inte minst i människornas sociala liv och intellektuella perceptivitet, ett förfall som generellt sett drastiskt tilltar i slutfaserna av ”järnets” eller det andliga mörkrets tidsålder.)

    Metafysisk principlöshet – och därmed all form av myndighetsutövning utan adekvata prerogativ – är, som Ananda K. Coomaraswamy påpekat, för övrigt i själva verket den klassiska definitionen av tyranni, det vill säga ett kejserligt ämbete som ej är försett med den objektivitet som en levande, autentisk traditions ”inre kompass” kan ge – och därmed ej heller förmår att bära upp de nödvändiga ”kläder” eller över-individuella sanningar, insikter och dygder som en dylik suverän funktion kräver. Ett sådant styrelseskick är således dömt att ta beslut och regera på grunder som när allt kommer omkring ej kan vara annat än godtyckliga och nyckfulla och därför i förlängningen oundvikligen måste utmynna i kaos och förintelse (i kontrast till vad som exempelvis stadgas i den av Johannes Bureus funna medeltida svenska furstespegeln Konunga- och hövdingastyrelsen).

    Resonemanget gäller på såväl mikro- som makronivå, samt inifrån och ut, vilket innebär att det relevanta är verkliga, enskilda personers inre hållning, självkännedom och grad av deltagande i den metafysiska och ontologiska/kosmologiska Principen, även när det kommer till frågan om den inre konstitutionen, liksom regerandet, av ett helt rike. Ty det verkligt verkliga riket – och därmed även varje jordiskt rikes essens och livgivande märg – är ju, som Evangeliet bekant klargör, ”invärtes i eder”.

  3. Tack för svar, det satt bra. Jag mindes att du nämnt dessa guld-rökelse-myrra förr, därav min fråga.

    Och det du nämner på slutet, att våra TRE KRONOR försvunnit som myntvapen i dessa sena tider, ja det är min själ typiskt! Det är betecknande för den banarepublik på fallrepet som vi är, den krämarstat som vrider sig i outtalad ångest inför 2012 och Drakens År, året som innebär STORA FÖRÄNDRINGAR för alla och envar.

    Tills dess ska jag anteckna dina visdomar i marginalen på min Bibel. Jag får skriva smått.

  4. Ping: ”Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s