Bo Gustavsson om den tranströmerska koden

I Tomas Tranströmers dikt ”Carillon” i samlingen Det vilda torget från 1983 kan vi i en av de avslutande stroferna läsa: ”det stora okända som jag är en del av och som säkert / är viktigare än jag”.

”Det stora okända” är ett uttryck som författaren och kritikern Bo Gustavsson (f. 1946) särskilt tagit fasta på. Enligt honom är detta, tillsammans med ”uppvaknandet” och ”det ontologiska uppdraget”, en av de tre lyriska nyckelidéer som strukturerar ”den tranströmerska koden” – det vill säga det centrala idékomplexet i den numera världskända västeråspoetens författarskap.

”[Tranströmer] söker den gemensamma grunden eller sophia perennis i det religiösa och filosofiska tänkandet. När han vill speciellt värdeladda ett begrepp, använder han adjektivet stor. Han kan tala om ‘det stora okända’ eller ‘Den stora gåtan’ eller ‘ett stort Minne’. Detta stora är det som omfattas av sophia perennis och det är just en sådan mystikt-metafysisk mentalitet som han försöker återerövra i vår sekulära tid. Det handlar om en förlorad tidlös kunskap om människans och världens spiritualitet, om att allt är ett i Anden. ‘Ett är nödvändigt’, lyder en passus i Lukasevangeliet 10:42 (1917 års översättning) och detta Enda som är nödvändigt bildar den tidlösa andlighetens tradition – sophia perennis – liksom ett kreativt fokus i Tranströmers författarskap.”

Det stora okända är även titeln på Gustavssons antologi med kulturkritiska essäer (utgiven av Brutus Östlings bokförlag Symposion 2010). Dess första avdelning (varifrån ovanstående citat är hämtat) inleds med två essäer med fokus på just idéinnehållet i Tranströmers diktning. Om dessa essäer och antologin i allmänhet skriver Guido Zeccola i sin anmälan i Tidningen Kulturen:

”Essäerna om Tomas Tranströmer är de bästa jag någonsin läst om den, i världslitteraturen, avgörande poeten. … Att inte läsa Det stora okända är som att begå ett intellektuellt självmord.”

Det har nu hunnit gå ett antal år sedan vi här i Cafét senast hade anledning att kommentera Nobelpriset i litteratur (någon av de mer trogna och minnesgoda läsarna kanske kan erinra sig inläggen Orhan Pamuks islamiska språkmystik från 2006 respektive Doris Lessing och den sufiska traditionen från 2007). Den glada överraskningen att Tranströmer förärades med 2011 års litteraturpris kan vi dock inte låta passera helt obemärkt, utan får åtminstone ta tillfället i akt och tipsa om dessa Gustavssons esoteriska läsnycklar.

Den första av de båda essäerna, ”Den tranströmerska koden”, har tidigare publicerats i förkortad form som en understreckare i Svenska Dagbladet (”Tre nycklar till Tranströmers poetiska kod”, 2006-11-22) och i en mer fullständig men i detaljer något annorlunda version i Tidningen Kulturen (”Det stora okända”, 2010-09-09).

Den andra av essäerna, ”Det tomma ansiktet”, publicerades ursprungligen som ”Sophia perennis i Tomas Tranströmers diktning” i tidskriften Minaret nr 4/2006. Den dåvarande redaktören Mohamed Omars egna bildspråk i uppmärksammade diktsamlingar som Tregångare (2005) och Faraos förbannelse (2007) har beskrivits som ”klingande, närmast isfrasande rent” och röjde för några av de mer klarsynta recensenterna att han själv gått i Tranströmers skola. Omar skrev då i ledaren ”O tempora, o mores” att Gustavsson läst Tranströmer ”med sophia perennis-glasögonen på, och blottlagt en del som tidigare varit beslöjat”, och vidare att:

”Diktare står, vare sig de vet det eller inte, särskilt nära den perennialistiska hållningen, då de ser med drömmens ögon som genomskådar det vakna språkets illusoriska gränser och som fördomsfritt söker tecknen eller spåren av Himlen på jorden enligt korrespondensläran.”

Att Tranströmer har ambitionen att ge sina dikter en ”andlig riktning” har han själv, som Gustavsson påpekar, sagt i en intervju. I radioprogrammet ”Det vilda torget” från 1983 talar Tranströmer med Matts Rying om bland annat det gåtfulla och mysteriösa i sin poesi. Här framgår att han redan i unga år bland annat läste Thomas av Aquino och att inte minst Mäster Eckhart tidvis varit hans ledsagare. I 18–19-årsåldern var han tvungen att erkänna för sig själv att han var religiös.

Tranströmer framhåller i radiointervjun otvetydigt att ”i allt jag skrivit så finns det absolut en religiös dimension”. Han talar något undflyende om en ”kosmisk upplevelse” och ”samhörighet” och menar att ”problemet är väl att moderna, sekulariserade människor har en benägenhet att tränga bort det här… och låsa in sig, så att de inte får de här upplevelserna, som jag tror är naturliga för människan…”

Samtidigt värjer sig Tranströmer mot att definiera en Gudsbild eller att framstå som någon ”andlig ledare”. I ett annat sällsynt intervjuuttalande om just sin Gudsbild, som Gustavsson anför, citerar han Simone Weil:

”Jag är fullkomligt viss om att det inte finns en Gud i den meningen att jag är fullkomligt viss om att det inte existerar något som liknar det jag kan föreställa mig när jag säger det namnet. Men detta som jag inte förmår föreställa mig är ingen illusion.”

Redan i epilogens sista rader i Tranströmers första diktsamling 17 dikter från 1954 nämns Gud explicit:

”Guds ande är som Nilen: översvämmar / och sjunker i en rytm som har beräknats / i texterna från skilda tidevarv. / Men Han är också oföränderlig / och därför sällan observerad här. / Han korsar processionens väg från sidan.

Som fartyget passerar genom dimman / utan att dimman märker något. Tystnad. / Lanternans svaga ljussken är signalen.”

Om det symboliska i detta kommenterar Gustavsson:

”I en dikt i debutboken beskrivs Gud eller Anden i termer av ett fartyg som passerar tyst och obemärkt genom världens dimma. ‘Lanternans svaga ljussken är signalen.’ Poetens uppgift blir att registrera tecken på det heligas signaler i materialismens och sekularismens tid – i en värld av dimma. Fartygs- och båtmetaforen dyker senare upp i flera dikter i författarskapet; sjöresan är för övrigt en vanlig symbol för andlig initiation i världens mystika traditioner. I slutet av Tranströmers bok med haikudikter står en haiku där Andens fartyg till sist når hamn: ‘Guds vind i ryggen / Skottet som kommer ljudlöst – / en alltför lång dröm.’ Här framställs livet som en dröm och döden – salutskottet när fartyget når hamn – som uppvaknandet till den transcendenta verkligheten.”

Det är just den andliga djupdimensionen i Tranströmers dikter som enligt Gustavsson gör dem så tilltalande för så många:

”I samband med att Tranströmer fick Nordiska rådets pris 1989 för diktsamlingen För levande och döda påpekade Staffan Bergsten att hans poesi ger ifrån sig en ‘helande och stärkande’ strålning. Dess helande verkan beror på att dikterna lyckas uttrycka en andlig djupdimension i tillvaron vilket också förklarar varför hans diktning tilltalar så många människor både i Sverige och utomlands. Det finns en bortträngd andlig längtan hos nutidsmänniskorna som kanske bäst kommer till uttryck just i konst och poesi.”

Andra recensenter är dock långt ifrån lika entusiastiska som Tidningen Kulturens Guido Zeccola. Att på traditionalistiskt färgat manér betona den andliga aspekten i Tranströmers civilisationskritik är uppenbarligen inte helt okontroversiellt.

Jonas Thente slår i DN i det närmaste bakut gentemot Gustavssons modernistkritiska formuleringar:

”Trist nog inleds ‘Det stora okända’ med två texter om Tomas Tranströmer som kan vara det mest hoprafsade och osmälta jag någonsin sett i en samling av det här slaget. Gustavsson har otvivelaktigt något på tråden – Tran­strömers civilisationskritik – men skrämmer bort alla argument genom att frivolt rycka citat här och där ifrån och i största allmänhet pådyvla poeten sina egna idiosynkrasier gentemot en modern människa som är ‘sekulär’, ‘förtvinad’, ‘förlorad’, ‘levande begravd’, ‘andligt blind’, ‘andligt död’, oförmögen, inautentisk och vars själ är urgröpt till ett tomt skal.”

Även Carl Rudbeck reserverar sig i sin anmälan i UNT mot uppfattningen att den värld av krig, konflikter och miljöförstöring som vi lever i idag skulle vara arvet efter upplysningstidens sekulära projekt. På sätt och vis följer väl detta en viss logik. För vad skulle en arm människosjäl annars behöva ta sig till, när Gud nu så omsorgsfullt förklarats vara ”död”?

(Bo Gustavssons antologi Det stora okända kan beställas från exempelvis AdLibris eller Bokus.)

Dela med dig till andra » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS