Den hermelinska stilen

»Natten är hafvande, o, min broder

med dagen.«

– Sadi: Lustgården (övers. Eric Hermelin)

»Säger man att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.«

– Vilhelm Ekelund om Eric Hermelin

I inlägget från i somras om nyutgivningen av shaikh Sadis Lustgården med anledning av 150-årsdagen av översättaren baron Eric Hermelins födelse länkade vi till två tidiga recensioner. Sedan dess har det dykt upp några till. Det de har gemensamt är att de låter oss reflektera något över den hermelinska stilen.

Carl-Göran Ekerwald står för inledningen och kommentarerna till nyutgåvan av Lustgården. I Lena Kösters artikel Carl-Göran Ekerwald visar sitt tabula rasa i Upsala Nya Tidning (081018) nämner han något om Hermelins stil:

»Hermelins översättningar är trogna originalet och hans språk är varierat. Han använder nära nog alla ord vi har i vårt språk. Ingen har på svenska kommit så nära Sadis persiska som han.«

Ekerwald berättar här också att han numera läser persiska och ständigt lär sig mer. Han delar även med sig av det värde han finner i läsningen av Sadis sufiska visdomspoesi:

»Jag studerar persiska varje dag med grammatik och lexikon. Just nu läser jag Rosengården av Sadi. Det gör jag inte för att få del av en väldig visdom, utan för att få vistas i en rasande trevlig människas sällskap!«

”Från sken till verklighet”

Två kortare recensioner tar båda fasta på Hermelins patenterade uttryck ”from sounds to things, från sken till verklighet”.

I en anmälan i Arbetaren 7 juli, Språkbegåvad särling, konstaterar Magnus Säll att genomgående i Hermelins översättningar är hans ”knotiga och ålderdomliga språk som konsekvent bortsåg från den svenska stavningsreformen 1906”. Hermelins budskap är ett frihetligt sådant som föraktar rikedomar, vill riva ned det horiska ego-odjurets falska fasad och kan sammanfattas ”i att nå samstämmighet mellan människans yttre och inre, att komma från ‘sound[s] to things’”.

Kristian Lundberg tar i sin enspaltsrecension i Norrköpings Tidningar 21 juli utgångspunkt i frågan hur vi kan nå kunskap om Gud. Men vilken gud? Jo, ingen annan än den Gud som leder oss från just ”sounds to things, från sken till verklighet”. Lundberg lovordar Carl-Göran Ekerwalds inledning till boken, i synnerhet för att han däri skärskådar språket och analyserar Hermelins medvetna språkliga val. Lustgården är sammanfattningsvis ”en rik och förbryllande text” som ”försöker fånga både sanning och gudsuppenbarelse i samma andetag”.

”Böhmisk kristall”

Vad är det då Ekerwald säger i sin skärskådning av den särpräglat hermelinska stilarten? Jo, inledningsvis i bokens kommentardel finner han ett släktskap med alla tiders störste protestantiske mystiker – eller teosof rätteligen så kallad – den tyske skomakaren Jacob Böhme:

»Eric Hermelins översättning av Sadis Lustgården utkom 1918 på Norstedts förlag. Samtidigt med arbetet på denna tolkning översatte Hermelin två digra verk av Jacob Böhme (1575–1624), mer än tusen sidor. Mycket i den hermelinska stilarten är just ”böhmisk kristall”, där möter ”hugsvalerskan … höviska plägseder … huldrikhet … vedersakare …” Man ”omgjordar sin länder” … ”man träder in i salen”.« (s. 313)

Vidare menar Ekerwald i sin inledning till Sadis bok att vi i Hermelins översättningar av Swedenborg, Böhme och den persiska diktningens främsta verk från tiden 1000–1500, allt som allt nära tiotusen sidor, möter ”hermelinskan” – ett eget klangfullt språk med shakespearesk spännvidd och en nära nog magisk förmåga att gestalta och levandegöra:

»Han har ett eget språk, ”hermelinskan”, som rymmer det svenska språkets hela register från gammaltestamentliga, barocka vändningar till folkviseton och vardagsnära talspråk, kärnfulla aforismer, lagbokens tyngd och slagdängans fräckhet. Översättaren var god sångare, föredrog gärna Negro Spirituals. Och hans prosa är rytmisk, välljudande, full med inrim och allitterationer, ständigt lika överraskande frodig och mustig. Det är en kraftig dryck han bereder läsaren. Det finns personer hemfallna åt alkoholism vilka hos Eric Hermelin funnit en Eau de Vie som vida överträffat buteljerade sorter och som med ens fått större längtan efter persisk sufism än efter brännvinsrus.

Vem som än för ordet i dessa texter, om det är kungen eller herden, gamla gumman, prinsessan eller horan, mördaren eller offret, älskaren eller hataren, hela tiden finner översättaren det adekvata uttrycket, tonfallet, och det med sådan emfas att personernas väsen stiger fram mot läsaren med kännbar närvaro. Det är ”golem”. Textens formlösa gestalt har fått reellt liv.

En alldeles egen krydda tillsätter Hermelin genom att konsekvent stava orden så som man gjorde före rättstavningsreformen 1906. Därmed verifierar han det ålderdomliga i originalen. Om ett barn känner glädje, skriver han ”ett gladt barn”, och han hånar reformivrarna som måste skriva ”ett glatt barn”, det vill säga ett halt barn, oljat, slipprigt, slemmigt. Att engelskan blivit universalspråket har enligt Hermelin sin förklaring i att engelsmännen hållit fast vid Shakespeares sätt att stava, varvid all gammal text fortfarande är helt begriplig och dessutom etymologiskt transparent. Svenskarna har genom reformen gjort sig kulturellt urarva. Att låta uttalet diktera ordens stavning i skriftspråket är att sätta bocken till trädgårdsmästare.

När man någon gång möter ett citat från Hermelin i moderniserad form får man känslan av att stå inför ett falsifikat.

Hur hade han kunnat uppnå denna nära nog magiska förmåga att levandegöra dessa ibland tusen år gamla originalverser? Han hade samlat erfarenheter från sitt vagabonderande i USA, Jamaica, Indien, Australien. Högre stånd kände han väl från sin egen aristokratiska bakgrund. Som återkommande fängelsekund i anstalter fyllda av smuts och ohyra hade han på mycket nära håll mött det mänskliga livet i dess storhet och yttersta misär.« (s. 7f)

”Den stora ålderns klass”

Eric Hermelin är en av de två starkt lysande gestalter som Ekerwald följaktligen framhåller som de mest oumbärliga från det svenska 1900-talet. Vilhelm Ekelund är den andra.

»Ingen kan skriva om det svenska 1800-talets andliga historia utan att dröja vid Stagnelius, Tegnér, Geijer och Strindberg. Vad beträffar 1900-talets historia kommer Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin räknas till de mest oumbärliga.« (s. 13f)

Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin hade även ett inbördes valfrändskap. Enligt Ekelund var sufierna ”ytterst aktningsvärda tosingar”. Det citat av honom som är ett av de två som inleder detta inlägg är från ett avsnitt i Plus salis (1945). Där knyter han Hermelin till Swedenborg och framhåller dessutom att dennes översättningar eller dikttolkningar är en poesi i egen rätt:

»Ett härligt exempel af utvaldhetens ära är Eric Hermelin.

”Vänner, skön är u n g a dagen!” Hermelin hör djupt till denna den stora å l d e r n s klass, som hos den gamla konsten var ett så mäktigt ämne: klassen utaf dem, som i ett utvaldt arbete fått den stora Glädjen på sin lott. Kanske är han till mycket af sin natur att räkna för en samhörig till Swedenborg. (I en mycket sällsynt mening var ju äfven Swedenborg poet.) Poesien har lärt honom lefva och lärt honom lyckan. På honom uppfylles Plutarchos’ ord om Musernas gåfva såsom den mildrande kraften: för den, som med andar och makter haft att brottas, hvilka kunna föra en människa till det yttersta. Säger man, att det funnits mer poetisk skapande kraft och ingifv­el­­se hos denne man än i hela den ­samtida svenska vitterheten, har man sagt mycket litet.« (s. 140)

Även Gunnar Jarring, Eric Hermelins nära vän och elev i persiska under många år, har framhållit att dennes språk var mycket influerat av just Swedenborg.

”Välgörande retro-estetik”

Den mest utförliga recensionen av Lustgården hittills är också den mest matnyttiga i det att den just bidrar med lite mer utförliga reflektioner kring den hermelinska stilen. Det är SvD-skribenten och tillika gamle Kris-redaktören Carl-Johan Malmberg som i en understreckare i Svenska Dagbladet 24 augusti välfunnet skriver att ”Hermelins tolkningar är litterär alkemi”. Han tipsar i sammanhanget om en essä om frånvaron av högre språknivåer i nutidssvenskan av Ola Wikander (vilket densamme också uppmärksammar med ett kort omnämnande på sin nätlogg Ur språkens tunnlar), samt dessutom om ett eget kommande aktstycke om Hermelins ”retro-estetik” som lovar att kunna bli högst intressant läsning:

»Hermelins barocka stil kan tyckas tung för den ovane. Den griper tillbaka på språkliga ideal som i stort sett försvann ur den svenska litteraturen när Strindberg, Söderberg och Hjalmar Bergman blev stilistiska förebilder. De sista exponenterna för den retoriska och praktfulla Hermelinstilen i den lästa litteraturen är Viktor Rydbergs ”Kantat” (1877) och Karl XII-bibeln, ersatt 1917 med den av Hermelin så föraktade Gustav V:s översättning. I en intressant essä i boken ”Orden och evigheten” med titeln ”Svenskan och diskbänksrealismen” reflekterar Ola Wikander över nutidssvenskans frånvaro av ”mer storslagna och ’bombastiska’ språknivåer”. Det är den frånvaron som gör Hermelin till en främling i dagens litterära klimat. Men det är just det annorlunda hos honom som gör honom så värdefull för oss idag: hans främlingskap är fräscht. I en essä i Samfundet De Nios Litterära kalender 2010 har jag försökt fånga Hermelins välgörande retro-estetik.«

”Stark frihetslängtan”

Apropå Eric Hermelins 150-årsdag skriver slutligen hans gudson, Johan Axelsson Hermelin, i nummer 22 av tidningen Hermelinska nätverket [pdf] (med det bålda valspråket Priusqvam saliri mori / Hellre döden än fläckas) om sin farbroders liv. Artikeln återges även med benäget tillstånd från författaren på Ashk Dahléns hemsida (Dahlén är alltså, som kanske redan är bekant för många av Caféts läsare, den främste nu levande översättaren av persisk litteratur till svenska):

»Många gånger har jag ställt mig frågan varför Eric inte blev godsägare på någon av faderns gårdar eller varför han med sin språkbegåvning inte gick den akademiska vägen och blev professor i något klassiskt språk. Varför valde han i stället att ge sig ut i världen till USA, Indien, Jamaica och Australien under ofta mycket svåra omständigheter? Eric måste ha haft en stark frihetslängtan som gjorde att han levde detta liv. När han så blev intagen på S:t Lars ägnade han sig åt studier av olika språk, översatte texterna i fyrtio böcker och sökte sin Gud. Om han levde ett lyckligt eller olyckligt liv är svårt att säga. En sak är jag dock säker på, Farbror Eric som han kallades i familjekretsen levde ett obändigt, starkt och rikt liv.«

Hermelinkännaren K. A. Svensson har konstaterat att ”Hermelin talade själv, sjöng själv genom sina perser”. I enlighet med denna utsaga anför Hermelins gudson i sin minnesruna Rumis rader om Hjertat som en sannolik vägledning för farbroderns liv.

Dessa strofer får här avslutningsvis även tjäna som ett förnämligt exempel på att det arkaiserande anslaget i den hermelinska stilen inte behöver motsäga, utan kan tvärtom – genom sin stora språkliga skönhet och sällsamhet – på ett oöverträffat vis snarare befrämja det visdomsmystiska budskapets ständigt återkommande aktualitet och livgivande verkan som elixir för Hjertat i varje enskild människas bröst:

O vänner ! Trygghets-hvilostaden heter Hjertat ;
Derinom finnas springbrunnar och vattukällor.
Rosengårdar INOM rosengårdarne.
Vänd dig till Hjertat hän, och vandra vidare –
du nattens vandringsman!

När du af en rosenbuske åtnjutit lycka :
Så är det på sin plats, att du lider dess tagg.

Förglöm den dag som från dig svunnit har ;
Sörj ej öfver den dag som dig ej hunnit.
Gör ej det komna och förgångna till en grundval :
Var glad i detta nu ; och gif ej ditt lif för vinden.

Fler inlägg om Eric Hermelin

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

8 reaktioner på ”Den hermelinska stilen

  1. Varför översätts ”from sounds to things” med : ”från sken till verklighet”?
    Från ljuden till formerna…? (From sound to things…?)
    Från ljud till form…..?
    Är det inte Ordet ( (S-)ou –(-m)-nd? (OUM?)) som skapade världen…?
    Från ljuden … till ….? gestalten?… Från ord till gestalt? (Genom Ordet skapade Gud världen…?)
    Från ljud till gestalt?
    Från sken till verklighet?
    .

  2. Ps. From sound to things…..en möljlighet till….?
    Av ljud till gestalt….? Eller ….
    Genom ljud till gestalt…? Eller….genom ljud till form? ….(from sound to things?)
    Från sken till verkighet…? Ja, kanske bäst ändå…. mest poetiskt?
    Mest riktigt….!…Dvs. vackrast i alla fall….
    Jagbara undrade lite.
    V.h. Alexandra Alexandersson

  3. Vad jag menar är alltså att egentligen så skulle man kunna pröva sig fram till också andra översättningar och tolkningar av orden ”from sounds to things”, än enbart den, iofs mycket poetiska översättningen och tolkningen:”Från sken till verklighet”?
    Det finns ju olika möjligheter?
    Man skulle också kunna säga: ”Genom ljudet tar formen gestalt”?
    Eller också: ”Av ljudet skapas formen”?
    I den befintliga översättningen kommer LJUDETS betydelse liksom bort, när det endast översätts med ”skenet” (”Från sken till verklighet”)?
    Att bortse från ljudets (Ordets) betydelse och värde i gestalttagandet och i formandet och i realiserandet, (av ”världen”, av människorna, av jorden), känns som lite av en förlust?
    Även om BETYDELSEN och innebörden kan tolkas vara ”från sken till verklighet” , så går det ändå inte att förneka att ordet ljud (sound) finns med i ursprungstexten? (From sounds to things…), men inte i den befintliga översättningen?
    Intressant är ju också att ordet ”sound”, ljud, är skrivet i flertal, ”sounds”?
    Iofs är väl religionerna lika varandra vad gäller innebörd ibland, eller man kan hitta liknande innebörder i deras olika textformuleringar.
    Som t ex, de kristna orden: ”Så som i himlen, så ock på jorden”, är till sin innebörd likt uttrycket ”From sounds to things”?
    Likaså det uttrycket som menar att Gud med sitt ORD ”Varde”, skapar och gestaltar och låter BLIVA, i verkligheten, är ju till sin innebörd mycket likt uttrycket: ”From sounds to form”?
    M.v.h. Alexandra Alexandersson

  4. Alexandra: Tack för dina kommentarer! Jag förstår vart du vill komma. Din alternativa tolkning är givetvis riktig i sak (vilket Hermelin sannolikt också skulle vara den förste att erkänna). Iakttagelsen att uttrycket som sådant kan uppfattas som tvetydigt är korrekt. Andemeningen i detta sammanhang har ju dock, som du också mycket riktigt är inne på, inte med Ordet och den kosmogoniska tillblivelsen att göra.

    Frasen visar sig nämligen ursprungligen vara myntad av Alexander Pope (den tredje mest citerade engelske poeten efter Shakespeare och Tennyson) i den heroiska kuplettens form: ”From sounds to things, from fancy to the heart” (An Essay on Man IV:7, London, 1734).

    Så som Pope använder uttrycket syftar det alltså på att gå från (tomma) ord/åtbörder till hjärtat av vad saken handlar om, till dess väsenskärna; eller med andra från hur det låter till vad det är, från läte till innebörd. Jämför C.J.L. Almqvists Om poesi i sak till åtskillnad ifrån poesi i blott ord. Tolkningen ”från sken till verklighet” bekräftas följaktligen också av SAOB under uppslagsordet SAK 9.b:

    [jfr eng. from sounds to things (POPE) ] i uttr. från ord till sak (ngn gg äv. saker), stundom äv. från prat l. ljud till sak, för att beteckna att ngn övergår från (tomma) ord till (att skildra l. befatta sig med) verkliga ting l. förhållanden l. verkligheten l. från ord till handling o. d. Om .. jag här sökt vända den (dvs. min sång), / Från ljud till sak: från digt till sanningen: / Från tomma skuggor, inpå verkligheten. LEOPOLD i 2Saml. 12: 140 (1795). LAGERBJELKE i 2SAH 9: XXV (1819: från ord till saker). De så kallade reella Vettenskaperna ha . . bemäktigat sig det allmänna lifvet. ”Från ord till sak” . . är dagens lösen. TEGNÉR (WB) 5: 304 (1825). WexjöBl. 1845, nr 8, s. 2 (: från prat till sak). HOLM BevO 243 (1960). VetSocLdÅb. 1962, s. 161.

    Angående ordet ”things” så härstammar det för övrigt från det fornengelska þing, det vill säga vad som motsvarar vårt, från fornsvenskan stammande, ord ”ting”, sammankomst. Därmed syftar det ursprungligen inte på ”saker, ting och föremål” (som det kommit att göra på senare tid), utan på en rättssak (latinets causa), sakförhållanden, vilket i sin tur är besläktat med sökandet efter en orsak, en grund. Jämför vad Elof Hellquist skriver om just ordet ”sak” i Svensk etymologisk ordbok:

    sak, fsv. sak, rättssak, käromål, orsak till anklagelse el. fällande (jfr saker, adj.), böter, orsak, händelse, sak, ting = isl. sǫk ungef. ds., dock ej ‘ting, föremål’, da. sag, fsax. saka, fhty. sahha (ty. sache), ags. sacu, rättsstrid osv., (eng. sake, sak, orsak), det urgamla finska lånordet sakko, lapska sakku-, sakko, plikt, böter, av germ. *sakō f.; med annan bildning: got. sakjô, strid, tvist; till germ. st. vb. *sakan = got. (ipf. sôk), strida, tvista, fsax,: processa, förorsaka, fhty. sahhan, tvista, tillrättavisa, motsv. sv. vb. fsv., isl. saka, anklaga, skada, i fsv.: även: neka, ä. da. sage (se saka). Grundbetyd., liksom i avljudsformen söka: följa ett spår, söka; jfr rannsaka, genomsöka ett hus. Härur utvecklades: söka inför rätta, fullfölja en sak. – Betyd. ‘käromål’ kvarlever i t. ex. anlägga sak, den av ‘process’ o. d. i sakförare, jfr ty. sachwalter. Till denna grupp hör även saköre, böter = fsv. – Med avs. på betyd, ‘sak, ting, föremål’ jfr ting o. lat. causa, rättssak > fra. chose* Betyd, ‘föremål, ting’ blev väl vanlig först då samma betyd. hos ting försvagats genom dettas pronominella anv. (i ingen-, någonting), alldeles som mlat. causa (fra. chose) för rēs. – I fråga om betyd, ‘grund, orsak’ se orsak. – Jfr f. ö. försaka, orsak, saker, sakna, söka, ursäkta, vedersaka, vedersakare.

  5. JAHA! Alltså, min fantasi for iväg lite…och kanske inte så lite!)Fin och grundlig redogörelse….tack!
    Jag fick associationer till någonting egentligen helt annat…förstår jag nu.
    Det är mycket intressant med orden! De upphör aldrig att förvåna, skapa förundran, beundran, beröring och …ja, en rörelse!…Som, om det är fina texter, kan lyfta, berika, levandegöra och också ge…en slags tröst? En slags vila?…Märkligt!
    V.h. Alexandra Alexandersson

  6. Ja, Ekerwald beskriver det som att det är just en sådan kongenialt etymologisk ”närhet” som bestämt Hermelins sätt att läsa och tolka. Den förklarar varför ”det hermelinska språket tycks befinna sig på flykt från all död konvention tillbaka till naturen”.

    För Hermelin har alla språk något heligt över sig, inte bara de regelrätta sakralspråken genom vilka Gud talat till människan (som sanskrit, hebreiska, arabiska). Således skriver han:

    I ORDETS Innersta är
    HERREN
    liksom Solen (Eccl. 6:5),
    från Hvilken den Gudomliga
    SANNINGEN
    och den Gudomliga
    GODHETEN,
    skimrar och breder ut sig
    g e n o m det mellersta
    t i l l det yttersta (Jes. 45:22.).

    Och i en intervju i Lunds Dagblad 1934 betonar han vördnaden för och vården av det svenska språket:

    ”Man måste ha vördnad för språket, ty språket är, som Böhme säger, något mitt emellan sinnlig och översinnlig vetenskap. Svenskan är en gemensam egendom, som måste vårdas. Det brister betänkligt därvidlag numera, t. o. m. bland språkets speciella vårdare. Det är sannerligen farligt att röra vid språket!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s