The 13th Day – en film om undret i Fátima

Fjolårets film The 13th Day om undret i portugisiska Fátima år 1917 verkar utifrån de två officiella trailrarna nedan att döma kunna vara en värdig arvtagare till den klassiska The Miracle of Our Lady of Fatima från 1952 (vilken i sin tur kan ses i sin helhet här).

Filmatiseringen förefaller alltså göra sitt ämne rättvisa och är således inte i närheten av den subversivt anti-traditionella förvanskning som den ”religiösa” genren i vårt förment ”upplysta” tidevarv löper en överhängande risk att drabbas av, vilket tyvärr Margarethe von Trottas ytligt sett löftesrika Vision däremot framstår som ett exempel på. (I denna tycks den tyska, medeltida abbedissan och helgongestalten Hildegard av Bingen huvudsakligen skildras som ett slags revolterande heretiker mot kyrkan, och får till på köpet sin mystiska vision skildrad på ett vis som mest liknar Saurons locklösa öga…!)

Jungfru Marias budskap till de tre enkla herdebarnen i den pastorala naturen i Fátima är en kallelse till uppriktighet, sannfärdighet och omvändelse i en tid av djupaste demagogisk förljugenhet och religiös förföljelse, och när allt kommer omkring ett budskap om hopp bortom allt hopp. Graden av vad man kanske skulle kunna kalla ”from stridbarhet” hos dessa barn framstår onekligen som häpnadsväckande. Trots att de rövades bort från sin familj, fängslades och hotades med att kokas levande i olja, framhärdade de så länge de levde i att med omutlig heroism – och till synes obekymrade om denna den moderna världens herrar – vittna om det förunderliga mirakel de hade bevittnat och innebörden av den Heliga Jungfruns budskap till en plågad värld (inte minst vikten av åkallan av ett Gudsnamn i form av rosenkransbönen med flera nu när det är ”sent på jorden” i den andligt förmörkade tidsålderns slutfas). Budskapets eskatologiska signifikans och starkt modernistkritiska udd inskärps ytterligare med varningen i Garabandal 1961–65, ty ”bägaren är redan fylld till brädden”.

De av Jungfru Maria förmedlade ”hemligheterna” i Fátima tycks inte endast varna för och förebåda den katolska kyrkans liturgiska förstörelse i och med det Andra Vatikankonciliet 1962–65 (dokumenterad av Rama P. Coomaraswamy i The Destruction of the Christian Tradition), utan även ha en universell syftning. Något av denna universella syftning verkar även antydas inför efterföljarna av den koraniska Uppenbarelsen. Dessa lägger visserligen betoningen på själva den uppenbarade Skriftens intrinsikala Sanning som sådan såpass starkt att det i princip utesluter behovet av dylika trosförnyande mirakler eller apparationer. Dock kan de ändå knappast undgå att åtminstone notera den lilla ortens namn där undret skedde – Fátima – vilket härrör från Portugals moriska arv, och är i själva verket genom förmedling döpt efter Fātima az-Zahra (”den strålande”), Profeten Muhammeds yngsta dotter – eller med andra ord en av de i andlig bemärkelse absolut främsta kvinnorna enligt islamisk doktrin, vilket även inte minst gäller just Jesu moder, Jungfru Maria (Sayyidatunā Maryam), som i Koranen (3:42) beskrivs sålunda:

»Minns änglarnas ord till Maria: ”Gud har utvalt dig och renat dig och upphöjt dig över alla världens kvinnor!«


Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

9 reaktioner på ”The 13th Day – en film om undret i Fátima

  1. nu är de här filmerna väldigt annorlunda från de filmer jag skulle vilja rekommendera dig men eftersom du tidigare har gjort djupdykningar i den nutida filmhistorien så vill jag passa på föreslå två filmer av Aranofsky. ”The fountain” http://www.youtube.com/watch?v=NDp-F3Y97ZQ&feature=related

    och ”Black swan” http://www.youtube.com/watch?v=DrqA0whcGos&feature=related

    Jag skulle tycka att det var oerhört intressant att få höra din tolkning om dessa filmer. Innehållet rör framförallt människans längtan efter perfektion och odödlighet, en väg som leder henne i förföriska scener med djävulen och det mörka..

  2. skeptisk: Tack för din kommentar. För det första borde det nog sägas att mitt intresse för film på det hela taget är extremt begränsat. Det är endast i undantagsfall som man kan finna något av värde, och då sällan förbehållslöst. Och utifrån vad jag nu helt kort har läst om dessa två Hollywood-filmer, så kan jag endast dra slutsatsen att någon ”djupdykning” i detta fall knappast kan komma på tal. Snarare så vore nog det enda rätta att ta det säkra före det osäkra och istället faktiskt helt vända dem ryggen… För Aranofsky nöjer sig här av allt att döma inte med den sedvanligt profana självbespeglingen som i så hög grad präglas av trivialiteter och tarvligheter, utan öppnar i sina skildringar av besatthet i själva verket upp ”den förbjudna dörren” genom allt ifrån heterodox pseudo-andlighet, allvarliga rubbningar av den mänskliga tids-, rums- och verklighetsuppfattningen till mikrokosmisk upplösning (förintelse) under en nätt och jämnt täckande mantel av science fiction (nu talar vi alltså om filmen The Fountain). Rätta mig gärna om jag har fel.

    Och Freuds ominösa psykoanalys (som är en uppenbar inspirationskälla till Black Swan) är i själva verket motsatsen till traditionell andlighet och psykologi, ja dess inversion. Istället för att se de inre demonerna som en i egentlig mening utomstående, fientlig makt som måste bekämpas med näbbar och klor, så lägger man sig här tvärtom platt och öppnar upp själen på vid gavel för det infra-rationellas kaotiska domäner. Som motto för sitt arbete om drömtydningen valde Freud helt följdenligt denna föresats ur Vergilii Aeneiden: ”Flectere si nequeo superos, Acheronta movebo”, (”Om jag inte kan betvinga de högre makterna, skall jag sätta underjordens krafter i rörelse”). I sin recension av Black Swan skriver Jeremy Kirk således:

    ”Black Swan, slow burn though it may be in the former half, quickly transcends both its lead character and her story into a pulsating beast, something that envelops its audience, sucks the energy from them, and sends them out into the night begging for more. (…) As you begin to piece back together the film that has just transpired, you understand how Nina’s obsession, the catalyst that drives the madness, nightmares, and ultimately the darkness of Black Swan, has fully embraced you, as well. It probably isn’t a film that everyone will be able to handle, and even fewer will walk away from it without some level of altered perception.”

    Första steget i varje andlig strid och strävan handlar däremot alltid om att vända sig bort från det världsligas ständiga pockande på uppmärksamhet, vilket givetvis också förutsätter att man resolut vänder ”den förbjudna dörren” ryggen – ”ty om du stirrar ned i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig” (Nietzsche). Istället bör man med förtröstan träda in i den majestätiska tystnaden innanför det helgade templets svala murar och stänga porten bakom sig. Endast på denna besinningens väg, och med hjälp av adekvata nådemedel, kan varje tendens till fåfängt nyfikenhetsbegär och illusoriskt självbedrägeri hållas stången. Aranofsky förespråkar väl dock den raka motsatsen till detta, då han i följande uppmärksammade uttalande snarare verkar vilja hävda att man i existentiell mening skulle kunna urskulda sig och gå fri från ansvar, om man till skillnad från att hålla sina lidelser i strama tyglar istället låter dem löpa käpprätt, åt vilket håll det än månde bära?

    ”I try to live my life where I end up at a point where I have no regrets. So I try to choose the road that I have the most passion on because then you can never really blame yourself for making the wrong choices. You can always say you`re following your passion.”

  3. För övrigt kan sägas att det fördärvliga i lockelsen efter jordisk perfektion och odödlighet tematiseras synnerligen väl av Tolkien i Silmarillion (Al-Pharazon) och The Lord of the Rings (ringvålnaderna).

  4. Tackar för repliken. På vilket sätt står psykoanalys och andra moderna psykologiska läror i motsats till traditionell andlighet? Misstänker att det är just reduceringen av den psykologiska kunskapen till rent mänskliga mått? Men hur blir de egentligen motsatser? Den moderna psykologin hämtar ju idag mycket av sin inspiration och kunskap från öst, i form av meditation, tekniker osv, även om det är i en strängt komprimerad form.. Sedan är det också intressant att fråga sig på vilket sätt traditionell metafysik eller religion kan hela en människans historia av t.ex känslomässiga störningar?

    Frågan om skiljelinen mellan traditionell och modern andlighet är väl genomgående på många sätt. I filmen och konstens värld handlar det mycket om att spegla verkligheten och människan sådan hon är för STUNDEN följt av den moderna uppfattningen är att människan är stadd i ett ständigt ”blivande” som Heidegger understryker.

    Det Aranofsky gör rätt i är att han i ”The Fountain” återupprättar det mänskliga sökandet efter svar på sin egen existens som en del av människans alla egenskaper. Någonting som sällan får plats i filmens värld. Han tycks också vilja visa på människans tendens till ”hybris”, viljan att nå perfektion och egot och den fysiska kroppens odödlighet. Denna strävan efter perfektion tar sig ibland maniska, absurda och i slutändan djupt destruktiva och perverterade former. I varje socialt uppbyggt system, vare sig det är inom idrotten, dansen eller den akademiska världen finns en dold eller öppen hierarki på vars topp sitter den stora idolen, den ”lyckade människan” som det är upp till varje person att efterlikna och eftersträva. Det Aranofsky gör är att han lyfter av den slöja av skimmer, glamour och falska leenden som ofta döljer sanningen i dessa människors liv. I muslimsk eskatologi och i Kali Yugas tidsålder talas det om ”the age of appearance” och att avståndet mellan yta och innehåll, mellan ord och verklighet är ohyggligt stort. Även hela konstruktionen med idolen på toppen av templet, berget eller pyramiden kan härledas till utsagorna Antikrist och Dajjal i eskatologin.

    Nu finns det väl många andra områden och representanter som kan tala om dessa saker på ett mer djupsinnigt och mer genomgående sätt än Aranofsky och hans filmer men kanske kan det ändock vara början på en seriös diskussion om människans ”vantrivsel i kulturen”?

    Vad händer med människan när hon öppnar dörren till ”den förbjudna porten” och kliver in i en chimär av snabba belöningar, ohämmad åtrå och lust och självbedrägerier? Här är nog Aranofsky ganska ärlig med graden av destruktivitet men jag måste ändå säga att det finns klar antydan till flört och förförelse med de mörka krafterna och frågan om hur mycket av människans inre demoner som ska skildras är helt klart befogad.

    Däremot är väl ett viktigt steg på vägen att börja där man är, att med hjälp av teknik och ”nådeflöden” minska det avstånd som finns inom det mänskliga psyket mellan tanke, ord och handling (Al-Haqq). De mörka krafterna måste läras att kännas igen och det kan bara ske genom direkt erfarenhet vare sig det är demoner eller begär. Annars är risken till självbedrägeri minst lika stort för den som lever som en ”varg i fårakläder”.

    Angående citatet från Aranofsky och uttalandet:

    ”I try to live my life where I end up at a point where I have no regrets. So I try to choose the road that I have the most passion on because then you can never really blame yourself for making the wrong choices. You can always say you`re following your passion.”

    är din tolkning intressant. För egen del ser jag det som en tämligen vanligt förekommande livsåskådning. Det som skapar glädje och rörelse i själen, leken, det spontana, det skapande leder människan tillbaka till sitt ursprung. Det är själva riktningen som handlingen baseras på och något som lagen eller fruktan för domedagen inte kan mäta sig med antar jag? ”Passion” kan iofs också tolkas som någonting som är ytterst knutet till de mänskliga begären och viljan att leva ut dom..

  5. skeptisk: Vid närmare studier visar det sig att psykoanalysen ingalunda nöjer sig med enbart en reducering av den psykologiska disciplinen till rent mänskliga mått, och med bibehållen respekt för den andliga domänen, vilket du här verkar förutsätta. Tvärtom karaktäriseras den av inversion av och öppen revolt mot det andliga och överindividuella. Genom sin flykt in i det undermedvetna öppnar den istället som sagt upp portarna på vid gavel för allt det grumligt infrarationella som tidigare generationer på goda grunder ringaktat.

    Det handlar med andra ord snarare om ett frambesvärjande än ett exorcerande av allt det falska och nedriga i människosjälens mörkaste skrymslen. Med Karl Kraus berömda ord så är psykoanalysen således själv den sjukdom som den säger sig bota, och Friedrich Georg Jüngers dom är näppeligen mindre hård (om än aningen överspänt polemisk): ”den freudska psykoanalysen är ingenting annat än det koncentrerade hatet mot det metafysiska, ursinnet mot världens elementära kärna, raseriet gentemot ödet, en dolkstöt i ryggen på vart liv som vet sig förpliktat det heroiska”.

    Enligt psykologiprofessor David Bakans studie Sigmund Freud and the Jewish Mystical Tradition (Princeton: NJ, 1958) så kan man endast förstå varför Freud fördjupade sig i medeltida demonologi och grimoirer utifrån det starkt heterodoxa och heretiska arvet från kabbalans mörka sida (sithra ahra), vilket före allt annat har att göra med subversion och avvikelser. Den pakt med Djävulen som psykoanalysen enligt denna studie i själva verket förutsätter – och som Freud också uttrycker explicit i sin metaforik – underlättades enligt Bakan av det faktum att Freud inte accepterade det religiösa sanningsanspråket i de traditionella judiska doktrinerna, och följaktligen inte heller vad det däri sägs om förefintligheten av det sataniska.

    Angående Jung och jungianismen ber jag att få hänvisa till denna kommentar.

  6. Och apropå vad du säger om att man måste lära sig att känna igen de mörka krafterna, så kan jag tipsa om vad Titus Burckhardt skriver om gargoylerna på de romanska kyrkorna, hur dessa fyllde denna funktion under medeltiden, en metod som han tillägger alltså är diametralt motsatt den psykoanalytiska.

  7. Skulle du kunna förtydliga skillnaden mellan det ”infrarationella” ”inverterade” och det ”undermedvetna” kontra det ”överindividuella”?

    De störningar som uppkommer i tidig barndom i relationen till föräldrar och som för många påverkar relationer till andra människor livet ut har traditionen kanske inga verktyg eller tekniker för att bota? I det undermedvetna finner den moderna psykologin de infantila störningarna, de sjukliga beteendendena och dess rot. Erich Fromm var i grunden psykoanalytiker men kunde ändå skriva en utomordentligt bra bok om de psykiska mekanismerna som pågick i Tyskland före 2:a VK i ”flykten från friheten”.

    Även många psykologiska termer som projicering, sublimering och diagnostiserandet av schizofreni osv, har väl på många sätt underlättat förståelsen av människans psyke i jämförelse med hur psykiskt sjuka ansågs vara besatta av demoner och djävulen under kristendomens storhetstid?

    Hjärnan är dessutom relativt outforskad så jag antar forskningen på området kommer att skänka ännu mer kunskap om människans natur?

  8. skeptisk: De olika begrepp jag här kanske något inkonsekvent har använt korresponderar i det stora hela med vad som i koranisk terminologi mer exakt betecknar de tre huvudsakliga stadierna i den stora andliga striden: nafs-i-ammara (”själen som driver människan mot det onda”), nafs-i-lawwama (”själen som klandrar”) respektive nafs-i-mutma’inna (”själen som kommit till ro”). Se sura 12:53, 75:2 respektive 89:27. Det undermedvetna eller infrarationella motsvarar här med andra ord approximativt nafs-i-ammara.

    ”Inverteringen” syftar på när udden inte längre riktas mot de lägsta av drifter, utan istället vänds mot allt det som övergår jaget och det jordiska, d. v. s. det är en teknisk term för vad som i praktiken inte bara är ett uppror mot Gud, utan också en förvrängning av den skapade ordningen som sådan (upproret är alltså per definition luciferiskt, och först förvrängningen/inverteringen är satanisk). Inverteringen är dock till syvende og sidst en illusion, ett intet, eftersom ingenting kan sättas i motsats till det Absoluta (då detta annars ej vore Absolut).

    Kanske kan för övrigt Robert Frager intressera dig. Han är sufisheikh inom den traditionella Halveti-Jerrahi-orden och professor i psykologi och har tydligen varit framgångsrik med att introducera och tillämpa klassiska och tillförlitliga sufiläror om själen inom den transpersonella psykologin. Dessutom innehar han 7:e dan i aikido och har som personlig tränare haft ingen mindre än grundaren av denna budogren, Morihei Ueshiba.

  9. tack för tipset angående Robert Frager, har funnit en del intressanta artiklar beträffande korrelationen mellan de andliga vetenskaperna och den moderna psykologin. Frager ser ingen motsättning men hävdar kort att den moderna psykologin är fokuserad på den ”lägre nafs” och de bindningar till lust och värdsliga saker som människan har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s