William Stoddart – Sex fundamentala brister i den evolutionistiska hypotesen

I sin brandfackla till artikel, ”Sex fundamentala brister i den evolutionistiska hypotesen” (i svensk översättning i detta inlägg), implicerar William Stoddart att evolutionsläran så som vi känner den efter Darwin – denna veritabla hörnsten i den modernistiska världsåskådningen – i själva verket förutsätter inte ett, utan minst tre sannskyldiga mirakler, vilka strider mot varje sans och förnuft.

Charles Darwin är ju alltså den som räknas som pionjären för evolutionsläran, vilken allt tydligare framstår för vad den när allt kommer omkring de facto är: en allt annat än objektiv modernistisk överideologi som samlar de mirakeltroende i en vetenskapsfundamentalistisk ”kämpande kyrka”. I boken On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life från 1859 har han mer än någon annan kommit att kodifiera detta så abnormt upphaussade och slentrianmässiga försanthållandet av den totalitära myten om det axiomatiska ”Framsteget” med stort F, och detta genom att tolka vissa biologiska data utifrån vad som i själva verket är ett (pseudo-)metafysiskt antagande. På så vis låter han genomföra en investitur av den moderna människans myt om sig själv i skenet av profanvetenskapens fulla härlighet och ljusbärande strålglans. Att detta sekularistiska motevangelium i själva verket förutsätter minst tre sannskyldiga mirakler, är dock inget som verkar kunna rucka på den blinda framstegstron ens hos den mest inbitne positivist. Skvallrar inte denna skriande motsägelse om att det under den tunna fernissan av ”vetenskaplighet” snarare i grund och botten handlar om en krass, antitraditionell maktideologi och ett sentimentalt önsketänkande än logiskt förnuft och ett objektivt sinne för proportioner?

Evolutionslärans första mirakel – uppkomsten av liv och medvetande ur materia

För det första förblir själva förekomsten av liv och medvetande ett mirakulöst mysterium. Att medvetande spontant skulle kunna uppstå ur materia och liv ur ett livlöst föremål måste beskrivas som ingenting annat än höjden av en magisk verklighetsuppfattning. Varken förekomsten av liv eller medvetande som sådana är heller någonting som gradvis kan bli till från intet. Antingen finns de till, eller så inte. Som Frithjof Schuon säger:

Att vara till är ingenting obetydligt, vilket bevisas av att ingen kan få fram ett enda dammkorn ur intet. Och medvetandet är ej heller lika med ingenting: vi skulle inte kunna förmedla en enda gnista av det till ett livlöst föremål. Gapet mellan intet och det minsta föremål är absolut, och denna absoluthet tillhör i grund och botten Gud.

Evolutionslärans andra mirakel – arternas uppkomst ur varandra

För det andra förutsätter evolutionsläran ett mirakulöst förvandlingsnummer av bländande karaktär som det inte bara saknas faktiska empiriska belägg för, utan som i fantasifullhet knappast heller står efter de allra mest ”primitiva” naturfolkens sagor och Ovidius’ legendariska Metamorfoser, närmare bestämt hypotesen om gränsöverskridande transformation över tid, det vill säga att de olika arterna har uppkommit ur varandra (ödlor från fiskar, däggdjur från ödlor och så vidare i en ändlöst lång kedja ända upp till människan via aporna). Evolutionsläran må förklara mikroevolutionära förändringar inom arterna, men inte deras uppkomst. All paleontologi visar tvärtom att förekomsten av skilda arter verkar framträda i kvalitativa ”hopp” vid vissa tidpunkter snarare än i någon form av kontinuum. Istället för ”felande länkar” som evolutionsanhängarna förgäves söker men aldrig hittar (annat än som sina egna förfalskningar i stil med den av den evolutionistiske teologen Teilhard de Chardin så omhuldade Piltdown-mannen eller den i skolböcker så populära embryo-teckning som tillhörde evolutionsbiologen Ernst Haeckel), uppvisar naturen istället (ironiskt nog!) en rik flora av remarkabla exempel som av allt att döma snarare motbevisar denna makroevolutionära, teleologiska rätlinjighet. Vi har exempelvis valarna som är däggdjur men som i allt väsentligt lever som fiskar, kolibrier som uppvisar stora likheter med fjärilar i färgteckning, flygteknik och hur de finner sin föda, samt bältdjuret som är ett däggdjur men som är täckt med pansar som en insekt.

Evolutionslärans tredje mirakel – den moderna människans plötsliga exceptionalism

För det tredje, och det här kanske är det skenbara mirakelnummer som evolutionsanhängarna själva har svårast att identifiera, i den mån som det är intimt förknippat med deras egen uppblåsta självbild med dess inte sällan självutnämnda ”civilisatoriska” mission att i enlighet med John Stuart Mills lära om den rättfärdiga despotismen och det liberalistiska imperietänkandets överhöghet (som Tage Lindbom formulerat det) ”häva alla folk ur ett tillstånd av vegetativ passivitet, fördomar, ofrihet, transcendent flykt från praktisk verklighet”, ja kort sagt de ”barbariska” folkens vägran att beträda de av de ”upplysta” moderna västerlänningarna anvisade ”framstegsvägarna”, nämligen detta: om nu människorna i alla tider och på alla kontinenter varit så till den grad oförmögna att se klart på tillvaron, hur kommer det sig då att ett tidsligt och rumsligt mycket begränsat skikt av mänskligheten plötsligt förmår lösgöra sig ur generationer av infantilism och plötsligt skåda sanningen? Hur kommer sig denna plötsliga, blixtlika exceptionalism? En sådan exceptionalism av närmast profetisk karaktär – som gör anspråk på att ensam kunna kliva upp ur den evolutionära processens relativitet och därmed vara i stånd att fälla absoluta omdömen om densamma – verkar i grunden också strida mot evolutionslärans egna premisser om den gradvisa utvecklingen av människan och hennes intelligens i små, små steg under en närmast oöverskådlig tidsrymd. Ju mer evolutionisterna nedvärderar tidigare generationers bidrag till mänsklighetens samlade kunskap, desto osannolikare framstår deras egna plötsliga exceptionalism. Kan det inte snarare vara så att evolutionsläran på ett illegitimt sätt undantar sig själv från sina egna premisser och i själva verket kamouflerar en faktisk futtighet och beklämmande inkapacitet hos den moderna människan och hennes desakraliserade tillvaro under en mask av förment överlägsenhet?

William Stoddart: Sex fundamentala brister i den evolutionistiska hypotesen

(1) Logiskt

Det större kan inte komma från det mindre.

(Ett exempel från biologin: Ekollonet ger upphov till eken av just den anledning att det redan ”är” en ek. Ekollonet är inte någon obestämbar ”encellig organism” eller en amöba.)

(2) Fysiskt (entropi; termodynamikens andra lag)

Komplexitet har en tendens mot nedbrytning. System rör sig naturligt mot en större grad av slumpmässighet. Ting är stadda i nedgång, inte i uppgång; de övergår från ett tillstånd av ordning till ett tillstånd av oordning. Ordning uppstår inte från oordning (eller organisation från desorganisation). Ordning uppstår ur oordning genom tillförsel av ”information” (”intelligens”), och kan inte uppkomma av en slump. ”Intelligens” är inte produkten av oordning! Ingenting är känt för att någonsin ha stridit mot denna lag, men den evolutionära hypotesen motsäger den.

(3) Biologiskt (arternas stabilitet)

Det finns inga avgörande bevis för att en art någonsin har omvandlats till en annan. (Om det så fanns, skulle evolutionisterna basunera ut det från hustaken!) Det finns inga kända fall av att ”föräldrar” någonsin givit upphov till andra än sitt eget släkte. (Bevis föreligger för intra-specifik variation, inte för bildandet av nya – och självreproducerande – arter.) Detta har sin grund i arternas fundamentala ”stabilitet”. En art är en platonisk arketyp. Evolutionister försöker att ”grumla till” detta så mycket som möjligt; somliga förnekar till och med arternas realitet.

(4) Statistiskt (inte tillräckligt med tid)

Evolution förutsätter att det har förekommit en spontan alstring av liv, men den enklaste av levande celler är så komplex att sannolikheten för att den skulle uppstå av en slump inte kan uttryckas i meningsfulla siffror.

Oavsett hur mycket man än – på en realistisk basis – utsträcker den föreställda tidsskalan så är det statistiskt omöjligt att alstringen av liv, och evolution, slumpmässigt skulle kunna ha ägt rum under den tillgängliga tidsperioden. (Den tämligen fantastiska teorin om att livet ”skulle kunna ha sitt upphov i yttre rymden” förflyttar endast problemet ett steg längre bort; det löser det inte.)

(5) Teleologiskt (argumentet från formgivning)

”Det är omöjligt att blind, döv och stum evolution kan ha gett upphov till öga, öra och talförmåga.”

”Medvetandets mirakel uppstod inte ur en hög med grus.”

(6) Filosofiskt (den relativistiska fallgropen)

Den evolutionistiska hypotesen undermineras ofrånkomligt av den välkända relativistiska motsägelsen, ofta påvisad genom utsagan ”alla människor är lögnare”. (Om så vore fallet skulle ju detta uttalande, också det gjort av en människa, vara falskt.) Specifikt, i just detta fall: människan, som påstås genomgå evolution (om som därför är relativ), kan inte plötsligt kliva ur den evolutionära processen, inta en fixerad position, och drista sig till att fälla absoluta påståenden angående den fortgående processen. Det är detta som är absurt.

För att teorin om biologisk evolution skall vara hållbar, måste var och en av ovanstående invändningar vederläggas. Detta låter sig inte göras. Evolutionisterna förmår inte leva upp till utmaningen. De vänder sig bort, och begraver sina huvuden i sanden.

– Översatt från Remembering in a World of Forgetting: Thoughts on Tradition and Postmodernism (Bloomington, IN: World Wisdom, 2008)

Se även

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS

40 reaktioner på ”William Stoddart – Sex fundamentala brister i den evolutionistiska hypotesen

  1. Tack för en väldigt intressant artikel. Jag har dock några funderingar kring vissa argument från texten.

    ”Att medvetande spontant skulle kunna uppstå ur materia och liv ur ett livlöst föremål måste beskrivas som ingenting annat än höjden av en magisk verklighetsuppfattning.”

    Evolutionslärans förespråkare påstår:
    1. inte att medvetande uppstått spontant, utan under miljontals år.
    2. att evolutionsteorin inte söker förklara livets uppkomst ur död materia. Det är kemisternas angelägenheter.

    PS. jag tror inte heller på evolutionsteorin.

  2. Tack för din kommentar och dina funderingar. För att reda ut många tänkbara frågetecken tror jag det är viktigt att skilja på vad å ena sidan evolutionsanhängarna själva påstår och å andra sidan vad deras lära faktiskt står för och implicerar.

    1. Ett medvetande som människans som förmår fatta det Absoluta (indirekt genom uppenbarelsen, direkt genom den intellektuella intuitionen) måste i sig ha en essentiell kärna som själv är absolut, vilket per definition utesluter mellanformer och en gradvis uppkomst då det Absoluta inte kan uppstå ur det relativa. Antingen finns det, eller så finns det inte. En exakt kristallisationspunkt måste till. Det kan inte flummas bort. I deras illusoriska hypotes så är människan däremot till själva sin konstitution en ofärdig varelse fångad i den motsägelsefulla relativismen, ständigt på väg mot allt högre himlastormande stadier, som ett levande Babels torn-bygge som upprättar sin egen grund.

    2. Att evolutionsteorin inte befattar sig med att försöka förklara livets uppkomst beror väl på att det helt enkelt inte låter sig göras med dess metoder, men implicit i hela hypotesen ligger ju antagandet om en evolutionär uppkomst inverterad från den monoteistiska skapelseberättelsen, d v s nedifrån och upp, och det som ligger ”under” livet och medvetandet är ju materien. Det är därför uppkomsten av liv och medvetande enligt deras upp-och-nedvända och därmed horisontella kosmologi är och förblir ett mirakulöst, oförklarligt mysterium som undandrar sig och svär mot varje vedertagen logik. Deras enda alternativ är att styvnackat försöka förneka själva frågeställningen, ”stoppa huvudet i sanden” för att låna Stoddarts liknelse.

  3. Darwinismen är som du säger något av en kyrka, med Darwin himself som Ersatzgud. När man firade hundraårsjubilet av hans död nyss höll ateister och scientister på att krevera av kryptoreligiös glöd.

    För övrigt finner man en del kritik av Darwinism i Neale Donald Walsch’ ”Samtal med Gud” bok tre. Det följande kanske överlappar vad du återgett ovan men iaf:

    Man talar om utvecklingslära, om evolution. Men ”evolution” i sig är inte svaret på tillvarons gåta. Evolution kan sägas vara en process, men vad är det då för en princip som vägleder denna process?

    Evolutionen sägs innebära att ”den lämpligaste överlever”. Men det är fortfarande något processartat, ett sätt som evolutionen yttrar sig på – en så kallad ”modalitet”.

    Det skulle innebära att ”evolution” och ”de lämpligastes överlevnad” är synonymer. Då kan man inte hävda att ”de lämpligastes överlevnad” är en vägledande princip, för det vore som att hävda att ”en av evolutionens vägledande principer är evolution”. Detta är en bevismässig cirkel.

    Vi utvecklas, men till vad? Enligt esoterismen, enligt dem som TROR, kan vi själva styra vår evolution. Nietzsche tycks ha hävdat detsamma; han ogillade Darwins mekanistiska världsbild där allt bara sker av nödvändighet.

    Åter till darwinismen. En darwinist säger: ”vi utvecklas enligt principen om utveckling” (= cirkelbevis). Men vad är egentligen den grundläggande principen?

    Det esoteriska svaret vore: Evolutionen är något vi kan styra, enligt vissa principer. Det kan kallas medveten evolution. Enligt ”Samtal med Gud” (bok 3) befinner sig människan blott i början av denna.

    Om detta och annat har jag skrivit i detta blogginlägg, späckat med kommentarer från en lättretad darwinist:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2010/10/sippen-brago.html

  4. Intressant och välskriven men har inte de facto den av dig så föraktade Teilard de Chardin faktiskt just vederlagt de sex problem du ovan redogjort för.

    Med en Gud som älskar fram världen i ett evigt nu och för att kunna göra så, se och älska, släppt skapelsen fri och därvidlag möjliggjort synden, är de filosofiska problemen lösta. Men för att acceptera en sådan kosmologi krävs klart ett absolut upphöjande av Friheten hos de andra som förutsättning för Kärlek och Skapelse och i resultatet inkluderas även ett mått av framtidstro och hopp, dvs. Kristendom.

    Att inte tro på detta utan istället, som jag förstår Caféföreståndarens synpunkt, en evig traditionell sanning, att återknyta till och inte skapa, står var och en fritt och möter mig veterligen få logiska motsägelser även om den praktiska risken för auktoritära mördarregimer synes mig överväldigande.

    Om er avsikt däremot är att hävda logiska motsägelser i en framtidsinriktad och med evolutionära inslag formulerad Kristen tro har ni, som jag förstår er, inte lyckats.

    Frågan om auktoritär ”Sanningstro” och frihetlig ”Skapelsetro” är just en fråga om tro, knappast om logik. De utesluter för övrigt inte helt varandra utan överlappar väl snarare, då ”Gud varken är det ena eller andra”

  5. Tack för ditt svar.
    Jag har en annan fundering om något som inte riktigt tagits upp i artikeln.

    Evolutionsbiologer hävdar att deras teori är bevisad då man faktiskt enbart finner enklare former av liv ju äldre sedimentet är som man gräver i och utforskar.
    De säger ofta saker som: hitta en apa eller en kanin i sediment från Krita så har du motbevisat evolutionsläran.

    Hur tycker du vi ska förhålla oss till detta?

  6. Ping: William Stoddart: Sex fundamentala brister i den evolutionistiska hypotesen « MOZOD

  7. Svensson: Det du beskriver som (den pseudo-esoteriska) tron på en självstyrd, så kallat ”medveten” evolution låter inte detta som själva inbegreppet av luciferism, en ”horisontellt” uppfattad självtranscendens? En sådan är ju givetvis lika bedräglig som illusionen att man skulle kunna lyfta sig själv i håret. Ikaros som av egen kraft försöker störta sig mot solen kan ingenting annat åstadkomma än att ofrånkomligen själv störta mot avgrunden. Någonting väsentligen annorlunda är ju dock detta: “Men söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta därjämte tillfalla eder.”

    John: Jag föraktar inte Teilhard de Chardin, varför skulle jag det? Det är fullt tillräckligt att konstatera att hans fantasibild av verkligheten helt enkelt är felaktig, och detta dessutom i dubbel bemärkelse eftersom han inte bara absolutifierar materien utan också relativiserar Gud. Med andra ord avslöjar sig hans framstegstroende ”utvecklingsreligion” i själva verket som en materialistisk pseudo-metafysik. (Vilket Kurt Almqvist med all önskvärd tydlighet visat i Livklädnaden som revs sönder i hela 11 kapitel under avdelningsrubriken ”Drömmen om den slutliga syntesen: Pater Teilhard de Chardins himlastormande materie”.)

    Att det förhåller sig på det här viset är när allt kommer omkring inte något att förvånas över, då patern själv skrivit ”Jag erkänner att jag ingen som helst sympati har för den bibliska skapelseläran” (ur ett brev från 1954 citerat av Almqvist, s. 98). Men även om Almqvists kritik av Teilhards lära är hård, ja mycket hård – då han menar att den i verkligheten går ut på att förneka Gud som sådan och att Teilhard med sin upp-och-nervända helhetsbild åtminstone är en av vägröjarna för de falska profeter som enligt Evangeliet skall uppträda i de yttersta tiderna – så menar han ändå att den intention som ligger bakom denna förvrängda teori delvis är värd vår förståelse eller till och med sympati, nämligen i den mån det rör sig om en vilja att återfinna den kosmiska dimension som överbryggar klyftan mellan människan och det gudomliga, det vill säga ett uttryck för vår tids ”hemlängtan” efter en syntes av ”tro” och ”vetande”.

    Att Teilhard de Chardin med sitt science fiction-artade teoribygge skulle ha vederlagt de sex fundamentala bristerna i evolutionshypotesen är den diametrala motsatsen till hur det hela egentligen förhåller sig, nämligen att dessa av Stoddart påtalade brister i själva verket vederlägger grunderna för Chardins föreställning där han förväxlar det högre med det lägre och den ändlöst evolverande materien i form av en gigantisk ”utvecklingscyklon” förväntas kunna evolvera sig ut ur sig själv och bortom sinnevärldens gräns! Att patern på något vis skulle kunna bidra till att, ens indirekt, lösa de filosofiska problemen låter också motsägelsefullt, då han i Fenomenet människan själv i empiristisk anda säger sig ”avsiktligt och omsorgsfullt undvika att våga sig in … på filosofins och teologins områden”. När Teilhard skriver att ”Människan icke [är] världens statiska medelpunkt, som hon länge trott sig vara, utan – något som är mycket vackrare [sic!] – utvecklingens axel och pil”, konstaterar Almqvist dock nyktert att ”I verkligheten är denna ’pil’ ingenting annat än paterns ostyriga, i materiens mångfald irrande fantasi, och den faller efter sin extravaganta utflykt förintande tillbaka på hela hans självuppfunna konstruktion”.

    Varifrån har du förresten fått att den fria viljan på något vis skulle stå i motsättning till Sanningen, denna ”Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud redan före tidsåldrarnas begynnelse har bestämt, att den skall bliva oss till härlighet” (1 Kor. 2:7)? Sanningen är ju i själva verket förutsättningen för friheten. Att påstå något annat vore detsamma som att hävda att Jesus ljuger när han säger att ”Sanningen skall göra er fria”. Talet om att förknippa Sanningen (och inte lögnen!) med ”auktoritära mördarregimer” är minst sagt svårt att få någon rätsida på. Är det inte just förljugna och tyranniska despoter som enligt de eskatologiska lärorna skall falla i samband med Messias återkomst, något vi kanske kunde uppfatta så som en glimt av när Mubarak (den falskeligen ”Välsignade”) och hans regim oavvisligen föll när det egyptiska folket stod upp och heroiskt samlades kring just friheten som princip? (Och friheten traditionellt uppfattad i den islamiska världen handlar snarare om ett vara än ett göra, vilket ytterst går tillbaka på det gudomliga Varat eller Självet.) Den darwinistiska transformismen och evolutionsläran utesluter dock på nihilistiskt manér såväl Sanningen som sådan som den fria viljan, detta eftersom ”allt” som människan då är endast är en restlös produkt av en ändlöst lång, föregående kedja av slumpmässiga orsak-verkan-förhållanden av i grunden materiell karaktär.

    Slutligen: när det gäller den verkliga syntesen mellan ”tro” och ”vetande” så finner man inte denna genom att försöka sammansmälta en fideistisk (d v s enbart vilje- och känslobaserad) tro med empirisk, rationalistisk modern vetenskap, utan i och genom de traditionella doktrinernas metafysiska kunskap, en kunskap vilken i själva verket utgör trons inre väsen. En sådan syntes är möjlig just eftersom Gud är det Ena och därmed också genom sin transcendens verkligt Enande i mångfalden.

    Farhad: Den relevanta kritiken mot evolutionsläran står inte i motsättning till att arterna har uppkommit successivt över tid, och faktiskt inte heller att endast enklare former av liv hittas i äldre sediment. De fullständiga doktrinerna om skapelseläran hos Bokens folk är betydligt mer mångdimensionella än vad såväl evolutionsanhängare som vissa moderna kreationister vill göra gällande, och fakta kan aldrig stå i motsättning till sanna principer. Observera dock att detta inte betyder att arterna på transformistiskt vis därigenom skulle ha uppkommit ur varandra! Kurt Almqvist skriver i Livklädnaden som revs sönder (s. 93):

    [V]i fastställde nyss att livet som sådant och oberoende av sina skilda uttryck tillhör den finstoffliga, osynliga verklighetssfären och ej den grovstoffliga, synliga; och livet kan mycket väl ha förblivit i denna subtila sfär utan yttre manifestering – in potentia, som skolastiken säger –, även sedan det givit upphov till materien. Så, i ett visst ögonblick, när materiens tillstånd var gynnsamt för livets framträdande, kan dettas potentialiteter ha aktualiserats – börjat existera in actu; och sedan har släkte efter släkte i växt- och djurriket, vart och ett på sin ’givna’ tidpunkt, framträtt ur livets osynliga, primordiala ’behållare’. Livet har därvid ’iklätt sig’ materien, och alltsedan dess ’bestämmer, reglerar och begränsar det dennas egenskaper i enlighet med sina krafter’.

    I artikeln ”On Earth as It Is in Heaven” (pdf) argumenterar James S. Cutsinger för att de enklare formerna som så att säga står lägst i den gudomliga Principen genom lagen om att världen skapas till Guds avbild, d v s spegelvänt, därmed är de som utkristalliseras först, och att människan, den som står främst (är mest ”komplex”, eller närmare bestämt ”interioriserad”), därmed framträder sist. Detta kan mycket väl tolkas som en form av ”evolution” (om nu inte detta ord redan vore så ”belastat” av 150 år av darwinism), men i sådana fall en successiv evolution ”från ovan” av skapelsens redan fixerade, supra-rationella arketyper – inte en transformistisk, infra-rationell och materiell evolution från nedan, eller med andra ord ett skeende i stil med Dantes Paradiso – inte Inferno.

  8. Nu är jag inte speciellt kunnig i biologi, men enligt Wikipedia (”speciation”) har man observerat artbildning både i det vilda och i labb, i labbet genom experiment med arterna drosophila melanogaster och drosophila pseudoobscura.

    Och jag ser inte hur mikroevolution dvs genetisk anpassning inom en art inte skulle kunna leda till artbildning dvs makroevolution när de genetiska förändringarna inom en avgränsad del av arten blir så stora att fertil reproduktion med medlemmar av arten utanför den avgränsade gruppen inte längre är möjlig.

    Men jag är lite nyfiken på hur menar att den här utkristalliseringen skulle se ut… När en ny art, säg ett slags växt, uppstår i naturen enligt den läran, hur ser det ut? Blir växten plötsligt synlig där den dyker upp, om man hade kunnat observera det med ögonen? Det skulle vara ett mycket märkligt iakttagande med något som på en mikrosekund går från osynligt till synligt, ungefär som Harry Potter plötsligt dyker upp när han tar av sig sin osynlighetsmantel?

  9. Namn: Men är det verkligen nya arter, om de redan har möjlighet att para sig med varandra? Vad är det man egentligen bevisat? Vad är det egentligen man med dina båda exempel menar med ”artbildning”?

    Angående din avslutande spekulativa fråga om hur en viss aspekt av skapelsen i begynnelsen ”såg ut” när den ursprungligen manifesterades så finns det ingenting som säger att tiden och rummet för någon eventuell potentiell betraktare då verkligen framstod så som de gör för oss idag. Det paradisiska tillståndet karaktäriserades kanske snarare av ett tidlöst Nu. Det räcker med att du vänder dig till nordamerikanska indianer av den gamla skolan för att upptäcka att de uppfattar tid och rum på ett från den moderna människan kvalitativt väsensskilt vis. Ja, vad är det förresten som säger att man inte också idag i en mening kan uppfatta tingen med Hjärtats ”inre öga” (Ef. 1:18), det vill säga på ett sådant ”utkristalliserande” vis som de framträdde i begynnelsen, som ett i detta nu pågående mirakel vilket i sin skönhet inte bara pekar mot, utan även vilar i, Himlen?

    Jag vill också säga att jag tyvärr har mycket begränsade möjligheter att svara på kommentarer i helgen, men fortsätt för all del gärna diskussionen.

  10. Med artbildning menar man alltså, om jag har förstått det rätt, att en population hade förändrats tillräckligt mycket genetiskt från en annan population som tidigare tillhörde samma art, att två medlemmar av de olika populationerna inte kunde få fertil avkomma tillsammans på grund av förändringarna. Det är steget efter bildandet av raser eller underarter, så att underarterna är så olika varandra på något sätt att de inte längre kan få (fertil) avkomma tillsammans. Detta hade man många gånger, enligt Wikipedia-artikeln, uppnått med dessa flugor. Det påstås också i artikeln att tamfåret på grund av mänsklig djurskötsel har undergått artbildning så att den nu inte kan få fertil avkomma med mufflonfåret som den härstammar från.

    Det verkar, är mitt intryck från skolgången och den allmänna debatten, finnas en stark vetenskaplig konsensus för evolutionen i biologin och antropologin, så rimligtvis bör det finnas mycket empiriskt stöd för den, det är svårt att tänka sig att majoriteten av biologer och antropologer och andra forskare skulle ha så grundligt fel, men jag är inte forskare själv så jag kan inte uttala mig mer än så. Mina tankar om ämnet iallafall.

  11. Namn, jag har också funderat kring hur nya arter uppstår från ett religiöst perspektiv. Jag tror nämligen på Gud. Hur skapade Gud hästen till exempel?

    Caféföreståndaren, skulle du kunna förklara hur man som troende bör förstå och förhålla sig till saken?

  12. Jag glömde tacka dig, kära Caféföreståndare, för ditt svar på min tidigare fundering. Det var ett tillfredsställande svar.

    Du kan när du har tid efter helgen svara på min fråga om hur Gud skapat de olika arterna, från enklare till högre livsformer, under den långa tidsperiod som livet existerar på denna jord.

    Tack på förhand.
    Farhad

  13. Farhad: Det bästa jag kan göra är nog att hänvisa vidare till Ibn ‘Arabī. Varför en detaljerad metafysisk doktrin och kunskap om skapelseprocessen är en fråga av största vikt inom sufismen (liksom i liknande esoteriska skolor i andra traditioner) beror ju alltså inte på något fåfängt nyfikenhetsbegär, utan för att den andliga vägen symboliskt sett följer denna process i motsatt riktning tillbaka steg för steg längs den raka vägen vertikalt upp mot Källan. Utifrån detta perspektiv framstår darwinismen som en inverterad vrångbild av den autentiska Traditionen, och därmed en kontra-initiation om den skulle tillåtas få inflytande i ”andlig” mening, d v s om någon förtappad själ skulle få för sig att följa den tillbaka till dess illusoriska ”begynnelse” skulle det i själva verket vara en desintegrerande väg mot intet, eller med andra ord så långt från det gudomliga Ljuset (eller Logos-Principen) som det bara är möjligt att komma.

    Mohamed: Guénon nämner Darwin i kapitlet ”Spiritist Evolutionism” i The Spiritist Fallacy. En frände till Guénon, Whitall N. Perry, har dock skrivit boken The Widening Breach: Evolutionism in the Mirror of Cosmology (Quinta Essentia, 1995). Det verk som brukar framhållas för att ha den bästa strikt vetenskapliga vederläggningen av de darwinistiska dogmerna är annars Douglas Dewars The Transformist Illusion (Sophia Perennis, 2005).

  14. @Caféföreståndaren: 5 mars kl 0.22 skrev du till mig här ovan:

    ”Det du beskriver som (den pseudo-esoteriska) tron på en självstyrd, så kallat ”medveten” evolution låter inte detta som själva inbegreppet av luciferism, en ”horisontellt” uppfattad självtranscendens? En sådan är ju givetvis lika bedräglig som illusionen att man skulle kunna lyfta sig själv i håret.”

    Och visst är det så – darwinister lyfter sig själv i håret, de argumenterar absurt hur ”naturen” tar fram det och det, ”naturen” ordnar allt till det bästa. Naturen blir ett Gudssubstitut.

    Re något annat som diskuterats i tråden, hur arterna skapades. Möjligen om det var i ”Samtal med Gud” jag läste det, att Gud skapade allt, alla arter, alla världar, ALLT, i ett enda inspirerat ögonblick, men sedan har de olika arterna osv manifesterats successivt i historien.

  15. Viktig poäng där med hur den andliga vägen påverkas. Jag tänker på Tolkiens novell Träd och Blad och hur där konstnärens moderna kritiker avfärdade hans målningar av naturen som något meningslöst trams, någotsom bara avbildade växternas könsorgan, vilket skulle vara vetenskapligt bevisat.
    Att en endimensionell, horisontell, evolutionistisk världsåskådning kan stänga ute eller förvränga den andliga skönhetsupplevelsen och symboliken i naturen.

  16. ”Always fiddling with leaves and flowers. I asked him why, once. He said he thought they were pretty! Can you believe it? He said pre t t y! ‘What, digestive and genital organs of plants?’ I said to him; and he had nothing to answer. Silly footler.”

    J.R.R: Tolkien, Leaf by Niggle

  17. Anonym: Ja, ”Blad av Niggle” i Träd och blad ger en fin bild över hur Tolkien uppfattade sitt sagoberättande, samt hur detta ringaktades och i grunden ofta missförstods av hans samtid som vant sig vid en annan smak – en i modern mening ”vuxen” sådan.

    Själv såg den gode Oxfordprofessorn uppenbart sin litterära konst – åtminstone i dess bästa stunder – som ett inspirerat andligt värv, som ”subkreationer”, vilka genom såväl den fria viljan som nödvändighetens lag skjuter skott som en integrerad del på den större skapelsens stam. Detta tankespår utvecklar han ju för övrigt också teoretiskt i samma samlingsvolym i den ovärderliga essän ”On Fairy-stories” (på svenska: ”Om sagor” i översättning av Åke Ohlmarks). Och han återvänder även till temat i den okonstlade och charmfulla novellen ”Smith of Wootton Major” (på svenska: ”Sagan om smeden och stjärnan” i övers. av Britt G. Hallqvist) som han skrev mot slutet av sitt liv. I denna är det en viss Nokes som står för det självgoda och förringande – ja ytterst ganska tragiska – förhållningssättet som så träffande exemplifieras av citatet i din kommentar.

    Apropå hur evolutionismen förstådd som en pseudo-principiell världsförståelse (och alltså inte evolution i mer sekundär och intra-specifik bemärkelse) slår igenom som en inverterad vrångbild av den traditionella kosmologin och därmed också av den andliga vägen – dvs. som en aningslös och/eller högmodig färd mot intet – så tar Tolkien otvetydigt ställning mot detta och den därvid sammanhängande, tillplattade världsbilden tömd på inneboende mening (en världsbild han beskriver som en av den järnkrönte Morgoths svekfulla manipulationer) i poemet ””Mythopoeia” från 1931, dedikerat till C. S. Lewis, där ett stycke lyder som följer:

    I will not walk with your progressive apes,
    erect and sapient. Before them gapes
    the dark abyss to which their progress tends –
    if by God’s mercy progress ever ends,
    and does not ceaselessly revolve the same
    unfruitful course with changing of a name.
    I will not treat your dusty path and flat,
    denoting this and that by this and that,
    your world immutable wherein no part
    the little maker has with maker’s art.
    I bow not yet before the Iron Crown,
    nor cast my own small golden sceptre down.

    Och i ”Om sagor” citerar han en annan del i samma dikt som berör just subkreation, en av oss människor såväl brukad som missbrukad rätt:

    Människans hjärta är ej lögner blott,
    har av den Vise någon vishet fått
    och minner än därom. Från Honom söndrad
    men icke helt förtappad, helt förändrad;
    ej avsatt än, fast sänkt i skam och fasor
    hon bär sitt forna herradömes trasor.
    En subkreator är hon, frambesvärjer
    ur enbart vitt en mångfald brytningsfärger,
    ändlöst hopfogade i väsen väl
    som vandrar levande från själ till själ.
    När världens alla skrymslen fylls med skygga,
    alver och gnomer, när vi vågat bygga
    gudshus, idol, av svart som vitt, och gett
    vår draksådd ut – var detta dock vår rätt,
    om ock missbrukad: skapelser att välva
    enligt den lag som skapade oss själva.

  18. Att motsäga sig evolutionsläran ur ett traditionalistiskt perspektiv bygger på en falsk dikotomi: om inte evolutionsteorin stämmer eller har brister så är det Gud som har givit upphov till arternas beskaffenhet. Faktum är att zoologer och andra slags ”evolutionsforskare” just gradvis hittar vetenskapliga stöd för sina luckor samtidigt som bevisbördan alltjämt står på evolutionsförnekarnas sida. Det slår mig som oerhört naivt och enfaldigt att hävda att arter antingen är absoluta eller motsatsen – arter är genetiska idealtyper som kan te sig på många olika sätt och gradvis har omvandlats till att antingen utvecklas mot någonting ”högre” eller helt enkelt anpassa sig till den miljö de tillhör. Detta är också huvudorsakerna till det som brukar benämnas som ”Island Gigantism” och ”Island Dwarfism” – denna teleologi må vara ett icke iakytagbart ”mysterium” men det skall i alla fall inte automagiskt leda till att det är en absolut Gud som ligger bakom det.

  19. Steve: Det är ju alltså inte tal om att motsätta sig fenomenet evolution i dess mer sekundära och intra-specifika betydelse (i likhet med vissa moderna kreationister). Det vore onekligen att ställa upp en falsk dikotomi. Inte heller implicerar kritiken mot transformismen att arterna skulle vara absoluta. En mer riktig beskrivning torde, som du säger, snarare vara en viss variation kring idealtyper (vilket väl också förklarar varför extremfall inom artens spektrum ofta förekommer just på isolerade öar).

    Om evolutionsläran som akosmisk världsbild inte stämmer eller visar sig ha fundamentala brister så är det givetvis inte i sig ett bevis på att en viss teologisk eller metafysisk förklaring skulle vara den rätta. Däremot röjer det undan ett idag minst sagt vanligt förekommande mentalt hinder för att faktiskt ta de traditionella lärorna och andliga vägarna på allvar, inklusive deras kosmologi, eskatologi och integrala antropologi, såsom den kontemplativa synen på konst och natur. Vederläggningen är alltså, likt all metafysiskt grundad modernistkritik, en dekonstruktion av något illusoriskt och skenbart som syftar till att öppna upp för affirmation av något verkligt och väsentligt (vilket anhängarna av de monoteistiska religionerna ju av naturliga skäl tenderar att associera med Gud och uppenbarad Sanning).

    För att göra en liknelse så är kritiken nödvändig eftersom inget tempel kan byggas på en falsk och självmotsägande grund, och i den mån en sådan föreligger så måste den ge vika genom att visas för vad den är, likt dimridåer som upplöses i strålarna av en snabbt uppstigande sol.

    Alltför många låter sig idag passivt och aningslöst föras med av tidsandan och tar en populariserad version av den darwinistiska, pseudometafysiska överideologin som förment objektiv sanning och som intäkt för att utan vidare tro sig kunna avfärda allt som tidigare generationer och släkten har hållit för heligt och sant – ja som ingenting annat än naiv vidskepelse och godtyckliga påhitt – istället för att faktiskt vakna upp ur den modernistiska förvillelsen och historiska parentesen och med Frithjof Schuon inse detta att ”Tradition är inte en barnslig och urmodig mytologi utan en vetenskap som är fruktansvärt verklig”.

  20. Är evolutionsteorin överhuvudtaget förenlig med den traditionella metafysiken och världsåskådningen? Samtliga tänkare i den traditionella skolan var och är fortfarande vad jag vet evolutionskritiker. Skulle det vara ett verkligt dråpslag mot den traditionella synen om det faktiskt visar sig bortom allt rimligt tvivel att evolutionsteorin stämmer?

  21. Namn: Evolutionsbiologer anser säkerligen titt som tätt att vissa data belägger deras reduktionistiska syn på tillvaron, men data bevisar i sig aldrig något. Hur märkligt det än må låta för vissa så kan empiriska fakta som sådana aldrig bevisa om en idé är sann eller inte. De kan endast ge indicium. Man måste alltså skilja på fakta och tolkning av fakta, och fakta kan aldrig stå i motsättning till rent teoretiska principer om Sanningen som sådan.

    Därför är och förblir ett sådant ”dråpslag” du postulerar en chimär, möjligen en illvillig dröm hos den som i sin andliga hemlöshet ressentimentsfyllt vill ”hämnas” för sin arma belägenhet. ”Det är surt”, sa räven om rönnbären! Den evolutionistiska hypotesen må kunna få enskilda Gudstroende att tvivla, men den kan aldrig vederlägga den kunskap om verklighetens beskaffenhet som utgör trons inre väsen.

    Utifrån rent metafysiska principer är det dock möjligt att belägga att det Absoluta inte kan komma från det relativa – och människans förmåga till objektivitet (att skilja sanningen från lögnen) och förmåga att genom den intellektuella intuitionen fatta det Absoluta som sådant är just ett kardinalexempel på detta. Att traditionella kosmologier och metafysiska läror på alla kontinenter oberoende av varandra bekräftar detta är också ett indicium som pockar på en förklaring!

    Kanske är det ändå trots allt så att det är evolutionsläran och den modernistiska världsbilden som i sin skriande avvikelse från normen det därmed i metafysisk mening åligger en förkrossande ”bevisbörda” på som den i sitt pseudo-absoluta poserande omöjligen kan leva upp till, och att den istället endast kan och måste fortsätta vara förvisad till att framhärda i en självbekräftande och styvnackad förnekelse?

  22. Ursäkta sent svar. Du skriver ”att dessa av Stoddart påtalade brister i själva verket vederlägger grunderna för Chardins föreställning där han förväxlar det högre med det lägre och den ändlöst evolverande materien i form av en gigantisk ”utvecklingscyklon” förväntas kunna evolvera sig ut ur sig själv och bortom sinnevärldens gräns!

    INKARNATION, varför nämner du inte den grundläggande skillnaden mellan ordning och liv. Materien evolverar naturligtvis inte ur sig själv men ur Sanningen, genom Friheten och i Kärleken.

    Anledningen till min rädsla för ”auktoritära mördarregimer” förstår du säkert. Det är en knivsudd mellan traditionalism och det bruna, en knivsudd som visserligen rymmer oändligheten men många är de som fallit och faller till föga för dyrkan av styrkan istället för korset.

    Friheten står naturligtvis inte i motsats till Sanningen precis som du säger men den står i absolut motsats till en elit som anser sig inneha denna Sanning, såsom ordning, och som påtvingar folket denna ordning. Sanningen kan endast nå folket genom elitens kärlek och kärleken förutsätter folkets absoluta frihet i förhållande till sina herrar. Liksom Gud släppt människan fri för att kunna älska och därmed skapa henne skall också männikan släppa sin broder fri. Makt och helighet står i absolut motsättning och någon Kunskap utan den Frihet som är en förutsättning för Kärlek existerar inte.

    Vi får aldrig glömma Herrens ord. ”Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.” Luk. 11:52.

  23. Liv är när en lidande Gudom i varje nytt nu älskar fram världen. Lidande då en sådan kärlek förutsätter världens frihet och Gudomens förnedring. Att älska är att skapa och skapande kräver seende. Ingen kan se sig själv och det ägda är därför osynligt och kan följaktigen aldrig älskas och inte heller skapas.

    Liksom Gud släppt oss fria måste vi släppa varandra. Vi måste förlåta skulderna för att det skapande ljuset skall kunna tränga igenom och fram till den andre.

    Ordning är när eliten, genom våldet, påtvingar folket diverse billiga jordiska kopior på förment identifierade ”Gudomliga arketyper”.

  24. Hej,
    Evolutionsteorin förvanskas väldigt ofta av naturalister, men deras förvanskning är inte samma sak som teorin som jag ser det.

    Min syn på evolutionsteorin är att den enbart kan säga något om hur generna har utvecklats. Om någon säger att evolutionsteorin ger svar på frågor om medvetandet t.ex så är det naturligtvis bara hopplöst dumt och fel.

    Själv anar jag att världen är sådan att vi genom vetenskapen kan skaffa oss en förståelse för generna. Det verkar så, generna verkar vara reducerbara till deras materiella ”ritning”.

    Om vi tror på det antagandet kan jag ge min synpunkt på de avslutande frågorna.

    1. Logiskt.
    Ja, det är logiskt och vi vet det. Evolutionsteorin är egentligen en speciell sorts sökning bland en massa framslumpade ritningar. (bygget av ritningen, alltså livet och medvetandet är utanför evolutionsteorins förklaring, men det mest anpassade livet ger output i form av gener). Vi vet att sådana sökningar funkar om tiden är obegränsad.

    2. Fysiskt.
    Den energi som växterna tar upp från solen är ordnad och när energin skickas tillbaka ut i rymden är den oordnad. Ordningen kommer alltså från solen.

    3. Biologiskt.
    Eftersom det är logiskt så ser jag inget hinder för att nya arter ska uppkomma. Ritningarna (generna) har trots allt många likheter med varandra.

    4.Statistiskt.
    Vi vet förstås inte hur mycket tid som krävs för att en planet ska gå från ickeliv till en avancerad civilisation.

    Men idag tror man på multiversum och i multiversum händer alla materiella strukturer och processer. Allt.

    (Det här statistiska problemet tror jag visserligen är enormt komplext, det är svårt och förvirrar mig)

    5. Teleologiskt.
    Evolutionsteorin säger inget om teleologi. Men naturligtvis kan det finnas en mening. Ta inte mitt hopp ifrån mig tack.

    6.Filosofiskt.
    Återigen, evolutionsteorin säger bara något om våra ritningar, inte om vårat tänkande (även om jag vet att många inbillar sig det).

  25. Jag förstår inte vad punkten 1 har med logik att göra.

    Jag förstår inte punkten 2; skulle termodynamikens andra lag innebära att stjärnor inte kan uppstå ur moln av gas utan direkt ingripande av Guds hand i det enskilda fallet?

    Punkten 3 är inte så stark som den försöker själv påskina. Visserligen är makroevolution inte observerat, men högen med indicier börjar bli väldigt stor.

    Jag förstår inte punkten 4. Marginell sannolikhet för något utesluter inte att det sker.

    Jag förstår inte punkten 5. Varför utesluter en meningsfull och ändamålsenlig verklighet att kosmos inrättats enligt nyutvecklande, nyskapande principer? Varför kan inte biologisk anpassning vara både skapad och ändamålsenlig?

    Lögnarparadoxen, som återges en variant av i punkten 6, finns det en mängd olika lösningar på. Särskilt Gödels och Tarskis arbete med den och närliggande abstrakta problem tycker jag är intressanta.

    Attityden att det är okej att lägga påståenden i munnen på en kvarts, en tredjedels mänsklighet som det inte finns konkreta fog för tycker jag också är lite tveksam. Det blir sällan en bra och fruktbar diskussion med den utgångspunkten, särskilt när tillvägagångssättet mer eller mindre uppenbart är valt för att stärka den egna ideologiska identiteten.

  26. Motkulturens presbyt: Tyvärr har jag inte möjlighet att ingående gå i svaromål vad gäller olika hypoteser och mothypoteser som tas upp här i kommentarerna. Dock undrar jag vad du syftar på när du skriver ”Attityden att det är okej att lägga påståenden i munnen på en kvarts, en tredjedels mänsklighet som det inte finns konkreta fog för tycker jag också är lite tveksam.”?

  27. Jag syftar på att det i artikeln dras mer eller mindre spekulativa, mer eller mindre befogade, slutsatser om vad evolutionsbiologi innebär som sedan tillskrivs det kollektiv som föredrar evolutionsteoretiska förklaringar av mänsklighetens biologiska uppkomst, med mera.

    På en höft gjorde jag antagandet att omkring 25-30 % av jordens befolkning torde ingå i den gruppen. Lågt räknat, med tanke på att romersk-katolska kyrkan givit de här relevanta förklaringsmodellerna sitt bifall.

  28. Om nu evolutionslärans förklaringsmodell i någon grad omhuldas av en viss procent av jordens nuvarande befolkning (om än passivt) så förändrar ju detta i och för sig ingenting i sak vad gäller den principiella frågan (vilken jag i så fall anser vara än mer relevant att belysa och som ju också inlägget lägger betoningen på). Snarare säger det väl någonting om de nutida människornas vilsenhet vad gäller metafysisk doktrin och följaktligen också deras nästintill totala utsatthet för krypto-religiösa och pseudo-metafysiska irrläror i vetenskapsfundamentalistisk eller annan tappning.

    För att citera G. K. Chesterton:

    ”Fallacies do not cease to be fallacies because they become fashions.”

  29. Redan att göra en principiell fråga av en forskningstraditions empirisk-rationella resultat för att utav de skenbart orimliga konsekvenserna därav tycker jag är ganska tveksamt att göra som debattör.

    Jag håller med om att _myterna_ och _ideologierna_ som hämtar material ur evolutionsbiologisk diskurs sällan är intellektuellt intressanta eller av andlig betydelse, men det är ju något helt annat än resultaten av evolutionsbiologisk forskning.

    Det karakteristiskt kärnfulla Chesterton-citatet finner jag att det också lika gärna skulle kunna appliceras på en och annan trendig modernismkritik; traditionalism har ju också blivit något av ett mode i det postmoderna tillståndet.

  30. Cafeföreståndaren,
    Så länge du är medveten om vad det innebär att dra upp den här pseudovetenskapen så är allt i sin ordning.

    Annars tyckte jag det här var ett mycket bra råd från Augustinus

  31. Haha, vad tramsigt mitt första stycke i förra kommentaren ser ut.

    Jag tycker alltså snarare något sådant här:
    ”Redan att göra en principiell fråga av en forskningstraditions empirisk-rationella resultat för att utav de skenbart orimliga konsekvenserna därav göra invändningar mot traditionen som helhet tycker jag är ganska tveksamt att göra som debattör.”

  32. Motkulturens presbyt: Poängen är ju att det inte finns någon vetenskap som inte åtminstone implicit inbegriper en ontologisk och epistemologisk utsaga om tillvaron, d. v. s. som är bärare av metafysiska och kosmologiska implikationer. (Jfr t ex Daniels kommentar ovanför din första där han angående punkt 1 utgår ifrån att tiden är obegränsad.) Redan genom att hävda att så skulle kunna vara fallet (möjligheten av ett icke-principiellt vetande) röjer en aningslöshet som under normala omständigheter borde få alla varningsklockor att ringa, en varningssignal av en sådan typ som dock helt verkar gå förbi alltför många av våra samtida, som om de sömngångaraktigt vore såväl blinda som döva.

    Och det handlar inte om någon lek med ord. Det finns inget egenvärde i någon ”traditionalism” om den inte i sig förmår uppdaga Sanningen som sådan genom en autentisk doktrin om den Absoluta verklighetens Princip, d. v. s. ingenting annat än just det som modernismen är en polemisk negation av.

    Som jag skrev i en av kommentarerna ovan:

    ”Alltför många låter sig idag passivt och aningslöst föras med av tidsandan och tar en populariserad version av den darwinistiska, pseudometafysiska överideologin som förment objektiv sanning och som intäkt för att utan vidare tro sig kunna avfärda allt som tidigare generationer och släkten har hållit för heligt och sant – ja som ingenting annat än naiv vidskepelse och godtyckliga påhitt – istället för att faktiskt vakna upp ur den modernistiska förvillelsen och historiska parentesen och med Frithjof Schuon inse detta att ‘Tradition är inte en barnslig och urmodig mytologi utan en vetenskap som är fruktansvärt verklig’.”

  33. Lästips: Simon Henriksson om ”Rädslan för metafysiken” i Tidningen Kulturen.

    Men filosofiskt betraktat är scientismen en ganska naiv position. Premissen att allt vi kan ha kunskap om är den empiriska verkligheten är i sig själv inte ett vetenskapligt påstående utan ett kunskapsteoretiskt påstående. Även scientismen i sin strängaste form kan inte helt och hållet eliminera sina metafysiska förutsättningar. Detta blir tydligt om vi uppmärksammar den filosofiska slutsats som scientisterna drar från det cirkulära förhållandet att vi endast kan nå empirisk kunskap från en empirisk forskningsmetod. Slutsatsen är att den enda verklighet som existerar är den empiriska verkligheten. Detta är inte en vetenskaplig slutsats utan en metafysisk sådan.

    Att hävda att den enda verklighet som existerar är den som bestäms av en empirisk metodologi samt en materialistisk ontologi är i lika hög grad en form av metafysisk tro som den religiösa föreställningen om Gud som en verklighetsgrund som transcenderar den empiriska verkligheten. Båda dessa trosuppfattningar besvarar nämligen den ontologiska frågan om verklighetens grund, och denna fråga låter sig endast reduceras till att bli en empirisk fråga om man väljer att betrakta verkligheten utifrån ett reduktionistiskt perspektiv. Det finns inget i vetenskapen själv som låter oss dra slutsatsen att allt som existerar är den empiriska verkligheten; och att bevisa någon annan verklighetsaspekt än den rent empiriska utifrån empiriska metoder är en omöjlighet. Särskilt viktigt blir dessa filosofiska insikter inom medvetandefilosofin eller den filosofiska antropologin (som utgör grunden för vår människosyn). Frågan om hur vi uppfattar verklighetens grund samt medvetandets natur är förbundet med ett slags metafysiskt val, grundat i oss själva som intentionella varelser. Annorlunda uttryckt: Vi är dömda att tolka verkligheten.

    En annan invändning som kan göras mot scientismen angående dess blindhet inför det ofrånkomliga i att ha en metafysisk utgångspunkt när man uttalar sig om verklighetens grund är att premissen som säger att vi endast kan ha kunskap om den verklighet som vetenskapen studerar förutsätter någon som har denna kunskap. Det förutsätts ett kunskapssubjekt, med andra ord vårt jag. Men jaget som en inre privat upplevelseström är inte något vi kan erhålla kunskap om genom vetenskaplig observation. Kunskapen om jaget, eller jaget som en förutsättning för kunskap, tillhör en utomvetenskaplig kategori. Tar vi detta i beaktande blir den scientistiska premissen ovan självmotsägande och självupplösande.

  34. Cafeföreståndaren,
    Du missförstår mig tyvärr, och det är ingen idé att jag försvarar mig för det är irrelevant. Nu är jag djupt plågad över detta och önskar dig lycka till på vägen till himlen.

  35. Mycket intressant. Hur ska man förhålla sig till dessa uppgifter från en artikel av shaykh Nuh Keller? Jag tänker i synnerhet på punkt tre, ”Biologiskt (arternas stabilitet)”. Skulle detta vara bevis för att en art har blivit en annan art?

    Från artikeln:

    Går det att göra en analogi av mikroevolution inom en art (som är tämligen välbevisad genom avel av hästar, duvor, användbara växthybrider o.s.v.) som är tillämpbar på makroevolution, vilken innebär utveckling från en art till en annan? Det leder oss till frågan om huruvida det i så fall finns ett enda exempel på en art som faktiskt utvecklas till en annan, med mellanformer representerade i fossila fynd?

    Under 1970 undersökte Peter Williamson vid Harvard University, under ledning av Richard Leakey, 3.300 fossil från utgrävningar runt Lake Turkana, Kenya, som spänner över flera miljoner års historia över tretton arter av blötdjur, som tycktes ge tydliga bevis för evolution från en art till en annan. Han publicerade sina rön fem år senare i Nature Magazine, Newsweek publicerade historien:

    ”Även om deras existens utgör grunden för paleontologi, har fossil alltid varit något av en pinsamhet för evolutionister. Problemet är de ” felande länkarna ”: De fossila lagren är så fulla av luckor att det tar en verkligt sakkunnig och fantasifulla ögon att urskilja hur en art kan ha utvecklats till en annan… Men nu, för första gången, har utgrävningarna vid Turkanasjön i Kenya, fått fram tydliga fossila bevis på utveckling från en art till en annan. Bergets lager innehåller en rad fossil som visar varje litet steg i en evolutionär resa som verkar ha gått fram stötvis (Sharon Begley and John Carey, ”Evolution: Change at a Snail’s Pace.” Newsweek, 7 December 1981).

    Utan att uppehålla sig vid (den bristande) faktamässigheten i vetenskapliga hypoteser prövade mot ovanstående logik, eller vid att 3.300 fossil av tretton arter bara” täcker” flera miljoner år och vi redan erkänner att evolution sker samt bara försöker se var fossilen passar in, eller att vi här är tillbaka vid Peirce’s abduktion, fast med en mer sannolik mindre premiss på grund av den mer fullständiga geologiska förteckningen – det vill säga, även om vi antar evolutionen som ”given”, vilket fossilen bevisar, – är en intressant detalj om fossilen (för en teist) att förändringen i dessa var mycket snabbare än de traditionella darwinistiska mekanismerna av slumpmässiga mutationer och naturligt urval skulle acceptera:

    Vad de fossila fynden indikerade var att djuren i stort sett förblev i samma form under avsevärda tidsperioder. Men vid två tillfällen, för ca 2 miljoner år sedan och sedan återigen för 700.000 år sedan, verkade livet i dammen explodera – uppenbarligen igångsatt av en nedgång i sjöns vattenstånd. I (jämförelsevis) ett ögonblick av den geologiska tiden, när den föränderliga miljön i sjön tillät nya typer av blötdjur att vinna överlevnadstävlingen, utvecklades alla arter till sorter som kraftigt skiljde sig från deras förfäder. Sådan plötslig utveckling hade observerats tidigare. Vad som gjorde Turkanasjöns fossila fynd unikt, säger Williamson, är att ”för första gången ser vi mellanformer” mellan de gamla arterna och de nya.

    Att mellanformer framträdde så snabbt, med nya arter som plötsligt utvecklats under en period om 5.000 till 50.000 år och efter miljontals år av oföränderlighet, utmanar de traditionella teorierna hos Darwins anhängare. De flesta forskare beskriver utvecklingen som en gradvis process, genom vilken de slumpmässiga genetiska mutationerna långsamt producerar nya arter. Men fossil från Turkanasjön visar inte någon gradvis förändring, utan snarare verkar de spegla eoner av stillestånd avbrutna av korta evolutionära ”revolutioner” (ibid.).

    http://muslimskaperspektiv.blogspot.com/2010/04/ett-islamiskt-forhallningssatt-till.html

  36. Att levande varelsers utveckling skulle strida mot entropin kan väl vem som helst se är fel. Du, käre läsare, har uppkommit ur ett enkelt ägg. Att du blivit en hel människa strider mot det som sägs i artikeln!!
    Utvecklingen till mer komplicerade livsformer strider INTE mot entropiprincipen. Det är en kraftig missuppfattning av vad entropiprincipen innebär. Detta om de två första punkterna.
    Punkt 3 Variation kan inte delas upp i ”intraspecifik” resp ”interspecifik”.
    Variation sker i individens genom. Punkt. Variation i sig leder inte till likriktning.
    Ingen har sett pluto snurra ett varv runt solen, men vissa av oss förstår att det inte är en förutsättning . Kristna har uppenbarligen inte den insikten. Ingen har ju sett ett livs levande djur trollas fram fixt och färdigt heller. Det är ju det religiösa ”alternativet”.
    Punkt 4 är ett löst påstående utan empirisk teckning.
    Punkt 5 Argumentum ad ignoratiam. Författaren förstår inte mekanismerna för evolutionen och därför tror han att den inte finns.
    Punkt 6 Virrigast av alla! En person som åker tåg kan alltså inte påstå att han åker tåg därför att han åker tåg?

    Jag har ingen aning om vem Stoddart är men biologi kan han inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s