Traditionella perspektiv på döden och döendet

Signaturen Ar skrev följande i en kommentar till Caféts presentationssida:

»På sistone har jag varit ute efter en redogörelse för eller förklaring ur ett ‘traditionellt’ perspektiv av vad man skulle kunna kalla för en dödens, eller egentligen mer själva döendets, ‘fenomenologi’. Vad det är som sker i ett mer än rent biologiskt avseende, för människoväsendet i dess integralitet, under själva dödsprocessen. Vilket är den döendes ’tillstånd’? Vilken inverkan och betydelse har olika former av andlig förberedelse, ‘providentiella hjälpmedel’, osv? Nu inser jag ju att snart sagt alla sorters uttryck för den traditionella världsbilden ytterst sett hänför sig till döden och dess olika betydelser och möjligheter, men det är en mer specifik utläggning jag är intresserad av. Som bekant har olika profana förklaringsmodeller lite eller inget meningsfullt att säga om döendet, annat än det som kanske kan vara nyttigt för diverse vetenskapliga specialister, så det känns angeläget att lära sig uppfatta och förstå det hela i ett vidare perspektiv. Har cafeföreståndaren några förslag?

Tack på förhand.«

Svar: Ja, döden är i sanning ett delikat spörsmål. Intressant nog har det ännu inte varit uppe för något mer utförligt studium här i Cafét, så din förtjänstfullt formulerade frågeställning är välkommen även av detta skäl. Det närmaste vi hittills kommit är nog denna diskussion om ett sophia perennis-perspektiv på helvetet, ett resonemang som delvis återanvänds här. I denna diskussion fördes även läran om alla tings återställelse (apokastasis panton) på tal.

Vi kan väl inledningsvis lugnt – och utan någon egentlig avsikt att klandra – konstatera att frågan om döden och döendet fordrar ett svar av en något mer diger karaktär än de klatschiga (och ibland rent tragikomiska) paroller i det demagogiska geschäftets anda som tillhör den samtida politikens villkor, och som i dessa dagar möter oss på valplakat och affischpelare landet över. (Hade någon av våra kära politiker däremot proklamerat den mer tidlösa men föga populistiska devisen Tänk på döden!”, hade de självfallet säkrat åtminstone en röst…)

Och javisst stämmer det att, som du säger, ”snart sagt alla sorters uttryck för den traditionella världsbilden ytterst sett hänför sig till döden”. Enligt Platon är ju all filosofi, rätteligen så kallad, ”en övning i döende”.

I. Ibn ‘Arabīs lära om döden och livet efter detta

När det kommer till att doktrinärt och i så koncentrerad form som möjligt beskriva vad döden och döendet ”är”, så nämner William Chittick – i den föreläsning som vi här i Cafét nyligen kunnat bekanta oss med – Ibn ‘Arabīs lära om människans hädanfärd, vilken sammanfattas med att hon så att säga vänds ”ut och in”. Vi får här alltså en omkastning av polerna inre–yttre, beroende på att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos. 1:26) och därmed till sin integrala konstitution en spegelbild. Chittick utvecklar detta resonemang i kapitel 7, ”Death and Afterlife” i sin bok Imaginal worlds: Ibn al-ʻArabī and the problem of religious diversity (SUNY Press, 1994), och Kurt Almqvist har (efter René Guénons framställning i Symbols of Sacred Science) i sitt kanske främsta verk, Människan – det glömda templet (1984), formulerat detta avbildsförhållande sålunda:

»Att avbilden är omvänd i förhållande till Förebilden beror på att den är en spegelbild: den spegelbild som uppstår, när Guds Ande” speglar sig i Ursubstansen, ”vattnet” över vilket den ”i begynnelsen … svävade” (1 Mos 1:1–2).« (s. 24)

I sammanhanget är det även påkallat att återerinra sig det gudomliga fröet innerst inne i varje människohjärta, vilket i såväl Matteusevangeliet (13:31–32) som i Chāndogya Upanishad (3.14.3) liknas vid ett senapskorn:

»Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.«

»Denna Ātmā, som bor i hjärtat, är mindre än… ett senapskorn, mindre än ett bovetekorn, mindre än fröet som är i ett bovetekorn; denna Ātmā, som bor i hjärtat, är också större än jorden, större än atmosfären, större än himlen, större än alla världar tillsammantagna.«

Jämför även Koranens 31:e sura (Luqman), vers 16:

»Även om det [som du har gjort] väger så litet som ett senapskorn och [ligger dolt] i en klippa eller i himlarna eller i jorden, skall Gud låta det komma i dagen. Guds [vägar] är outgrundliga; Han genomskådar allt och är underrättad om allt.«

Enligt Ibn ‘Arabī blir människans själ när den skördas av döden så att säga ”avklädd” i strålarna från det direkta ljuset av det gudomliga självuppdagandet, och därmed ”lämnad åt sig själv” utom den i det jordiska livet stabiliserande och omkringliggande tingvärlden. Därmed dras också ett oåterkalleligt streck för människans förmåga att påverka hur hennes hädanfärd kommer att te sig, i vilken mån hon stämt sin levnad i samklang med sin verkliga väsenskärna. Om den ”gnostiska” objektivitet och klarsyn som i dödsögonblicket då plötsligt infinner sig, förkunnar Koranen i femtionde suran (Qāf), vers 22:

»[O]ch Gud skall säga:] ”Du ägnade inte en tanke åt denna [Stund], men Vi har lyft av bindeln [som täckte dina ögon] och i dag är din syn skarp.”«

Och i några rader innan, i vers 16:

»Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.«

Det Hinsides finns i själva verket hela tiden, som Kristusordet förtäljer, ”invärtes i eder” (Luk. 17:21). En välkänd hadith lyder således:

»Den som känner sig själv känner sin Skapare.«

II. Den postuma existensen i Dantes hinsideslära

Att stiga över dödens tröskel innebär enligt Ibn ‘Arabī inte att individualiteten helt upphör, istället uppfattar man sig själv hädanefter på vad man med hans terminologi kallar ett imaginalt vis, det vill säga fortfarande i en distinkt form, fastän utan utsträckning i rummet, och detta alltså i den grad man under jordelivet objektivt bringat sin varelse i samklang med ”senapskornet”. Detta vill i sin tur säga att man nu uppfattar sin postuma existens i en skickelse präglad av det man älskat och strävat efter i livet. Tillvarons jämvikt hålls således i balans genom en inre justitia.

Dantes Gudomliga komedi är väl det yppersta exemplet på en skildring av denna traditionella hinsideslära i lyrisk stöpning. Och den spanske katolske prästen och arabisten Miguel Asín Palacios har för övrigt, med avseende på vissa slående likheter i såväl form som innehåll, ägnat ett helt verk åt att försöka leda i bevis att Dante influerats av islamiska källor, däribland just skrifter av den ovan nämnde andalusiske shaykhen. Huruvida denna hypotes är korrekt eller inte låter vi tills vidare vara osagt.

Skärselden är hos Dante den nödvändiga reningsprocess själen måste genomgå innan den är i stånd att återvända till sitt Ursprung. (Jfr. latinets purgatorium från purgare, ”att rena, rensa ut”.) De helvetiska ”straffen” står i direkt proportion till graden av ”glömska” och ”förmörkelse” som själen förvärvat under jordelivet. Det är alltså långt ifrån endast förbrytare som hamnar där. Det kan räcka med att sakna verklig kännedom om sin innersta natur.

När Dante således säger att de fördömdas förstånd har låsts fast av lidelsen (”l’affetto l’intelletto lega”, Paradiso XIII, 120) och deras obetänksamma kärlek till jordiska ting därmed har fört dem vilse, innebär detta med andra ord att deras grundläggande drift har fjärmat dem från sin egen innersta väsenskärna. En förnekelsens viljerörelse som får dem att vända ryggen åt Gud har hos dem blivit till ”en andra natur”. Därav följer att de kommer till helvetet av inte något annat skäl än för att de innerst inne vill dit.

Helvetets plågor tycks dock inte vara eviga, utan allting sluts, om detta stämmer, i sådana fall till syvende og sidst i Barmhärtigheten. Det innebär också att det inom traditionernas ramar redan här och nu finns särskilda kompensationer för oss som lever i den tidsålder som såväl av Hesiodos i Verk och dagar liksom i Daniels bok 2:40 kallas ”järnets”.

III. Den vedantiska doktrinen om människan och hennes blivande

Angående en mer detaljerad och utförlig redogörelse för, eller förklaring av, människans död och döende ur ett traditionellt perspektiv som ju du (Ar) efterlyser, så inbegriper och förutsätter ju en sådan, som här redan antytts, en fullständig metafysisk utläggning om det mänskliga tillståndets natur och konstitution. Något slikt kommer vi därför inte att ta oss an här, utan kan istället med varm hand och i trygg förvissning hänvisa till René Guénons magistrala Man and His Becoming according to the Vedānta med en lång rad för ämnet synnerligen relevanta och tacksamt utformade kapitel som:

IV. Några avslutande ord

I Gustave Dorés kopparstick från 1865 inspirerat av Uppenbarelseboken 6:8 stormar Döden fram över skyn med helvetets horder hack i häl, lieförsedd och ridande på en gastblek springare. Säg vad kan väl passa bättre för att i görligaste mån bereda sig på allas vårt ofrånkomliga möte med denne dystre gäst – om vilken Johan Olof Wallin skaldat i Dödens engel: ”Han bidar eder, I lögnens andar!” – än att uppriktigt besinna följande aforistiska passage av Frithjof Schuons penna?*

»Det finns en stor visshet i livet, och det är döden; vem som än äger denna visshet är redan död i detta liv. Människan ägnar sig knappast alls åt sina tidigare lidanden såvida hon är lycklig i sitt nuvarande tillstånd; vad som förflutit i livet, hur betydelsefullt det än var, finns ej längre till. Ja, allting kommer en dag att höra till det förflutna; detta är vad en människa inser i dödens ögonblick; sålunda har det kommande redan del i det förflutna. Att ha nått insikt om detta är att vara död; det är att vila i frid.«

* Not: Översatt ur Spiritual Perspectives and Human Facts, s. 226

* * *

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

8 reaktioner på ”Traditionella perspektiv på döden och döendet

  1. Tack för det utförliga svaret och för några användbara fingervisningar! Styckena ur ‘Man and his becoming’ (som jag själv borde kommit att tänka på) täcker in det mesta jag undrat över som du inte själv tar upp i din utläggning.

    Något jag kom att tänka på medan jag läste om ”the reabsorption of the individual faculties” är om inte de olika funktionsnedsättningar (även, och i sammanhanget kanske framförallt, mentala sådana) som dyker upp inför iaf åldersrelaterade former av döende, och som kan bestå under längre perioder innan den faktiska kroppsliga döden, kan förstås som ett slags tidigt eller förberedande tillbakadragande av dessa individuella sinnes- och själsförmögenheter, så att vad som består hos den mänskliga individen i dessa fall bara är det ”organic consciousness [that] can still present the appearence of [true] consciousness to those who are only aware of externals”, och att den verkliga människan mer eller mindre redan är vad man normalt skulle kalla död, ”the real consciousness of the being having been transferred to a different state” (s. 120).

  2. Ar: Ja, din fundering kring om inte olika funktionsnedsättningar inför döendet kan förstås som ett slags tidigt eller förberedande tillbakadragande av dessa individuella sinnes- och själsförmögenheter låter fullt rimlig.

    En annan aspekt som det ju alluderas till i inlägget (inte minst i det avslutande Schuon-citatet) är ju den mystika döden eller invigningens död, med andra ord devisen om att ”dö innan du dör” (hadith).

    I några särdeles preganta rader om kärleken i Andlig Dag-bok fångar Emanuel Swedenborg såväl hela den traditionella doktrinen om de postuma själstillstånden som just denna ”gnostiska” här-och-nu-aspekt. Dessa rader lyder i Eric Hermelins oefterhärmliga översättning från latinet:

    »Efter döden kommer menniskan till andarnes verld, som är midt emellan himmelen och helvetet, och der byter hon om sällskap och förberedes dymedelst antingen för himmelen eller för helvetet. Och detta ombyte ter sig som en förflyttning från ett ställe till ett annat, och äfven som en vandring. Hon går till olika regioner. Än uppstiger hon i högre, än nedstiger hon i lägre, och detta förnimmes som och är endast förvandlingar af tillståndet. Så skedde med mig, i min egen ande. Och när menniskan slutligen är förberedd, då är hennes (herrskande) kärlek de öfriges hufvud, som leder henne, och då byter hon om följeslagare (tunc mutat socios) och då vänder hon ansigtet mot den församling, hvarest hennes herrskande kärlek är rådande, och hon begifver sig dit, som till sitt hem.«
    (s. 158)

  3. mycket bra cafét!

    Jag ser fram emot liknande utläggningar kring religiös eskatologi, djävulen och helvetet.

  4. Apropå döden är det väl utifrån ett traditionellt synsätt strikt sett inte en fråga om när, utan snarare i vilket tillstånd. Shakespeare delger oss denna insikt genom Hamlets bevingade ”the readiness is all”:

    »There ’s a special providence in the fall of a sparrow. If it be now, ’t is not to come; if it be not to come, it will be now; if it be not now, yet it will come: the readiness is all. Since no man has aught of what he leaves, what is ’t to leave betimes? Let be.«

    (Akt V, scen 2)

  5. Ang. skeptisk förfrågan:

    ”One Sufi whose ideas about Satan are famous is Hallaj. He is considered as the first person trying to formulate the idea of the rehabilitation of Satan. According to Hallaj, there have been only two real monotheists in the world: Muhammad and Satan. Satan, so Hallaj believes, is more monotheist than God himself. Satan, who must choose between God´s will – which is that no one should be worshipped except Him – and God´s order which is to kneel in front of Adam – refuses to prostrate himself before a created being and disobeys God´s order on behalf of His will. ”My rebellion means to declare Thee holy!” says Satan in Hallaj´s words. This view of Satan has had a great impact on some of the most famous Iranian poets and Sufis such as Ahmad Ghazzali (d. 1126) who says bravely: ”Who does not learn tauhid [affirmation of the unique] from Satan is an infidel” or Sana´i (d. 871) who in his poems describes Satan as a fallen angel whose heart was the nest for the Simurgh of love. Another important Iranian poet who sees Satan as a true monotheist is Fariduddin Attar (d. 1220). Satan who, according to Attar, was cursed by God, accepted this curse as an honor because he believed that ”to be cursed by Thee, is a thousand times dearer to me than to turn my head away from Thee to anthing else” As can be seen, Satan is indeed considered as a creation of God and never becomes ”evil as such” in Sufi thought; he always remains a necessary instrument in God´s hand. This view shows that in Islam, and especially in Sufism, there is no decisive dualism between good and evil or between God and Satan. There is no doubt that the idea that not only is there no God but the One God, but there is naught BUT God has had a decisive role in this attitude towards Satan.” s.174-175 ”However, to Sufis, who believe ”evil must exist if only in order to maintain harmony in creation” and who maintain that ” relates purely to us, but vis-a´-vis God that same is total Good and absolute wisdom”, there can hardly exist any need for changing the world in the manner understood by the Christians. Refusing to see the world as imperfect and thus refusing to see any need to change it” s. 173.

    Citerat från ”Iranian Islam and the Concept of the individual” – Doktorsuppsats vid Uppsala universitet av Fereshteh Ahmadi & Nader Ahmadi 1995.

  6. Anonym: Tack för citatet och referensen.

    Det finns också en hel bok skriven i ämnet, den prisbelönade Satan’s Tragedy and Redemption: Iblīs in Sufi Psychology av Peter J. Awn. I förordet nämner Annemarie Schimmel att i Muhammad Iqbāls Jāvīdnāma, så syftar Iblīs’ ständiga strävan efter att förleda människorna till att sätta dessa på hårda prov, så att han en dag till sist äntligen kan falla på knä inför den återupprättade ”andre” Adam, den andligt fullkomnade Universella människan (al-Insān al-Kāmil), och därigenom även han till slut få sin hemliga längtan uppfylld: att försonas med Gud, den Ende.

    Hela perspektivet lägger stor betoning vid det faktum att människan har begåvats med en fri vilja och intelligens, och därmed att hennes islām för att vara perfekt ingalunda kan handla om blind lydnad, utan tvärtom måste vara grundad på inre insikt.

    Jag misstänker också att det kanske kan intressera Skeptisk att för Iqbāl så var Nietzsche den viktigaste västerländske tänkare att förhålla sig till. I likhet med Ananda K. Coomaraswamy så lär han (Iqbāl) ha gjort en andlig tolkning av den övermänniska Nietzsche postulerar i Also sprach Zarathustra.

  7. Tack själv för intressant referens! Ordet ”evil” verkar ha försvunnit på två ställen i citatet ovan.
    ”Evil relates purely to us, but vis-a´-vis God that same evil is total Good and absolute wisdom” ska det vara.
    Men ondska har ju en tendens att utplåna sig själv ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s