Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt

En av den svenska bildningshistoriens mer begåvade kvinnor, Emilia Maria Fogelklou Norlind (18781972), skriver i Form och strålning (1958) att ”Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som ‘mystisk’, beslöjar och fjärmar vi ofta dess karaktär av upplevd realitet.” (s. 112) Ett andligt uppvaknande är inte en verklighetsflykt, utan en verklighetsupptäckt. Enligt Tage Lindbom kan en sådan under vissa omständigheter liknas vid att en flik lyfts av tillvarons slöja. I Fogelklous fall kan vi för detta ”av-slöjande” belägga såväl tid som plats: den 29:e maj 1902 på en undanskymd parkbänk bland träden vid Fogelberget i Vasastaden i Göteborg.

Emilia Fogelklou vid fjorton års ålder

Emilia Fogelklous andliga uppvaknande framstår som ett resultat av en längre tids djup inre kris upplevd som ett overklighetstillstånd, en ung och ovanligt sensibel människosjäls ”mörka natt”. Många år senare beskriver hon elliptiskt detta overklighetstillstånd som ett slags förfrämligande från det inre självet, i sin tur en konsekvens av det moderna samhällets – i metafysisk bemärkelse – nihilistiska natur, dess exklusivt horisontella Weltanschauung och kvävande, triviala livsform: ”Vi går som hjul kring vårt ekonomiska jag i stället för att stå upp och börja vandra den väg som leder till Livet.” (Ibid, s. 227)

Som i så många andra av Fogelklous stilistiska snarare än doktrinära pärlor till texter anar man i tilltalet en intuitiv och outplånlig visshet, vilken endast kan stamma ur egen erfarenhet. I kontrast till bildning i vanlig mening, vilken hon i den självbiografiska Barhuvad (1950) beskriver som endast ”en ytterst tunn miljögiven fernissa”, vore denna den viktigaste av all bildning istället en ”genomlysthet”, ”som inte filosofin räknar med och som psykologin aldrig kan reda opp”. Bildningsmedlet? Meditation, bön.

Det är också i Barhuvad vi finner Fogelklous gripande redogörelse för den ”centrala händelsen i hela hennes liv”, för den verklighetsupptäckt hon inte kunde ”röra vid” med andra förrän över ett års tid:

»En regnig vårkväll hade hon i förtvivlad oro gått långt åstad i sin ensamhet, gick och gick utmed älven och kom ihåg sin ständiga bön från fjortonårsåldern: ”Gud, låt mig slippa leva.” Språnget var ju härifrån så lätt, man kunde slippa. Om man riktigt ville. Och nu ville hon, trodde hon. Inte såg vattnet farligt ut.

I samma stund förnam hon far och mor så obeskrivligt nära. Hon såg dem just som de brukade sitta därhemma om kvällarna kring runda bordet. Hon tyckte att hon själv inte mera kunde ha ringaste glädje av att finnas kvar. Men om hon gick, skulle hon åt dem ge smärta, skam, grubbel, frågor – inte bara saknad.

Hon vände hem igen snyftande. Hur hade hon inte nyligen själv sagt till barnen vid en morgonsamling: ”Man måste kunna göra vad man inte vill, bara därför att det är rätt.”

Och så gick några dar, då allt hennes arbete skedde i ett sällsamt drömtillstånd. Hon riktigt förundrade sig över att människor tog henne för verklig och hennes svar för verkliga. Hon visste själv bäst att hon bara var ett skal, ett livstomt skal. Om hon ändå hade levat i skuldmedvetande! Den rena intigheten var värre. Hon hade inte en gång existens – var som en som icke är till ens.

Men en ljus vårdag – det var den 29 maj 1902 – då hon satt och beredde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6, så inträffade tyst, osynligt, den centrala händelsen i hela hennes liv. Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det ”tomma skalet” liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, ingenting annat är så verkligt som detta. Det i ångest ropande och tystnade barnet hade kommit innanför ljusportarna. Hon blev förlöst ur en kärlek, som är mera än människors.

Förstummad, stilla, häpen gick hon in till sin lektion, förundrad också att ingen märkte på henne, att något skett.« (s. 52f)

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

9 reaktioner på ”Emilia Fogelklous verklighetsupptäckt

  1. Började på din inrådan igår att läsa ‘Arnold’. Redan några och fyrtio sidor in i den måste jag hylla den som den bästa roman jag läst på åratal.

  2. Exposé: På tal om kvinnliga förgrundsgestalter så kan jag rekommendera dig att läsa Simone Weil och ”The need for roots”. Weil har en klar blick över sin samtid och är högst medveten om korrelationen mellan inre och yttre tillstånd.

  3. Skeptisk: Tack så mycket för tipset! Jo, jag känner till Simone Weil något, men har mest ”nosat” på och ännu inte läst så mycket av det hon skrivit förutom texterna i essä- och brevsamlingen Personen och det heliga. Den bok du nämner finns för övrigt också den i svensk språkdräkt: Att slå rot, vilken jag tidigare fått upp ögonen för av ett par olika skäl.

    Gunnel Vallquist, som står för översättningen, skriver i förordet att den är ett slags motsvarighet till Platons Staten, vilken ju just utgår från insikten och övertygelsen om att en legitim statsform är en sådan som tar människornas inre själv i beaktande (ett slags västerländsk motsvarighet till det indiska kastväsendet).

    Det skulle också vara intressant att jämföra likheter och skillnader mellan Att slå rot (franska originalets titel: L’Enracinement) och Ernst Jüngers Der Friede, eftersom de båda är skrivna under Andra världskriget med syftet att dra upp riktlinjer för ett återuppbyggande av det franska respektive det tyska samhället där företräde ges till den transcendenta dimensionen.

    Det finns dessutom stora likheter mellan Simone Weil och Emilia Fogelklou. I Väntan på Gud beskriver Weil dels den djupa inre krisen och tvivlen på sin egen förmåga med begynnelse i fjortonårsåldern, och dels en andlig verklighetsupptäckt med påföljande orubblig personlig gudstro/-visshet:

    ”När jag var fjorton år råkade jag in i ett av dessa för uppväxttiden typiska tillstånd av förtvivlan, och på fullt allvar ville jag dö, därför att jag var så obegåvad. (…) Jag ville hellre dö än leva utan sanningen.”

    ”… i Santa Maria degli Angeli … tvangs jag av något som var starkare än jag att för första gången i mitt liv böja knä.”

    ”Den förvissning jag hade fått gick ut på, att när man begär bröd, får man inte stenar.”

    Varken Weil eller Fogelklou företräder dock ett helt koherent och komplett perspektiv, vilket gör att de bör läsas med speciellt iakttagande av urskillning och i ljuset av traditionell metafysisk doktrin.

  4. I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn
    Salaam

    Vi ville bara tipsa dig om att vi lagt till dig i våran bloggosfär som håller reda på det senaste som muslimer eller islam-intresserade har bloggat om.

    Du kan läsa mer om bloggosfären här:
    NoorIslam.net Blogg >> Bloggosfären lanseras!

    Samt ta en titt på http://www.noorislam.net för att se hur bloggosfären fungerar i praktiken.

    Du får gärna skriva ett blogg inlägg och tipsa dina besökare, länka till oss eller lägga upp en logo om du så önskar och finner bloggosfären givande. :)

    Med böner för din välgång,
    NoorIslam.net

  5. Fogelklou nämner också i ‘Arnold’ Weil som något de läste i den lilla familjen Norlind, så de är onekligen besläktade.

  6. Joel: Jo, jag har nu kikat lite närmare på sambandet mellan Emilia Fogelklou och Simone Weil.

    Catharina Stenqvist som är professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet (och som skrev sin doktorsavhandling om Simone Weil) har med en artikel om Weil och Fogelklou i Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 3/09. Hon har även hållit föredrag på temat.

    Och i tidskriften Gnosis‘ temanummer om Fogelklou (nr 2-4/89) skriver Elisabet Hermodsson:

    ”Det är ingen tillfällighet att jag dragit in Simone Weil i försvaret för ett författarskap av Emilia Fogelklous art. Det finns många likheter mellan Simone Weil och Emilia Fogelklou. Emilia Fogelklou var för övrigt den första som i en essä [*] introducerade Simone Weil för svensk publik – den okonfessionella kristendomen, det filosofiska perspektivet, lärdomen, djupsinnet, det sociala engagemanget. Skillnaderna är å andra sidan stora: Simone Weil är strängare, mörkare, mer asketisk, det finns hos henne drag av självförakt och djup pessimism och en stridshållning, som inte tillhör bilden av Emilia Fogelklou. Emilia Fogelklou är alltigenom den ljusa gudsförnimmelsen, hon har ingenting av Simone Weils mörka passion, desto mer av värme och moderlighet.”

    * Essän som här nämns lär vara ”Om Simone Weil”, publicerad i Helgon och häxor 1952, samt även omtryckt i Ulrika Knutsons antologi med Fogelklou-texter.

    Just den okonfessionella hållningen är ju dock långt ifrån oproblematisk ur ett traditionellt perspektiv, då den om den tolkas som exklusiv och normativ riskerar att öppna upp för heretiskt gränsöverskridande och formupplösning, så att säga esoterism utan ortodoxt ramverk eller anspråk på en kärna utan skyddande skal (vilket givetvis inte hindrar en perennialist som t ex Patrick Laude att skriva om Simone Weil). Det är inte osannolikt att just det personliga och upplevelsebaserade förhållningssätt var en starkt bidragande orsak till att Fogelklou anslöt sig till den egalitära kväkarrörelsen några år efter maken Arnold Norlinds död.

    I samma nummer av Gnosis finns även med ett brev till Emilia Fogelklou från den österrikiske baronen Friedrich von Hügel, vilket bland annat just berör faran med att överbetona en specifik personlig erfarenhet och göra den till typisk. Redaktionen skriver:

    ”Under hela sitt liv sökte Emilia Fogelklou legitimering av sin ‘verklighetsupptäckt’ vid 23 års ålder på parkbänken i Göteborg. Hon har tydligen lagt fram sitt problem för Baron von Hügel (d. 1925) och fått följande uppmuntrande – men förmanande – brevsvar:

    Jag tvivlar ej för min egen del på att… (er erfarenhet) verkligen kommit från Gud. Om ni funnit att på något vis allt mer inom er blev annorlunda, på ett sätt, som icke utesluter eller gör våld på något samband eller intresse, utan att allt nu fått en hemlighetsfull och ändå högst verklig och verksam fördjupning, bekräftelse och rikedom; och att ni upptäckt ett centrum, ett levande centrum med kärlek och omsorg för alla människor och för alla levande ting, mitt i den eljest så hemlösa, kalla och grymma världen; och att allt detta kom eller åtminstone tycktes komma till er som en ren gåva…; att ni kan utan rädsla läsa allt som motsäger denna er erfarenhet, det vill säga er objektiva, ontologiska tolkning därav; och att det lyfter er vidare och vidare över alla skeptiska bortförklaringar av den – allt detta är lika många samverkande, ökade och kraftiga skäl för att ödmjukt uppfatta erfarenheten helt enkelt så som den anger sig, som en gåva, en fläkt ur Guds ande i er egen skål.

    Må ni bli mer och mer värdig, mindre och mindre ovärdig detta…

    Men det ger mig en maning: yrka inte på … mänskliga påtagliga förmedlingar (mellan människa och Gud; red. anm.) men påyrka heller inte frånvaro av dem. I detta sista alternativ ligger den möjlighet som kan hindra er, jag menar genom ett överbetonande av er egen erfarenhet, så att ni gör den till typisk, till en måttstock på andra, såsom ej blott för er själv sann och god och verkligen av Gud, utan låter den bevisa såsom positivt oriktiga, eller åtminstone överflödiga och för trånga alla de mänskliga påtagliga ting och förmedlingar som ni kommer att stöta på i andras erfarenhet, gudstjänst och trosuppfattningar. Detta vore orätt, orätt. Det skulle se ut som – och just där ligger faran – mycket andligt, rent andligt, men det kunde faktiskt föra med sig en portion förstörande trånghet, orättvisa och förhävelse.”

  7. Klyftig kille, han von Kugel. Kväkarrörelsen har jag obefintlig koll på, får åtgärda det i dagarna. Men det jag kunde uppfatta om Fogelklous personlighet i ‘Arnold’ var att hon nog var ganska individualistiskt driven—med en gediget förankrad tro, men likaså fast förankrad i världsliga åtaganden. Tror det kan ha varit så att det kyrkliga och teologiska klimatet redan då var så snävt att en begåvning som hon tvingades söka sina egna vägar och läromästare, och på så vis agerade (ofrivillig?) pionjär för 1900-talets flykt undan konventionerna, mot det o-konfessionella. Får lov att läsa några fler av hennes böcker, för att se vad hon på gamla dagar kom fram till.

  8. Joel: Ja, jag tror att du har rätt i din bedömning av Fogelklous situation och förhållande till tidsandan. Den Dantebefryndade Norlind uppfattar jag som en källa till en mer modernistkritisk och kanske också mer doktrinärt ortodox hållning, men han går ju bort relativt tidigt i hennes liv. Likväl tror jag att det finns mycket att lära av hennes exempel på gott och ont. Inte minst för att man idag i så hög grad måste finna sin väg så att säga på egen hand (vilket Rama P. Coomaraswamy har betonat som en speciellt nödvändig egenskap för seriösa andliga sökare i vår tid). Man ska inte underskatta hindren och fallgroparna (ej heller överskatta dem).

  9. Jo Norlind verkar ha stått över tiden på ett annat sätt. Det står ju beskrivet hur han åtminstone i unga år ingick i diverse intellektuella nätverk, och hur de senare läste tidningen för att hålla sig a jour med sin samtid… men det kvarvarande intrycket är att han fann frid på stället, medan hon var av en mera orolig natur, som inte gärna underkastade sig. Och jag tycker det är något man möter ganska ofta, högst förträffliga människor som hamnat i den olyckliga sitsen att de är betydligt mera rotlösa och kanske okunniga än Fogelklou, som ju ändå hade sin verklighetsupptäckt att luta/inrikta sig mot. Det är lättare att gå fel än rätt om man vandrar utan vägledning, och det är svårt att själv vara domare över sina val, men minst lika svårt kan idag vara att finna någon annan med större befogenhet… så, jo, man får försöka lära vad som läras kan av de exempel som föreligger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s