Innebörden av lycka ur ett islamiskt perspektiv

I följande filmklipp föreläser professor Seyyed Hossein Nasr om lycka och uppnåendet av lycka ur ett islamiskt perspektiv. Föreläsningen utgår från en uppsats i ämnet som Nasr härigenom lade fram under konferensen Interfaith Summit on Happiness den 18:e oktober vid Emory University School of Law i Atlanta i den amerikanska delstaten Georgia. Den åtföljs av reflektioner från respondenterna Vincent Cornell och Scott Kugle samt en kortare frågestund.

Ett par av de viktiga poänger Nasr här lyfter fram är kopplingen mellan lycka och frihet från fruktan enligt Koranen, samt att även sorg och nostalgisk längtan kan vara rika källor till lycka om de ges en andlig tolkning. Vi får här (efter ca fem och en halv minut) dessutom åtminstone ett kortare smakprov ur den kommande och minst sagt löftesrika kommenterade Koran-översättning som Nasr är redaktör för. Denna är planerad att följa i raden av hans mer eller mindre populärt utformade ”referensböcker” om det autentiska islam utifrån ett traditionellt perspektiv som bokförlaget HarperCollins står för utgivningen av. De övriga titlarna lyder som följer:

  • The Heart of Islam: Enduring Values for Humanity (2002)
  • Islam: Religion, History and Civilisation (2002)
  • The Garden of Truth: The Vision and Promise of Sufism, Islam’s Mystical Tradition (2007)
  • Islam in the Modern World: Challenged by the West, Threatened by Fundamentalism, Keeping Faith with Tradition (beräknas utkomma den 25:e januari 2011)

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

9 reaktioner på ”Innebörden av lycka ur ett islamiskt perspektiv

  1. Jag har några undringar och frågor kring Islam. De är följande:
    • Kan man jämföra de muslimska texterna om ”att först skapades ”Pennan” med den kristna läran om ”Ordet” som Gud/Allah använde som ”verktyg”, och ”genom vilken allt som Gud/Allah låtit bliva till har blivit till”? Alltså har Pennan och Ordet någon slags likvärdighet i mening, innebörd och betydelse?
    • Gamla Testamentets Gud anses på många ställen vara mycket sträng och hotfull, och hotar med stränga konsekvenser om ”hans förbundsfolk” inte LYSSNAR och LYDER Hans föreskrifter att gå framåt oförskräckta, orädda, modiga och fulla med tillit och utan tveksamheter, samt att inte visa vekheter och skonsamheter mot ”de besegrade” och Han kallas också ”Härskarornas Herre” och kan väl därför ses som ”krigisk” av sig? Samtidigt beskrivs Han väl ha mycket barmhärtighet och mycket ”god vilja” mot Sitt förbundsfolk när de LYDER och visar sig HÖRSAMMA mot Honom?
    • När Allah beskrivs som ”Barmhärtig och Medlidsam” finns där också den ”krigiska” sidan hos Allah, som hos JHWH i Gamla Testamentet?
    • Finns likheter mellan Allah och Koranen i Helighet? På liknande sätt som där finns likheter mellan Ordet (som kallas ”Kristus”, ”Guds Enfödde Son”, ”Den fullkomliga Människan som är fullkomligt ”lik” Gud”, som fullkomligt ”återspeglar” Guds vilja?) som beskrivs i Kristendomen?
    • När Gud blir ”personifierad” i Kristus Jesus, i den Kristna läran, finns där någon motsvarighet i ”personifierande” av Koranen? Eller är det Allah Själv som ”personifieras” och kan tilltalas med ”Du”?
    • Hur ser Islam på den mänskliga ”Jagutvecklingen”? Ser Islam människans utvecklingssteg mot självständigare och självständigare ”Jag”, som en ”naturlig” individualiseringsprocess”, från det lilla barnets totala samhörighet och beroende av vårdnadsgivarna, till att steg för steg bli en alltmer ”självständig” individ, som sedan förhoppningsvis blir en ”självuppoffrande” (Jag-uppoffrande?) individ, som av egen ”fri vilja” VÄLJER (genom den av Gud givna ”valfriheten” mellan ”gott och ont”, ja, mellan ”liv och död”?) att OFFRA sitt ”själv” för sina medmänniskors väl och ve, genom att individen VÄLJER att LYSSNA till Guds Ord, alltså till ”det DU som beskriver och talar” om vilken ”väg” som leder till ”liv” och vilken ”väg” som leder till ”död”, både för individen själv men också för hennes familj, hennes folkstam och i slutänden för hela mänskligheten, eller hur ser Islam på detta? Är detta ”väljande” mellan ”ont och gott” (död och liv?)som Gud givit ”den mänskliga varelsen”, eller som Gud erbjuder människan att VÄLJA mellan, samtidigt som Han beskriver de olika konsekvenserna mellan de olika ”valen”, någonting viktigt i sig själv? Alltså att varje människa själv gör detta val?
    • Lyssnandet och Lydnaden, ja, underkastelsen under Guds vilja, är viktig om man vill välja livets väg, men kan denna lydnad tvingas fram vissa människor mot andra människor genom kanske hot och våld? (Som t ex funnits inom Kristendomen? Och också inom Islam?) Är det en ”skyldighet” för ”den troende efterföljaren” att tvinga andra människor genom hot om repressalier, eller hot om våld, eller kanske genom dödsstraff, till att Lyssna och Lyda Guds/Allahs Vilja?
    Tack på förhand.
    V.h. A. A.

  2. Ps. Alltså jag funderar på likheter och skillnader mellan Islam, Judendom och Kristendom. Jag undrar också:
    • Inom Judendomen finns ”bara” Guds ord i Torah, som förmedlats av profeterna till Hans förbundsfolk. Det är Gud som talar om Sig Själv, och Hans förbundsfolk kan tilltala Honom med ”Du”. Där finns alltså en ”dualitet” mellan Hans folk och Honom Själv.
    • Inom Kristendomen finns Gud, men där finns också Ordet som anses bli ”personifierat” genom ”Den enfödde”, ”Ordet” som anses bli ”uppenbarat” genom Jesus Kristus, som anses vara ”Ett med Faderns Vilja”, samt där anses också finnas en ”Helig Ande” som kan uppfylla och vägleda människorna som blir lärjungar och efterföljare till Jesus Kristus ”självuppoffrande” exempel. Detta ”självuppoffrande exempel” finns dock inte inom judendomen på samma sätt. Där finns endast denna ”dualitet” mellan JHWH och ”Hans folk”? Inom kristendomen beskrivs det ”Guds heliga Ord” som uppenbarat i ”den heliga” Kristus (ungefär som Koranen i betydelse?), och därmed som en ”treenighet” i helighet?
    • Inom Islam finns Allah, där finns ”Pennan” och där finns Koranen. Är dessa ”tre” i överensstämmelse i helighet med varandra? Är Koranen ”Allahs vilja” som blir uppenbarad i bokform, med hjälp av ”Pennan”, och är då ”Pennan” helig också? Som Koranen ”själv”? (Kan Koranen tilltalas med ”Du”? Eller är det endast Allah som kan tilltalas med ”Du”?)
    Tack på förhand.
    M.v.h.
    Alexandra Alexandersson

  3. Alexandra: Du har många och stora frågor och funderingar. Jag ska villigt erkänna att jag inte har tillräcklig kunskap att reda ut dem alla. Vissa av dem borde man kanske ställa till en skriftlärd, då t ex frågorna om helighet kräver ett tydligt klargörande med avseende på vilken metafysisk nivå de olika begreppen befinner sig och utifrån vilka perspektiv man anlägger.

    Nåväl, några korta kommentarer kan jag åtminstone dela med mig av: GT är till skillnad mot NT övervägande skriven ur ett legalistiskt, exoteriskt perspektiv, därmed den utpräglade ”dualiteten” (vilken dock transcenderas inte minst i Moses’ vision av den brinnande busken). För en mer utförlig jämförelse mellan judendom och kristendom kan jag rekommendera Tage Lindboms Ett är nödvändigt.

    Allahs egenskaper inbegriper såväl skönhet (jamāl) som majestät (jalāl), vilket kan ses som en syntes av de två föregående abrahamitiska religionerna i den sinaitiska cykeln. (Se detta inlägg.)

    Vad gäller möjligheten att påtvinga andra en religion så har jag mycket svårt att se hur detta skulle kunna ske när det kommer till islam, där varje central troshandling (vittnesbörden, bönen, fastan etc.) ovillkorligen förlorar sin giltighet såvida den inte åtföljs av en uppriktig intention (niyyah) i den enskildes hjärta. Koranens budskap skulle såvitt jag förstår det förlora sin mening om hänsyn inte togs till den enskildes samvete och fria vilja. Således: ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.” (Sura 2:256)

    Visserligen kom Profeten att få himmelskt mandat att i ett inledande skede och just bland de arabiska stammarna offensivt strida med vapen i hand för att utbreda religionen bland avgudadyrkarna, detta för att det muslimska samfundet överhuvudtaget skulle kunna etablera sig och överleva i en starkt fientlig och karg miljö där kristendomen uppenbarligen hade gått bet. När de ”hedniska” stammarnas avgudabilder förstördes vid erövrandet av Mekka, och när den muslimska armén segrade mot mångdubbelt flera motståndare på slagfälten, så verkar det helt enkelt som att allt fler såg Guds hand i dessa skeenden och därmed successivt anslöt sig.

    Ytterligare en annan sak är att många människor inte frivilligt gör det som vore det bästa för dem, därav behovet av stränga tillrättavisningar från profeter och predikare och hotfulla scenarier i Skrifterna. Vissa personer kan helt enkelt endast avhållas från att hamna i helvetet om de ständigt känner Guds vrede bränna som en piska i nacken. Denna vrede är dock till sin inre natur och intention i själva verket generös och barmhärtig. Därmed övergår alltså barmhärtigheten när allt kommer omkring vreden.

    Att Koranen skulle kunna tilltalas med ”Du” låter inte korrekt då det ju är en skrift och inte en person, samt att den personlige Guden enligt Koranen transcenderar manifestationen. Det hela låter snarare som ett slags förväxling mellan islamisk och kristen teologi. För en ypperlig metafysisk jämförelse mellan Logos i form av Koranen respektive Kristus, se Joseph Lumbards föreläsning på videolänken under ”Metaphysics Panel” på denna sida.

    Angående Pennan och dess förhållande till Logos (utifrån en jämförelse med Tao), har jag tidigare skrivit följande (nu med vissa smärre ändringar och ett avslutande tillägg):

    Enligt Koranen (68:1, 85:22 & 96:1-5) har Gud med sin Penna (al-qalam) inpräntat kunskap om alla ting i himlarna och jorden på den kosmiska urtavlan, som även utgör de historiska uppenbarelsernas moder. Urtavlan är oförstörbar i bemärkelsen att den symboliserar världens metafysiska Substans i kontrast till Pennan som står som sinnebild för det gudomliga Intellekt genom vilket världen i varje ögonblick (åter)manifesteras.

    Pennans vertikala funktion motsvaras av taoismens Yang. Yang skulle då på motsvarande vis kunna kallas “taoismens Penna”.

    Inte bara i taoismens Yin och Yang, utan även i hinduismens Purusha och Prakriti finner vi en motsvarighet till Koranens Penna och Tavla. Purusha motsvarar därmed Guds Essens eller Ande och Prakriti den gudomliga Potensen eller Substansen.

    Begreppsparet förekommer även i Genesis då “Guds ande” svävar “över vattnet”. Detta vatten är närmare bestämt den odifferentierade urmaterien, vilken utgör helheten av alla manifestationsmöjligheter.

    Innebörden av denna universellt förekommande kosmologiska Penna-Tavla-polaritet ska dock inte tolkas som en dualism. I själva verket är innebörden att det gudomligas transcendenta och immanenta egenskaper ömsesidigt inbegriper varandra. Tillsammans utgör dessa egenskaper den manifesterade ordningens helhet och verklighet vars Mittpunkt de traditionella religionerna lokaliserar till människans andliga hjärta. Det Högsta Väsendets vara är med andra ord bortom genus. Dess egenskaper är på en och samma gång majestätiska såväl som nåderika.

    Utifrån detta resonemang är Tao även analogt med Johannesevangeliets Logos (“I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.”) D v s i det fall Logos tillerkänns en statisk aspekt, nämligen som prototyp för Varat (den manifesterade kosmologiska ordningen) i den gudomliga Principen (och således bortom Varat). Icke-Varat innehåller dock dessutom nödvändigtvis även möjligheter vilka inte kan manifesteras och som ”omanifesterbara” inte är omfattade av manifestationens princip. I ordinär teologi används Logos-begreppet dock främst ur den manifesterade aspekten/synvinkeln.

    Med viss reservation skulle man möjligen alltså kunna göra en analogi mellan Pennan och Tavlan med Jesus och Jungfru Maria i den kristna teologin (där den heliga Jungfrun kan sägas representera Logos i dess feminina och moderliga aspekt). Således motsvaras Pennan ur en annan synpunkt av den helige Ande, personifierad av ärkeängeln Gabriel, bebådare av Marias jungfrufödsel, liksom förkunnare av Koranen för den likaså ”jungfruligt” illitterate Muhammed – också i den bemärkelse att han endast förmedlade vidare vad han därigenom fått sig ”tillsänt”, ”blivit havande med” eller fått inpräntat i sitt av änglar renade hjärta.

  4. Ett stort tack till Cafeföreståndaren för ett mycket intressant och nogsamt svar.
    Bl a denna rad:
    ”Allahs egenskaper inbegriper såväl skönhet (jamāl) som majestät (jalāl), vilket kan ses som en syntes av de två föregående abrahamitiska religionerna i den sinaitiska cykeln”….
    Detta var mycket intressant då jag funderade mycket på denna fråga, och att det ”kändes” någonstans som att det på något sätt var så att Jesus, Kristus och JHWH på något vis blir ”en och samma person” i Allah? Att där finns någon slags ”enhet” mellan ”de två” på något vis….
    Det var därför som jag undrade också över ”Pennan” och ”skrivtavlan” och deras förhållande till Allah, och deras respektive ”helighet” . Jag anar hos Allahs nästan som ett slags ständigt transformerande formerande av Sig Själv samtidigt som Han alltid är och förblir densamma…?
    Men den ”personifiering” av Gud som finns inom kristendomen, som medför och som uppmanar till ”den personliga” relationen, till någon, en person, som INTE är abstrakt på samma sätt, men som har ”blivit” en ”varelse” , som reflekterar Guds ”varelse” och ”vilja” och som därför blir en personifierad ”förebild” för de kristna att kunna identifiera sig i och med, och som också blir vad de kristna får lära sig är ”förebilden” för ”kärlek”, nämligen just ”självuppoffrandet” (som ju kanske i och för sig kan tolkas på flera nivåer,,,,)
    Det finns väl kanske många som kanske både kritiserar och misstolkar den kristna läran på olika sätt, vilket kanske också i viss mån ibland kan vara lätt att göra. Särskilt när läran glömmer för vilka den skapats, och hur, och att de kristna lärjungarna, och så småningom staterna, som övervanns till kristendomen, stod i en speciell relation, en tacksamhetsrelation, till ”de heliga i Jerusalem”, som Paulus beskriver det. Detta har kanske kristendomen ibland glömt bort, och det har ju funnits kontroverser mellan judiska församlingar och kristna länder genom historien, liksom det också har funnits stridigheter inom kristenheten själv i olika trosfrågor och teologiska tolkningsfrågor.
    Religionens funktion i människans liv är väl kanske någonting just oerhört personligt, och jag är glad över dina formuleringar och hur viktigt det är att det finns en inifrån kommande vilja, eller val, som kanske manar individen till ett religiöst ”förhållande” till Gud,
    De möjligheter som kristendomen erbjuder i form just av en så pass personlig relation genom manifesteringen, som läran lär, av Kristus? Att Guds Ord blir ”personifierat” i Personen…..(det är intressant att ordet – person- väl betyder ”genom mask”? Per- sonen, genom -masken? Genom- Sonen, personen? Ordet som ”av-slöjar”, ”genom masken”, ”genom –Sonen”?)…
    I Allah finns alltså ”de båda” (abramistiska) på något vis…
    Det var mycket intressant att få veta.
    Tack så mycket.
    M.v.h.
    Alexandra Alexandersson

  5. Korrigering av min text:
    …”De möjligheter som kristendomen erbjuder i form just av en så pass personlig relation genom manifesteringen, som läran lär, av Kristus? Att Guds Ord blir ”personifierat” i Personen…” Skall vara:
    De möjligheter som kristendomen erbjuder i form just av en så pass personlig relation till Gud, genom manifesteringen, som läran lär, av Kristus, Guds Ord som blir ”personifierat”, finns väl kanske inte riktigt samma möjligheter till inom Islam, fastän att Allah där ändå på något vis är en ”person”….men ändå transcendent och allt ”över”, ”större”, och ”bortom”?
    Och att det är ”Pennan” och ”Skrivtavlan” som är Guds, Allahs ”Ande” som ”svävar över ”Vattnet”…..eller hur var det nu…som Jungfru Maria och Jesus…
    Nej, nu börjar det bli sent!
    Tack åter igen ändå, för ett mycket intressant svar!
    V.h. Alexandra Alexandersson

  6. Apropå en personlig Guds-relation så innebär ju islam att man finner denna genom Koranen (vars verser oscillerar mellan intimitet och bävan). Den uppenbarade texten möjliggör för den enskilde troende att genom bön, recitation och åkallan träda i oförmedlad förbindelse med Gud (som kan lära kännas genom sina 99 skönaste namn, vilka utgör lika många egenskaper). Varje muslim – kvinna såväl som man – är därigenom så att säga sin egen präst. Och på motsvarande sätt är den orörda naturen en moské eller ett sakralt rum under en öppen himmel.

    Återknytandet till den primordiala Traditionen genom Abrahams Gud möjliggör i och med den koraniska uppenbarelsen närvaron av sakinah inte i en yttre ark eller ett yttre tempel, utan i varje enskild människas hjärta, en extraordinär universalitet vilken ytterst garanteras av Profetens wilaya (helighet eller helgonskap till skillnad från profetskapet). Denna helighet utgör religionens inre dimension och vidareförmedlas dessutom i oförvanskat skick genom de olika sufiordnarnas initiationskedjor.

    I Möte med Koranen skriver Tage Lindbom således: ”I allt världsligt mörker finns ett ljus, i allt ljus i världen finns det inre Ljuset, källan till den osynliga Verkligheten. Och när denna osynliga Verklighet träder fram som den koraniska uppenbarelsen, då uppenbarelsernas sigill slutes, är det en uppenbarelse, som i sitt Ljus varken tillhör öst eller väst.”

  7. ….”Apropå en personlig Guds-relation så innebär ju islam att man finner denna genom Koranen, där den UPPENBARADE TEXTEN möjliggör….en förbindelse med Gud. …Varje muslim …är därigenom så att säga sin egen präst.”…
    Detta är mycket intressant, ett stort tack igen till Cafeföreståndaren!
    Koranen är ”den förmedlande länken” för människans möjlighet till en personlig relation med Gud, genom sina från Gud uppenbarande ORD, förmedlade genom Pennan?
    Koranen skulle (teoretiskt, i ”fantasin”) kunna säga om Sig Själv:
    ”Jag är Guds UPPENBARADE Ord, och det är genom att du läser dessa Ord, o, människa, som jag kan förmedla en kontakt för dig med Gud.(?) Det är dessa Ord, som är Guds uppenbarade ORD som leder dig, o, människa, till en ”relation” med Gud. (?)Gud kan genom min förmedling etablera en unik och personlig relation med varje människa som läser dessa Ord. De, människorna, måste utgå inifrån deras djupaste existentiella varelse, ja, från deras ”hjärtan”, när de inleder denna relation till Gud, förmedlad av mig, Koranen, där Gud har låtit nedteckna Sina Ord, med hjälp av Pennan. (?) Deras, människornas ”inre”, som av de Guds Ord som finns hos mig, Koranen, sätts i ett särskilt uppmärksammat och fokuserat tillstånd genom dessa hos mig, Koranen, Guds uppenbarade Ord, och gör människorna förmögna att kunna etablera en relation med Gud”.(?)
    ORDET är då den ”förmedlande länken” som för människan till en ”personlig relation” med Gud, både inom Islam och Kristendomen?
    I och med att Koranen inte är ”en person”, men som genom att vara ”förmedlare” av Guds uppenbarade Ord, ändå förmedlar en ”personlig relationsmöjlighet” till Gud, så blir Koranen och det uppenbarade Ordet inom Kristendomen i liknande varandra i ”funktion”, som ”förmedlare av Ordet” som kan upprätta en relation mellan Gud och människan?
    ”Risker” som kan finnas inom Kristendomen är kanske att där borde det uppenbarade Ordet”, som personifierats och ”förmänskligats” ja. personifieras genom Jesus, också just vara en ”förmedlare av en relationsmöjlighet” till Gud, mer blir ibland kanske istället en ”idoldyrkan av Jesus som person? I stället för att se Hans ”funktion”, som förmedlare av en relationsmöjlighet med Gud, så ”fastnar” människan i ”idoldyrkan” av Jesus?
    Men samtidigt anses Han vara Ordet, och en ”uppenbarelse av Guds Ord”,(Genom Abrahams, Isaks och Jakobs Guds omsorg, kärlek till ”Sitt folk” och Hans vilja att ”rädda Sina heliga i Jerusalem”, (enligt Paulus lära?) genom att ”få lydiga, självuppoffrande och trogna tjänare” (människor och stater) till försvar för ”de heliga i Jerusalem”?) och samtidigt är det SJÄLVA RELATIONEN mellan Gud och människan som är det viktiga i religionsutövning?
    Men på sätt och vis kanske det inte gör så mycket att det ibland verkar vara/bli en slags ”idoldyrkan” av Jesus i religionsutövningen? För finns Han i ”hjärtat” hos lärjungen och efterföljaren, så påverkar Gud ändå ”lärjungen” genom Sitt Ord, (som ju ändå måste predikas, studeras och läras),och påverkar därmed människors ”personliga relationsvandring” med Gud?
    Inom Islam är då Koranen den ”opersonliga” (= mer Ord-fokuserad än människo-fokuserad?) relationsförmedlaren till Gud, som bär fram det uppenbarade Guds-ordet, och blir därmed som ”funktion” ”länken och förmedlaren” av Guds Ord, som är grunden för människors Gudsrelation?
    Däri finns kanske då ”likheten” mellan Islam och kristendom? Och även Judendom?
    Fast Judendom och Islam kanske är MERA lika varandra genom att Guds-Ordet talar DIREKT till människor? För judarna genom Torah som är förmedlad av och genom profeterna, och för muslimerna genom Koranen, förmedlad av och genom Pennan?…)
    Allah är då en slags syntes mellan Gamla Testamentets Gud och det Nya Testamentets centrala människogestalt och uppenbarade Guds-inkarnation i mänsklig form, Jesus Kristus? Enlig den kristna läran, har där Guds Ord blivit materialiserad i den fysiska personen och människan”, Jesus Kristus, och blir kanske därför som ”funktion” de kristnas ”Koran”?
    ”Guds Ord”, Jesus Kristus, (som enligt den kristna läran, uppenbarats i Jesus Kristus) förmedlar ”personlig kontakt” mellan Gud och människan, är då som ”funktion” den kristnes ”Koran”? Och kan åstadkomma och etablera en ”relation” mellan Gud och människan, (den kristne lärjungen), som är unik för varje individ, eftersom varje individ är unik? På samma sätt som då Koranen inom Islam kan etablera kontakt mellan Guds Ord och människan (muslimen) och åstadkomma en ”personlig relation” mellan Gud och människan (muslimen)?
    Inom kristendomen talas det också om ”det allmänna prästadömet”, som är varje kristens ”prästerskapstjänst” för Gud? Och där finns då kanske likheter med Islam där varje muslim blir ”sin egen präst”?
    Jämställs Jesus med Mohammed(frid över honom) inom Islam, som en profet?
    Är Mohammed(frid över honom) ibland utsatt för ”idoldyrkan” så som Jesus Kristus ibland kan utsättas för ”idoldyrkan” inom Kristendomen?
    Ja, det är mycket som man kan fundera över. Ibland kanske man undrar för mycket, men det är svårt att låta bli emellanåt. Fastän religionernas kärna och funktion är kanske att åstadkomma just tillitsfulla, icke-undrande relationer med Gud, och i de relationerna befinna sig i ett stillsamt och andäktigt lyssnande, där allt som tillhör självet och det egna (till och med undrandet?) skall sättas åt sidan, ”offras” så att Gud och Hans röst och ord kan beredas plats. Utan lyssnandet hos människan, går det kanske inte så lätt för Gud ”att komma till tals” med henne?…..
    M.v.h.
    Alexandra Alexandersson

  8. Alexandra: Jag uppfattar det som att du i det stora hela är inne på rätt spår i dina jämförelser. Som Christer Hedin skriver i den på många sätt utmärkta studien Bibeln och Koranen (Verbum, 2002): ”I kristendomen säger man att Ordet blev kött. I islam kan man säga att det gudomliga talet blir en jordisk bok.” (s. 50)

    För att förtydliga vad jag tidigare skrivit så borde dock betoningen snarare ligga på att Gud talar till människan i eller genom Koranen, inte med Koranen som ställföreträdare. Koranen som uppenbarad skrift eller ”ädel Recitation”, har inte något autonomt självmedvetande, inte någon egen agens och kan därför följaktligen inte tala om sig själv som ett ”Jag” eller ett ”Själv”. ”Jaget” – eller det mer majestätiska ”Viet” som också ställvis används – i Koranen är alltid Guds direkta, personliga tilltal. Något annat vore nog enligt den islamiska enhetsdoktrinen närmast liktydigt med att sätta medhjälpare vid Guds sida (shirk). Den kristna treenighetsläran är inte gångbar här. Där kristendomens frälsande essens är Kristi närvaro (en bhaktisk betoning på kärlek) är motsvarigheten till detta inom islam vissheten om det Absoluta (en jnânisk betoning på kunskap).

    Det stämmer att Jesus betraktas som en profet i Koranen, och en särdeles framstående sådan också. Enligt en hadith berättad av Abu Huraira så är Muhammed den av alla profeter och människor i världen som står närmast Jesus. Muhammed är ”Profetlängdens sigill” enligt Koranen 33:40 och på motsvarande sätt är Jesus enligt Ibn ‘Arabi ”Helgonskapets sigill”.

    Om Jungfru Maria förkunnar Gud i Koranen/Recitationen, sura 3, vers 42: ”[Minns] änglarnas ord till Maria: ”Gud har utvalt dig och renat dig [och upphöjt] dig över alla världens kvinnor!” Även om hennes profetskap inte är hundraprocentigt belagt så framstår Maria i Koranen i allt väsentligt som drottningen av profetissor (hon nämns förutom i den nittonde suran, Marias/Maryams sura, dessutom inte minst i den tjugoförsta suran, Profeternas sura). Enligt en hadith berättad av al-Bukhari är Maria och hennes son vidare de enda av Adams barn som inte vidrörts av djävulen vid födseln. För Muhammed uppnåddes detta tillstånd av renhet med all sannolikhet när två vitklädda män (änglar) grep tag i honom och lade honom på marken, skar upp hans bröstkorg och tvättade hans hjärta med snö ur en gyllene skål en dag under den period när han som barn var anförtrodd åt en beduinstam i öknen sydost om Mekka (berättat av Ibn S’ad).

    När en kristen ber till Jesus eller Maria så ber han eller hon i och med detta på samma gång till Fadern. Här har vi med andra ord ett slags ”relativ Absoluthet” för att tala med Frithjof Schuon. Även om det skulle vara fel att hävda att vi här har att göra med en direkt analogi till detta, så finns det även eminenta personer som tillbes genom sin delaktighet i det heliga även inom shiitisk islam, där Mantelns folk (Ahl al-kisa) förutom Profeten Muhammed själv även innefattar hans dotter Fatima, kusinen och svärsonen Alī, liksom deras barn Hasan och Husayn. Ur ett sunnitiskt perspektiv så skulle man nog dock kunna säga att den här typen av esoterisk helgondyrkan, om än inte är direkt felaktig, så åtminstone orealistisk och ohållbar som central troslära för den stora majoriteten.

  9. Ett stort tack till Cafeföreståndaren!
    Det är mycket intressant att ta del av dessa beskrivningar.
    När Cafeföreståndaren beskriver att Koranen inte har något ”autonomt självmedvetande”, utan att det är Allah Själv som talar till människan i eller genom Koranen, så tror jag mig ana att där alltså inte finns ”någon” som kan beskrivas som ”någon”, varken Pennan eller Koranen?
    Allah Ord blir ”materialiserade”, utan att varken Pennan eller Koranen HÖR dem, utan dessa, Pennan och Koranen, blir/är endast lydiga ”verktyg”, som lyder vad Allah ”säger”, eller ”talar”, och ”låter sig bli skapade”, ”materialiserade”?..
    Det är intressant att försöka förstå skillnaderna i beskrivningarna (mellan de olika religionerna)och försöka ana något lite av vad dessa beskrivningar kan betyda….
    Inom Judendomen TALAR väl Gud och profeterna, som är personer, HÖR Hans Ord, som de sedan nedtecknar eller berättar för ”nationen”, ”folket”, och profeterna är då ”Guds Redskap”, fastän de alltså samtidigt är människor, och personer, som själva skriver, eller låter någon skrivare skriva ned orden i textrullarna?
    Likaså när den kristna läran gestaltades, till gagn för ”de heliga i Jerusalem”, och på grund av Abrahams, Isaks och Jakobs Guds stora kärlek till Sitt folk, så är det en människa/profet som HÖR vad Gud TALAR, och lyder Gud och förmedlar vidare Hans Ord till lärjungarna? Först till judarna, och sedan, som en gåva till ”folken av nationerna”, som behöver HÖRA Guds Goda, Ordet? ”Folken av nationerna” får då ”del av det Eviga livet”, och de skall, med Jesus Kristus som förebild lära sig självuppoffringens princip, som beskrivs som ”kärlekens” princip. Lärjungarna kommer också i en tacksamhetsskuld till ”de heliga i Jerusalem” för att de har fått denna ”gåva” av Guds ”heliga i Jerusalem”, som hela läran är instiftad för, enligt Paulus, alltså till gagn för ”de heliga i Jerusalem”.
    Den ”opersonlighet”, eller hur man skall beskriva det, den ”avsaknad av självmedvetande” som då kännetecknas som verklighet både i Koranen, och hos Pennan, verkar medföra att Allahs Ord är ämnade enbart för och direkt till människan (muslimen), utan att ”någon” ”medhjälpare” finns till Allahs förfogande, som skulle kunna ens beskrivas som ”någon som HÖR”? Och att därför är Allahs Ord är ämnade direkt och endast till människan? Människan kan då som ”hörande” utveckla en ”personlig” relation till Allah, genom att människan HÖR och studerar Allahs Ord? Genom Orden blir människan vägledd och får ”kunskap” om Allah? (jnanisk, kunskap,vissheten om det Absoluta?), till skillnad från kristendomens frälsande essens som då är bhaktisk, genom Kristi ”närvaro”?
    …”Där kristendomens frälsande essens är Kristi närvaro (en bhaktisk betoning på kärlek) är motsvarigheten till detta inom islam vissheten om det Absoluta (en jnânisk betoning på kunskap)”….
    Är det därför tro, som imamerna har så pass stor betydelse inom Islam? Imamerna är ju personer och människor, som andra människor kanske kan identifiera sig med? Rabbinerna inom Judendomen har väl kanske också i alla tider haft en mycket viktig roll och ett stort ansvar, och vars ord vägde mycket tungt och väl ansågs (anses) vara mycket vägledande, vägvisande…? Liksom förmodligen och naturligtvis också prästerna har stor betydelse för lärjungar inom Kristendomen….
    Ja, det är de skriftlärde som ”forskar” i skrifterna som man får vända sig till, och till de olika lärarna, rabbinerna, prästerna och imamerna, naturligtvis…!
    Det slår mig just nu att kanske är också den muslimska abstrakta konsten då en reflektion av att det då inom Islam inte finns någon ”personlighet” i varken Koranen eller Pennan, och att Allah Själv är så Oändlig, så Stor, så Vindlande, så Grandios i en abstrakt formlöshet, så Olik allt skapat, och samtidigt då så oändligt Genomsyrande i Alltet på samma gång?…
    Men profeten Mohammed(frid över honom) anses väl ändå ha HÖRT Guds Ord? Eller det var visst ängeln Gabriel som förmedlade budskapet till Mohammed(frid över honom)….?
    Jag ber om ursäkt för mina bristande kunskaper, och för mina kanske för ”vindlande” undringar och funderingar, som kanske har ”vandrat” iväg lite väl mycket…!
    Jag är samtidigt mycket tacksam för de svar som Cafeföreståndaren har givit.
    Tack.
    M.v.h.
    Alexandra Alexandersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s