Bästa romanöppningen?

Den bästa romanöppningen enligt undertecknad börjar med denna oförglömliga mening:

»Ihr alle kennt die wilde Schwermut, die uns bei der Erinnerung an Zeiten des Glückes ergreift.«

Vad vi här har att göra med är alltså ingenting mindre än Auf den Marmorklippen, Ernst Jüngers storartade, nostalgiskt-mytologiska samtidsbetraktelse från 1939. Om vi talar romanöppningar så har den allt. I svensk översättning av Bertil Malmberg, reviderad av Stig Jonasson, lyder den:

»Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick!

Ännu ljuvligare blir för oss minnet av våra mån- och solår när de ändat i en plötslig förskräckelse. Då först förstår vi, vilken lycklig slump det är för oss människor att få leva i våra små sammanhang, under ett fredligt tak, under vänligt samspråk och med kärleksfull hälsning när morgonen eller natten bryter in. Ack, alltid märker vi för sent hur rikt ymnighetshornet var bräddat.«

Lysande, inte sant!? Ja, förträffligt och enastående i all sin enkelhet, men så är det också inledningen till denna sällsamt jüngerska romanpärla, om vilken ju sagts:

»”På marmorklipporna” är egentligen en sorgedikt av skakande verkan … Både som konstverk och som mänskligt dokument uthärdar den en jämförelse med Kafkas främsta böcker. Här finner vi samma mystiska utstrålning – den stora diktens skimmer … Orwells berömda allegori, ”1984”, är på ett helt annat sätt ohöljd och entydig, men den gör ändå som politisk satir ett mattare intryck, helt enkelt därför att den är okonstnärligare.«

– Werner Aspenström i BLM, december 1950

»Jag skulle kunna ge nästan all litteratur under de senaste tio åren för denna enda, föga kända bok av Ernst Jünger: ”På marmorklipporna”.«

– Julien Gracq i ”La littérature à l’estomac”, 1950

»Tysklands genius har börjat återfinna sig själv inför katastrofen – detta gör Jüngers bok till ett av världslitteraturens mästerverk!«

– F. A. Voigt i ”19th Century and After”, London 1942

Att redan i första meningen skildra hur det är att gripas av en sublim känsla i kombination med ett slags stilla men pregnant förundran inför tillvarons mysterium, ja det kan vara ett oerhört effektivt medel för att nagla fast läsarens uppmärksamhet och etablera en berättelse eller ett narrativ. I Jüngers romanöppning finner vi genom just detta stilgrepp något av ett intertextuellt eko från det inledande stycket till den andra volymen av Oswald Spenglers Västerlandets undergång från 1922:

»Betrakta blommorna mot kvällningen, när solen sjunker och den ena efter den andra sluter sig: du grips av en skrämmande känsla, en gåtfull ångest inför denna tillvaro, som är så blint, så drömskt, så nära knuten till jorden. Den stumma skogen, den tigande ängen, den här busken och den där rankan rör sig inte. Det är vinden som leker med dem. Bara den lilla myggan är fri; den dansar i kvällsljuset; den rör sig vart den vill.«

Med tanke på att Jünger själv har uppfattat sig stå i tacksamhetsskuld till Spengler för att denne ”smidde de första nya vapnen” efter Tysklands nederlag i första världskriget, så är det inte omöjligt att detta kan vara en återklang av medvetet slag. Spengler har förvisso ett mer direkt tilltal (vilket kanske i och för sig får ses som genrespecifikt), men det väsentliga är att vi här, i vilket fall som helst, står inför verkligt storartad litteratur.

Hur står det till här på hemmaplan då? Vilka är de storartade romanöppningarna här? Hade man velat vara förutsägbar hade man kanske valt Strindbergs välbekanta stockholmspanorama i Röda rummet, och när det gäller verkningsfullt sagoberättande kanske Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Men i trolsk och ödesmättad stämningsväg skall vi här i stället, kanske något mer oväntat, framhålla en lite längre romanöppning av Mårbackas drottning – närmare bestämt den i Antikrists mirakler från 1897:

»”Då Antikrist kommer, skall han synas vara alldeles lik Kristus.”

Det var på den tiden, då Augustus var kejsare i Rom och Herodes var konung i Jerusalem.

Då hände sig en gång, att en mycket stor och helig natt sänkte sig över jorden. Det var den mörkaste natt, som någon ännu hade sett, man skulle ha kunnat tro, att hela jorden hade råkat in under ett källarvalv. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde inte finna sig till rätta på den kändaste väg. Och det kunde inte vara annorlunda, ty från himlen kom inte en ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den väna månen höll sitt ansikte bortvänt.

Och lika djupt som mörkret var även tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig inte, och till och med aspbladen hade upphört att dallra. Hade man gått vid havet, så skulle man ha funnit, att vågen inte mera slog mot stranden, och hade man gått i öknen, skulle sanden inte ha knarrat under ens fot. Allt var förstenat och orörligt för att inte störa den heliga natten. Gräset tordes inte växa, daggen kunde inte falla, och blommorna vågade inte utandas vällukt.

Under denna natt jagade inte rovdjuren, stucko inte ormarna, skällde inte hundarna. Och vad som var ännu härligare: intet av de livlösa tingen skulle ha velat störa nattens helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv hade varit i stånd att utgjuta blod.

Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ner från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över Forum upp mot Kapitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något att invända mot att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd av några förtrogna, gick att verkställa detta offer.«

Nå, så vad säger du, käre läsare, håller du med?

Ja, vilken är egentligen den bästa romanöppningen?

I världslitteraturen?

I den svenska litteraturen?

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

2 reaktioner på ”Bästa romanöppningen?

  1. Ett bidrag av mig om bra romanöppning, i skolan ”kåserande stil men bra ändå, snygg tonträff”. Nämligen ”Okänd soldat”:

    ”Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade människorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg behöva för sina framtida göromål.

    Den förste som upptäckte den allsmäktiges förtänksamhet var en överste. Han var stabschef i en armékår och fann det avbrända området utomordentligt väl skickat till förläggningsplats. Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa hittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måst avträda landområden åt sina motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser.”

  2. Svensson: Tack för ditt bidrag! Ja, just de öppningsraderna verkar ha gått till historien. Åtminstone undertecknad känner igen dem utan att ha läst boken. Och som du säger, snygg tonträff.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s