”Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt

Enligt Danteöversättaren, geografidocenten och mystikern Arnold Norlind (1883–1929) är lycka att ”inom sig förverkliga och förstora själva essensen hos allting”. Att ”lära känna sig själv” i denna delphiska, inre, mening är även liktydigt med att finna sin krafts principiella Källa, Arkimedes’ fasta punkt.

Frodo & Sam - Pilgrims in the Cosmic Cathedral

Vad blir då potentiellt den existentiella konsekvensen av en sådan autentisk ”verklighetsupptäckt” eller, vad man brukar tala om som ett ”andligt uppvaknande”? Jo, ”det skapande i dig väckes, du lär känna, var ditt väsen har sitt fäste” skriver Norlind i meditationsboken Från min veranda (1928), och vidare: ”ens verksamhetsmöjligheter ökas, man växer i förståelse, i kärlek och, inte det minst väsentliga, i makt.”

I sina efterlämnade anteckningar skriver Norlind dock att han lika oförbehållsamt och lika innerligt kan be om lidandet som om lyckan:

När Din kärleks strålglans är runtomkring mig, då har jag skydd. Det allra tyngsta lidande skulle aldrig förmå tränga in till mitt väsens hjärta.

Denna typ av orubblig visshet och stilla kontemplativ förnöjsamhet är nyckeln till att förstå såväl lyckans som den rättfärdiga maktens väsen. Samtidigt är den något ofattbart i den mån man i djupaste mening lider av yttre motgångar, vilket enligt Meister Eckeharts Kvällssamtal är ett säkert tecken på att man älskar yttre ting och därför i själva verket älskar lidande och misströstan. Med en typisk Norlindsk formulering om innebörden av dylik acedia eller tristitia – det vill säga den tragiska sorgbundenheten, livströttheten eller dess mindre ädla avart surmulenheten (såsom hos A. A. Milnes åsna I-or i sin hydda av pinnar eller den Spengler-läsande Bisamråttan i Tove Janssons Mumindal): ”man höljer sig i moln, som för en själv och andra utestänga solglimtarna”.

Bortvändandet från tillvarons andliga dimension leder typiskt till tungsinthet (och/eller en glättig, rastlöst hedonistisk yta som dock kan dölja ett hjärta av is) och ”tungsintheten är den svåraste av alla laster” säger Franciskus av Assisi. Ytterligare en av de klassiska kristna mystikerna, Fénelon – vars Télémaque hyllades av lundashaikhen baron Eric Hermelin såsom ”rik på upplyftande sanningar och möjligheter … hvete af bästa hvete til gyllene evighetsskördar framräckt” – tillägger: ”Oron har aldrig någon annan källa än egenkärleken; omvänt är kärleken till Gud den enda källan till frid.”

Varje rätt fattat och därmed ”genomlärt” lidande skänker enligt Norlind (i Dantes efterföljd) klarsyn. Därmed utgör den potentiellt en utgivande styrka som, så att säga, ”berättigar” till fortsatt stigning uppför Skärseldens berg (”skär” i denna bemärkelse alltså synonymt med ren, då det är tal om en renande, andligt-alkemisk omsmältningsprocess – etymologin till Purgatorium kommer alltså av latinets purgare, ”att rena”):

Är man vaksam på sig själv och beredd att med verkligheten för ögonen lära, mister själva svedan sin udd. ”Jag säger kval, men borde säga hugnad” (Dante).

Från min veranda: Meditationer

Dygden förnöjsamhet framstår dock i vår ”progressivistiska” tid inte sällan som någonting beklagansvärt, som bristande verklighetssinne och därmed – i likhet med barn och alla tidigare civilisationer som föregått den modernt ”upplysta” – ett slags godtrogen, primitiv efterblivenhet. I själva verket handlar dock ett förnöjsamhetens och tacksamhetens sinnelag i hög grad om objektiv, icke-grumlad blick eller uppmärksamhet. Ty kärlek till sanningen åtföljs alltid av ödmjukhet, eller med andra ord den renhjärtenhet ”såsom barn” som Kristus håller fram som ett villkor för inträde i Guds rike (vilket ju alltså enligt Evangeliet är ”invärtes i eder”).

Uppriktig ödmjukhet och rätt hanterat lidande bör dock inte under några omständigheter förväxlas med självmedlidandet, vilket inte sällan bedrägligen iklär sig ödmjukhetens falska mask. Norlind skräder inte orden om striden mot detta egots inkrökta narrspel, med formuleringar som närmast för tankarna till Sankt Göran och draken:

Ingen annan människa kan i handling eller tanke göra dig och den livsinsats du kunnat göra så stor skada, som du gör dig själv genom att överlämna dig åt självömkan. Slå med piska varje sådan tanke. Så snart den sticker upp huvudet skall piskan fram. Framhärdar du, är kopplet snart kuvat, och den livsvinst du då gjort kan du bäst uppskatta – efteråt.

Glimtar av den Verklighet som bär och skapar (glimtar vilka enligt Tolkien de traditionella sagorna har som syfte att medverka till) är dock ofta förbundna med upplevelsen av katharsis. Därmed skärper de inte endast upplevelsen av hur det är att leva, utan kan även ge upphov till något som skenbart kan framstå som tungsinthet – nämligen vemod. Ty vemodet blir ofta konsekvensen i den mån friden inte bereds tillräckligt utrymme, om det inre självet stängs in såsom levande begravt i ett gravkummel istället för att få möjlighet att verka fritt under bar himmel på öppna fält. Arnold Norlinds maka, Emilia Fogelklou (1878–1972), skriver vackert och visionärt om detta i det uppenbart självupplevda prosapoemet ”Slätten”, vilket är värt att citeras i sin helhet:

Så kom du ut på slätten i höstnatten. Dimmor höljde den döda jorden i mjuk svepning. Stjärnorna skimrade däröver. De skimrade lika stort och rikt över döden och natten som någonsin solen över livsbruset och morgonsidan. Den stora stillheten dallrade av en underbar vemodslycka. Först bar den blott vemod till dig, ty du ville inte ge tillräckligt med plats inom dig åt lyckan; och så länge lyckan har det trångt, heter den vemod.

Du gav omsider plats och ställde dig helt lyssnande. Och i starka, djupa toner bar stillheten bud om dödens och sorgens lycka. Ty icke äro döden och sorgen mindre levande än ‘livet’ och glädjen.

Men att vara levande, det är lyckan.

Och så föll gravstenen från din kvävda sorg. Också den fick träda ut under stjärnorna och leva och röras i silverdimmorna i stället för att kvävas under stenar. Den sade dig, att så länge du lade stenar över den, skulle den bli tvungen att leva ett förstulet liv i din själs underjord. Den skulle stjäla musten ur dina plantor ty den måste leva den skulle brista fram förhärjande likt en vulkan, när du minst kunde ana det. Ty den var icke menad att kvävas. I så fall måste den hämnas på dig.

Och då fick du mod att se sorgen in i ögonen. Och du tog den i ena handen och glädjen i den andra handen och gick mot livet utan att släppa taget om någon av dem. Och var och en av dem gav dig makt att ta allt flera människor i handen, att räcka armarna åt båda hållen.

Sådant lär slätten dig. Ty en hög livets ande bor över slätten. Guds och stjärnornas och solens ande flödar där i fullhet över en och var, som vågar lyfta undan stenmurarna eller gravhällarna över sitt innersta jag.

– Emilia Fogelklou, Medan gräset gror I (1911), s. 162

Att det inre självet bereds luft och ljus är dock något som i hög grad står i bjärt kontrast till den rådande tidsandan, vilken sist av allt vill veta av något ”såsom i Himmelen, så ock på jorden”. Och det var just ”otidsenlighet” som Fogelklou angav som det allvarligaste skälet till att hon ville ge ut biografin om sin make (ARNOLD, 1944), vilken kallats nittonhundratalets stora svenska kärleksroman i förklädnad och liknats vid en legend av Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren. Följaktligen har den ständigt kommit ut i nya upplagor (1945, 1949, 1952, 1976, 2009). I sin recension av denna ”rika och ädla bok” (i Vadstena och andra studier, 1949) skriver Sven Stolpe att det är den enda av sin art vi har och tvekar inte att jämföra paret Arnold och Emilia (”Mi”) med de stora medeltida kärleksparen – Petrus de Dacia och Kristina av Sommeln, Dante och hans Beatrice, Eufemiavisornas Flores och Blanzeflor:

Här fanns mitt ibland oss en kvinna, som – trots sin stora moderna bildning – var som skuren ur vårt svenska 1300-tal, som hade gjort samma erfarenheter som de stora kristna kvinnogestalterna under den svenska gotikens tid.

Fogelklou skriver i biografin om kärleksrelationen som mystik erfarenhet – att hon tvärsigenom Arnolds hölje kunde ”förnimma den som var större än han”. Det som drog henne, som valt att gå sitt liv ensam, till Arnold, var ”en kvalitet, som strömmade upp ur osedda djup, en atmosfär av renhet och godhet, en omedveten utstrålning av vänlighet och läkande ljus”. Stolpe menar att en människa på detta sätt kan bli något av ett sakrament – det synliga medel, genom vilket Guds nåd skänkes en annan människa, och tillägger: ”‘Människor skulle leva så’, säger Hjalmar Gullberg stillsamt i en dikt.” Ja, kanske har vi här något av ett nutida idealtypiskt uttryck för den sant äktenskapliga kärleken, vilken Swedenborg talar om som ”kärlekernas kärlek hos de forngamle, hvilka lefde i guld-, silfver- och koppar-åldern”.

Via contemplativa står dock inte i motsättning till via activa. Den förra betingar i själva verket den senare. Meister Eckehart skriver följaktligen:

Människorna borde icke tänka så mycket på vad de skulle göra; de borde mera tänka på vad de skulle vara. Ty våra verk helgar icke oss, utan det är vi som skall helga verken.

Den skogsvandrande Reseantecknaren Rickard K. har tidigare citerat ur Arnold Norlinds meditationsbok. I den citerade verandabetraktelsen menar Norlind att ondskan när allt kommer omkring regerar i ett skenrike, vilket enligt nämnda antecknare den ”ovanlige anarkisten” Erik Lundbergs bok Drömmar i det förflutna (1984) även kan läsas som direkt kommentar till Saurons fall i Tolkiens Ring-epos. Norlind skriver:

Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst. Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse.

Om vi följer Lundbergs jämförelse skulle alltså Norlind ha instämt i vad hoben Sam tänker, när han ser den vita stjärnan över Ephel Dúath, Skuggbergen: “sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd”.

I sammanhanget kan vi även besinna den lärdom som bör dras av att också den tätaste dimma skingras och att sagornas troll förvandlas till sten så fort de träffas av den uppgående Solens strålar, ty Ex Oriente Lux.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

4 reaktioner på ””Jättens ord var förhävelse” – Arnold Norlind om makt och skenmakt

  1. Om någon undrar kanske det även vore på sin plats att tillägga att den ”jätte” Norlind nämner i sin meditationsbok närmast syftar på den i Tegnérs dikt ”Jätten”, vars förhävelse består i att påstå att inte endast det goda är odödligt, utan likaså det onda. (Dikten är för övrigt högst sannolikt inspirerad av Goethes ”Prometheus” – vilken Tegnér tidigare hade tolkat till svenska – och publicerades i Stockholms-Posten den 10:e oktober 1817 efter att först ha refuserats av Götiska Förbundets tidskrift Iduna.)

    Troligen refererar Norlind även indirekt tillbaka till vad han sju kapitel tidigare uppger vara ett gammaltyskt rim, men som vid närmare påseende visar sig vara en förkortad variant av den medeltide minnesångaren Walther von der Vogelweides dikt ”Selbstüberwindung”, om hur den som lyckas övervinna sitt eget ego besegrar såväl lejonet som jätten. I Norlinds tappning lyder versen som följer:

    Wer schlägt den Löwen, wer schlägt den Riesen?
    Wer überwindet jenen und diesen?
    Das macht der, der sich selbst überwindet.

  2. Som vanligt ett intressant och läsvärt inlägg. Ett litet förtydligande bara. Citatet från min sida är inte taget direkt ur Arnold Norlinds Från min veranda, utan är en del i ett längre utdrag ur Erik Lundbergs bok Drömmar i det förflutna (1984), så diskussionen om Tolkiens skildring av ondskan utifrån Norlinds Danteläsning och verandameditationer förs följaktligen av honom, enbart noterat och gillat av nämnda antecknare.

    ”Så gick det Dantevandraren, när han kommit ut ur den stora, mörka skogen. Den ljusa bergshöjden lockade, men åt det hållet var vägen stängd av vilddjuren. Endast en möjlighet fanns: att beslutsamt tränga fram genom Inferno, från översta ända ned mot botten.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s