Nytt liv

[C]ertainly there was an Eden on this very unhappy earth. We all long for it, and we are constantly glimpsing it: our whole nature at its best and least corrupted, its gentlest and most humane, is still soaked with the sense of ”exile”. If you come to think of it, your … obstinate memory of this ”home” of yours in an idyllic hour (when often there is an illusion of the stay of time and decay and a sense of gentle peace) … are derived from Eden.

– J. R. R. Tolkien i ett brev till sonen Christopher, 30 januari 1945

I lövsprickningens och vårtecknens tid – när bäcken porlar under björkarnas vajande grenar, flyttfåglarna kvittrande anmäler sin ankomst, barnen skrattande hoppar hage på gården och de friskt doftande vitsipporna på skogens sluttningar niger unisont och öppnar sina kronblad mot en slösande sol kan man uppleva såväl upprymdhet och eufori som ett slags sorg eller nostalgisk längtan.

Kontrasten mellan naturens förmåga till ständig cyklisk åter-uppblomstring och människans oundvikliga åldrande accentueras med allt större tydlighet ju äldre vi blir. En alldeles speciell nådegåva är oss dock beskärd, vi söner och döttrar av skymningstid: möjligheten till inre pånyttfödelse.

Uppenbarelsens ljus lyser alltjämt i mörkret och förmår tina ett fruset människohjärta. På den raka, smala vägen kan vi, Deo volante, finna oss själva bortom oss själva. När Maria från Magdala, Maria – Jakobs mor – och Salome kommer till Jesu grav och darrande och utom sig får beskedet att han uppstått, sker detta i ljuset av den uppgående solens första strålar. På samma sätt är varje andligt uppvaknande i en mening att efter ”själens mörka natt” träda sin inre Sol till mötes.

Vad som först och främst behövs är att det i vårt inre bereds plats för de andliga skatterna. En ”mental vårstädning” är nödvändig. För att göra en analogi med sagornas värld: När Snövit (Sophia, intellektet (gr. nous, lat. intellectus)) finner dvärgarnas stuga, måste hon först med hjälp av fåglarna (de andliga förmögenheterna) och de oskuldsfullt lycksaliga djuren i skogen städa och rensa undan all gammalt bråte som belamrats där. Saker och ting måste ställas på sina rätta platser, allt som under lång tid förbisetts måste putsas och vädras och fejas innan sången och dansen kan börja. Dvärgarna sökte idogt efter rikedom nedåt i gruvschakt efter gruvschakt i bergens innandömen, men de verkligt ovärderliga skatterna fanns inom dem själva, dock täckta av tjocka lager damm de inte av egen kraft kunde svepa undan.

Att vistas i den orörda naturens katedral kan vara ett stöd till just ett sådant hjärtats och tankens reningsbad. Likt hur gryningsdaggen sänker sin misskunds mantel av gnistrande kristall över plågad jord, finns möjligheten att med den himmelska nådens hjälp få alltings rätta proportioner återställda, inklusive vår ursprungliga och innersta primordiala natur (ar. fitrah). Koranen förkunnar:

Vi skola låta dem se våra tecken i världen och i dem själva, tills det varder klart för dem, att det är sanningen. (41:53)

Vad det här handlar om är inte en mässande idealistisk religiositet, snarare konturerna till en realistisk väg för andligt förverkligande med betoning på kunskap (gr. gnosis, skr. jnāna). Att göra vad man kan för att ta ansvar för sin själ genom att söka en sakral ambience och sober serenitet i livsmiljön, handlar med andra ord inte om att odla något sentiment eller önska erfara några extraordinära mystiska tillstånd. För när allt kommer omkring är det som räknas icke vad man upplevt, utan den jämvikt och den konkreta självkännedom som dessa erfarenheter genererat, det vill säga hur man levt sitt liv – vilket å sin sida givetvis inte utesluter uppriktig tacksamhet och förundran.

Kontemplationen av den jungfruliga naturens stilla majestät både förädlar den jordiska tillvaron och separerar oss från världens larm i en inre exil från den yttre exil Tolkien nämner i sitt brev ovan. Och även om vi aldrig skulle kunna återbesöka till exempel den skira grönskan i vår barndoms svunna landskap eller somrar, så finns det, vare sig vi är medvetna om det eller ej, i dessa idylliska minnen förborgat en inre, transcendent dimension med en tidlös, universell kvalitet. På detta tema diktar Rumi i sin Masnavi (6:3178):

Vattnet i floden strömmar ständigt fram

men månens och stjärnornas avspegling består!

Denna ”glömda dimension” kan per definition inte förgås och skulle följaktligen under de rätta omständigheterna återigen kunna väckas till liv som en outsinlig Ungdomens källa till genuin lycka, frid och mening. Varje skönhetsupplevelse och varje nostalgisk känsla bär (såvida de inte är bemängda med spår av bitterhet, ressentiment eller revanschistiskt gift) på motsvarande sätt på frön till en alkemisk omvandlingsprocess som kan göra hjärtat mottagligt för det andliga ljuset. Ty dessa erinranden är i sig ingenting annat än glimtar av det Oförgängliga i det förgängliga, och varje nostalgisk längtan är i själva verket en längtan efter det bestående Goda, den gudomliga Verkligheten, vårt sanna Hem. Som Frithjof Schuon skriver i dikten ”Vita Nuova” i den nyutkomna tysk-engelska volymen Autumn Leaves & The Ring:

Väl måste själen strida mot sig själv på jorden –

Jordiska ting bör föra oss närmare Himlen.

Hjärtedjupet är elixiret –

”Finns det ett paradis på jorden, är det här.”

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

5 reaktioner på ”Nytt liv

  1. Tack för denna friska prosadikt. Här ekar något av Koranens sakrala ekologi och dess explicita samhörighet med en kontemplativ intelligens. Det är i detta sammanhang en god poäng att naturens inre majestät, och i förlängningen människans fitrah, är vad det är och deltar i det evigt närvarande ”uppvaknandet”, oberoende av betraktarens upplevelsetillstånd. ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa” (Luk 19:40).

  2. På tal om ”sakral ambience” kom att tänka på den här fantastiska låten som i mitt tycke gestaltar det du skriver;
    ”Och även om vi aldrig skulle kunna återbesöka till exempel den skira grönskan i vår barndoms svunna landskap eller somrar, så finns det, vare sig vi är medvetna om det eller ej, i dessa idylliska minnen förborgat en inre, transcendent dimension med en tidlös, universell kvalitet.”

  3. asv: ”Prosadikt”, ja när du säger det så… Även formuleringen ”här ekar något av Koranens sakrala ekologi och dess explicita samhörighet med en kontemplativ intelligens” var fint och välfunnet.

    Denna nämnda samhörighet mellan sakral ekologi och kontemplativ intelligens, eller ”levd” kunskap, personifieras i sufi-sammanhang inte minst av den enigmatiske al-Khidr (”den Gröne”), vars visdom liknas vid frisk grönska och den återfinns även t ex i en boktitel som The Garden of Truth av Seyyed Hossein Nasr. Khidrs möte med Alexander den Store skedde för övrigt enligt den persiska Sikandar-Namah vid just Ungdomens källa. Och både Khidr och Alexander (Dh’ul-Qarnain, ”den Tvåhornade”) förekommer ju enligt traditionella Koran-kommentarer i Grottans sura, uppkallad efter Sjusovarnas grotta. Denna grottas eskatologiska gåta tolkas vidare ypperligt av Charles Upton i ett kapitel i hans senaste antologi Findings in Metaphysic, Path, and Lore. För att göra en lång historia kort, så är slutsatsen i hans exeges tämligen lik rådet Jesaja ger de troende i sina verser om Leviatan (och som bland andra Ernst Jünger tagit fasta på):

    [The] Companions of the Cave symbolize what of the human essence may remain after either the Hour of Judgement or the total degeneration of human spirituality on earth, which must ultimately result in the arrival of that very Hour — the imperishable seed that is capable of initiating the next aeon of humanity on the ”next” earth, on the earth resurrected from its latent state by a new revelation from God (…) Such a revelation, however, can certainly not be received by ”this world” as we know it; for this cycle of manifestation, Muhammad is the last of the prophets.

    (…)

    In the story of the Companions of the Cave, God is teaching us how to spiritually separate ourselves from a profane world, a world based (as ours is today) on the worship of the passions, at a time when open combat against that world would be hopeless, when it would only involve us further in worldly corruption. Muslims too have their catacombs; the catacomb of the Muslim is the Cave of the Heart.

    mleow: Ah, ambienta toner från Aphex Twin… Det var oväntat och måste definitivt klassas som nostalgi i den andan även för min del.

    Tillåt mig att följa upp med ett vidgande/kompletterande av perspektivet från ”humlans” hemtrevliga till ”örnens” mer hisnande med en komposition av John Tavener på ortodoxt kristet tema (för övrigt från samma album som det i vilket han tonsatt verser av Frithjof Schuon).

  4. Bra att du analyserar Snövits innebörd. De gamla legenderna har mer innebörd än vi ofta tror, vare sig de nu skapats med detta djup medvetet eller omedvetet.

    För övrigt en elegant predikan med ”stor lärdom, lätt buren”. Och aktuell (vårtema).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s