Perennial om buddhismen

Buddhismen började med en man som vaknade upp, en man som skakade av sig bländverket, dåsigheten och det drömskt ofullgångna hos det vanliga medvetandet. Sanskritroten budh betyder både ”att vakna upp” och ”att vara upplyst”. Buddha betyder således ”Den Upplyste” eller ”Den Uppvaknade”.

Buddha var i enlighet med detta en dialogens och dialektikens mästare med lugn tilltro till sig själv:

”Att jag i en disputation med vem det vara månde skulle råka i förvirring och tvekan – nej, det finns ingen möjlighet att något sådant skulle hända.”

Lika ofelbara – men på samma gång också oerhört ödmjuka inför Sanningen – är nu dock inte alla de nutida, västerländska och självutnämnda anhängarna av hans läror. I allt det som i den moderna labyrinten lärs ut i Buddhas och buddhismens namn – som förment kontrast till en kristendom i förskingring – är det få förunnat att kunna skilja agnarna från vetet. Därför är nätloggen Perennials nyligen publicerade pelarinlägg på temat ett synnerligen värdefullt bidrag. Inlägget, Om buddhismen, lär kunna stå sig en lång tid framöver. Det rekommenderas följaktligen varmt till alla som ännu inte har läst det.

För att försöka slå an tonen med en passande ambience, tar vi samtidigt tillfället i akt att här nedan dela med oss av tre bildsatta stycken med kinesisk buddhist-musik från Rena landet-skolan (Amitabha-buddhismen).*

* Not: Som inbiten tolkienian kan man självfallet inte låta bli att associera till Tolkiens keltiskt färgade Välsignade rike Aman, när man i Rena landet-skolan talar om det paradisiska Sukhavati i den Yttersta Västern…

Relaterade inlägg

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

7 reaktioner på ”Perennial om buddhismen

  1. Vad säger du om buddhismens tal om ”an-âtman” då? Det är knappast perennialt, det är revolutionärt – på ett dåligt sätt.

    Buddhismen leker med ord. Reinkarnation stödjer man men det är inte själen som vandrar vidare, någon evig substans, nej det är en slumpvis samling ”existensfaktorer” (dharmas) som förs från den gamla individen till en nya likt en låga från ett ljus till ett annat. Bara detta förs över, ingen essens. Denna liknelse gav Glasenapp men jag köper inte detta, inte som koncept.

    Ett evigt andesjälv lever vidare i liv efter liv, där för att berikas och läras. Detta förkastar buddhismen. Så buddhismen och dess fromhet i all ära, konceptuellt är den lite för punkrock för mig.

  2. Svensson: Jag tror att frågetecknen kan rätas ut om man finner korrekta och fullständiga definitioner av begreppen, samt sätter dessa i sin metafysiska kontext. Det är också just detta som jag ser som så förtjänstfullt i Perennials behandling av buddhismen (i Ananda K. Coomaraswamys och Marco Pallis’ anda).

    Så vitt jag har förstått så bör anâtman uppfattas som komplementärt med Âtman. (Där det förra är negerande är det senare affirmerande.) I sin bok The Mountain and the Way: Tibet, Buddhism, and Tradition (1960) menar Marco Pallis att hela läran om anâtman respektive Âtman motsvaras på ett syntetiserat sätt av islams shahādah: ”La ilaha illa’Llah” (”det finns ingen gud/inget själv utom Gud/Självet”).

    Sanskrit-termerna dharma och dharmas är komplexa i och med att de förutom kontingenta aspekter även rymmer det icke-kontingenta.

    ”Reinkarnationsläran” bör nog först och främst tolkas symboliskt (det är en förenkling att det skulle vara människosjälar som återföds i andra kroppar), då det som manifesteras i olika kosmiska cykler aldrig upprepas. Med andra kan ord kan det endast finnas En enda verklig transmigrant, det vill säga ett enda Själv. (Transmigration = samsara)

    Detta Själv genomgår vidare per definition därför inte heller någon process som är ”revolutionär i dålig bemärkelse” – d v s ”evolutionär” (en uppfattning vilken dock är vanlig inom spiritismen samt inom teosofismen efter Blavatsky, och som härrör från den modernistiska sammanblandningen av det själsliga med det andliga.) Guénon däremot definierar krasst ett sådant situerande av progressiv föränderlighet i Självet som ”omedveten satanism av första graden”… Mycket upplysande om detta ack så känsliga spörsmål är Rama P. Coomaraswamys artikel ”The Problems that result from locating Spirituality in the Psyche”.

  3. Precis ovanstående invändning gjorde ju för övrigt Guénon en gång i tiden, innan han bytte fot efter att ha övertalats av bland andra Coomaraswamy.

    Ofta får man intrycket av att det buddhismen polemiserar mot är just tanken på själens (psykets, inte andens) överlevnad, och att man tolkar tidigare hinduiska tankeströmningars ”atman” som just en psykisk själ. På annat sätt blir den buddhistiska tolkningen av anatmanbegreppet knappast begriplig.

    Det absoluta självet förefaller ofta liktydigt med nirvana, på ungefär samma sätt som den individuella atman är liktydig med paramatman. Om det inte vore ”jaget” man förnekade, utan det rent faktiska självet, skulle ju alla tankar på befrielse och permanens bli irrelevanta, och buddhismen behäftas med precis den ateism den anklagas (och ofta numera befängt nog hyllas) för.

  4. SolGuru: Tack för din kommentar (och länkning)!

    Som vanligt när Guénons storsinta omvärdering av buddhismen kommer på tal, så kan följande artikel av Marco Pallis rekommenderas, för den som ännu inte känner till historien.

    ”A Fateful Meeting of Minds: A. K. Coomaraswamy and R. Guénon”

    Guénons ”misstag” var ju alltså inte något utslag av bristande urskillningsförmåga, utan berodde helt enkelt på att han inte var tillräckligt informerad. Han hade gjort sin initiala bedömning av buddhismen med utgångspunkt i företrädesvis hinduiska källor. En upāya (”väg”) till det Högsta kan dock inte rättvist bedömas utifrån de kriterier och den logik som gäller inom ramarna för en annan.

    Även när det kommer till protestantismen, så kan det finnas fog för att misstänka att Guénon bildade sin tämligen ensidigt negativa uppfattning om denna utifrån kriterierna för en annan upāya, i detta fall huvudsakligen från en katolsk synpunkt (någon omprövning i denna sak verkar dock aldrig ha blivit aktuell). Hans kritik av protestantismen som blott ett individualistiskt förfall är alltför kategorisk och saknar de nödvändiga nyanser och insikter som Frithjof Schuon senare kompletterat med. Hos Olympiark tipsar Vajradaksina om Schuons artikel ”The Question of Protestantism” (PDF), publicerad i Christianity/Islam: Perspectives on Esoteric Ecumenism. Schuon berör dessutom temat även i artikeln ”Christian Divergences” i boken In the Face of the Absolute.

    Schuons huvudsakliga poäng är att han uppfattar protestantismen snarare som ett uttryck för en germansk arketyp gentemot det latinska, snarare än som modernism kontra tradition.

    Ytterligare en som lämnat ett viktigt bidrag till uppvärderandet av det protestantiska i traditionell mening, är den före detta redaktören för tidskriften Avaloka: A Journal of Traditional Religion and Culture, Arthur Versluis. Han menar att de autentiska rosenkreutzarna, liksom den teosofiskt esoteriska strömningen kring Jacob Böhme, Johann Gichtel och Friedrich Christoph Oetinger (liksom protestantiskt influerade katoliker som Louis Claude de St. Martin och Franz von Baader), var providentiella kompensationer och en nästintill oöverträffat intellektuellt högstående motpol till den allt starkare rationalistiskt-scientistiska synen på människan och naturen i de norra delarna av Europa från och med 1600-talet, men dock ännu alltför litet och ytligt uppmärksammade. För svenskt vidkommande kan vi alltid påminna oss om sådana geniala figurer som Johannes Bureus och Emanuel Swedenborg.

    Arthur Versluis skriver:

    ”If Protestantism entailed the abandoning of Roman Catholic ceremonialism and iconography, with its rich pageantry and imagery, in favor of bare pews and a plain wooden cross, it also was responsible for the astonishingly rich inward imagery one found not only in the Rosicrucian movement of the seventeenth century, but also in the works of Jacob Böhme, the Lutheran visionary, as well as in the theosophical movement of which he was prime mover.”

    ”Clearly the theosophical and alchemical teachings offer us a coherent cosmological science as yet quite unfamiliar. There is an alternative and completely integral, unified understanding of hierophanic nature accessible not far off in the exotic Himalayas, but right at home, so to say, in the European Christian theosophic tradition. To understand the spiritual truths ensconced in nature, it is not necessary to go far afield in one’s search, but even if one does, in the end one may return to the traditions to which one was born, where unexpected treasures may be found.”

    Ur kapitlet ”Hierophanic Nature” i boken Theosophia: Hidden Dimensions of Christianity

  5. Guénon instämmer i påståendet att den moderna, västerländska ”civilisationen”
    till stor del är en judisk produkt.

    ”We should add that when we speak of the West,we also include Judaism, which has never excerted any influence except in a Westerly direction, and which may even have helped somewhat toward forming the modern mentality in general.”

    Om bolsjevism och judar säger han:

    ”In point of fact, the large part played in Bolshevism by Israelite elements is a serious reason for the Easterners, and for the Muslims above all, to be distrustfull and keep their distance;”

    René Guénon (Abd al-Wahid Yahya), ”East & West” (1924), p. 78

  6. Mohamed Omar skrev ”Guénon instämmer i påståendet att den moderna, västerländska ‘civilisationen’ till stor del är en judisk produkt”.

    Gör han verkligen det? Vad jag kan se finns det i det (tämligen lösryckta) citatet från East and West du lyfter fram ingenting som tyder på att han instämmer i eller överhuvudtaget tar ställning till något sådant påstående. Det skulle vara liktydigt med att ta delen för det hela, vilket är något Guénon på sidan 18 i samma bok tvärtom förknippar med ett modernistiskt, bedrägligt illusionsmakeri par excellence. Vad han däremot faktiskt skriver om judendomen när han här såsom i förbigående nämner denna, är ju att han i sin framställning inkluderar den i det västerländska, samt att den även kan ha haft en viss påverkan på den moderna mentaliteten i allmänhet.

    När det kommer till bolsjevismen, så karaktäriserar ju Guénon denna som först och främst en rent fysisk kraft (s. 79), och därmed såklart inte på något vis en ”motvikt” till det moderna, materialistiska Väst. Det är på dessa grunder han varnar Österlandet och den muslimska världen från att på något vis sätta sin tillit till denna (detsamma gäller ju givetvis wahhabismen och liknande rörelser). Om de ovan nämnda ”israelitiska elementen” således kan ha utövat ett väsentligt inflytande över bolsjevismen, är det endast i den mån de avfallit från sin egen tradition (vilket Guénon är mer explicit med i Kvantitetens herravälde).

    Att österlänningarna och det ”medelvägens samfund” som det islamiska ummat utgör, såtillvida det är troget sina egna principer, bör misstro och bevara distansen till sådant som kommer från modernistiska strömningar i Väst, inklusive judiska dito, skulle på goda grunder även kunna tolkas som att man inte heller bör låta dylika dahriyya-fenomen ta oproportionerligt stor plats i ens medvetande eller intellektuella horisont ens som kontrastbegrepp. Att ”ge svar på tal” riskerar att bekräfta, om än i negativ, speglande och dialogisk form, motpartens logik, vilket därmed i värsta fall kan ha den oförutsedda effekten att enbart stärka densamma. Det är i denna mening Jünger talar om att ”opposition är samarbete” och istället öppnar upp för att man bör försöka att transcendera sådana förutfattade horisontella antagonismer som istället för ett återupplivande av ridderliga dygder riskerar att leda till reduktionism och nivellering. Inte minst Guénon syftar ju till en normalisering eller återgång till harmonisk samexistens, det vill säga att Väst skall återvända till sina traditioner med hjälp av metafysisk kunskap från Öst.

    I sammanhanget kan man även anföra Evolas varnande ord när det kommer till att exklusivt förknippa de kosmiskt subversiva, centrifugala krafterna och lägre aspekterna av mâyâ med en specifik grupp (såsom i det här fallet den judiska), då en sådan förenklad världsbild i sig kan sägas utgöra ett bakhåll eller en fälla, gillrad och redo att slå igen över nacken på den som aningslöst nappar på betet:

    ”We want to mention right away that we personally cannot follow a certain fanatical anti-Semitism that sees the Jews everywhere as deus ex machina and finally ends in a kind of ambush itself. Guénon himself has referred to the fact that one of the means used by the masked forces to defend themselves consists of directing the entire attention of their enemies in a tendentious way toward those who are only partially the real cause of certain upheavals. Once they have created a scapegoat in this manner, which suffers the full brunt of reaction, they themselves are free to continue with their intrigues. In a certain way, this is also true of the Jewish question…”

    (Citatet kommer från Evolas introduktion till en italiensk utgåva av Sion Vises protokoll och står att finna i H. T. Hansens introduktion till Men Among the Ruins: Postwar Reflections of a Radical Traditionalist.)

    P. S. Jag hörde förresten din fina vårbetraktelse från den internationella sufisammankomsten i Märsta och måste konstatera att en nationalskald är och förblir nationalskald, även då han råkat i onåd hos sina tidigare gynnare…

  7. Svensson skrev:

    ”Buddhismen leker med ord. Reinkarnation stödjer man men det är inte själen som vandrar vidare, någon evig substans, nej det är en slumpvis samling ”existensfaktorer” (dharmas) som förs från den gamla individen till en nya likt en låga från ett ljus till ett annat. Bara detta förs över, ingen essens.”

    Buddhismen lär att sinnet, ”the mind”, är det som transmigrerar. Och detta kan ju i och för sig ses som en ”själ” fast med andra ord. Det du talar om är dharma skandhas och det är buddhismens filosofiska förklaring till vad som är till från ögonblick till ögonblick – det är inte detta som transmigrerar.

    Atman och anatman kan också ses som två sidor på samma mynt. Inte helt långt från Meister Eckharts Gud och intet.

    Bara för att man ur en aspekt talar om intet och anatma betyder det inte att atman eller Gud förnekas.

    Bara en del västerländska buddhister som velat distansera sig från de elaka och ocoola kristendomen kanske, men buddhismen utesluter inte Gud, Det Högsta, Den Högsta Principen eller vilken term man nu föredrar.

    Själv föredrar jag att säga Gud rätt och slätt då vi befinner oss i västerlandet och intuitivt förstår folk den termen bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s