Från Japanland till Svenssonland

Somliga av oss vill gärna uppfatta sig som i någon mån ”skrivande”, trots att man sällan eller aldrig fyller något pappersark eller någon redigeringsruta med text. Man prokrastinerar. Lennart Svensson kan inte räknas in i denna något sorglustiga skara. Han skriver.

Alstren i Svenssons minst sagt mångsidiga repertoar kännetecknas av en oefterhärmlig balans mellan det personliga och det mer allmängiltigt reflekterande om såväl högt som lågt: filosofiskt, estetiskt, politiskt, historiskt, litterärt, gastronomiskt och allt möjligt och omöjligt däremellan. Alla har de mer eller mindre ett direkt, konverserande tilltal med otvunget flyt i texten. Anrättningen blir inte mindre välsmakande när den kryddas med väl valda anekdoter och inflikade citat vilka i all sin anspråkslöshet röjer en närmast encyklopedisk belästhet, en förbluffande förtrogenhet med de mest skilda ämnesområden. Som en på samma gång ovanligt rättfram och fördragsam röst i nätloggosfären ger Svensson i sina kommenterande bidrag dessutom allt som oftast prov på vad som brukar förknippas med klassisk gentleman style.

Den för inte så länge sedan timade flytten från Uppsalas Marmorväg till den friska luften i ”Norrlands Athen” vid porten till Höga kusten tycks ha varit särskilt gynnsam för det svenssonska kynnet, ty inte långt efter denna släpptes inte endast den trevligt gladmetafysiska romanen Till Smaragdeburg om en pilgrimsfärd och andlig bildningsresa delvis utformad som en underhållande gissningslek (vilka döljer sig egentligen bakom täcknamnen Hammarskalle, Assessor, Syster, Don Casta, Jowo, Piprökare, Docent, Kyrkogård, Silverräven vid sin oas, Aristokrat, Dandy och Joschua…?), utan även den 108-sidiga debutdiktsamlingen Grönt ljus (Etherion förlag, ISBN 978-91-978651-3-5), som vi härmed anmäler. Generöst nog är den utgiven som gratis e-bok i PDF-format. Här följer några exempel på och utdrag ur dikter med en inledande kommentar.

Grönt ljus

I bokens författarpresentation står att läsa att Lennart Svensson föddes 1965 i Åsele och ser sig som ”’ett frimodigt Guds barn, mitt i denna världens stormar’, även om han ibland är en grubblande nihilist, precis som ni.” Det andliga och existentiella temat, representerat i såväl tro som i stunder av tvivel, är med andra ord ett tema som många av dikterna kretsar kring, och det är självfallet något vi gärna premierar här i Cafét. Till skillnad från mycket annat av vad som i vår samtid passerar som poesi (vilken inte sällan tar sig själv på betydligt större allvar!) är den därför angelägen på riktigt.

Merparten av dikterna i Grönt ljus är skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken. I en mening har de enkelheten och faktiskt en viss stramhet som gemensam nämnare, men därmed inte sagt att de skulle vara uttryck för någon norrländsk fåordighet. Här lämnas ingalunda några marker för fäfot. Nej, vår gode storodlare i ordens trädgård delar ymnigt med sig av alltifrån sina oförvägna danssteg längs Siratbrons svärdsegg, såväl som ett dagligt fäktande mot demoner och oknytt, till blomstervandringar i pastorala nejder och meditationer bland de städsegröna, norrländska tallarnas raka stammar till ackompanjemang av deras grenars trolska sus. Allt därtill utspelat mot en fond med omisskännligt japanska drag – och det är just denna aspekt vi har valt att speciellt ta fasta på i nedanstående urval. Det japonistiska draget framkommer inte minst i de så kallade ”Åselehaikus”, tidigare publicerade i Magasin Provins.

Japonismen och haikudiktningens anda

Svenssons fascination för Den uppstigande solens rike bör inte komma som någon överraskning. Om inte annat så vittnar han om den i den i höstas utkomna essäsamlingen Drakens spegelbild: En bok om Japan (PDF), där han i förordet på ett beundransvärt vis tar sig an utmaningen att schematiskt försöka definiera Japans särart som en kombination av tre faktorer:

  1. dess insulära läge som örike, vilket innebär, kan man anta, att gamla vanor och bruk med större sannolikhet tenderar att bevaras här jämfört med kontinentala riken;
  2. dess immanenta kulturdrag i form av arvet från Buddha och de ostasiatiska traditionerna (Svensson nämner här dock inte explicit shinto, vilken väl får anses som högst central i sammanhanget.);
  3. samt – sist men inte minst – den outrannsakliga ”X-faktorn”, det vill säga den svårfångade faktor som varje land är begåvat med och som i grunden framstår som oförklarlig. ”Det finns alltid en rest, en gåtfull bottensats kvar när analysen är gjord, när man utifrån historia, kultur och geografi försökt slå fast varför något är som det är.”

Just ”X-faktorn” verkar således ha ett alldeles särskilt men alltså svårgripbart förklaringsvärde i sammanhanget. I en mening påminner den sålunda om den ”haiku-anda” (hai-i) som en haikudikt enligt Toshihiko och Toyo Izutsu i The Theory of Beauty in the Classical Aesthetics of Japan definitionsmässigt måste vara besjälad av, förutom att den givetvis måste uppfylla de rent formmässiga kraven.

Vilka är då de formella reglerna för haikudiktning? Enligt vad Svensson har funnit hos översättaren, poesitolkaren och tillika Mishima-kännaren Per Erik Wahlund skall de 1) ha 17 stavelser, 2) inte ha mer än 10 ord, 3) gestalta någon form av from livssyn; samt 4) vara konkreta, inte abstrakta. Paret Izutsu tillägger ytterligare en regel: 5) de bör innehålla ett ”årstidsord” (kigo). Idealet för en haikudikt i dess sammanträngda, balanserade formfulländning verkar vara en såpass följsam och koncentrerad skildring av den orörda naturen i sin primordialitet att dess beståndsdelar framstår som samstämmigt utkristalliserade eller kondenserade ur ett kvintessentiellt, allomfattande tomrum.

Hemligheten med talet 17

Att antalet stavelser (egentligen mora) i en haikudikt, med dess minimalistiska skildring av ”genomskinligheten” i formernas värld, anges till just 17 (5+7+5) är för övrigt anmärkningsvärt. Det kan förtjäna en utvikning, då det enligt alkemisten Jābir ibn Hayyān (latiniserat namn: Geber) genom sekvensen 1:3:5:8 (talen som utgör ”kärnan” i en magisk kvadrat, vilka tillsammans utgör grunden för alla övriga tal) är nyckeln till att förstå all naturs struktur i dess balanserade jämvikt med den osynliga världen.

Vidare upptäckte Aristoteles att en reguljär hexameter inte kan ha fler än 17 stavelser. Primtalet 17 var även centralt för pytagoréerna, då det är detsamma som antalet konsonanter i det grekiska alfabetet, samt relaterar till det harmoniska förhållandet 9:8 (vilket i sin tur korresponderar med förhållandet mellan de två centrala strängarna på en lyra). Likaså är 17 ett ”nyckeltal” inom islamisk kosmologi, där det följaktligen överensstämmer med antalet enheter (raka’āt, sing. rak´ah) i de fem dagliga bönerna (2+4+4+3+4), liksom med antalet ord i bönekallelsen.

I Första Mosebok började syndafloden den 17:e dagen i den andra månaden och slutade den 17:e dagen i den sjunde månaden, då Noa hade nått toppen på berget Ararat. På motsvarande sätt höll sig Odysseus flytande på en flotte i 17 dagar efter att ha lämnat Calypso, och i den egyptiska traditionen var det likaså på månadens 17:e dag som Osiris kastades i floden i Typhons kista. Talet 17 förekommer med andra ord gång på gång och i skilda kulturkretsar som ett slags formel för såväl mikro- som makrokosmos i sitt primordialt manifesterade jämviktstillstånd.

Allt detta enligt Annmarie Schimmels The Mystery of Numbers samt Seyyed Hossein Nasrs doktorsavhandling Conceptions of Nature in Islamic Thought publicerad av Harvard University Press 1964 som An Introduction to Islamic Cosmological Doctrines: Conceptions of Nature and Methods Used for Its Study by the Ikhwān al-Ṣafāʾ, al-Bīrūnī, and Ibn Sīnā.

Ars Iaponia

Författaren till Grönt ljus är långt ifrån ensam att attraheras av Japans skönhet och sällsamma dragningskraft. Den eminente vishetsläraren och den perenniella filosofins talesman par excellence i den moderna tiden, Frithjof Schuon, ständigt observant på de detaljer vi omger oss med, rekommenderade speciellt den japanska stilen för inredning av ett hem om man eftersträvar en balanserad, seren ambience. Han såg Japan som en rik reservoar för Fjärran Österns konstnärliga genius som sådant. Företräde ges här med andra ord åt sådant som den harmoniska samstämmigheten mellan möblerna, naturliga färger, organiska material samt över allt annat: det tomma rummet, vilket anger utgångsläget och utgör den diskreta verkligheten bakom det hela.

Något mer oväntat så anskaffade även J. R. R. Tolkien japanska planschverk till väggarna i sitt rum under sin studenttid. Kanske har dessa gett impulser till den simplifiering av naturliga former och användandet av grundfärger för att uppnå en mönstereffekt, snarare än som modellering, i hans målning Glórund Sets Forth to Seek Túrin från september 1927, spekulerar Wayne G. Hammond och Christina Scull i J. R. R. Tolkien: Artist & Illustrator (Houghton Mifflin, 1995). Nämnda författarduo upplyser oss också om att Tolkien på ålderns höst dessutom kom att intressera sig för orientaliska målningar med bambumotiv, vilka inspirerade honom till egna teckningar av dekorativa gräsarter (se illustration nr 2 resp. 196 i samma bok).

Andlig innebörd

När vi nu ger oss i kast med diktexemplen från Grönt ljus nedan, så kan det vara värt att understryka att det ingalunda endast är de dikter med ett uttalat andligt tema som har en andlig innebörd. För att ta ett exempel: då 1) all strid enligt Ernst Jünger är en andlig erfarenhet och 2) den djupa aningslöshet som karaktäriserar våra dagars Sverige likaså väsentligen har andliga orsaker, är den vaksamhet som Svenssons ”Beredskapsdikt” påkallar ytterst en andlig vaksamhet.

En karaktäristiskt jüngersk insikt som Svensson ofta återkommer till, är till yttermera visso den att det enda vi verkligen kan vara säkra på om framtiden, är att inför dess prövningar består endast den som besitter andliga reserver. (”Det är okända marker vi styr mot, Terrae Incognitae, och i dem överlever bara den som har tillgång till inre, andliga reserver.”)

Och vem vet? Kanske läsaren i följande urval av grönskimrande dikter under benådade ögonblick förnimmer något av Ångermanälvens stillhet, eller vad författaren kallar Den bästa stunden, med en hänvisning till den vetebrödsätande andlige visionär som i en studie av den japanske zen-kännaren D. T. Suzuki har kallats för Nordens Buddha:

Det är Svenssonögonblicket, / Swedenborgstunden, min bästa stund…

Aforismer och haiku-dikter

Exempel på aforismer

Frihet är att inse sina begränsningar.

* * *

Att strida är enkelt, att leva är svårt.

* * *

Hat är självhat.

* * *

Exempel på haikudikter från Åsele

Bergets silhuett

mot sommarnattens himmel –

sjön ligger stilla.

* * *

Tallar på en höjd

i middagssolen –

älven flyter fram.

* * *

Sörnoreberget,

Åsele, Västerbotten:

mitt eget Fuji.

* * *

Exempel på dikter med uttalat andligt tema

De ontologiska landskapen

Vill ni veta var jag är?
Sök mig i de ontologiska landskapen,
ni kan finna mig där…

* * *

Om inte

Om inte nu, när?
Om inte jag, vem?
Om inte här, var?

* * *

Pilgrim

Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.

* * *

Lux Aeterna

Lys på mig, eviga ljus…!
Lys genom färgat glas,
lys genom ofärgat,
lys direkt på mig, Lux Aeterna,
ljus som är religionen –

* * *

Svärd och stav [utdrag]

En gammal visdom säger oss detta:
vi behöver både Förnuftets Svärd och Intuitionens Stav,
både Tapperhetens Spira och Sympatins Bägare.
Ta med dig alla på din vandring,
glömmer du en är du förlorad.

Utan svärdet blir du galen.
Utan staven går du vilse.
Utan spiran vågar du inget
och utan bägaren förlorar du ditt hjärta.

Så säger oss en gyllene visdom.

* * *

Fler exempel på dikter

Beredskapsdikt

Vi sitter i Sverige
och dricker vårt Ersatz
– har vi det inte härligt, så säg?

Påtår? – Man tackar!
Hur går det med kriget?
– Vi klarar oss nog ändå, som förut!

Men när åter det mörknar
och altaret öppnas,
när yxtid och vargtid har kommit igen,

då klämtar en klocka,
ni frågar ”För vilka?”
– fråga ej, Sverige, den klämtar för dig.

* * *

Härifrån till synkronbanan

”Optimism är feghet”
sa den gode Oswald Spengler
och han hade kanske anledning därtill.

Men filosofen levde i ett slutet system;
vi, den förödda världens herrar,
har öppnat upp det
och extrapolerat en trendkurva
härifrån till synkronbanan.

Förfäras, du lilla hop,
allt som är fantastiskt rusar emot dig!
Men jag tror inte längre
att optimism
är feghet.

* * *

Simone Weil

Simone Weil, fransyskan,
var klädd i kavaj, kjol och basker,
det så kallade ”Simone Weil-modet”.

Simone Weil sa
att nåden är andlig tyngdkraft
att ingenting är gott
att människan gör allt för att täta springorna
så att inte NÅDEN ska sippra in.

Simone Weil dog ’43 i England,
sorgligt, sorgligt…
”ett träd som inte skjuter skott
växer in i himlen” –
syster, jag kommer jag med!

* * *

Att vänta bland tallar [utdrag]

Tallen är ett heligt träd i Japan,
visste ni det…?

Det finns ett verb i japanska, matsuo:
”att vänta bland tallar” –
jag väntar bland tallar
till grenarnas sus…

När jag var liten bodde jag bland tallar.
Kottar på gräsmattan,
kottar på grusgången:
voilà min barndoms hieroglyfer.

(…)

O heliga tall i Japanland och Svenssonland…!

* * *

Solsken över ett kalhygge

Solsken över ett kalhygge,
små vita moln på himlen,
skogarnas susande,
frid och ro över nejden.

Bergen som ständigt närvarande referens,
lukt av kåda, humuslager, barr och blåbräsris,
renlort på marken.

En hare som skyndar förbi i ett skogsbryn,
en gök som galer,
en hackspett som hackar –
en kråka som kraxar, en vråk som seglar uppe i skyn,
en bil som rasslar förbi på en grusväg.

Att inte höra någonting,
bara stillheten –
att inte se en levande själ –
men skogen lever,
och man själv är en del av skogen,
den skog man ska gå in i
när man en gång lämnar denna värld.

* * *

Rapport från min nejd [utdrag]

Jag ser koltrast, skata, kaja och korp, korpen som är alla korpar, korpens urbild, dess mönster, dess idé. Och allting blomstrar: liljor, tulpaner och narcisser, och så chrysantemerna med drömmar om japanska kejsardömet.

* * *

Creative Commons License Foto publicerat med benäget medgivande av Okinawa Soba.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

2 reaktioner på ”Från Japanland till Svenssonland

  1. Tack för recensionen. Intressant att en och annan dikt nått fram, att jag lyckats förmedla något.

    Sedan lite mer ”objektiva” funderingar. Det du sa om Tolkiens Japaninspiration var verkligen belysande. Hans egna teckningar till Bilbo har alltid fascinerat mig, stilrena landskap, egentligen oöverträffade. Minimalismen här kan kanske härledas till japanskt inflytande, det kan iaf vara EN ledtråd.

    Sedan det Jünger säger, att varje strid är en andlig erfarenhet. Jag har aldrig haft detta citat för ögonen – men långt om länge, på andra vägar, har jag börjat inse dess sanning. Dvs att som jag intressera sig för krig (g v ”Eld och rörelse”, ”Camouflage” mm) har i mångt och mycket en andlig sida – en oporogrammatisk bushido, striden som ett sätt att nå en högre medvetandenivå.

    Krig etc är ett tabubelagt område. Man talar inte gärna om stridens transvärde i salongen. Men det är dess kärna och det är därför jag sysselsätter mig med den litterärt.

    Återigen tack för genomgången och tack för omnämnandet av övriga verk, länkar osv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s