Ur Caféts gömmor: Sigurdlegenden som universell eskatologi

”One of the Most Powerful Legends of All Time”. Förlaget har få anledningar att spara på krutet när allas vår favorit-rimsmed J.R.R. Tolkien blåser nytt liv i den fornnordiska hjältelegenden om Sigurd Fafnersbane. Och självfallet var det en högtidsstund av rang när Christopher Tolkien i fjol lika oväntat som välkommet aviserade utgivningen av den senaste i raden av sin fars hitintills opublicerade verk: The Legend of Sigurd and Gudrún. Numera finns det även tillgängligt i en häftad utgåva, för den som vill pressa priset (samt som CD-bok med Brian Cox som uppläsare).

Redan som barn innan han började skolan visade sig inte bara John Ronald Reuel Tolkiens osedvanliga språkbegåvning, utan även hans djupa fascination för de klassiska hjältesagorna, och speciellt då dem som utspelade sig i ”det namnlösa Norden”. I Disa Törngrens översättning av Humphrey Carpenters klassiska Tolkienbiografi står att läsa:

»När de inte hade lektioner [i bland annat latin] läste han många sagoböcker som han fick av sin mor. Han tyckte om Alice i Underlandet även om han själv inte längtade efter sådana äventyr. Han gillade inte Skattkammarön och inte H. C. Andersens sagor. Inte Råttfångaren i Hameln. Men han gillade indianböcker och drömde om att skjuta med pil och båge. Ännu bättre tyckte han om George Macdonalds Curdie-böcker, som tilldrog sig i ett fjärran kungarike, där vanskapta och illasinnade ovättar bodde under bergen. Sagorna om kung Arthur tyckte han också om. Men allra bäst tyckte han om Andrew Langs sagoböcker i olika färger, särskilt Den röda sagoboken, för i slutet på den stod den bästa berättelse han någonsin hade läst. Det var sagan om Sigurd Fafnesbane, en sällsam och mäktig saga förlagd till den namnlösa Norden. Var gång Ronald läste den försjönk han lika djupt. Långt efteråt skrev han: ”Jag längtade djupt och hett efter drakar. Det förstås, jag med min bräckliga lilla kropp ville inte precis ha dem inpå knutarna, de fick inte tränga in i min relativt trygga lilla värld där jag till exempel kunde läsa sagor med frid i sinnet, fri från fruktan. Men den värld som inrymde också föreställningen om draken Fafner var rikare och skönare, till vilket farans pris som helst.”«

Verseposets högst lägliga uppdykande nu 100 år senare måste sägas att med råge ha överträffat alla rimliga förväntningar. Sigurdlegenden i Tolkien-tappning må ha hamnat i skymundan av professorns midgårda verk, men har hursomhelst en dramatisk laddning och intensitet som få eller inga samtida författare är i närheten av att kunna matcha. Kvädenas potentiellt gandalfska knalleffekt beror sannolikt i hög grad på att de före och över allt annat inte är en snävt inom-litterär angelägenhet. Vad vi här står inför är således något som öppnar upp horisonten vida bortom den ”övning i allittererande vers” som Tolkiens själv beskrivit den som. The Legend of Sigurd and Gudrún framstår i själva verket som ingenting mindre än en ouvertyr till det universella eskatologiska dramat som sådant, klätt i den fornnordiska mytologins gestalt.

Transkriptionen av det cirka 80 år gamla, prydligt handskrivna manuskriptet tillsammans med Tolkiens ovärderliga kommentarer kastar i själva verket ett förklarande ljus tvärs igenom legendstoffets gåtfullhet, och ger oss en glimt av vad som annars ansetts ha varit för alltid förlorat i forntidens dimmor. En faktor som starkt har bidragit till Sigurdlegendens mysterium är att det i den viktigaste källan till den poetiska Eddan, handskriften Codex Regius, saknades åtta pergamentblad då den återfanns i Island på 1600-talet. Denna lakun antas främst ha drabbat just den längre Sigurdlegenden. Vad kan då dessa pergamentblad ha innehållit?

Mysteriet är en väsentlig del av das Königsproblem inom germansk filologi – frågan hur de olika versionerna av nibelunglegenderna hör ihop. Tolkien, vars improvisationsförmåga och osvikliga väderkorn i dylika lingvistiska spörsmål kom till god nytta i samband med arbetet att sammanställa den högt ansedda Oxford English Dictionary (han sysslade främst med uppslagsord med begynnelsebokstaven W), kan här mycket väl vara någonting på spåret som inte bara förmår rekonstruera mytologins essentiella innebörd, utan också förklara dess historiskt sett på många sätt oöverträffade genomslag i framförallt de germanska, norra delarna av Europa. Tolkien använder här inte bara sin välkända berättarbegåvning och språktalang, utan även sin förbluffande förmåga att intuitivt fånga de traditionella myternas karga nordiska doft, liksom dess inre logik och uppbyggnad, såsom en parallell till hur Sigurd själv, efter att ha dödat draken, rider igenom ringen av eld till valkyrian Brynhilde där hon ligger stucken av sömntörne, och lyckas med bedriften att återuppväcka henne genom att låta täckelset falla i form av hjälm och rustning.

Tolkien tvekar inte heller att tala om Sigurdlegendens ”demoniska energi”. Huvudgestalternas bittra öden och nibelungarnas fall står ju alltså här på repertoaren, det vill säga en tragisk dramaturgi i klassisk mening med brödrastrider, svek, tyranni, blodig hämnd, död och undergång – och inte utan makabra inslag. Hur det än må vara med allt detta, så är det i vilket fall som helst ett minst sagt fantasieggande och sceniskt mytologiskt panorama som våra förfäder i generation efter generation uppenbarligen har hållit för sant. Vi är nog inte helt fel ute om vi antar att Sigurdlegenden bevarar autentiska spår av minnet från en ädlare eras drastiska fall, traderat i mytens symboliska klädnad. Men detta kosmiska fall är nu inte allt, och om vi skall tro Tolkiens anknytande till Völuspá, så verkar Sigurd och hans magiska, av Óðinn skänkta, svärd Gram ha ytterligare ett ord med i leken, liksom asarnas guldbrädspelsbrickor enligt Valans spådom återigen skall hittas i gräset…

”The Great Story of the North” – det var William Morris’ benämning på den norröna legendcykeln om Sigurd Fafnersbane. Därför, menade han, borde den ha samma betydelse och status för oss nordeuropéer som Homeros trojanska sånger haft för grekerna. Kommande generationer borde därför enligt honom rimligtvis betrakta denna drakdödarsaga minst i nivå med hur vi idag uppfattar Iliaden och Odysséen. (Och, för att inom parentes referera till ett utkast till Tolkiens essä On Fairy-stories, så är en homerisk krigare, liksom en forntida egyptisk präst, när allt kommer omkring betydligt mer verkliga än en nutida börsmäklare…)

Drakdödartemat är det verkligt centrala i Sigurdlegenden kring vilket alla skeendena kretsar, och det skulle också komma att bli något av en röd tråd i Tolkiens eget midgårda legendarium med oförglömliga drakar som Smaug och Glaurung. Temat är definitivt ett av de mest klassiska och fascinerande. På samma gång är det mycket som talar för att det också är det mest brännande aktuella och lägliga att knyta an till av dem alla i en tid som Ernst Jünger inte utan anledning har karaktäriserat som leviatansk.

Tolkien komponerade verket i två delar under sin tidiga period som professor i medelengelska under 20- och 30-talet, det vill säga innan sitt genombrott som 1900-talets i särklass mest populära skönlitterära författare. Han gav dem titlarna Volsungakviða en nyja (”Det nya kvädet om völsungarna”) respektive Guðrúnarkviða en nýja (”Det nya kvädet om Gudrun”). I likhet med Snorre Sturlasson använder han sig av det antika, allittererande versmåttet fornyrdislag. Och för att denna fornkvädesform verkligen skall komma till sin rätt blir det under läsningens gång tydligt att den bör läsas högt, ja skanderas. En poäng med högläsningen eller recitationen är att den i positiv mening kan upplevas som främmande för en period av långt gånget förfall och formupplösning, då språkets musiska kvaliteter nästan helt fallit i glömska, och balansen mellan rim och reson således har tippat över till det senares favör. Här tillåts läsaren dock helt och fullt andas. Den metriska formen skänker även ytterligare lyftning och tonvikt åt innehållet. Inte minst märks detta när versmåttet plötsligt ändras för att accentuera att handlingen tar en ny vändning (eller till exempel när vi får höra fåglarna interfoliera).

Dessa poem ligger givetvis utanför Tolkiens mytologiska sekundärvärld Arda, där sagan om Ringen utspelar sig. Däremot kan de i en mening sägas tillhöra samma kategori som Tolkiens ypperliga översättningar av de medeltida mästerverken Sir Gawain and the Green Knight, Pearl och Sir Orfeo – författade av en för oss okänd engelsk skald och alla präglade av svidande språklig skönhet och omisskännlig andlig resning. Av verk från denna period föreligger av Tolkiens hand dessutom ett ännu opublicerat manuskript med en komplett prosaöversättning av den elegiska hjältesaga han skattade högst av dem alla – den anglosachsiska Beowulf. Här fann han ett universellt mänskligt drama i en slående konturskarp och nästintill oförlikneligt övertygande imaginativ eller imaginal värld (det vill säga till sin kärna i överensstämmelse med i allra högsta grad verkliga, kosmologiska principer till skillnad från imaginär, godtyckligt påhittad).

Det anmärkningsvärda med vår gode man i Oxford är att han lyckas med konststycket att i sitt eget skrivande ingjuta nytt friskt liv och skärpa i dessa anonyma medeltida diktares röster. Detta dessutom i bjärt kontrast till den kompakta och kvävande modernistiska tidsandan, och därmed inte utan strid, som om Tolkien själv vore en Beowulf i strid med monstren Grendel och Grendels mor. (På detta tema, se Tolkiens suveräna uppgörelse med den ditintills närsynta och nedlåtande akademiska receptionen av denna den främsta av de fornengelska hjältemyterna i den lingvistiska milstolpen Beowulf: The Monsters and the Critics från 1936).

Att Tolkien mot alla skenbara odds lyckas såväl med sina bedrifter att återupprätta de traditionella myternas funktion gör det därför inte oberättigat att säga om honom, liksom har sagts om Shakespeare: ”[he] was not of an age, but for all time”. (Dock var Tolkien tydlig med att hans roll var sub-kreatörens, och att det därför i egentlig mening inte var han som var Författaren.) I ett brev till förlagsmannen Milton Waldman, ca 1951, skriver Tolkien angående sin förståelse av de traditionella myternas perenniella, och därmed ”övervintrande”, sanningsinnehåll:

»After all, I believe that legends and myths are largely made of ‘truth’, and indeed present aspects of it that can only be received in this mode; and long ago certain truths and modes of this kind were discovered and must always reappear.«

Noteringar om bokomslagets ikonografi

Enligt Titus Burckhardt fyller ikonografiska motiv i den traditionella konsten ofta rollen som bärare och bevarare av metafysisk och kosmologisk doktrin under perioder då denna annars fallit i glömska. Med rätt nycklar kan den ”övervintrade” innebörden återigen utläsas och komma att få betydelse i ett nytt sammanhang många generationer senare.

När det gäller motivet på omslaget till The Legend of Sigurd and Gudrún så erbjuder detta en symbolisk port eller ingång till legenden i form av en detalj av ett fantastiskt träsnideri från den fornnorska 1100-talsportalen på Hylestads stavkyrka. Det föreställer Sigurds – av Óðinn skänkta – häst Grane omslingrad av romanska växtornament och lastad med skattkistan från drakens håla. Kistan med sin hexahedrala form symboliserar här, liksom i andra sammanhang arken och huset, sannolikt det jordiska tillståndet i transponerad bemärkelse, vars substans antingen kan dölja eller uppenbara enligt läran om māyās slöja, det vill säga de båda förhållningssätt som här förknippas med ormen/draken respektive hästen/visdomen. Även världsträdets topp finns med, krönt med en variant på en palmett (dvs. ett ornament i form av ett stiliserat palmblad), vilket sedan antiken symboliserar seger, här över döden. I mer specifik mening är det med tanke på kontexten (en kyrkoport) sannolikt en subtil allusion till jungfru Maria som en korrespondens till hinduismens och buddhismens utgivande, rena lotusblomma.

Kopplingen mellan jungfru Maria, jungfrufödseln och palmträdet påkallar ytterligare en liten utvikning. Vi finner den alluderad till i kyrkoårets Palmsöndag som inleder Stilla veckan och vill påminna om Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar. I Koranen (19:23–24) har Jungfru Maria (Sayyidatunā Maryam) en ännu mer explicit relation till just palmträdet, det feminina substantivet nakhala, vars ordstam även har betydelsen ”sända ned”, ”sila”, ”sålla”, ”utvälja” och som därmed anger en symbolisk relation till intellektiv urskillning.

Ett palmträd var dessutom den första naturliga prototypen för en minaret (arabiskans manāra, ”fyrtorn”) varifrån man kallar till bön i den islamiska traditionen. Den axiala formen av en fristående, obelastad pelare är en symbol för transcendent Enhet, vars inträde i världen såväl i den enskilda människans själ bidrar till lyftning över all världslig multiplicitet, vilsenhet och dissipation. Genom sin vertikalitet symboliserar minareten även den diskriminativt urskiljande kunskapsaspekten, det vill säga i sin essens Gudsnamnet, elliptiskt betecknat med det arabiska alfabetets första bokstav, det vertikala strecket alif.

Något mer kryptiska framstår många Korankommentarer (tafāsīr, plural av tafsīr) och sufitraktat såsom Muhyīddīn ‘Ibn ‘Arabīs, där palmen beskrivs som den arketypiska människan Adams ”syster” gjord av leran vilken blev över när Gud skapade människan i sitt paradisiska tillstånd. Palmträdet anses därmed vara en växt som mer än någon annan bär på extraordinära och illuminativa hemligheter, inklusive lampolja. Den är i själva verket analog med ”den celesta världen”, och således ”spirar själens palmträd och växer upp i Himlen genom föreningen med den Helige Ande” (se kap. 2:II i Henry Corbins antologi Spiritual Body and Celestial Earth: From Mazdean Iran to Shī’ite Iran).

Även de talande fåglarna har en central plats på omslaget, vilket är allt annat än betydelselöst. Sigurd får ju ta del av fåglarnas visdom när han besegrat draken Fafner och slickat i sig dennes blod. Fåglarnas språk symboliserar traditionellt förmågan att kunna vaska fram den betydelsebärande kärnan i olika manifesterade former och uppenbarelser. Det förekommer explicit hos Tolkien redan i samband med striden mot Smaug i The Hobbit från 1937. Vidare förknippas det med legendariske svenske konungen Dag den vise samt omnämns i Koranen som Salomos ullimnâ mantiq at-tayr (27:16).

I metafysisk bemärkelse rör sig fåglarnas språk enligt René Guénon om det lägre egots (nafs-al-ammara) död genom åkallan (mantran, dhikr) och en upplysande reintegration i människans Mittpunkt eller den vertikala axis mundi där en harmonisering och kommunikation kan upprättas med högre tillstånd av Varats enhet – det vill säga vad man med teologiskt språkbruk benämner som devas eller änglar (arabiskans al-malâ’ikah eller grekiskans aggelos, “sändebud”), vilka brukar symboliseras av fåglar eller bevingade väsen, inte minst i fornpersisk, zoroastriansk tradition. Det har med andra ord i allra högsta grad med drakdödandet i esoterisk mening att göra. Det är också i detta inre sammanhang mellan polerna kosmos och kaos man bör förstå Sigurdlegendens gjukung Gunnars ödesmättade harpotoner eller spelandet på den orfiskt-pythagoriska lutan som sista och enda värn i den nedmörka gropen där ormarnas gaddar (fritt citerat) ”stungo som stål och dröpo av gift” (för detta tema jfr även hur David håller Sauls onda ingivelser stången genom spelandet på lyra i 1 Sam. 16:23).

Den ikonografiska symbolismen på bokens omslag och den universella kosmologiska doktrinens överlappande korrelation med såväl det förkristna som det kristna medeltida Norden är i sin helhet alltför omfattande och enigmatisk för att kunna redogöra för här utöver redan nämnda konjekturer. Det är hursomhelst tydligt att det finns väsentliga primordiala temata som har hemortsrätt i olika traditionella världar. Några initiala utgångspunkter har här getts och fler ledtrådar finner man i Gunnar Nordanskogs avhandling Föreställd hedendom: Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia, där det bland annat påvisas analogier mellan drakdödandets initiation och dopet i den heroiska respektive kristna eran, vilket förklarar Sigurdmotivets förekomst på svenska medeltida dopfuntar. Volymen är del 9 i Nordic Academic Press’ tvärvetenskapliga serie ”Vägar till Midgård – nordisk hedendom i ett långtidsperspektiv”. Generellt håller denna nionde och ämnesmässigt tämligen fokuserade del en högre kvalitet än andra delar i serien, vilka tyvärr i alltför många fall hemfallit åt självbespeglande övningar i de senaste akademiska trenderna, istället för att sträva efter att försöka förstå innehållet i de traditionella myterna så som det är avsett att förstås.

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

Appendix: Noteringar om palmsymbolen

Kopplingen mellan jungfru Maria, jungfrufödseln och palmträdet finner vi i kyrkoårets Palmsöndag som inleder Stilla veckan och vill påminna om Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar. I Koranen har Jungfru Maria (Sayyidatunâ Maryam) en ännu mer explicit relation till palmträdet, det feminina substantivet nakhala, vars ordstam även har betydelsen ”sända ned”, ”sila”, ”sålla”, ”utvälja” och som därmed anger en relation till intellektiv urskillning.

Ett palmträd fungerade även som den första prototypen för en minaret  (arabiskans manāra, ”fyrtorn”) för böneutrop i den islamiska traditionen, i form av en fristående, obelastad pelare och därmed symbol för transcendent Enhet som höjer sig över all världslig multiplicitet och vilsenhet. Därmed symboliserar den även den diskriminativt urskiljande kunskapsaspekten, det vill säga i  sin essens Gudsnamnet, elliptiskt betecknat med det arabiska alfabetets första bokstav, det vertikala strecket alif.

Något mer enigmatiska framstår många Korankommentarer (tafsîr) och sufitraktat såsom Muhyîddîn ‘Ibn ‘Arabîs där han beskriver palmträdet som den arketypiska människan Adams ”syster” gjord av leran som blev över när Gud skapade människan i sitt paradisiska tillstånd. Palmen är därmed en växt som mer än någon annan bär på extraordinära och illuminativa hemligheter, inklusive lampolja. De är i själva verket analog med ”den celesta världen”, och således ”spirar själens palmträd och växer upp i Himlen genom föreningen med den Helige Ande” (se kap. 2:II i Henry Corbins antologi Spiritual Body and Celestial Earth: From Mazdean Iran to Shî’ite Iran).

2 reaktioner på ”Ur Caféts gömmor: Sigurdlegenden som universell eskatologi

  1. Tack för det här inlägget. Det passade perfekt för mig just nu. Jag kom hem från skogen på det småländska höglandet nyss, där jag besökte en fornlämning: en treudd och flera domarringar. Där finns även en cirkel med små stenar i vars mitt en stor sten är rest. Den stora stenen ser ut lite som ett troll och för mina tankar till Bilbos möte med troll. Platsen ger mig samma känsla som Tolkien har gett mig och jag besöker den ganska ofta.
    Vad betyder den? En trudd med två stora stenar i mitten. Ett stort röse med stenar. Och många domarringar. Allmogen berättade förr om konstiga ljussken om natten, troll, och en drake.

  2. Ping: Frithjof Schuon om Jungfru Maria och palmträdets symbolik « Café Exposé

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s