”Bitar av månskensnatt” – Ivan Aguéli om symbolism, skönhet och konst

Efter en längre tids uppehåll mjukstartar vi nu här i Cafét med att begrunda några av målaren och mystikern Ivan Aguélis mer minnesvärda betraktelser om symbolism och skönhet i den orörda naturen, samt vilken roll konsten kan spela för att kontemplera dennas underliggande enhet, harmoni och jämvikt.

Enkelheten och den rena, omedelbara friskheten tillsammans med de återkommande självbiografiska inslagen talar för att Aguélis insikter om detta har karaktären av spontana ingivelser och intuitivt skådande. Betraktelsernas värde ligger inte blott i deras andligt-doktrinära innehåll, utan inte minst i de osvikligt klara, poetiska formuleringarna. Form och innehåll ingår här i en oupplösligt förädlad förening, som om orden ympades fram i ögonblicket för deras yttrande genom en oförmärkt alkemisk process – outrannsaklig och för evigt förborgad för det kvantifierande, rationella förnuftet. Aguélis syn på det konstnärliga uppdraget finner sammanfattningsvis sin kanske allra bästa formulering i hans eget diktum ”Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup” (ur ett brev till Richard Bergh 1915).

Här följer några fler av Aguélis betraktelser på detta tema.

»A propos symbolism tager jag mig friheten att göra en kanske något banal anmärkning. Att varje sak – färg, ljud i musiken eller språket, figur, siffra o.s.v. – symboliserar flera högst olika, vanligen diametralt motsatta idéer. Och det är vanligen platsen uti kompositionen, som bestämmer, så att säga väljer, vad saken i fråga betyder för tillfället. För övrigt inom den verkliga symbolismen är intet godtycke möjligt. –––––«

– Ur ett brev till Richard Bergh, Paris 16 mars 1893

»Ett konstverk är en ny varelse, som inte bara har en själ, men en dubbel själ. (Konstnärens själ och naturens själ, fader och moder) ––– Vår själs ädlaste förmögenheter är på väg att förtvina (genom positivismen) – man måste reagera. Man måste på nytt odla hos oss själens högre egenskaper. Man måste på nytt bliva mystiker. Man måste lära sig att kärleken är källan till all förståelse. ––– En enda kärlek är ännu lovlig, den till konstverken. Låt oss kasta oss på denna sista räddningsplanka! Låt oss bliva konstens mystiker!«

– Ur ett brev till Richard Bergh, 10 oktober 1893

»Det är storartat jag vågar inte tala därom, det är alltför vackert.– Vilken stil, vilken klarhet, vilket liv. Det är den förebildliga berättelsen. – Jag förutsätter att det finns en dold mening därunder ty grupperingen av symbolerna etc. är fullständigt i överensstämmelse med vetenskapen om motsvarigheterna som [är] universell. Det är ett igenkänningstecken på den heliga litteraturen att var och en där finner vad han söker. Den profane tidsfördriv, den vise visdom, esteten skönhet och religion.«

– Om Tusen och en natt ur ett brev till Werner von Hausen från Mazasfängelset 17 maj 1894

»Jag har i själva verket inte mer än ett nöje. Den schweiziska himlens förvånansvärda, underbara blåa färger. Metalliska, extraordinära färger. Underliga silvertoner. Silversvart, silvergrått, silversammet. Bergen likna vita, orörliga moln: De branta stupen fånga solljuset på samma sätt som genomskinliga pokaler innesluta gyllne viner, vilkas nyans växlar var tjugonde minut. ––– Du vet att jag inte kan måla borta från naturen. Inte möjligt. Jag måste förbrödra mig med naturen för att kunna börja måla. Nu har jag långa soldränkta år i mina ögon. Jag kan kopiera vad som helst, jag kan studera målningen som jag skulle studera ett språk, vilket som helst. Jag har gjort mycket vackra ting, men inte i Paris. Borta från staden, borta från världen skall jag ännu göra det. Målaren lever ännu«

– Ur ett brev till Marie Huot, Genève 24 februari 1910

»Låt oss återvända till landskapet. Vi har konstaterat att övermåttan av ljus ger det den aspekt av sagolik illusion som är dess särmärke och att man har känslan av att vandra omkring bland ting som inte alls är sanna. Allt är utanför det vanligas sfär. Varje dag, nej varje timme, ser man på nytt samma ting som om man såge dem för första gången. Sålunda upphör blicken aldrig att vara jungfrulig och frisk som Houris i de himmelska trädgårdarna, och själen åldras aldrig. Det är den oupphörliga föreningen av motsatser som ger en att dricka ur Ungdomens källa, ty världen återfinner sin ursprungliga natur av renhet och oskuld genom att antiteserna löses upp i himmelsk frid. Jorden har ett glitter som ett krusat hav. Det lätta och genomskinliga elementet, luften, är orörligt och tungt. Solen, som man har just ovanför huvudet, omger en överallt som en uppretad guds straff, och skuggan existerar inte. I stället för skuggor finns det bitar av månskensnatt.«

– S. 62 i artikeln ”Pages dédiées au Soleil” (Sidor tillägnade Solen), La Gnose, Paris 1911

»Bara jag kommer ur de förbaskade städerna, ensam med naturen, blir jag genast frisk o. duktig igen. Men det är ett besynnerligt göra landskapsmålning. Man glömmer bort allting.«

– Ur ett brev till Ehrnfried Nyberg, Île St Ouen 17 juni 1913

»Målarkonsten är inte ett hädiskt försök att göra något bättre än skaparen, utan ett sätt att förstå hans verk och att finna skaparen i skapelsen, att se enheten, harmonien och jämvikten i tingens och skenvärldens mångfald.«

– Ur Några ord om målarkonstens väsen och värde

»Har minst sju år levat utom all europeisk tankegång. Många europeer hava försvunnit spårlöst i Orienten, Islams, Indiens o. Chinas, o. detta är både lätt o. angenämt. Men då man nu är målare, så är man det för en längre tid, d. v. s. så länge man har ögon i skallen. Därför lärde jag mig att ha orienten med mig invärtes i alla väder.«

– Ur ett brev till Knut Åkerberg, Barcelona 28 juni 1917

Fotokälla: 3rd foundation/Sean Foreman

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS