William C. Chittick om att återfinna den mänskliga naturen

I en inspirerande föreläsning på temat ”The Recovery of Human Nature”, lägger William C. Chittick ut texten om hur ett återupplivande av den islamiska intellektuella traditionen kan hjälpa oss att återfinna den mänskliga naturen.

Chittick är professor i komparativa religionsstudier vid State University i New York (Stony Brook) och – vid sidan av Seyyed Hossein Nasr – en synnerligen betydelsefull och auktoritativ röst just när det kommer till att utifrån en samtida, västerländsk horisont återuppliva den islamiska intellektuella traditionen i dess fulla vidd. Denna oskattbart rika tradition definierar han som stående på två ben: å ena sidan sufismen med företrädare som Ibn ‘Arabī och Rumi och å andra sidan vad som närmast brukar benämnas som islamisk filosofi med företrädare som Avicenna (Ibn Sīnā) och Mulla Sadra.

En universell innebörd

Den islamiska intellektuella traditionen är universell i den meningen att den 1.) lägger fokus på en andlig antropologi som transcenderar religiösa gränser och 2.) tillämpar en filosofisk och metafysisk terminologi. Enligt dess synsätt kan inga av vår tids kriser komma närmare en lösning om vi inte finner vägar att återupprätta den innerst inne mänskliga naturen.

Denna tolkning skiljer sig därmed från det synsätt som dominerar i våra dagars islamistiska rörelser. I dessa tolkas islam istället företrädesvis genom den instrumentellt rationalistiska lins som utgör ryggraden i det moderna utbildningssystemet. I sin vilja att reformera mänskligheten landar man därmed ofrånkomligen i ett systematiskt ideologiskt-politiskt program, vilket – oaktat de inblandades egna avsikter – därmed paradoxalt nog utgör en direkt avläggare till den västerländska modernismen.

Två olika former av kunskap, två olika metoder för lärande

Denna skiljelinje är enligt Chittick i grunden epistemologisk och bottnar således i två diametralt skilda former av kunskap eller vetande: överförd kunskap (naqlī) respektive intellektiv kunskap (aqlī), vilka på zenbuddhistiskt vis kan liknas vid å ena sidan (som bäst) ”fingret som pekar mot månen” och å andra sidan ”det som i sig är identiskt med månen”.

Dessa två olika former av kunskap använder sig i sin tur av två olika tillhörande metoder: å ena sidan imitation eller inlärning genom kunskap vi får från andra (taqlīd), och å andra sidan de insikter eller det inre förverkligande (taḥqīq) som tillkommer de intellektuella vetenskaperna.

Den intellektiva kunskapen håller vi för sann, inte därför att vi lärt oss den från någon auktoritet, utan därför att den i likhet med 2+2=4 är självevident när man väl lyckats tillgodogöra sig och assimilera dess principer.

Traditionen hämtar andan

Chittick sticker helt visst inte under stol med att den islamiska intellektuella traditionen, om än kanske ännu inte är definitivt död och begraven, så har den åtminstone varit på stark reträtt i flera hundra år (i och med att islams kriser av naturliga skäl går hand i hand med mänsklighetens kriser).

Men frågan är om inte hans entusiasmerande och till synes outtröttliga insatser på fältet – som så att säga vägröjare och kartograf för att fylla ut de ”vita fläckarna” – i sig kan ses som ett av flera tecken i tiden som pekar mot att traditionen absolut inte är nere för räkning. Ja, kanske hämtar den snarare bara andan för att vässa formen inför upploppet?

Som bör framgår utifrån ovanstående resonemang, så ska ett återupplivande av islams intellektuella tradition dock på intet vis förväxlas med någon form av politiskt program. I sin seminala Science of the Cosmos, Science of the Soul: The Pertinence of Islamic Cosmology in the Modern World (Oxford: Oneworld, 2007) klargör Chittick sålunda:

»Inget återupplivande av den intellektuella traditionen är möjligt förrän enskilda själva tar steg i denna riktning. Traditionen kan aldrig återupplivas genom imitation eller samhällsinsatser, enbart genom individuell hängivenhet och personligt förverkligande. Regeringar och kommittéer kan inte börja lösa problemet. Förståelse kan inte påläggas eller lagstadgas, den kan endast gro fram i hjärtat.«

– Ur kapitlet ”A Vanishing Heritage”, s. 21

Se även

En personlig relation till Gud – intervju med William Chittick (hos Mohamed Omar), i vilken Chittick bland annat framhåller dessa två väsentliga punkter:

  1. att utan att ta hjälp av den traditionella skolan (till vilken svenska muslimska föregångsfigurer som Ivan Aguéli, Kurt Almqvist och Tage Lindbom haft anknytning) är det utomordentligt svårt för en västerlänning att förstå vad islam handlar om; samt
  2. att det är en avsevärd skillnad mellan traditionell – det vill säga äkta och hel – islam och vissa sorters nutida, ytligt politiserad islam – så kallad ”fundamentalism” – vilken ”till största delen leds av läkare och ingenjörer, som är okunniga i det mesta förutom en obetydlig del av islams första dimension (lag, utövning) och som ser religionen som ett slags mall som kan tvingas på ett samhälle, ett ingenjörsproblem som ska lösas.”

[Denna intervju med William Chittick föreligger även i engelsk originalversion. / This interview with Dr. William Chittick is also available in the original English version.]

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

18 reaktioner på ”William C. Chittick om att återfinna den mänskliga naturen

  1. ”Enligt dess synsätt kan inga av vår tids kriser komma närmare en lösning om vi inte finner vägar att återupprätta den innerst inne mänskliga naturen.”

    Ja tack. Jämfört med det åtrtupprättandet håller jag bara på och tramsar med en massa nonsens för tillfället. På min blogg alltså. Fast jag kan bara inte acceptera vad samhällsingenjörerna håller på att göra med mitt land.

  2. Nordbo: Utan att vilja vara alltför specifik eller göra några som helst anspråk på att sitta inne med något ”facit”, så tror jag att något som kan vara avgörande i en sådan situation är i vilken grad man förmår att objektivt ge akt inte endast på ”det sociala ingenjörskapets” (eller vilket begrepp man nu ska använda) göranden och låtanden, utan i minst lika hög grad på den verkliga innebörden av ens egna och andras reaktioner på dessa så som ett integrerat moment av helheten. Det vill säga: att varken låta sig svepas med av affekterna eller att förneka dem, utan att som sagt ge akt på dem utifrån vad de objektivt sett ”är” och därmed ”har att säga oss”.

    Jüngers fortlöpande betraktelser av den mauretanska omvandlingen av det synliga till det osynliga tyranniet som löper från På marmorklipporna över Heliopolis till Eumeswil – liksom även hans Över linjen och Der Waldgang – måste nog ses som den stora förebilden för en sådan medvetenhet, och därmed som obligatorisk läsning för alla som intresserar sig det minsta för på vilket sätt de själva berörs av det nihilistiska tillståndet.

    Nu när hösten nalkas så finns det planer på att här i Cafét – om förhoppningsvis inte alltför lång tid – passa på att åtminstone dra ett strå till stacken genom att göra några nedslag i Heliopolis.

  3. Intervjun med Chittick innehöll mycket intressant och jag har lärt mig en hel del av att läsa hans böcker, men jag tycker att både du och han gör er skyldiga till en mycket grov förenkling i följande påstående:

    ”att det är en avsevärd skillnad mellan traditionell – det vill säga äkta och hel – islam och vissa sorters nutida, ytligt politiserad islam – så kallad ”fundamentalism” – vilken ”till största delen leds av läkare och ingenjörer, som är okunniga i det mesta förutom en obetydlig del av islams första dimension (lag, utövning) och som ser religionen som ett slags mall som kan tvingas på ett samhälle, ett ingenjörsproblem som ska lösas.”

    Menas här att all politisk islam är ”ytlig”? Eller är den ”djupsinniga” politiska islam ok? Finns det en islam som är opolitisk? Var profeten opolitisk?

    Antingen har Chittick inte studerat islamismen eller så försöker han endast distansera sig från en islam som inte är politiskt korrekt eftersom han arbetar vid amerikanska universitet osv.

    Jag tror att Chittick vet mer än vad han låtsas om. Sådana grova, fördomsfulla uttalanden är ovärdiga honom.

    Var Khomeini ”ytlig”? Var Taqi ud-Din Nabhani injengör?

    Inom den islamiska rörelsen finns massor av djupa tänkare och även massor av sufier, folk i turuq etc. Det finns också massor av ulemaa, inte bara injengörer. Det vet du också caféet. Försök vara rättvis.

    Islamismen i Turkiet är helt dominerad av sufismen, likaså islamismen i Malaysia, och andra platser. Är Nasrallah, Hezbollahs ledare, injengör? Han är faktiskt faqih.

    Och så vidare.

  4. Omar: Chittick specificerar ju inte närmare vilka han syftar på med ”vissa sorters nutida, ytligt politiserad islam” (annat än att de vanligen domineras av läkare och ingenjörer). Anledningen till detta lär vara att han här helt enkelt inte har som syfte att recensera enskilda företrädare och strömningar inom det breda konglomerat av islamiska politiska rörelser i världen. Hade han velat försöka sig på detta hade han givetvis varit tvungen att nyansera sitt svar säkert både en och två gånger.

    Det är alltså den ytliga tolkningen som sådan han kritiserar, oavsett vilka som omfattas av den. Och att en sådan faktiskt existerar här och var är väl knappast ett kontroversiellt påstående? Utifrån karaktäristiken ligger det kanske närmast till hands att han här med ”fundamentalism” företrädesvis syftar på den wahhabitiska rörelsens grenar. Uttalandet kan då säkert i sig uppfattas som ytlig och generaliserande retorik, men man måste – för att vara just rättvis – också ta i beaktande att en närmare nyansering i detta avseende inte skulle ha varit riktigt relevant, då en sådan varken skulle göra till eller från för innebörden i hans resonemang.

    Chittick är uppenbart ute efter en helt annan diskussion. Det är just så jag tror att man ska tolka det, snarare än en vilja till ett lättköpt och moraliserande avståndstagande i den politiska korrekthetens namn. Något annat skulle förvåna, eftersom han annars i så gott som varje anförande nuförtiden inte missar ett tillfälle att kategoriskt skjuta alla den moderna världsbildens avgudar i sank, avgudar som han menar har karaktäristiken av ”plastiska ord” i enlighet med den tyske språkprofessorn Uwe Poerksens definition i Plastic Words: The Tyranny Of A Modular Language (originalets titel: Plastikwörter: die Sprache eine internationalen Diktatur). Åhörarna på ett av hans föredrag i Iran såg tämligen storögda ut.

    Men vi ska inte heller förneka att Chittick i sin kritik också vänder sig mot tilltron till den moderna staten per se som ett medel för att etablera och/eller upprätthålla en islamisk ordning. Han menar att den moderna staten har totalitära eller totaliserande drag som oundvikligen kommer att överflygla även de bästa av avsikter, speciellt i tider av kris (och när är det väl inte det?), detta eftersom dess institutioner och byråkrati per definition är inbäddade i vad han i Science of the Cosmos, Science of the Soul karaktäriserar som takthīrs herravälde (i motsats till tawhīds herravälde som i sig sätter takthīr eller ”det som mångfaldigar” i sitt rätta ljus) – det vill säga det är en maktstruktur som i själva sin uppbyggnad (och alltså som sagt oaktat de inblandades egna avsikter) förutsätter den inverterade, anti-traditionella premissen, inte att Gud är En, utan att Gud är många – en absolutifiering av det blott relativa (jfr. kvantitetens herravälde hos Guénon eller den instrumentella maktens natur hos Jünger).

    Vad det hela kommer an på är sannolikt alltså inte om huruvida sufismen idag har ett större eller mindre realpolitiskt inflytande i den islamiska världen, utan att Chitticks själva problemställning är väsensskild från det som i våra dagar till syvende og sidst måste karaktärisera en företrädesvis politisk rörelse. Distinktionen är som sagt epistemologisk och här skiljer han mellan å ena sidan mujtahider, mästare på överförd vetenskap som fiqh, och å andra sidan muḥaqqiqer, mästare i de intellektiva vetenskaperna, det vill säga vetenskaperna om det hjärta där en förståelse kan gro även i tider av djupaste mörker.

  5. Abdal-Hakim Murad berör ju för övrigt frågeställningen i en av sina aforismer.

    ”Politics is one cell within the body of Islam. If it grows unduly, it is a cancer.”

    Vad det hela kokar ned till är väl vad man då betraktar som ”otillbörlig tillväxt” i sammanhanget. Detta beror i sin tur på epistemologiskt fokus och därmed också på olika bedömningar av vad som är ett prioriterat och gångbart förhållningssätt för traditionella företrädare i den moderna världen.

  6. Tack för ditt svar. Om Chittick i sin kommentar avsåg wahhabitskt influerade strömningar så håller jag helt med honom. Du har också rätt i att han sannolikt inte tar hänsyn till pk eftersom han och den traditionella skolan i övrigt är på kollisionskurs med pk i så gott som alla avgörande frågor – feminism, darwinism och så vidare. Men jag undrar sak. Visst, all islamisk politik kommer att vara bristfällig, men betyder detta att vi inte ska göra någonting? Det är väl vår plikt att stå emot modernismens destruktiva inflytande och försöka välja de minst dåliga alternativen?

  7. Å ena sidan, och i allmän bemärkelse, så är ”världen” vad den är och vi människor får alltid göra vårt bästa för att försöka förhålla oss till detta med de bristfälliga medel som står oss till buds, javisst.

    Å andra sidan, om man betraktar saken ur ett mer tidlöst, ”gnostiskt” perspektiv, så är den ”värld” man kan förändra inte någonting ”där ute”. Ivan Aguéli skriver sålunda i ett koncept till ett brev på arabiska:

    ”Allahs religion står över människornas, de må vara goda eller onda: Han är Han och Hans religion är Hans religion i alla skiften, på den lämna tidernas omskiftelser icke något spår. Till vår religions sanningar hör, att världen är sådan Allah den Högste vill. Då så är, kräv fullkomlighet endast av dig själv. Om du kräver den av någon annan än dig själv och sedan ej får se den, så gör du intrång på Skaparens, den Mäktiges – Väldigt och Stor är Han – rätt.”

    – Gauffin II, s. 191

    För att stå emot modernismens destruktiva inflytande så måste man, om man hårdrar det, därför också gå till roten med vad modernismen innebär och inte lockas till kompromisser som att ”ta parti” för en ”mindre utvecklad” form av modernism gentemot en ”mer utvecklad”. Det är åtminstone René Guénons principiella position när det kommer till vad som bör göras för att slå vakt om Traditionen inför den rådande tidscykelns slut. Vad han skriver i kapitlet ”Tradition och traditionalism” i Kvantitetens herravälde uppvisar därför stora likheter med Evolas apoliteia och Jüngers diktum ”opposition är samarbete”:

    ”[N]är somliga, som insett den moderna oordningen och konstaterat hur alltför synlig den numera är (framför allt efter att den punkt överskridits som motsvarar ‘stelnandets’ maximum), på något sätt vill ‘reagera’, är inte det bästa sättet att göra detta ‘reaktionsbehov’ verkningslöst att rikta det mot något av de tidigare och mindre ‘framskridna’ stadierna av samma avvikelse, där denna oordning ännu inte blivit lika framträdande, utan visat sig liksom i en yttre gestalt som lättare kan godtagas av den som inte fullständigt förblindats av vissa ingivelser? Envar som med avsikt är ‘traditionalist’, bör normalt sett framträda som ‘antimodern’, men han kan, utan att ana det, ändå vara påverkad av de moderna idéerna i en uttunnad och just därför icke så lätt skönjbar form men likväl en form, som faktiskt alltid svarar mot något av de stadier dessa idéer under sin utveckling genomgår. Ingen, ens ofrivillig eller omedveten eftergift är här möjlig, ty alltifrån sin utgångspunkt till sitt nuvarande resultat och även bortom detta hänger alla dessa ting samman och är oupplösligt förbundna med varandra. På tal härom vill vi tillägga också detta: det arbete som har till ändamål att hindra varje ‘reaktion’ att sikta längre än till återgången till en lägre grad av oordning – varvid man för övrigt döljer dennas karaktär och låter den gälla för ‘ordning’ – förbinder mycket noga det man å andra sidan redan har åstadkommit för att få den moderna andan att intränga i också det som i Västerlandet alltjämt kan leva kvar av alla slags traditionella organisationer. Samma verkan i att ‘oskadliggöra’ krafter, vilkas motstånd man kunde befara, erhålls likaledes i båda fallen. Det räcker icke ens med att tala om ‘oskadliggörande’, ty ur den kamp, som oundvikligen måste utspelas mellan de element, vilka sålunda liksom återföres till samma nivå och samma område och vilkas ömsesidiga fiendskap egentligen endast är den som kan förekomma mellan olika och skenbart motsatta alster av samma moderna avvikelse, kan till sist icke annat uppstå än en ytterligare tilltagande oordning och förvirring, vilket ju endast är ännu ett steg mot den slutliga upplösningen.

    Mellan alla de mer eller mindre osammanhängande ting, som för närvarande häftigt rör sig och stöter samman, mellan alla de ‘rörelser’ av vad slag de vara må som är verksamma i det yttre, finns alltså enligt det traditionella eller om så blott ‘traditionalistiska’ sättet att se överhuvudtaget inte något, för vilket man bör ‘taga parti’, såsom det allmänt gängse uttrycket lyder, ty det vore att låta sig luras. Och då samma inflytanden i verkligheten gör sig gällande bakom allt detta, vore det egentligen att deltaga i deras spel att blanda sig i de strider de önskar och osynligt leder. Redan detta att under dessa omständigheter ‘taga parti’ vore att intaga en verkligt antitraditionell hållning, hur föga medvetet detta sedan än gjorts. Vi vill här inte tillämpa det sagda på något särskilt fall, men vi måste åtminstone helt allmänt konstatera att i allt detta principerna är överallt frånvarande, även om man för visso aldrig talat så mycket om ‘principer’ som man i dag gör på alla håll och därvid använder denna beteckning i stort sett utan urskillning om allt som minst förtjänar det och kanske rent av om det som tvärtom innebär förnekelsen av varje verklig princip.”

  8. För övrigt, jag skulle vilja ha tips av dig om var Tage Lindbom skriver om ”mänskliga rättigheter”. Jag tänkte nämligen skriva om det.

  9. Traditionella skolan/perennialism är väsentlig för att förstå religion. Så även alltså religionen islam.

    Herrar Nasr, Lindbom, Omar, Caféföreståndaren m fl är några som hjälpt mig att förstå islam (utöver insatsen för religion i allmänhet som farkost för transcendens som ni/dessa gjort).

    Inte minst denna blogg och Mohamed Omars blogg sprider ljus i det svenska mörkret över religionens betydelse som det enda som kan bryta människorikets herravälde och förfallet i dess fotspår.

  10. Omar skrev ”För övrigt, jag skulle vilja ha tips av dig om var Tage Lindbom skriver om ‘mänskliga rättigheter’.”

    Här har du två:

    »De mänskliga rättigheternas förklaring av år 1789 är den ideologiska fasad, bakom vilken tre krafter döljer sig: frihetslängtan, maktlystnad och förvärvsbegär. Detta är det verkliga innehållet i den franska revolutionens syften. Människoriket har framträtt som en universell proklamation, och människan skall nu bli en fri, maktfullkomlig intressevarelse. Hon skall vara ”ingens herre och ingens slav”, hon skall i jämlikhetens form vinna den universella makten och hon skall ”förverkliga sig själv” genom att tillfredsställa sina sinnliga behov. I princip innebär detta, att människan förklarat sig själva suverän, att hon därför icke står till ansvar inför någon högre makt och att hon följaktligen satt sig själv i Guds ställe.«

    Agnarna och vetet, s. 7

    »Konservatismen har placerat människan i en ordning som människan själv inte är mäktig att häva och inte ostraffat angriper. Därför är 1789 års förkunnelse av ”de mänskliga fri- och rättigheterna” en slutgiltig principiell brytning med den ordning som i all sin ofullkomlighet och i allt sitt historiska förfall dock vilar på en värdegrund som är oföränderlig.«

    Riket är ditt, s. 178f

  11. Omar: Ja, det finns mer. Jag skall kika på det. (Det slår en återigen hur många böcker Lindbom faktiskt har skrivit…)

    För övrigt så skulle ett par av dagens koranverser kunna ses som en kommentar till detta inläggs tema. I Zetterstéens översättning:

    ”Och varen ej lika dem, som glömma Gud och som Han låter glömma sig själva!” (59:19 [versalt H tillagt])

    ”Detta är Guds stadgar, och den, som överträder Guds stadgar, han gör orätt mot sig själv.”
    (65:1)

  12. @ Caféföreståndaren skriver:5 september, 2010 kl 23:07

    Ja, det är ett bra råd. Den hållningen har jag övat på en hel del med hjälp av metoder inom yogan. Förhoppningsvis har de haft en effekt, men det mesta återstår nog att lära sig.

  13. Ping: Traditionella perspektiv på döden och döendet « Café Exposé

  14. Omar: Det är fortfarande en tredjedel kvar av Lindboms skrifter att gå igenom innan en så gott som heltäckande samling utdrag om de mänskliga rättigheterna kan läggas upp. Som aptitretare följer här nedan en utomordentligt viktig passage ur Ljus i mörkret. (Du kanske redan har sett den?)

    Här tar Lindbom upp att en ny rättsfilosofiskt formulerad samlevnadsprincip är på väg att etableras och bli den förhärskande, en omvälvning av djupt omvälvande slag vars följder ännu ej är möjliga att överblicka. Föreställningen om de mänskliga rättigheterna träder nämligen under 1900-talets senare hälft fram som bärare av en ny internationell rättsordning, vilken bryter med den tidigare folkrättsliga ordningen och legitimerar ingripanden av olika slag, inte minst militära, i vitt skilda delar av världen. Denna nyordning, grundad på en etisk och juridisk fiktion, innebär att privaträttsliga skäl i allt högre grad går före det allmänna. Således åsidosätts varje annan form av rättsprincip och Leviatan (detta aggregerade nafs) ges fria tyglar under de mänskliga rättigheternas täckmantel.

    »Visserligen är det frestande för Sancho Panza att arrendera ut sitt ståthållarskap, liksom hans efterföljare i den avlämnade valsedeln närmast ser en inbetalning till en återförsäkringsanstalt för ett fortsatt privatliv. Emellertid har den tilltagande privatismen ett betydelsefullt kompensatoriskt inslag, som ger tillvaron ett helt annat vitaliserande bidrag än privatlivets passivitet. Privatismen får ett etiskt och rättsligt genombrott: de mänskliga rättigheterna.

    Det är en urgammal mänsklig dröm att naturen själv skall garantera oss ej blott etiskt och rättsligt skydd utan även positiva rättigheter. 1945 års förkunnelse om de mänskliga rättigheterna är därför ingen ny sanningsfackla, som president Roosevelt tänder åt oss, men tanken blir utgångspunkten för en omvälvande idérörelse i Människoriket. De mänskliga rättigheterna blir en legitimering och en kompensation, när myten om den högre, överjordiska Folkviljan visar sig vara verkningslös.

    Det kan synas vara en motsägelse i sig att den suveräna människan, själv rättsbärare och stiftare av allt som har med lag och rätt att göra, skall tilldela sig detta rättighetssystem ad extra. Emellertid är denna motsägelse endast skenbar, ty hela detta efter den stora segern 1945 uppblomstrande rättsfilosoferande har som sin naturliga bakgrund reträtten in i en privatism, en reträtt, som i sin passivitet kan tolkas som förlusten av en tro på det folksuveräna systemet. Detta kan givetvis ej ske, Människoriket kan ej utsätta sig självt för risken av en närgången granskning av det egna mytsystemet. Förkunnelsen av de mänskliga rättigheterna får en dubbel uppgift: dels blir den en legitimering av privatismen som passiv hållning, dels blir den upprättandet av ett positivt skydd, en etisk och juridisk bekräftelse på människan centrala ställning i det profana livet.

    De mänskliga rättigheterna blir därmed den stora kompensationen inför den vanmaktskänsla, som hotar att utbreda sig när den högre, överjordiska Folkviljan ej ger sig till känna. Den stigande iver för att inte säga hänförelse, med vilken dessa rättigheter förkunnas i efterkrigsvärlden liksom den oavbrutna utvidgningen av rättighetskatalogen vittnar om vilket behov, som här fylls. Ett presumtivt hot mot tron på den mänskliga suveräniteten liksom mot tron på den individuella värdigheten blir avvärjt när människan upphöjs till detta rättssubjekt. Vi står här inför ett betydelsefullt etiskt såväl som rättsligt utspel av Människoriket. En ridå har upprättats, bakom vilken mycket tvivel och många frågeställningar kan ”glömmas”.

    Västerlänningen är, vilket vi i många sammanhang framhållit, bäraren av ett individmedvetande, och det är till slut detta individmedvetande, som mer än något annat präglar honom även i dag. Inte minst kommer detta till uttryck i föreställningen om de mänskliga rättigheterna. När nu dessa idéer får sitt genombrott även i den västerländska folkrätten och därmed drages in i det pågående supermaktspelet, får detta följder som vi i dag ej kan överblicka. Så mycket är uppenbart som att två viktiga principer i modern samlevnad blir ifrågasatta, i konkreta situationer även satta ur spel. Den första gäller den uråldriga samhällsregeln att det gemensamma går före det enskilda, att individens väl är underställt det allmänna, det gemensamma bästa. Det andra gäller – och den hör nära samman med och har som sin förutsättning den förra – den historiskt framvuxna statligt-territoriella integriteten, den nationalstatliga ordning, på vilken den internationella rätten grundas.

    Alltifrån Hugo Grotius dagar har ett västerländskt mellanfolkligt rättssystem utvecklats, grundat på detta principiella värdesystem. Vad som skett under 1900-talets senare hälft är oupphörliga brytningar med denna folkrättsliga ordning. De mänskliga rättigheterna träder fram som bärare av en folkrättslig syn och ingripanden av olika slag, inte minst militära, i vitt skilda delar av världen sker, varvid privaträttsliga skäl går före och åsidosätter varje annan form av gällande internationella rättsprinciper.

    Vi skall inte gå in på realbedömningar av alla dessa ingrepp på skilda delar av jorden, vi vill endast erinra om alla de komplexa strategiska, ekonomiska, maktpolitiska, etiska överväganden som bildar ett materiellt underlag och som bärs fram av en folkrättslig våg i de mänskliga rättigheternas namn. En gammal internationell rättsordning har gång på gång satts ur spel, en ny rättsprincip, grundad på en etisk och juridisk fiktion, är i färd med att bli den förhärskande. En ny samlevnadsprincip av djupt omvälvande slag är på väg att etableras: det enskilda skall gå före det allmänna. Den västerländska människans individmedvetande är i färd med att få ett genomslag, vars följder i den mellanfolkliga samlevnaden det ej är möjligt att överblicka ännu.«

    Ljus i mörkret (publicerad på Living Islam)

  15. Tusen tack broder!

    Jag ska skriva en artikel om detta. Ju mer jag forskar i de mänskliga rättigheternas historia desto mer skumma saker hittar jag. Frimurare och judar för hela slanten.

  16. Omar skrev: ”Jag ska skriva en artikel om detta. Ju mer jag forskar i de mänskliga rättigheternas historia desto mer skumma saker hittar jag. Frimurare och judar för hela slanten.”

    Det värdefulla med Lindboms bidrag är ju att det är en förståelse utifrån ett esoteriskt medvetande. Den ”exoteriska”, mer populistiskt syftande, motsvarigheten är väl närmast vad som brukar betecknas som olika former av ”konspirationstänkande”. En som dock manar till försiktighet med avseende på detta senare förhållningssätt är ju Julius Evola. Det han kritiserar handlar inte minst om en tendens till förväxling mellan partikulära och generella förklaringsnivåer, liksom en förenklad orsak–verkan-logik.

    I Men Among the Ruins: Postwar Reflections of a Radical Traditionalist uppmanar han i just denna fråga till ett mer balanserat och välgrundat förhållningssätt, ett ”breddande av horisonten”, och väljer därmed att före allt annat istället lägga tyngdpunkten på den traditionella läran om kasternas regression:

    ”Regardless of the role played by Jews and Masonry in the modern subversion, it is necessary to recognize clearly the real historical context of their influence, as well as the limit beyond which the occult war is destined to develop by employing forces that not only are no longer those of Judaism and of Masonry, but that could even totally turn against them. To realize this, consider the law of the regression of the castes, which I have employed as a hermeneutic tool in my Revolt Against the Modern World in order to assess the effective meaning of history. From a civilization led by spiritual leaders and by a sacred regality, a shift occurred to civilizations led by mere warrior aristocracies; the latter were eventually replaced by the civilization of the Third Estate. The last stage is the collectivist civilization of the Fourth Estate. When we reflect carefully on things, modern Judaism as a power (quite apart from the concomitant, widespread, and instinctive action of individual Jewish thinkers and writers) is inseparable from capitalism and finance, which fall within the civilization of the Third Estate. The same applies to modern Masonry, which prepared ideologically for and supported the advent of the Third Estate. Masonry still presents itself today as the custodian of the principles of the Enlightenment and the French Revolution, its doctrines acting as a kind of secular religion of modern democracy; its militant action has revealed and continues to reveal itself along this line, openly or in semisecret ways. All this falls within the penultimate phase; this phase, the overall cycle of democratic and capitalist civilization of the Third Estate, will eventually usher in the last collectivist phase, to which it has inadvertently opened the way. It is therefore logical that the role of a central guiding force of global subversion in this last period will no longer be played by Judaism or Masonry and that the main current may turn against both of these groups, as if they were residues to be liquidated once and for all; after all, this can be seen in countries in which regimes controlled by the Fourth Estate (i.e., Marxist regimes) are beginning to be consolidated, even though Jews and Masons contributed to their advent.

    But then again, as far as the general radical Jewish-Masonic conspiracy thesis upheld in some milieus is concerned, the actual situation shows its inconsistency. It would be a real abandonment to fantasy to suppose that the leaders of the great conflicting powers—the United States, the USSR, and Red China—receive orders from an international center of Jews and Masons (almost nonexistent in China), and act accordingly in view of the same goal. Again, it is necessary to refer to a wider horizon of influences and to look elsewhere.”

    Och i inledningen till samma bok citerar H. T. Hansen som sagt Evolas varnande ord när det kommer till att exklusivt förknippa de kosmiskt subversiva, centrifugala krafterna och lägre aspekterna av mâyâ med en specifik grupp (såsom i det här fallet den judiska och/eller frimurargruppen som vänt sig mot traditionen), då en sådan förenklad världsbild i sig kan komma att utgöra ett bakhåll eller en fälla, gillrad och redo att slå igen över nacken på den som aningslöst nappar på betet:

    ”We want to mention right away that we personally cannot follow a certain fanatical anti-Semitism that sees the Jews everywhere as deus ex machina and finally ends in a kind of ambush itself. Guénon himself has referred to the fact that one of the means used by the masked forces to defend themselves consists of directing the entire attention of their enemies in a tendentious way toward those who are only partially the real cause of certain upheavals. Once they have created a scapegoat in this manner, which suffers the full brunt of reaction, they themselves are free to continue with their intrigues. In a certain way, this is also true of the Jewish question…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s