Konservatismens dilemma enligt Tage Lindbom

På väg genom Döda träsken i J.R.R. Tolkiens The Two Towers blir hobbiten Sam plötsligt varse spöklika ljuslågor som får honom att gnugga sig i ögonen och tro att han håller på att förlora förståndet. Till sist står han inte ut längre, utan viskar: ”Vad är det för något, Gollum? Ljusen? De är överallt omkring oss nu. Har vi gått i en fälla? Gillrad av vem?” De oskiljaktiga kompanjonerna Frodo och Sam får här rådet att vända bort blickarna från de falska ljusen, för att inte även de ska gå ned sig i den mörka tjärnen och själva behöva tända små ljus.

Tage Lindbom som barn tillsammans med sin fosterfar Karl Theodor Lindbom

Enligt Tage Lindbom (1912–2001) – muslimsk mystiker under närmare 40 års tid, härold för den traditionella skolan och obestridlig nestor inom svensk konservatism – leder sekulariseringens ”grumlande i källorna” på motsvarande sätt till ett ständigt förnyat pseudoreligiöst behov av att i enlighet med ideologiernas ”upplysta” drömvärld tända luciferiska ”ljus” för att försöka hålla den tilltagande förvirringen stången.

Konservatismens dilemma i den moderna labyrinten är således att den i så hög grad tvingas att bränna rökelse på ideologiernas altare och spela med i Människorikets stora drömspel som en ideologisk ljusbärare bland andra, snarare än att fullt ut ta konsekvenserna av att med den ständigt närvarande Nådens hjälp beträda de fasta tuvorna på Sanningens raka och smala stig.

Ty egots ändlösa mångfald av ”optiska villor” (om man ska begagna sig av Ernst Jüngers skogsvandrarparlör) och allsköns idolatrier som råder i det nihilistiska tillståndet, kan endast förjagas – likt dimslöjor under en snabbt uppstigande Sol – om det ”inre självet” så att säga är sant mot sig själv. Detta är i sin tur endast möjligt om människohjärtat genomlyses av det supra-mänskliga Ordet i form av ingenting annat än den otidsenliga, ja tidlösa, livlina som erbjuds genom inlemmandet i ett ramverk för genuin traditionell andlighet (doktrin och metod).

Återupprättandet av denna brutna länk förmår nämligen – i likhet med kärlekens alkemi – vad individen själv inte förmår: att rycka upp det samtidigt förhärdade och dissipativa, liksom på en gång övermodiga och självömkande, egot ur dess invanda nedsänkthet i ”självförgätenhetens” och förvillelsernas gungfly. Vi står här inför den autentiska, men av den moderna människan glömda, innebörden i ordet religion (från latinets re-ligare, ”återsammanfogande”, det vill säga av en preexistent kosmisk förbundenhet med det gudomliga i enlighet med människans innersta natur).

Det är denna levande andlighet som enligt Tage Lindbom är eller borde vara konservatismens väsenskärna: den orubbliga tron på oföränderliga värden och dygder väl förankrade i den andliga verkligheten, vilket därigenom även kvalificerar dem för att vara värda att bevara. Det är också just den andliga vissheten i kombination med en metafysisk klarsyn på trots med en alltmer nivellerande och profan tidsanda, som ger Lindboms bidrag till den konservativa idétraditionen en såpass distinkt och övertygande prägling. Han har följaktligen så som ingen annan svensk konservativ skriftställare i modern tid även uppmärksammats internationellt. Russell Kirk nämner till exempel Lindbom med gillande, citerar frikostigt och jämför hans stämma med Edmund Burkes i förordet till den sjunde upplagan av sitt utomordentligt inflytelserika verk The Conservative Mind: From Burke to Eliot.

* * *

Här följer del IV (s. 174–185) – om vad vi här kallar konservatismens dilemma – i det viktiga kapitlet ”Förenklingar” i Tage Lindboms Riket är ditt från 1981. (I kapitlets föregående delar behandlas med osviklig skärpa och sällan skådad objektivitet främst liberalismens och socialismens respektive pseudometafysiska premisser och trosföreställningar.)

De västerländska ideologierna är oupplösligen förbundna med sekulariseringen. Den förmörkelse som all sekularisering innebär framkallar behovet av att tända luciferiska ”ljus”, som skall leda människorna ut ur den tilltagande förvirringen. Ideologiernas värld är en pseudoreligiös värld, och i denna värld griper människorna, stympade och invalidiserade som de är, ivrigt efter dessa människoandens proteser. Ty de ideologiska segertågen är ingalunda bara frukter av demagogers och politikers löften och övertalningar. Ideologierna är det surrogat som människorna griper efter, när bristsjukdomarna inställer sig.

Vi får samtidigt inte glömma att det ideologiska spekulerandet och de ideologiska systemen vilar på två viktiga förutsättningar. Den naturvetenskapliga världsbild som utformas under 1600- och 1700-talen ger bilden av en av fasta, exakta naturlagar behärskad ordning. Den världsbild som formas framför allt av Kepler och Galilei, av Newton och Descartes är präglad av en determination och orsaksbundenhet, som kan fixeras i matematiska formler. Världsordningen, så förkunnas det, kan fastställas i kvantitativa termer, och det är denna matematisering av tillvaron som skänker den dess bild av trygg och orubblig ordning. Till detta fogas den bild av människan själv som växer fram i renässans och humanism. Den mänskliga varelsen som en substantiell, odelbar enhet, detta ”konstverk”, vars liv på jorden utvecklas under maktens och lustens ledstjärnor – denna mänskliga varelse blir till ett energicentrum, som ger skapelsen dess innehåll och mening.

Till dessa två, naturens orubbliga ordning och människan som en substantiell, odelbar, energimättad enhet, fogar sig ett tredje: föreställningen om det eviga framsteget. Vad finns det då för tvekan att med detta fasta, evigt garanterade tredubbla underlag anträda marschen in i ideologiernas värld? Ty då naturen är orubbligt oföränderlig kan människan göra vilka ingrepp som helst utan att någonting kommer till skada. Och då människan är en odelbar, substantiell enhet, kan hon också experimentera med sig själv, liksom hon kan spekulera i former för samlevnaden på alla plan. Och då slutligen ingenting kan avbryta tillvarons utveckling framåt och uppåt, blir alla misslyckanden och uteblivna resultat blott värdefulla tillskott av empiriskt material i det friska experimenterandet under den ledstjärna som rubriceras som ”trial and error”.

Finns det då inget alternativ till denna naiva tro på människornas och samhällenas ändlösa möjligheter? Har inte människor i modern tid rest invändningar mot allt detta? Har inte människor varnat och erinrat om vad årtusenden av mänsklig visdom har att säga? Jo, det har upprättats ett alternativ, och detta alternativ har i modern tid även givits en ideologisk utformning under den sammanfattande benämningen konservatism. Och vad som i våra dagar, framför allt efter det andra världskrigets slut upplevts av besvikelse och krossade illusioner såväl om mänsklig frihet som om kollektivistisk lycka, borde ha givit anledning att pröva de konservativa idéernas hållfasthet. Då inte heller framsteget är en tanke, som eggar människorna som förr, skulle det kunna förefalla, som om konservatismens stund vore kommen.

Förhåller det sig verkligen så? Innan denna fråga besvaras, skall vi erinra om de väsentliga elementen i det som i vår tid kan betecknas som en konservativ ideologi. Den konservativa människan vill – vilket själva ordet anger – bevara, vill hävda något oföränderligt. Samtidigt kan den konservativa människan inte vara blind för att den skapade tillvaron är tidsligt och rumsligt en föränderlighet. Men under det att den sekulariserade människan handlar som om hon trodde att världen skulle kunna tåla vilka påfrestningar som helst, är den konservativa människan medveten om att det finns en föränderlighet, som kan leda fram till förstörelse.

Den konservativa människan vet att Gud har skapat himmel och jord som en ordning, som ett kosmos. Men denna ordning är inte framsprungen ur vare sig en blind slump eller en blind determinism. Det är en jämvikt, och denna jämvikt innesluter tre för den skapade tillvaron grundläggande principer; nödvändigheten, friheten, möjligheten. Den skapade tillvaron är fylld av bundna orsakssammanhang, ”naturlagar”, inom begränsade delar av tillvaron. Men vad som är falskt är att föreställningen om att dessa naturlagar skulle vara evigt bestående, universellt giltiga lagar. Det skapade verket är något som Skaparen en gång skall återtaga, men så länge detta verk består, är det en ordning, präglad av nödvändighet: vi upplever existentiella gränser. Dessa gränser måste vi erkänna.

Till skapelsens nödvändighet fogas den frihet som människan har genom tillvarons rörelser och föränderligheter. Det är en frihet som består i människans möjligheter att träffa val. Vi kan välja mellan rätt och orätt, mellan gott och ont, ty vi har en inre medvetenhet om vad som är gott och ont, sanning och lögn, och vi har att mottaga en jordisk undervisning, som ger oss möjlighet att på ett moget sätt tillägna oss detta som en åskådning och som en handlingsnorm.

Till nödvändigheten och friheten fogas möjligheten. Därför att det skapade verket inte är en blind determinism och inte heller en blind laglös slump, finns det utrymme för att något sker, att något inträffar, att någon utför handlingar, som inte är präglade av vare sig lagbundenhet eller slump. Det möjliga ger åt människan ett spelrum inom ramen för vad som den existentiella nödvändigheten och den personliga friheten erbjuder. Möjligheten öppnar för människan ett verksamhetsfält där hennes förmåga att leva upp till sina högre mänskliga bestämmelser sätts på prov.

Det är sagt: ”men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö”. Skaparen har givit människan hennes fria vilja, Han har öppnat en värld av möjligheter, men Han har samtidigt erinrat om att trädet inte växer upp i himlen, att människan skall veta att det finns gränser för hennes förmåga och att hon är satt att förvalta jorden, inte att härska, äga, exploatera. Därmed är konservatismens första budord formulerat: det finns en Skapare och det är under Hans ledning människan är ställd, jorden står till hennes förfogande, hon är dess förvaltare inom de gränser som den Allsmäktige uppdragit. Vi står här inför det absoluta, det eviga, det oföränderliga. Världen är föränderlig, men dess Skapare är absolut, oföränderlig. Himmel och jord skall förgås, men Guds ord skall bestå.

Detta är konservatismens ankargrund, det är utgångspunkten för varje granskning och prövning av begreppet konservativ. Konservatismen har placerat människan i en ordning som människan själv inte är mäktig att häva och inte ostraffat angriper. Därför är 1789 års förkunnelse av ”de mänskliga fri- och rättigheterna” en slutgiltig principiell brytning med den ordning som i all sin ofullkomlighet och i allt sitt historiska förfall dock vilar på en värdegrund som är oföränderlig.

Det är emellertid i och med segern för 1789 års idéer, som konservatismen träder fram i den mening vi vanligen fattar ordet: som ideologi. Det paradoxala inträffar att konservatismen blir till i en värld där den konservativa eller traditionella värdegrunden är borta. Ty den borgerliga ordning som får sin fulla blomstring i början av 1800-talet innebär ett lössläppande av de subjektivt-individuella krafterna. Det är i denna fria och föränderliga värld som det starka behovet av en styrning av mänsklig tanke och mänskligt handlande yttrar sig i form av en rent tropisk blomstring av ideologier. Konservatismen tvingas bli en av dessa.

Konservatismen är tvingad att möta den ekonomiska intressemänniskan, möta framstegstanken, möta tekniken och den vetenskapliga positivismen med dess rationalism, möta de sociala rörelserna med deras moraliska patos och deras sentimentalisering av samhällsproblematiken. I dessa möten måste konservatismen söka finna stödjepunkter för att inte sopas bort av föränderlighetens vind. I denna sin strävan blir konservatismen – bortsett från kortvariga restaurativa strävanden – en ideologi bland ideologier. Hur skall den ”konserverande” uppgiften lösas? Vad är det som skall ”konserveras”?

Som ideologi i en borgerlig västerländsk värld har konservatismen i stort sett följt tre vägar. Den har för det första sökt etablera sig som institutionell konservatism och därvid har det främst gällt de tre som symboliskt uttryckts i orden tronen, altaret och svärdet. Att det monarkiska som redan jakobinerklubben dekapiterat inte kan bli annat än en relikt, ett dekorativt och stämningsmättat inslag i en liberaliserande värld har under de två seklernas gång blivit alltmer uppenbart. Monarken som den smorda och krönta gestalt i vilken himmel och jord möts, i vilken Gud och Hans folk förenas – detta blir i en sekulariserad värld alltmer obegripligt. Ingen kan tjäna två herrar. Vem som är tillvarons suverän är en fråga som alltmer bestämt besvaras till folkets förmån.

Altaret fattas allt mindre som symbol och som manifesterat uttryck för den Helige Andes osynliga kyrka i världen, vilket är innebörden i Jesu Kristi testamente till Simon Petrus. Kyrkan blir alltmer ett folkmoraliskt instrument, ett pragmatiskt medel att värna om den sociala disciplinen på samma gång som religionen alltmer blir sårsalva för betryckta själar, en religiositet som fattar som sin uppgift inte att i första hand förkunna sanningen utan att giva tröst och lugn åt oroliga själar. Kyrkorna knyts allt fastare till den profana staten för att slutligen i vår efterkrigsvärld betraktas närmast som en arbetsmarknadsmässig inrättning för att tillgodose samhällets ”andliga” behov.

Slutligen har svärdet länge varit det symboliska uttrycket för feodala ridderliga trohetsbegrepp, för det oegennyttiga tjänandet hos försvaret av ett folk, av dess existens och dess framtid. Men försvaret har i det borgerliga samhällets sociala inbördesstrider blivit ett tvisteämne, inte en enande och samlande kraft, höjd över det politiska stridsvimlet, samtidigt som de moderna på den marxistiska doktrinen grundade folkdemokratierna byggt upp ett försvar, som är helt inlemmat i en patriotisk-revolutionär och inte i en konservativ ideologi.

Konservatismens försök att etablera sig institutionellt i det borgerliga samhället har sålunda inte lyckats. Men konservatismen har också sökt att vinna fotfäste på två andra områden. Det ena är förlagt i den tidsliga, det andra i den rumsliga dimensionen. Tidsligt söker konservatismen en ideologisk förankring i det historiska skeendet, som förklaras ge stöd åt en konservativ syn på tillvaron. Den store läromästaren och vägvisaren är historien, förklaras det, ty de historiska förloppen har en kontinuitet, en ”inre visdom”, som bland annat uttrycks i vissa mänskliga värdeföreställningar, ordningar och institutioner. Visserligen är dessa inte garanterade evigt liv, ja inte ens oföränderlighet. Men de består, trots alla tidens växlingar, och därmed bevisar de att de har en levande kraft, som står över den rationalistiska förstörelsens raseri, som vi möter i jakobinerklubben 1789.

Denna historiska traditionalism gör inte anspråk på att förkunna några eviga sanningar, men de åberopas som en legitim grund för konservatismen. Den historiska processen själv är en mäktig, ständigt prövande, granskande, selektiv kraft, hävdas det, varvid endast det livsdugliga blir bestående, och det godtyckliga, det spekulativa obönhörligen rensas ut. Vi möter här en sorts historisk darwinism med konservativa förtecken.

Men vad är det som i denna ständiga föränderlighet garanterar att det som sker och det som framkommer som resultat skall bli ur en konservativ synpunkt värdefullt? I detta historiens flöde kan ju förändringar komma till stånd, som står i strid med det som en gång betraktades som värdefullt och livsdugligt. Historien kan ju innebära förvandlingar, som utmynnar i slutprodukter, vilka har föga eller intet gemensamt med ett ursprungligt värdesystem. En institution kan också genomgå en omdaning, som innebär att dess funktionsinriktning, dess syfte blir något helt annat än det ursprungliga, en ”Zweckwandlung” för att tala med Georg Jellinek (tysk rättslärd, 1851–1911).

Måste inte därför konservatismen söka en fastare grund, om den skall söka sin legitimation i tidsdimensionen? Finns det inte en högre instans, till vilken den konservative kan vädja i detta historiska flöde? Enskilda människor kan misstaga sig, partier och fraktioner kan misstaga sig, ja hela folk och nationer kan misstaga sig. Men mänskligheten? Har vi inte här till slut en grundsten, på vilken konservativa ideologer sökt sätt sin fot? Granskar vi Burke och dem som i den historiska traditionalismen ser den kraftkälla ur vilken de rätta svaren skall hämtas, finner vi att det ytterst är till mänskligheten vädjandet riktas. Mänskligheten misstager sig inte.

Därmed är vi framme vid en föreställning, vars mest kända filosofiska uttryck är den på 1700-talet blomstrande skotska common-sense-filosofin, och den med denna besläktade föreställning, vi möter hos den italienske historiefilosofen Giambattista Vicos förkunnelse om senso comune: det finns ett allmänmänskligt förstånd, en allmänmänsklig insikt, som ytterst gör att mänskligheten finner de sanna vägarna och medlen till att vandra dessa vägar. Denna föreställning om ett inneboende universellt förnuft, politiskt utnyttjat av de franska så kallade doktrinärerna, är främst ett uttryck för en föreställning om ett allmänt framsteg i sekulär och liberal anda. Det är denna på upplysningstidens tänkesätt grundade rationalistiska framstegstro, denna ”gammalliberala” utvecklingsoptimism, som blir den yttersta grunden för de konservativa försöken att finna en arkimedisk punkt i de historiska flödena. Konservatismen fångas i den borgerliga liberalismens nät.

Emellertid söker konservatismen en ideologisk utväg även i den rumsliga dimensionen. Från att under 1800-talets förra hälft ha varit övervägande aristokratiskt kosmopolitisk med systemet Metternich som främsta uttryck, blir den ideologiska konservatismen under århundradets senare del alltmer nationell. Konservatismen efterträder liberalismen som bärare av den nationella tanken, ser i det nationella oberoendet och dess försvarssystem ett uttryck för äkta patriotisk, historiskt förankrad konservatism. Tysklands enande liksom Italiens framstår inte längre enbart som segrar för den liberala tanken. I de växande ekonomiska marknaderna möter de liberala frihandelssträvandena nationalstater, som i olika protektionistiska former sluter sig i sitt patriotiska skal. Konservatismen har därmed berövat sig själv sin ställning som förkunnare av en allmänmänsklig livsform, universellt giltig, förenande människorna över alla sociala och politiska, nationella och kulturella gränser. Constantin Frantz’ (tysk samhällsfilosof, 1817–1891) federalistiska, i djupaste mening konservativa lösning av den mellaneuropeiska frågan är en tanke som är antiborgerlig och därför blir offer för tigandets sammansvärjning.

Konservatismens förfall börjar i det ögonblick då konservatismen framträder som ideologisk rörelse. Ty därmed har konservatismen sökt sluta förbund med sin dödsfiende, 1789 års idévärld och den måste då såsom ideologi anpassa sig till en värld där det är den sinnliga människan som härskar – och sinnlighet betyder ständig föränderlighet. ”Rörelse är liv, stillestånd är död” – det är en trosformel i denna sekulariserade värld. Det är till denna värld med dess individualism, dess framstegsidéer, dess vetenskapspositivism och teknologi, som konservatismen förtvivlat försöker anpassa sig – men aldrig lyckas. Ty konservatismen måste då uppge – förr eller senare – det som är eller borde vara dess väsenskärna, den orubbliga tron på orubbliga eviga sanningar och värden.

Vi har frågat oss: i vår tid med allt vad den inrymmer av besvikelser, krossade illusioner, djup oro för framtiden skulle det synas som om stunden för en självbesinningens konservatism vore kommen. I den mån konservatismen söker hävda något i tillvaron orubbligt, grips nutidsmänniskan av panik, en panik som gärna övergår i raseri och aggressivitet. Ordet ”fascism” har fått en näranog magisk innebörd, samtidigt som dess politiskt-konkreta innebörd gått förlorad. Konservatismen har sett sig nödsakad att ständigt kostymera sig ideologiskt, så att den sammansmälter med allt det övriga som på scenen deltager i det stora ideologiska drömspelet.

Konservatismen framstår för den sekulariserade nutidsmänniskan alltmer som en strävan i stagnationens, förfallets, dödens tecken: den rastlösa föränderligheten får inte bringas att upphöra – vart denna föränderlighet leder oss blir därmed en underordnad fråga. Ty skräcken för stillheten är alltför stark för att ett besinningsfullt ställningstagande skall kunna komma till stånd. Våra dagars ideologier är ett mänsklighetens bedövningsmedel, ett narcoticum, som människorna inte kan avvara. Vem uthärdar att i dag begrunda den visdom som vi möter hos en av de ytterst få verkligt konservativa tänkare i modern tid, spanjoren Juan Donoso Cortés? Vem talar i dag om påven Pius IX:s – och med honom kardinalen Giacomo Antonellis – förintande uppgörelse i Quanta cura och Syllabus med den teologiska liberalismen?

Här möter vi ingen ideologi. Här möter vi dess motsats. Ty hela det skapade verket inrymmer en verkligt konservativ vädjan till oss människor: att bevara och försvara det gudomliga och dess uppenbarelser i världen, att troget överlämna från släkte till släkte den gudomliga Sanningen i en obruten traditionskedja.

Länkar till inlägg i de senaste veckornas konservatismdebatt i svensk dagspress

Mer om och av Tage Lindbom på Café Exposé

Relaterade lästips

  • Fundamentalismen som sekulär nihilism av S. Parvez Manzoor:

    »[F]undamentalister är likväl modernitetens barn (…) De har insupit modernitetens pragmatiska rationalism, och de använder dess lärdomar med dödlig effektivitet. Tesen att fundamentalismen utgör en revolt mot det moderna ter sig alltså som en simpel och lättköpt kliché, som en sanning med stor modifikation. – – – Betydligt mer avslöjande av fundamentalisters moderna sinnelag är deras icke-uttalade metafysik (…) Fundamentalismens värld är en obesjälad värld där de politiska doktrinerna har ersatt de traditionella frälsningslärorna (…) Fundamentalismen kan ses som ett tecken på modernitetens egen kris, på det modernas benägenhet att föra oss allt djupare i nihilismens träsk. Vi befinner oss alltså åter i de eviga dilemmanas värld (…) Inte underligt att många vidhåller att fundamentalismen inte enbart utgör en spegelbild av den sekulära moderniteten utan också lever i symbios med den.«

  • What is Conservatism? [PDF] av Titus Burckhardt:
  • »Since the fall, not merely of the hierarchic nature of society, but of almost all traditional forms, the consciously conservative man stands as it were in a vacuum. He stands alone in a world which, in its all opaque enslavement, boasts of being free, and, in all its crushing uniformity, boasts of being rich. It is screamed in his ears that humanity is continually developing upwards, that human nature, after developing for so and so many millions of years, has now undergone a decisive mutation, which will lead to its final victory over matter. The consciously conservative man stands alone amongst manifest drunks, is alone awake amongst sleep-walkers who take their dream for reality. From understanding and experience he knows that man, with all his passion for novelty, has remained fundamentally the same, for good or ill; the fundamental questions in human life have always remained the same; the answers to them have always been known, and, to the extent that they can be expressed in words, have been handed down from one generation to the next. The consciously conservative man is concerned with this inheritance.

    Since nearly all traditional forms in life are now destroyed, it is seldom vouchsafed to him to engage in a wholly useful and meaningful activity. But every loss spells gain: the disappearance of forms calls for a trial and a discernment; and the confusion in the surrounding world is a summons to turn, by-passing all accidents, to the essential.«

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

3 reaktioner på ”Konservatismens dilemma enligt Tage Lindbom

  1. Den urbana, nihilistiska leken går mot sitt slut. Långa cykler med tradition, känsla av hemhörighet och förankring, ”att slå rot” för att tala med Simone Weil – detta däremot är vad som kommer.

    ”Enracinement” är ordet. Man behöver inte predika detta, det kommer mer eller mindre av sig själv. Dvs vi kan lugnt torgföra vårt credo om andlighet, förtrogenhet med elementen och ”a sense of belonging”, men något krav på att värva folk till ”rörelsen” behövs inte.

    Om några år kommer nämligen andlighet att vara huvudfåran i vårt intellektuella liv. Då får ateisterna förklara sig, då får de sitta där med Svarte petter.

  2. Nu har jag lagt till ytterligare ett lästips i inlägget: artikeln ”What is Conservatism?” av Titus Burckhardt.

    Svensson: Tack för raderna! Du har rätt i att någon fåfäng ”värvning” eller kvantitativt tänkande i den bemärkelsen inte bör förekomma. (Vad som behövs är egentligen inte heller ”rörelse” eller agitation, utan stillhet och kontemplation). Åt var och en hans tro så att säga, eller som Koranen påbjuder en att säga: ”Ni har er tro – och jag har min!”.

    Den ”icke-värvande” attityden får dock inte förväxlas med någon andlig ljumhet som varken är ”kall eller varm”. Vissa saker bör helt enkelt sägas, och detta på ett osockrat sätt. I detta håller jag Lindbom som ett föredömligt exempel.

  3. Ping: REDAKTIONENS MÅNADSBREV – mars 2010 « Tradition & Fason

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s