Svenska flaggans symbolik, del 2

Dagens inlägg är en uppföljning på den välbesökta posten Svenska flaggans symbolik, publicerad på denna dag för tre år sedan. Det tar specifikt fasta på den egentliga, det vill säga symboliska, innebörden av färgkombinationen blått och gult i Konungarikets Sveriges flagga. Inspirationen till detta kommer från Frithjof Schuons inträngande reflektioner om färgernas inneboende kvaliteter i kapitlet ”Aestethics and Symbolism in Art and Nature” i hans tredje större verk, Spiritual Perspectives and Human Facts.

Förhoppningen är att följande raders ”vertikala” betraktelsesätt istället för ta partisk ställning i den ena eller andra polemiska agitationen, skall vara ett ödmjukt bidrag till att försöka föra tillbaka frågan till sin ”icke-politiska” och tidlösa serenitet. Betraktad så att säga från den gyllene flaggstångsknoppens perspektiv, så är syftet varken att frånta den svenska flaggan och det den symboliserar sin rättmätigt partikulära formbundenhet eller att utesluta densamma från en transcendent, essentiell kvalitet som via det särskilda öppnar upp mot det universella.

Varje färg har sin särskilda natur, vilken på samma gång utgör ett ”omedelbart språk”. Där rött har något av intensitet och våldsamhet över sig, karaktäriseras blått av djup och godhet (himlen är blå, liksom den heliga Jungfruns mantel, Mater misericordia). Rött korresponderar med kärlek i dess aktiva aspekt, blått med dess passiva. Blått låter, till skillnad från rött, vår blick att röra sig och att förlora sig själv. Rött reser sig istället upp framför oss som en vägg av eld.

Gult har inslag av såväl intensitet som djup, men i en ”ljus” modalitet; den gula färgen karaktäriseras av en ”transcendens” i förhållande till de två ”tunga” färgerna, såsom ett förtonande mot vitt. Företrädd tillsammans med blått bidrar den till att ge det kontemplativa i denna färg en ”hoppingivande” kvalitet av räddande glädje, en befrielse från kontemplationens inneslutande stillhet. Rött eggar upp, väcker och ”exterioriserar”; blått verkar samlande och ”interioriserar”; gult skänker fröjd och ”överlämnar”. Rött är aggressivt och rör sig utåt; blått karaktäriseras i sin utstrålning av djup, välkomnande och leder inåt; det gulas strålglans är ”befriande” och sprider sig i alla riktningar. Kombinationen av inre tillbakadragande (blått) med lycka (gult) är hopp (grönt); hopp står i motsättning till lidelse (rött), eftersom det till skillnad från denna inte lever i det förhandenvarande, utan i framtiden; det står även i motsättning till lidelse i sina två aspekter av introspektion och lycka.

Rött är det närvarande ögonblicket. Grönt, dess motsats, är varaktighet med dess två dimensioner, det förgångna och det framtida – framtiden representerad av gult och det förlidna av blått. Sett spatialt är blått rymd och gult ett blixtlikt lysande centrum, en mittpunkt som uppenbarar sig själv och befriar, ådagaläggande en ny dimension av oändlighet. Det är himlen genomstrålad av solen.

Motsättningen mellan rött och grönt utmärks av en direkt antinomi; mellan blått och gult, å andra sidan, är oppositionen harmonisk, deras förhållande komplementärt. Blått och gult symboliserar kontemplation och nåd, vilka är de två nödvändiga polerna i all verklig kunskap.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

13 reaktioner på ”Svenska flaggans symbolik, del 2

  1. Nja alltså på vilket sätt är nationella symboler uttryck för det eviga? Tvärtom tenderar de nationella markörerna till att skapa avstånd och separation mellan världens folk.

  2. Tack för era kommentarer.

    Du som kallar dig ”Nordbo” i kommentaren från den 11:e juni får jag vänligen be om att fortsättningsvis inte använda ett alias som redan används av någon annan. Jag antar att du just i det här fallet vill försöka visa en poäng, men i regel skapar sådana tilltag mest förvirring, förutom att det väl knappast heller tillhör god ton.

    Som svar på din fråga så ligger ju för det första betoningen här på det symboliska i flaggans färger, snarare än på flaggans egenskap av nationell markör, det vill säga vad den signalerar som sådan till skillnad från av konvention. Givetvis är en sådan uppdelning av flera skäl inte helt oproblematisk och inbjuder säkert till en del misstolkningar, men, vill jag hävda, är den ändå giltig i princip.

    Att en nations eller ett konungarikes flagga som sådan har ett motiv som symboliserar något evigt och sakralt är långt ifrån ovanligt. Det kan tolkas på två (diametralt olika) vis:

    1.) antingen att den timliga makten i detta rike för att vara sann och rättmätig utgår från eviga principer (flaggan utgör här en determinerande norm och fungerar därmed som ett slags visuell furstespegel); eller…

    2.) …att den timliga makten usurperar den sakrala auktoritetens prerogativ och symbolik och följaktligen gör anspråk på en självtillräcklig maktfullkomlighet som de facto inte tillkommer den.

    Det förstnämnda är en beskrivning av legitim suveränitet och utmärker den traditionella ståndpunkten. Den andra är en beskrivning av vad man på klassisk grekiska definierar som τυραννία (turanniā) och utmärker, åtminstone implicit, de moderna nationalstaterna. Som Carl Schmitt har visat har den moderna statsrättsteorin efter Locke övergett och förfuskat själva suveränitetsbegreppet i det att den hävdar sig kunna konstituera sig själv som ordning utan att transcendera densamma. (Samma ”självsättande” tanke finns i Sverige hos värdenihilisten Axel Hägerström och Uppsalaskolan, vars arbeten legat till grund inte minst för den socialdemokratiska rättsfilosofin.)

    Enligt Evola (som ju utgår från ett traditionellt kshatriya-perspektiv) så är det tredje ståndet (bourgeoisien) mer eller mindre ensamt ansvarigt för det traditionella Europas upplösning, kaos och förfall. ( ”Europe is a great irrelevant body, sweating and restless because of an anxiety that no one dares to express. Gold flows in its veins; its flesh is made up of machines, factories, and laborers; its brains are of newsprint. A great irrelevant body tossing and turning, driven by dark and unpredictable forces that mercilessly crush whoever wants to oppose or merely escape the cogwheels.”)

    Till skillnad från Evola betonar Guénon den europeiska aristokratins mindre uppmärksammade men avgörande roll som den ursprungliga härden till självtillräcklig revolt, och följaktligen oundvikligt förfall i och med de lägre kasternas successiva revolt mot de högre (vilket Platon redan förutsåg i Staten, och som han menar fullbordas i demokrati som slår över i tyranni). Därmed drabbar kritiken även nationalismen och nationalstaten (vars moderna form definitivt fastslogs vid tiden för den Westfaliska freden 1648, vilket enligt Guénon också sammanfaller med att de sista företrädarna för den primordiala Traditionen (de autentiska rosenkreutzarna) lämnade Väst för en tillvaro i ockultation i Österlandet):

    ”[A]ll nationalism is essentially opposed to the traditional outlook” (The Crisis of the Modern World, s. 98)

    ”[T]he formation of ‘nations’ is essentially one episode in the struggle of the temporal against the spiritual; and if we want to get to the root of the matter, it may be said that this is precisely the reason why it proved fatal to the monarchy, which, even at the moment when it seemed to be realizing all its ambitions, was only rushing to ruin.” (Spiritual Authority and Temporal Power, s. 60)

    Men det har i tider av djup kris också funnits intressanta dissidenter som har försökt att återupprätta principer för en suveränitet som är legitim genom anläggandet av ett vertikalt sätt att betrakta ett land eller ett rike som vuxit fram organiskt, har traditionella rötter och som i sin essens potentiellt därför också utgör en legitim ordning. Två goda exempel på detta är Johannes Bureus med sin götiska esoterism respektive Stefan Georges teorier om ”Det hemliga Tyskland”. Somliga vill hävda att de därmed gett sig in på ett vanskligt vågspel, men frågan är om inte en laissez-faire-attityd i båda dessa fall snarare skulle leda till att en alltmer titanisk makt skulle få fri lejd att befästa sina positioner ytterligare? Ja, frågan är öppen.

    Slutligen – vad gäller ”avstånd” och ”separation” mellan till exempel världens folk, så är det i själva verket en förutsättning som ligger i det temporala tillståndet som sådant och därmed i en mening något naturligt som alltid kommer att finnas så länge denna värld eller tidscykel består. (Detta är en av innebörderna i den ”språkförbistring” som uppkommer i berättelsen om Babels torn i Bibeln.) Dock skulle det vara absurt att hävda att detta förhållande skulle utesluta inslag av närhet och förening.

    Skillnader tillhör per definition en kvalitativ ordning och behöver som sådana definitivt inte vara något negativt, tvärtom. Och ”[t]ill varje folk har vi sänt ett sändebud” (Koranen 10:47).

    (Huntingtons neokonservativa och socialdarwinistiskt färgade tes om civilisationernas kamp är däremot någonting helt annat. Den är skadlig, inte minst intellektuellt för dem som faller in under dess reaktiva och dualistiska lockelse, detta eftersom den lägger oproportionerligt stor vikt vid konflikter, vilka till yttermera visso är rent kontingenta.)

    Verklighetsfrånvänd är dock viljan att förinta varje skillnad och tro att man därigenom kan utplåna källan till konflikt och/eller ”förtryck”. Den nominella jämlikhetstanken i utopiska humanismer à la 1789 – som vill upphäva varje avstånd och motsatsspel i den jordiska tillvaron – utgår från en kvantitativ logik vilken i realiteten ingalunda leder till fred och förbrödring, utan till en påtvingad, gränslös konformism, nivellerande masskonsumtion och ekologisk katastrof (vilket endast är det yttre tecknet på en betydligt allvarligare inre kris och värdeupplösning). Abdal-Hakim Murad har fyndigt kommenterat detta förhållande i en, som vanligt, lysande aforism:

    ”Uncle Same is lord of the Monoculture. Allah is Lord of the Worlds.”

  3. Intressant inlägg, Caféföreståndaren.

    Skulle man kunna säga att ur traditionalistisk synvinkel är patriotism (överheten/kungen på det territorium man är och den har domvärjo) är mer i enlighet med Traditionen än nationalism (nationen som en organism över tid som man tillhör, gemensam historia, språk och det där)?

  4. Anarkokonservativ: Frågan är inte helt lätt att svara entydigt på. Flera faktorer spelar in. Just den uppställningen har jag inte heller sett någon göra. Rent generellt kan man väl säga att den suveräna makten eller det konungsliga ämbetet inom ett visst territorium är en aktiv kraft, och kan som sådan på relativt kort tid göra såväl skada som nytta. Tillhörigheten till en specifik kultur (nationell etc.) är däremot något mer passivt och bildar ett slags lokalt präglad ”jordmån” eller utgångspunkt, samt fungerar väl lite grand som en reservoar eller ett ”minne” över tid.

    Guénon menar dock rent generellt att en alltför hög grad av centralisering av makten (till exempelvis ett kungahus inom en rike) historiskt sett har inneburit att monarkin företrädelsevis allierat sig med och berett vägen för det tredje ståndet, och därmed undergrävt aristokratins ställning som helhet (vilken, liksom ett reguljärt traditionellt samhälle i allmänhet, snarare gynnas av någon form av mer utspridd feodal maktfördelning).

    När kshatriyas således har lösgjort sig från sin bindning till den sakrala auktoriteten, har man i regel använt sig av den senares eviga symboler, när det tredje ståndet i sin tur revolterat har man gjort detta genom att annekterande av nationella symboler, och när vaishyas slutligen har tvingats på reträtt har detta skett med hänvisning till arbetarnas ekonomiska ställning i produktionen. Varje kastegoistisk självhävdelse är således hänvisad till att, åtminstone nominellt, verka inom den logik och de premisser som ställts upp av dess omedelbara föregångare.

    Denna ”nedåtglidning”, som Platon skisserat, är ju givetvis motsatsen till att på ett balanserat sätt låta en rättmätig roll tillfalla var och en av de huvudsakliga funktioner eller kaster – och därmed också den mångfald av människotyper, fallenheter och temperament – vilka i en eller annan form funnits representerade i alla normala samhällen. En sådan balans eller jämvikt kring en gemensam vertikal ”axel” (en integral tradition) innebär största möjliga självförverkligande och frihet för alla att verka inom sin rättmätiga inflytelsesfär, utan att tillåta att denna, likt Tolkiens Honmonster, sväller ut oproportionerligt och inkräktar på de andras integritet. Därmed ges möjligheten till ett meningsfullt liv i enlighet med var och ens verkliga inre natur och i förlängningen följaktligen civilisationens fortbestånd som sådan.

  5. Enligt min uppställning så verkar det som Guénon skulle vara lite varnande inför patriotism som aktiv kraft.

    Nationalism som passiv jordmån, som du träffande uttrycker det, låter mer i klang med Traditionen – nationalism, för all del kan detta även gälla patriotism, för långt dragen blir en guldkalv klädd i legitima symboler, men likväl avgudadyrkan.

    Många amerikaner är både gudstroende och patrioter, men i min analys av amerikanarnas patriotism dyrkar de sitt land före de dyrkar Gud. I sådana fall skulle det var ett Guénons varnande exempel s a s.

  6. PS. Guénons varning om en alltför stark kungamakt som undergräver adeln och banar vägen för tredje ståndet passar ganska väl in på Sveriges utveckling från införandet av arvsmonarkin på 1500-talet och framåt. DS.

  7. Ja, när böckerna från Vadstenaklostrets bibliotek i slutet av 1500-talet fick tjänstgöra som förladdare i kanoner kunde man nog ana varthän det barkade… Och Gustav Vasa har gått till historien som Sveriges värste bokförstörare genom tiderna, men det är möjligt att sådant här är partsinlagor från dem som inte såg något som helst värde med reformationen och protestantismen (vilken jag genom hänvisning till Schuon har försvarat gentemot Guénons tämligen ensidiga framställning i denna kommentar).

    En bok som kanske kan reda ut ett och annat är Martin Berntsons Mässan och armborstet: Uppror och reformation i Sverige 1525-1544 (Artos & Norma bokförlag, 2010).

  8. Hej, Caféföreståndare. Jag har en fråga angående symbolik som du kanske kan hjälpa mig med. I den här videon kan du se symbolen vid 2:08. Vad betyder ett sådant svart kors? Jag är tacksam om du kan hjälpa mig med några ledtrådar till hur det kan tolkas.

  9. Intressant fråga!

    Det lär vara Tempelherreordens kors, även om ju detta dock var rött (färgen kanske kan ha flagnat bort). Det är en form av mantuanskt kors, vars åtta uddar i likhet med malteserkorset troligen motsvarar de åtta ridderliga dygderna och saligprisningarna i Jesu bergspredikan.

    Vidare har det sannolikt en kosmisk innebörd som korresponderar med solens vändkretsar (jfr. zodiakkorset, d v s vad som i kristen kontext motsvaras av de fyra evangelistsymbolerna). Därmed är det också en solär symbol för Principens eller den kvintessentiella Mittpunktens verkan i världen. (Jfr. kap. 10, ”The Swastika” i René Guénons The Symbolism of the Cross).

    Korsets lutning kan även den vara signifikant i förhållande till zodiaken. (Jfr. fig. 13 i nyhetsbrevsfönstret på denna sida, där jag hittade ett tempelriddarkors avbildat just på ett sådant sätt utifrån armarnas placering i förhållande till primtalens dito om man medurs skriver talsekvenser med 24 siffror i varje i koncentriska ringar kring diametern på en cirkel.)

    P. S. För övrigt ser det ut som arabisk text i vänsterkanten på sista bilden i filmklippet.

  10. Om man ser det mantuanska korset som bildat av två motstående svastikor med överlappande armar, så symboliserar det i så fall vad Guénon kallar den dubbla spiralen, d v s något mycket närbesläktat med den kinesiska traditionens taijitu (d v s yin och yang i harmoni). Se kap. 5, ”The Double Spiral” i The Great Triad. Symbolen står för den himmelska respektive jordiska polen i den kosmiska kraften och är mycket vanligt förekommande i traditionell konst, inte minst i det antika Grekland, och är väl närmast bekant i form av den svenska lussekatten!

  11. Jag skulle ha älskat matematik i skolan om den hade innehållit såna hemligheter istället för att bara beräkna hur många liter färg man behöver för att måla ett golv av en viss storlek o.dyl.

    Tack för hjälpen!

  12. Den här posten som skrevs till förra årets nationaldag har något oväntat bidragit till att Cafét under den gångna dagen hade hela 1424 besökare – nytt rekord med hästlängder. Hur många av dessa som faktiskt läste vad som här står framgår dock inte. Sannolikt var det bilden som lockade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s